Hoppla, amerikanskt flyg... där blev kampanjjournalistiken överkörd...

Kanske borde jag skriva några rader om att det var ett amerikansk signalspaningsplan (inte ryskt) som struntade blankt i att man flög över svenskt luftrum trots svensk reaktion. Detta inträffade den 18 juli i år.

Nu ville förstås vare sig militär eller UD egentligen berätta att det var ett amerikansk plan, det vore ju så mycket mysigare om man kunde se till att upplysningen var att ett främmande militärt flygplan medvetet kränkt svenskt luftrum och att ryktet spreds om att det var  ryssarna som provocerade, trotsade och kränkte. Det ligger liksom mer i linje med såväl Svenska Dagbladets kampanjjournalism som militärens och Carl Bildts intresse.

Men så råkade en tjänsteman på UD försäga sig när tungan slant. Hen försökte tysta journalisten - som förstås inte var kampanjjournalisten Mikael Holmström eller någon annan medlem av Krigsvetenskapsakademien som skriver artiklar i SvD - genom att säga att "det får du inte skriva". 

Nu är det så att man så gärna ser mellan fingrarna när Nato bryter regelverken och struntar i svensk order om att inte flyga in med militärplan över landet men blåser upp ordentligt när ryssarna provocerar även om detta sker utanför Sveriges luftrum. Det är liksom så militär, UD och främst SvD fungerar.

"Jag kan se rubrikerna framför mig om det hade varit ett ryskt flygplan", kommenterade Peter Rådberg (MP) lakoniskt.

Så här har det alltid varit, även om det helst inte talats om det. Låt mig påminna om försvarsmaktens tidigare tidning Marin Nytt nr 5-6 från 1982 som råkade avslöja att svenskt vatten var en motorväg för... Nato-ubåtar.


Jag var en av dem som skrev en del debattartiklar där jag hänvisade till Marin Nytt. Artiklarna kom inte in någonstans. Men det kan ju bero på allt möjligt; t ex att redaktörerna ansåg att jag skrev som en kråka, var en suspekt miljöpartist eller vidarebefordrade sådant som stod i en informationstidning som egentligen var riktad till officerare och andra inom marinen.

Hur som helst: såväl Marin Nytt som artikeln skriven av örlogskapten Nils Bruzelius existerar även om det ryktades att just det aktuella numret blev svårt att få tag på. Det här kan man bland annat läsa i denna tidning:

"Om man försöker sätta sig in i hur ett försvarskrig i Centraleuropa skulle gestalta sig finner man behovet av transporter mellan Sovjetunionen och krigsskådeplatserna snabbt kommer bli stort. Behovet är större än vad järnvägs- landsvägs- och flygtransporterna kan klara. Lösningen på det problemet är sjötransporter från Leningrad-Riga till hamnarna i Polen och Östtyskland. Denna transportväg har mycket stor kapacitet, men den måste skyddas. Det hotas av angrepp från NATO:s flyg, ytattackfartyg och från NATO:s ubåtar."

Örlogskapten Nils Bruzelius menade att NATO-ubåtar lätt kunde gömma sig i svenska vatten, där sovjetisk militär inte skulle kunna komma åt dem. NATO hade alltså avsevärda skäl att befinna sig i svenska vatten.

Detta fick man uppenbarligen inte säga högt i Sverige på 80-talet.

Att utrikesminister Carl Bildt, som var den som mest ihärdigt hävdade att det var sovjetiska u-båtar som kränkte svenskt vatten, någonsin kommer att acceptera tanken som örlogskapten Nils Bruzelius och många andra framförde är inte troligt. Stora delar av hans karriär byggdes ju upp på hans kamp mot just sovjetiska u-båtar... Åtminstone en del av dessa ubåtar visade sig vara minkar och svenska taxibåtar.
 
Hur som helst: att amerikanarna bär sig illa åt innebär inte att ryssarna inte bär sig åt. Vare sig på 80-talet eller idag. Putin och Obama har åtminstone en sak gemensamt - vid sidan av en del skillnader: man skriver om historien efter eget godtycke och anser att eget militärt mördande är finare än andras - och att folkrätten skall anpassa sig till deras eget intresse. Det vill säga att det är helt i sin ordning att annektera Krim respektive skicka drönare in i främmande länder och ta kål på utvalda individer och de som råkar befinna sig i närheten.

Det första som faller i krig och konflikter är försöken att hålla sig till sanningen. Det gäller onda, goda och förmodligen de flesta av oss andra som ligger någonstans mittemellan och dallrar i skummet av värderingar, föreställningar, fördomar, önskemål, avsikter och erfarenheter.

Vi ser så gärna det vi vill se, vi hör så gärna det vi vill höra, vi vill så gärna få våra föreställningar bekräftade att vi stundom blir både blinda och döva. Ett sätt att hjälpligt försöka undkomma denna allmänt mänskliga funktionsnedsättning är att åtminstone vara medveten om den. Men inte ens det hjälper alla gånger.