Första maj, Juholt och retorikens bubblor som blir en våt fläck på Norra Bantorget...

Vacker retorik stiger mot himlen...

Det är Första maj imorgon. Undrar, när detta skrivs, om det kommer att vara vårväder med ömsom sol ömsom regn när Håkan Juholt skall tala. Om det är så kan han, som förstås står i solen, räcka ut sitt paraply över den som står i regnet.

Och vad kan han säga? Inte vet jag, men det lär bli något om kultur i allmänhet och Elvis i synnerhet.  Det gäller ju att passa på innan någon s-kongress kungör att ”Håkan Juholt has left the buildning”. 

Det lär bli fallet redan efter nästa val om han inte låter den storstilade retoriken följas av politisk handling.  Med retorik bygger man inte landet, hur fin den än är. Med retorik kan man få människor att lyssna, må bra, bli inspirerade. Men när retoriken följs av Tommy Waidelich så riskerar den att, som gnistrande såpbubblor, falla till marken som en blöt fläck.

Första maj är emellertid inte den politiska handlingens dag. Det är just retorikens dag. Och då brukar sosseledarna brassa på ganska bra i någon lämplig storstad. Men Juholt drar till Borlänge och Falun. Kanske hoppas han att sosseleden i Dalarna skall ha mer sinne för kultur än stockholmarna. Så att retorikens såpbubblor kan stiga mot skyn och spridas för vindarna. Bara de inte når Stockholm för där, på Norra Bantorget vid min gamla skola Norra Latin, lär bubblorna falla ner och bli till våta fläckar. Där talar nämligen Tommy Waidelich.

Jag något ganska intressant på sossarnas nya knappmärke, som lanseras lagom till 1:a maj. Den trista valsloganen Tillväxt sedan 1889 är ersatt med en ny: Jämlikhet och utveckling. Vad är detta? Månde det vara ett uns av nytänkande på gång? Varför byter man ut begreppet tillväxt mot utveckling? Har man som första parti lärt sig något av den internationella debatten om vad som skall komma efter tillväxtsamhället? Kanske är det just detta som Håkan Juholt tänker lansera i Dalarna? Tänk om han ropar ut över Siljan: Utveckling är inte samma sak som tillväxt! 

Tänk om Håkan Juholt håller ett tal som Miljöpartiets nuvarande språkrör borde hållit men aldrig vågat hålla? Ett tal som ställer frågan: Vad gör vi nu? Vad gör vi när vi nått det materiellt mogna samhället och nästan drunknar i prylar? Vad är utveckling idag? Är det mer fri tid istället för mer pengar? Är det mer social närvaro istället för mer arbete? Är det mer kultur istället för mer materialism? 

Är det socialdemokratin som skall säga det som radikala gröna och konservativa borgare – inte minst kristdemokrater, centerpartistiska gräsrötter och värdekonservativa moderater – borde ha sagt i valrörelsen? Det lustiga är att just kritiken av ekonomisk och materiell tillväxt är både det mest radikala och det mest konservativa man kan framföra.  

En gång i tiden var det högerpolitiker som värnade miljön och naturen. Men på sjuttiotalet blev det en fråga för radikala gröna politiker.  Allt medan sossarna gladdes över nya skorstenar som spydde ut både rök och tillväxt. 

Själv har jag aldrig hållit något tal första maj. Jag brukar sitta i solen, rensa rabatter, ta en öl och känna hur livet kommer tillbaka efter vinterns mödor.  Jag glor inte ens på Rapport för att se vad sossarna haft för sig. Hemma i Vingåker brukar en tapper skara tala till varandra och det har hänt att jag åkt förbi och känt större glädje än någonsin över att inte vara sosse som måste se inspirerad ut av någon gråmelerad riksdagsledamot som läser innantill. 

Jag önskar att de stackars sossarna därhemma hade fått lyssna till Håkan Juholt, fått se retorikens glittrande bubblor färdas upp över både Konsum och den stora textilfabriken som förvandlats till ett trist köpcenter i betong.  Och hade man haft riktig tur hade vindarna inte fört bubblorna till Norra Bantorget utan kunnat leva till valet 2014.

Men som f.d. anställd vid SMHI vet jag att vinden för bubblorna till Norra Bantorget där de blir till våta fläckar...

Grön kamp om arbetstiden

På väg till Nyhetspanelen igen. Vandrar genom ett ödsligt men somrigt Östermalm, där det finns fler stadsjeepar än vad som är hälsosamt. Rädda människors jakt på social status är på väg att ta kål på både klokskap och planet.

Mötte just en miljöpartist på väg till Gärdet där hon skall springa en runda. Vi pratar om den gröna striden om arbetstiden. I takt med att Gustav Fridolin, enligt medierna, vill begrava frågan om sänkt arbetstid, driver språkrörskandidaten Annika Lillemets en annan linje i gårdagens Aftonbladet. 

Jag tänker för övrigt ta upp arbetet som tema i den kommande söndagsskolan för tillväxtvänner. Tills dess kanske det här kan vara något att fundera över.

Gustav begraver grönt krav om sänkt arbetstid...?

Här hittar du nätverket för kortare arbetstid.

