Krig och fred...

Tillsammans med Harald Nordlund (f.d riksdagsledamot i det som då hette Folkpartiet) och Valentin Sevéus (ordförande i Svenska Fredsrådet) skriver jag i Dala-Demokraten om de ökande spänningarna och den ökande militariseringen i vårt närområde. Är der rimligt att använda det ryska agerandet i Georgien och Ukraina som skäl för att måla upp hotbild mot Sverige? Historia och omständigheter är minst sagt olika. Ändå är det skäl för de nya miljardsatsningarna på militär upprustning.

Här ett utdrag:

"Fler krigsövningar, mer vapeninköp, mer krigsretorik, mer militärpolitik i stället för fredspolitik gäller för både Ryssland och Nato. Lika illa är det hos den tredje stora parten, USA:s militär-politiska etablissemang, den makt som Sveriges befolkning nu på grundval av en fördomsfull militär analys förväntas söka sin trygghet hos.

Finland tillåter inte att finländskt territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater, en lärdom från andra världskrigets tid med då förekommande finskt-tyskt militärt samarbete. Men att hålla Sverige fritt från främmande vapen och militärstrateger är inte den väg Sverige valt. Tvärtom. 2016 års värdlandsavtal med Nato har givit amerikansk militär inflytande över och insyn i all svensk militär verksamhet. Nato-generalen Vollmers och hans amerikanska kollegors makt är sådan att DN:s politiska kommentator anser sig kunna konstatera att "den sista illusionen om Sveriges alliansfrihet faller nu" (DN 21/10)."  

Hela artikeln finns här.