När Gustav Fridolin nyss blev intervjuad i Dagens Industri lät det som om han gillar tillväxt, ogillar sänkt arbetstid och struntar i kongressbeslut. 

Det har, förstår jag, väckt viss upprördhet hos en del miljöpartister.  En del är rent av förbannade. Vilket är svårt att bli för en miljöpartist eftersom de flesta inser att Gustav är partiets stabilaste livlina in i medievärlden när nu Maria Wetterstrand tackar för sig. 

Fråga är bara vad man får för politik. Är Gustav inte mer radikal än Mikaela Valtersson, lär det undras i de grönaste av partivegetationen. Skall han - precis som Mikaela gjort - köra över kongressens ihärdigt återkommande krav på att partiet skall driva kravet på sänkt arbetstid?

Hur som helst undrar jag om Gustav Fridolin verkligen anser allt det som skrivs i tidningar att han anser. Är de månde så att han smeker medierna medhårs? Eller, vilket i så fall känns mer troligt: är det möjligen är så att journalister gillar Gustav så mycket att de lägger sina egna värderingar i vad han faktiskt säger... Liksom vill lägga tillrätta inför sina läsare.  Jag konstaterar att i Dagen beskrivs Gustav som en helgjuten kristen som går i kyrkan så ofta han hinner, i Dagens Industri beskrivs han som tillväxtvänlig och industriälskande. I vänsterinriktad press läste jag om hans starka sociala engagemang.

Det skall bli intressant att läsa hans nya bok, för att se hur han beskrivs där... Jag hoppas och tror fortfarande att det kan vara nåt bra. Mer om intervjuer med Gustav skriver jag idag på Newsmill. Finns att läsa här.
 

Groddlåda för talibaner

Så helt befriat från historia. Så totalt befriat från historia. Jag tänker på hur det är i gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan, i Swatdalen. Här frodas nu religiös fundamentalism. 

Religiösa fundamentalister breder ut sig, de fick fäste på 1990-talet och deras inflytande blev allt starkare. De erbjöd sådant som inte det officiella Pakistan erbjöd de fattiga. De erbjöd en vision om rättvisa i ett land där över 30 miljoner bönder inte äger den mark de odlar - de arrenderar, är daglönare eller livegna. Jordägare och politiker är i många fall desamma. 

Talibanerna ger de medellösa möjlighet att skicka sina barn till gratis skola, där både mat och logi ingår. Det är religiöst radikala skolor som fostrar nya fundamentalister. Klassklyftor, fattigdom och de rikas egoism har skapat talibanernas allt starkare ställning.

Men den religiösa fundamentalismen är så historielös. I detta område har religionen varit tolerant och mångkulturell. Här har buddistiska missionärer rest på handelsvägarna som förband Kina med nuvarande Afghanistan och Kashmir. Henrik Chetan Aspengren berättar i sin bok Pakistan om hur Alexander den stores utplacerade makedonska landsmän förvandlades från soldater till jordbrukare och handelsmän - och hur hellenistiska kulturella och religiösa uttryck blandades upp med lokala buddistiska traditioner. "Idag kan några spadtag på rätt ställe bland dessa kullar vända upp unika lämningar: utsökta miniatyrer, mosaik och grekiska mynt, kolonner - och magra buddafigurer klädda i grekiska togor".

Så har tolerans, och Gandhis drömmar när Indien blev av med den brittiska överheten, förvandlats till något helt annat och blivit groddlåda för talibaner - religiöst förtryck blandat med hopp till dem som inte har annat hopp.

De rikas oförmåga att se sitt eget bästa är så tydligt i Pakistan, de skapar genom girighet och egoism ett klimat som innebär att deras tänkta goda liv lätt kan förvandlas till ett helvete. Så är det där, så är det överallt där överklassen inte förmår tänka längre än plånboken räcker. Klassklyftor, breda sociala och ekonomiska klyftor, leder till att rädslan letar sig in i alla skrymslen och vrår. De rika förskansar sig bakom höga murar, med vakthundar i trädgårdarna och med galler i fönstren. I slutändan blir alla förlorare. Där som här.

Dags att beväpna kärnkraftverken

Tvångskommenterade i Tjernobyl.

Det tycks vara aktuellt att beväpna de svenska kärnkraftverken, meddelas det. Samtidigt som radion också meddelar att "det var ingen som tänkte på terrorhot när de byggdes". 

Åjo, det var det allt. Professor Hannes Alfvén var en av dem som pekade på hur lätt det är för terrorister att beskjuta en reaktor med missiler. Det som möjligen tillkommit är tanken att störta ett flygplan rakt på en reaktor. 

Kärnkraften hör inte hemma i demokratiska samhällen eftersom tekniken kräver inskränkt demokrati för att ens kunna upprätthålla skenet av säkerhet. I länder som Kina och Iran kan det säkert uppfattas som rimligt med militär bevakning av reaktorer och storebrorsfasoner som avlyssning av kärnkraftskritiker eller potentiella angripare. I ett samhälle som har minsta vilja att vara öppet finns inte utrymme för kärnkraft.

Repris av hur det var för 25 år sedan...

I dagarna för 25 år sedan kändes våren förstörd. Vi tittade på ungarnas sandlåda, och vårgrönskan kändes smutsig. Vi hade satt fröer och kände att allt det som var på väg att växa var hotat. Vi tittade mot himlen, observerade hur molnen rörde sig. Kände äckel. Till och med längtan efter sommardagarna med båten var som bortblåsta.

Men värst av allt var sandlådan. Barnens små hinkar och spadar låg där. En docka satt kvar efter morgonens lek. Ett glas med förra årets svartvinbärssaft stod på en liten bänk bredvid.

Klockan 01.26.49 den 26 april 1986, hade trycket i den två år gamla reaktor fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl stigit till över hundra gånger det maximala. Det 95 ton tunga locket på reaktorn hade lyft. Reaktortaket slitits sönder. Radioaktivitet slungas ut från härden. Hela byggnaden skakas, brinnande reaktordelar och kärnbränsle kastas ut i omgivningarna.

Det brinner överallt. Ett jättelikt moln bildas. Radioaktiviteten stiger och förs med med vindarna mot väster. Enligt alla kalkyler är det som sker totalt osannolikt. Det kan inte hända.

En god vän har ringt från Tyskland och berättat att det rapporterats om en kärnkraftsolycka i Forsmark. Ja, det var i Forsmark man uppmätte höga doser radioaktivitet. Det hade börjat smattra från detektorn när en av de anställda skulle gå igenom en sluss. Man trodde att han trampat i radioaktivt smuts som någon av misstag fört med sig in i omklädningsrummet.

Men det smattrade lika mycket om alla som närmade sig slussen. Personalen hade blivit utsatt för radioaktivitet långt över det normala.

I Dagens Nyheter har berättats hur skyddspersonalen går ut med geigermätare utanför kärnkraftverket och upptäcker kraftigt förhöjda strålningsvärden. De tar prov på gräset utanför reaktorerna. Får besked från sitt laboratorium att gräset innehåller Cesium 137 och Jod 131. Höga halter. Allt pekar på att en kärnkraftsolycka inträffat. Ledningen för Forsmark beslutar strax efter elva på förmiddagen att evakuera alla anställda som inte var absolut nödvändiga för drift och säkerhetsarbete. 800 anställda evakueras. Några svenskar som var på väg hem längs tyska Autobahn får höra den amerikanska arméns lokala radiostation rapportera om att strålningen från Forsmark snabbt stiger.

Senare under dagen upptäcker man ökad strålning också i Finland. Tre dygn efter härdsmältan i Tjernobyl erkände Sovjetunionen vad som hänt. "En olycka har inträffat vid Tjernobyls kärnkraftverk. En av reaktorerna har skadats", meddelar nyhetsbyrån Tass.

De svenska apoteken säljer massor av jodtabletter, småbarnsföräldrar blir rekomenderade att duscha barnvagnshjulen om man kört i vattenpölar. Man ska inte äta sådant som växt där radioaktiviteten slagit sig ner. Jakt ställs in. Renbeten förgiftas. För höga doser i fisk. Julgransodlare är oroliga.

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg passar på att vädra tanken att partiet kanske bör arbeta för snabbavveckling av kärnkraften. Vad skulle han säga? Centerns partiledare Olof Johansson kräver att folkomröstningens reslutat skall efterlevas. 

En stor majoritet av svenska folket har ju redan beslutat att kärnkraften skulle avvecklas, i en folkomröstning som hölls som en direkt följd av kärnkraftolyckan i Harrisburg i USA. Men ingenting har gjorts. Tvärtom: varje punkt på den vinnande valsedlen (Linje 2) har motarbetats av de partier som stod bakom just den valsedeln!

Socialdemokraterna hade lovat att avveckla direktverkande el för uppvärmning - men efter folkomröstningen hade man tvärtom byggt ut direktverkande el i hela landet. Socialdemokraterna hade lovat att överföra kärnkraften i samhällelig ägo för att enklare kunna avveckla den - men efter folkomröstningen avreglerade man och allt mer kom att ägas av tyska intressen. Vid varje enskilt tillfälle i riksdagen hade man kunnat få majoritet för allt det man lovade inför folkomröstningen. Man avstod. Eller röstade aktivt emot.

Ursäkta att jag kör en repris på följande citat från riksdagsdebatten den 15 juni 1995, men det avslöjar det inneboende hyckleriet:

Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.

Mitt förtroende för socialdemokratin har därefter varit i stort sett obefintligt. Jag litar helt enkelt inte på dem. Trots alla de goda socialdemokratiska gräsrötter som finns.

Sommarstiltje

Annandag, sol, sommarstiltje..

Söndagsskola för tillväxtvänner, del 11: Med tiden som bristvara...

Tidigare delar finns här. (Det sena utlägget på söndagen beror på att Bahnhof tycks vara en mycket tvivelaktig nätleverantör som har svårt att fullfölja sina åtaganden.)


Hur hänger välfärden samman med den ekonomiska tillväxten? Jag har tidigare ifrågasatt påståendet att ekonomisk tillväxt har gett oss allt det goda som vi idag omger oss med. Jag har tvärtom hävdat att det är människors vilja att förbättra sina egna och sina barns liv som har medfört ekonomisk tillväxt.  

Vad som är förbättringar för människor förändras från tid till annan. Idag är inte utveckling i form av förbättringar detsamma som de var igår. I materiellt fattiga länder är utveckling i form av förbättringar något helt annat än i materiellt mogna länder. Detta är något som tidigare stått klart för såväl ekonomer som politiker.  Det har varit en självklar del i tankegodset hos de flesta gamla ideologer oavsett de varit konservativa, liberaler eller socialister.

Det är i vår tid man suddat ut tanken att materiell tillväxt och ökande varukonsumtion rimligen bör följas av en annan form av utveckling. Eftersom vi lever mitt i en konsumtions- och tillväxtnorm har ständigt ökande konsumtion och fortsatt materiell tillväxt kommit att uppfattas som något naturligt, något eftertraktansvärt, något självklart, något nästan ödesbestämt. Miljön sätter emellertid gränser. Men även tiden sätter gränser. Normen i sig blir således till slut destruktiv, den ekonomiska tillväxten blir olönsam.

Vi stimuleras i den rådande normen att vara duktiga medspelare i jakten på ekonomisk tillväxt. Vi lär oss vad som är "normalt" genom allt från livsstilspropaganda till att allt fler fria urbana ytor förvandlas till marknadsplatser där ekonomisk tillväxt kan produceras. En park eller annan fri yta behöver inte generera speciellt mycket till BNP, men en galleria gör det med automatik.

Lägg till det att vi anammat system och strukturer som gjort sig beroende av evig ekonomisk tillväxt – vilket är tragiskt eftersom sådan inte ens är teoretisk möjlig, något som ironiskt nog alltså även påpekas i Nationalencyklopedin.

Frikoppling från tillväxtens snara
Istället för att se den ekonomiska utvecklingen - som gått hand i hand med så mycket gott under så många år - som ett medel för att frikoppla oss från de ekonomistiska processerna har vi hamnat i en situation där vi mer eller mindre tvingas in i ett system där vi skall springa fortare och fortare.

Retoriskt kan man uttrycka det som kännetecknar konsumtionssamhällets hjärta så här: Vi triggas att gång på gång göra dubbelt så många varor inom samma tidsrymd istället för att göra samma antal prylar på hälften så lång tid.

Detta förhållande kan fylla en rationell och klok funktion i samhällen där de materiella behoven är stora, men blir en strypsnara för oss när vi lever i ett materiellt moget samhälle. Vi arbetar mer än vi behöver, för att konsumera mer än vi behöver, så att vi kan producera mer än vi behöver, så att vi kan jobba mer än vi behöver så att vi kan konsumera mer än vi behöver. Det övergripande syftet med vårt agerande är inte vi ska bli mer tillfredsställda, känna större lycka eller ens växa som människor – syftet är vi skall vara medel och verktyg i ett system som tagit kommandot över våra liv. Det finns åtskilliga uns av tragik i denna utveckling.


Tiden blir bristvara
Tid är för varje individ en knapp resurs. Dygnet innehåller bara tjugofyra timmar hur vi än lyckas utveckla tekniken. När vi köpt en vara finns således begränsad tid att använda den. För att vi inte totalt skall begravas i saker byggs själva idén om snabb varuomsättning in i tillväxtevangeliet. Det är i själva verket en förutsättning för jakten på ekonomisk tillväxt.

Ett av problemen med konsumtionssamhället är att ekonomer har förmåga att betrakta konsumtionen som en sorts momentan företeelse. Själva köptillfället är gott och nödvändigt för tillväxten. Efter köptillfället skall varan, saken rimligen vara till nytta och glädje. För detta krävs att vi har tid att använda varan. Tiden är en begränsande faktor. Vi kan visserligen köpa på oss allt fler varor, men ju fler varor vi köper ju kortare tid får vi möjlighet att använda den enskilda varan. Omsättningen av varor måste därför hela tiden ökas, de enskilda sakernas livslängd minskas, tiden vi nyttjar varje vara sak bli kortare och kortare.

Vi blir alltmer bundna av varukonsumtion, men samtidigt allt mer likgiltiga för varje enskild vara. Vi har inte tid att skapa en relation till den, den är bara ett flöde av finurligt sammansatta molekyler som forsar genom våra liv i allt snabbare takt. Naturresurser mals ner till synligt avfall och osynliga molekylsopor via en kort sväng i människans vardagsliv.

Det finns anledning att redan här – jag återkommer till det – påpeka att tidsbristen också gör att mängden tjänster inte kan öka hur mycket som helst. Vi kan visserligen föra över allt mer av det vi vanligen gör i våra civila liv - leva med våra barn, borsta vår toalettstol och bädda våra sängar - till den offentliga ekonomin där vi betalar varandra för att göra det vi tidigare gjort själva. Politiker gör också vad de kan för att oavlönat arbete i den civila sektorn skall flyttas till den BNP-producerande delen av våra liv. Detta har skett under lång tid, och ofta motiverat av goda syften.

Men hur man än vänder och vrider på det finns tiden som en begränsande faktor. Jag ska senare diskutera hur vi riskerar att reduceras som växande människor om vi beskär allt mer av vårt informella civila liv.

Tillväxt för kulturell utveckling
Vi använder ökande delar av vår tid till varukonsumtion. Shopping av saker uppfattas av många som ett intresse, en hobby, ett tidsfördriv fullt jämförbart med ett teaterbesök, bokläsning eller något annat som förr i tiden gick under beteckningen själslig odling och andlig utveckling.  Det kan tyckas vara högtravande begrepp, men de existerade de facto en gång i tiden. 

De tänkare som filosoferat och utvecklat idén om ekonomisk tillväxt utgick från att denna tillväxt skulle vara ett gott verktyg, ett medel, för att skapa kulturell utveckling.  En hel del av den ursprungliga tillväxttanken kopplades till just dessa förväntningar.  De flesta av dagens tillväxtivrare tycks däremot  helt tappat denna målsättning. Istället har varukonsumtionen blivit ett självändamål, ett sätt att vara, ett sätt att skapa sin identitet och uppfylla kraven som tillväxtnormen ställer på oss.

I de bokförda expansionsökningarnas namn har vi hamnat i ett ekonomistiskt slaveri som vi lärt oss uppfatta som synonymt med frihet. Vi har blivit konsumtionshetsens fångar som tror att vi blivit fria. Och detta i en tid när vi har större möjligheter än någonsin att skapa goda liv.

Samtliga delar finns samlade här.

Kändisskap hotar rören?

Kolla här!

Gustav Fridolin är både mer känd och har högre förtroende än Åsa Romson, skrev Metro häromdagen. 61 procent av de tillfrågade visste att Fridolin lanserats som nytt manligt språkrör för Miljöpartiet, "medan endast 35 procent visste att Romson föreslagits bli hans parhäst".

Om de båda väljs kan de stå inför en tuff kamp – mot varandra. Detta meddelas, enligt tidningen, av några så kallade experter. 

Fridolin tar mycket plats men "av det jag sett verkar det som att även Romson aspirerar på att bli stjärnan", krystar Yougovs analyschef av någon anledning fram och varnar för bråk: "Miljöpartiet har alltid haft två språkrör där den ena är stjärnan och den andra mer av en doldis."



Historiebeskrivningen är så korkad och enfaldig att begreppet analyschef fått en innebörd där några bokstäver bör tas bort. Problemet för MP har varit att medierna snarare spelat ner båda rören. Förmodligen har analyschefen aldrig hört talas om de flesta av MP:s språkrör.

Här har ni dem alla, och problemet har inte varit att en dränkt den andra utan att medierna varit ointresserade av båda och att riksdagsgruppen försökt dränka dem båda... Glad påsk. Imorgon är det uppståndelse. Punkt.

En epok går upp i rök

Rikemansson som tog risker för att bli av med Batista.

"En epok går i graven", meddelade en journalist när nu Fidel Castro även lämnar uppdraget som kommunistpartiets ledare. Castro var bland annat beryktad som en man som kunde tala offentligt i timme efter timme. 

För många år sedan blev jag i den stora borgerliga tidningen i en passus omnämnd som Sveriges svar på Castro.

Skälet till detta var inte att jag skulle ha åsikter som Fidel, inte ens att jag stundom har kunnat ses röka cigarr, utan att jag, enligt tidningen, hållit en föreläsning på fyra timmar utan paus (om grön ideologi).

Som vanligt hade tidningen fel. Jag pratade bara tre timmar och trettiofem minuter. Alla utom en satt kvar. Denne var journalist. Själv hade jag ett tåg att passa, det var därför jag fick avbryta innan hälften var sagt.

Påsksmällare med ny innebörd...

Japan-puffar istället?

- Kärnkraftverket är inte stabilt, berättar premiärminister Naoto Kans talespeson. Intressant upplysning. Men är det inte så att de enda stabila kärnkraftverk som finns är de som avvecklats, nedmonterats och bortförklarats.

- Livet går kanske vidare, om Gud vill, meddelar en vän via e-post. Hur som helst: man har beslutat att göra området till ett förbjudet område med stöd av katastroflagstiftning. 

Alla hushåll inom zonen kommer att tillåtas skicka hem en familjemedlem för att under två timmar hämta personliga tillhörigheter. Den som bryter mot förbudet får böta över 7000 kronor. Människor i städer i närheten kommer också snart bli ombedda att lämna sina hem på grund av riskerna med att varaktigt utsättas för radioaktivitet.

Igår meddelade Tokyo Electric Power Co. att bränslestavarna i reaktor 1 kan vara på väg att smälta, skriver nyhetsbyrån Kyodo. Begreppet påsksmällare kan få en ny innebörd.

PS! Åsa Romson skriver om Svanberg, vilket jag gjorde här nedan.

Elin Wägner blir staty?

Senaste antologin, där bland annat jag skriver.

Nu har en insamling startat för att Elin Wägner skall bli staty centralt placerad i Stockholm. 

Varför? Tja, ett skäl är förstås att Elin Wägner var den första som vävde samman kvinnors rättigheter med såväl freds- som miljöfrågan.  

Hon var långt före sin tid, och tycks än idag ligga i framkant. Men priset var högt för henne: den bok som mer än någon annan var före sin tid - Väckarklocka - möttes med en blandning av förskräckelse, hån och tystnad. 

Hon blev den andra kvinnan i Svenska Akademien, när hon togs till nåder igen efter att ha skrivit en biografi i två delar om Selma Lagerlöf. Mer om Elin Wägner skriver jag på min Wägner-blogg som finns här.

Elin Wägner-sällskapet behöver hjälp med att sprida information om projektet och vill gärna ha tips om intressanta potentiella bidragsgivare - kontakta Marianne Enge. Bidrag till statyn kan betalas in till ett framtidskonto hos Färs och Frosta Sparbank 8079-6 222 611-1 eller bg 645-0126.

Det var en gång en fossil...

Small people gör sig bäst i sagor

Världen kan tåla ett par graders uppvärmning, berättar BP:s ordförande Carl-Henric Svanberg och fortsätter: dessutom handlar det inte om att sluta med fossila bränslen utan att hitta rätt balans. 

Nu är det bara ett litet problem: det är en politisk kompromiss som slagit fast att världen tål två graders temperaturhöjning utan att det skulle bli större eländen, majoriteten inom vetenskapen säger något helt annat, som förmodligen en BP-ordförande inte vill veta av. Dessutom finns det ingenting som tyder på att världen ens klarar de där två graderna. Absolut ingenting talar för det.

Så den där balansen som Svanberg berättar om, den är redan överskriden. Trist för planeten men inte så trist för Svanberg, som kan känna tillförsikt eftersom hans personliga kassavalv rymmer 600 miljoner kronor, vilket lär räcka till att köpa sig fri från verkningarna av klimatförändringarna. Kassavalvet lär fyllas på om han kan kränga mer olja. Små människor kan göra så.

Ni som gillar Tisnaren...

Isen har gått upp på Tisnaren, kanoten är vattnad.

... missar väl inte årsmötet för föreningen Rädda Tisnaren den 7 maj. Kolla här! 

I samband med årets konstrunda kring Tisnaren den 7 - 8 maj  kommer förstås Galleri Sagoliden att hålla öppet.

Söndagsskola för tillväxtvänner, del 10: Kanske blir du rädd...

Tidigare delar finns samlade här.

En politik utan visioner är död politik. Ett samhälle utan drömmar är på många sätt ett dött och stillastående samhälle hur fort dess medborgare än springer. 

Sällan har väl politiken och samhällsdebattens huvudfåra varit så visionslös som i dag. Trots att vi lever i en brytningstid där tillväxt och konsumtionsvanor håller på att ta kål på vår planet vågar inget parti  - när detta skrivs - ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället?

Det är som om man inte vill ta till sig att miljövänligare teknik och effektivare energianvändning inte räcker för att frälsa oss från ondo – den ökande globala konsumtionen äter, som jag påpekat tidigare, upp de miljövinster som ny teknik medför. Det finns därför en tragik i att varje kris – finanskris, lågkonjunktur, jobbkris och till och med miljö- och klimatkriser – möts med uppmaningen att vi skall varva upp, växla upp, jobba mer och köra ännu fortare på samma väg, i samma riktning med samma mål: ökad konsumtion och fortsatt ekonomisk tillväxt även om den skall ske genom ökande skuldsättning.

För att rädda miljön behöver vi, enligt denna logik, utarma jorden lite till så vi får råd att restaurera den. För att förhindra ökande klimathot måste vi först öka de globala utsläppen så vi får råd att minska dem. För att ta oss ur en lågkonjunktur måste vi öka konsumtionen, för att minska arbetslösheten måste vi öka konsumtionen, för att stampa oss ur finanskriser måste vi känna tillit i ökad konsumtion.

Vi kommer inte ur detta groteska ekorrhjul med annat än att vi har en vision om något annat. Men det tycks som om etablerade politiker oavsett ideologisk hemvist anammat en gemensam primitiv religion som inte får ifrågasättas: tillväxtfetischismen. 

Behovet av visioner
Vi behöver en politisk och/eller kulturell kraft som vågar lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar. Vi behöver politiker med modet att våga ställa frågan: Vad gör vi nu? Hur går vi vidare från Konsumtions- och tillväxtsamhället till Utvecklingssamhället?

För inte kan vi väl påstå att utveckling är detsamma som att vi lönearbetar mer, att vi konsumerar mer, att vi i allt snabbare takt förvandlar naturresurser till synligt avfall och osynliga molekylsopor? Inte kan väl utveckling bara vara att vi stressar allt mer och att vi skadar livsförutsättningarna bara för att hålla igång ett ekonomiskt systemtänkande som bygger på evig tillväxt?

Lika nödvändigt som ekonomisk tillväxt är för samhällen där människor saknar de grundläggande materiella behoven, lika skadligt tycks jakten på ekonomisk tillväxt vara i samhällen som redan lever i materiell välfärd, för att inte säga i materiellt överflöd. Samhället får en tendens att vulgariseras, att rent av fördummas på ett sätt som reducerar oss som människor.


Minskat frihetsrum
På samma sätt som ekonomisk och materiell tillväxt ökar möjligheten till frihet för den som lever under knappa förhållanden kan jakten på tillväxt i materiellt rika länder faktiskt minska frihetsrummet för människor. Den konsumtionsnorm, som mer eller mindre pådyvlar oss ett visst sätt att såväl tänka som leva våra liv, vill frånta oss rätten att vara de vi är på liknande sätt som den heterosexuella normen gjort det. De skuldfällor - som vi lockas in i och som medför en gigantisk ränteöverföring från mindre bemedlad till mer bemedlad - snarare minska vårt frihetsutrymme än ökar det.

Men det minskade frihetsrummet uppstår också när den civila, privata, sektorn blir allt mer rumphuggen. Vi förväntas och uppmuntras på olika sätt - genom konsumtionsnormen och statliga bidrag - att minska vårt engagemang och vår tid i den informella, civila, sektorn så att mer av dess verksamheter kan överföras till den tillväxtskapande formella sektorn.

Vi uppmuntras till och med att lägga över än mer tid för barnen till den formella sektorn genom att anlita professionell läxläsning och dagishämtning så vi kan ägna oss mer åt vår profession. Vi uppmuntras inte till detta av godhet eller för att vi skall utvecklas som människor, utan för att vi skall vara duktiga producenter av tillväxt.

Detta är inte självklart något som får oss att växa som människor. Det får oss snarare att inskränkas som civila människor. Vi uppmuntras att leva i våra roller som lönearbetande, leva mer som de titlar vi bär än som de människor vi är. Vi förväntas inta roller, uppmuntras att jämföra oss med varandra för att klättra på de sociala stegar där stegpinnarna utgörs av konsumtion, yta och masker.

Jag säger inte att vi ska tillbaka till hemmen, eller att lyckan finns i familjen, eller ens att den civila oavlönade sektorn med automatik skulle vara så mycket trevligare än det formella lönearbetet. Självfallet inte. Det vore hyckleri av värsta konservativa sort. Däremot hävdar jag att frihetsrummen minskar när vi förväntas, uppmanas eller till och med tvingas bort från den civila sfären.

En rad beslut - jag lägger inga värderingar i om de är bra eller dåliga i sig - som t ex RUT-avdrag och maxtaxa på dagis har formellt motiverats av goda traditionella höger- respektive vänsterargument men skrapar man på ytan hittar man att förslagen huvudsakligen grundas på att föra över mer av våra civila oavlönade verksamheter till formella tillväxtskapande sektorer. Såväl vänster som höger har anammat tillväxtfetischen som religion.

Utveckling utan tillväxt
Jag, och många med mig, menar att utveckling utan tillväxt är möjlig, men att visionen då måste vara att ta människan på allvar, inse att hon är något större än en ekonomisk varelse vars huvuduppdrag är att producera, konsumera och springa runt i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Visionen måste bygga på något så basalt som insikt att människan är en biologisk, social och kulturell varelse – och att utveckling därmed kan vara detsamma som mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro.


Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är orealistiskt. Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av nuvarande ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den? De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier – eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter? De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?

Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Mer än någonsin har vi möjlighet att bygga det goda samhället, där tid inte är bristvara, där tillväxt handlar om kvalitet och kultur, där vi vågar möta vår nästas ögon därför att vi handlat med respekt för henne - oavsett var hon finns i världen.

Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden. För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin.

Ett sönderstressat samhälle
Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle – kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig att ett ekologiskt hållbart och socialt anständigt samhället är dystert, kärvt och fantasilöst. Inget kan vara mer fel! Det är ett sönderstressat samhälle där fri tid är bristvara och där ångestkonsumtion driver tillväxten som är kärvt och fantasilöst. Och detta, just detta, borde vara ledande politikers uppdrag att säga!

Vi måste komma bort från de normer som är köpandets och ägandets. Vi måste ta de ärofyllda stegen till ett samhälle där normerna är levandets och varandets.

Det är inte att ta steg tillbaka. Det är att ta steg framåt. Att utvecklas.
Samtliga hittills publicerade delar finns, tillsammans med en rad länkar, samlade här.

Lördagsnostalgi

Jesus valde Buddy. Och Peggy Sue.

Dags för lite kulturhistoria -  visserligen två dagar försent, men ändå. Så här var det den 14 april 1959 när Presley skulle komma att spela in en skitlåt (datumet i klippet nedan är fel).

Vi chartrade ett litet flygplan för att hinna till inspelningen. Flygplatsen i Amarillo var ungefär som man kan tänka sig att en flygplats i Amarillo ska vara. Doften av flygfotogen blandades med doften av boskap och lönnfeta oljemiljonärer. Vädret var molnigt och regnet hängde i luften. Vi kröp in i planet, genom en dörr som närmast var att likna vid en glugg, via vänster vinge. (-)

Motorerna drog igång, först den vänstra, sedan den högra och plåtarna på vingarna vibrerade. Vi fick upp farten och lyfte hur fint som helst. Piloten gjorde tummen upp och riktade in planet mot Nashville. Vi körde genom tunga moln, det var som att köra rakt genom välling, man såg inte ens spetsen på vingarna. Killen vid spakarna började se svettig ut, stora fläckar av svett under armarna spred sig över ryggen.

”Har det hänt nåt”, frågade jag.
”Jag vet inte riktigt var vi är”, sa han.
”Vi har studiotid”, sa jag eftersom jag inte kom på något vettigare att säga.
”Okej”, sa han.
”Det är dålig sikt va”, mumlade jag.
”Sikt?”, muttrade han. ”Jag skulle inte se arslet om jag stoppade ut det genom dörren.”
”Gör inte det”, sa jag.
”Bränslet börjar ta slut”, sa han.
Då sa jag ingenting. (-)

Vi hittade i alla fall ner och kunde nödlanda på flygplatsen i Eldorado. Vi hade inte klarat många minuter till i luften, bränslenålen pekade nästan på noll. Hade vi inte kommit ner innan den slagit i botten hade vi väl, som ett sista desperat försök, fått krama ur svetten ur skjortorna och matat motorerna med den. Dåhade vi klarat en timme till. Minst.

Hur som helst: vi tankade, tjafsade om studiotiden och startade upp motorerna igen. När vi kommit upp i luften la en av motorerna av. Jag blev skiträdd och bad till Jesus att han skulle fixa det här åt oss. Jag lovade
honom att spela in en skiva med gospel, att sjunga lovsånger i teve och att skänka pengar till Röda Korset, till cancersjuka barn,till blinda barn och till min gamla kyrka i Tupelo.

”Snälla Jesus, ta ner oss på jorden igen lugnt och fint.”
”Grabben, du är närmare himlen än på länge. Känns det inte bra?” undrade Jesus.
”Om jag rullar mindre på höfterna, Jesus, kan du inte fixa det här då?”
”Grabben, i himlen är det rock’n’roll som gäller.”
”Är det?”
”Yeah, man! Vi behöver nån som du här uppe.”
”Kan du inte ta Pat Boone istället?”
”Love Letters In The Sand-putten? Här? Never! Vi behöver dig eller Buddy.”
”Buddy?”
”Yeah, man! Buddy Holly. Vi tar nog honom istället. Bara för att det vore kul att se dig köra nåt religiöst i teve, grabben. Tror du tjejerna skriker då också? För dig eller för mig?”

Piloten fick igång motorn efter någon svettig minut. Vi landade snyggt och vackert, men skakade, på flygplatsen i Nashville. En limo hämtade oss för snabb färd till studion. Där mötte Chet Atkins med sin förbannade gitarr. Jag lyckades bara klara av en enda låt. Jag behövde sjutton försök innan den satt någotsånär. Den skulle bli A-sida på nästa singel. Jag gillade den aldrig. Den heter I Want You, I Need You, I Love You. Den var redan förbeställd i över 300 000 exemplar och blev i praktiken guldskiva redan innan den kom ut. Men det hjälper inte, den var, är och förblir en skitlåt.

Nån B-sida lyckades vi inte spela in. Om det berodde på flygningen eller Atkins vet jag inte. Ännu mindre blev det något material till nästa album. RCA-killarna var sura. Kunde de inte ta Pat Boone stället? Så att jag kunde åka tillbaka till Memphis, göra plattor för Sam Phillips, spela på Hayride för 20 dollar per kväll, käka morsans köttpaj och dra en vända på Beale Street med Dixie innan vi planterade persikoträd …

Jesus hämtade Buddy som han lovat. Jag hoppas han fick med sig sin älskade Peggy Sue."
(Redigerat utdrag ur boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - musik och bilder till boken finns här.)

"Där stenarna inte var tyngre än dagg"

Teatrarna töms. Det är midnatt.

Bokstäverna flammar på fasaderna.

De obesvarade brevens gåta

sjunker genom det kalla glittret.

Mitt i livet händer det att döden

kommer och tar mått på

människan. Det besöket glöms

och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.

 
Dessa milstenar

som gett sig ut på vandring.

Hör skogsduvans röst.

Vid vägs ände ser jag makten

och den liknar en lök

med överlappande ansikten

som lossar ett efter ett.

Jag har låga stränder,

om döden stiger två decimeter

översvämmas jag.

Som när ljuset slocknar i trappan

och handen följer - med förtroende -

den blinda ledstången som hittar i mörkret.

 Ord och mening av Tomas Tranströmer som fyller 80 år idag.

För övrigt vill jag ha sagt att framtiden kommer smygande bakifrån. Vare sig man vill eller inte.

Anders Borg - blåbetongens språkrör

Blåbetong bygger Borgen.

Betonghäckar, kallades Waidelich och hans sossar av  Anders Borg i gårdagens ekonomidebatt. Därmed ser Borg inte bara ut som en god miljöpartist från det ljuva 80-talet utan har även tagit till sig goda, gröna beskrivningar av sossarna. 

Problemet för Borg är att han och moderaterna mest liknar blåbetong. 

Blåbetong är en sorts lättbetong som liknar stelnad smutsig tvättsvamp och består av såväl fossilt kol som uran - det sistnämnda avger gammastrålning och radon.Framkallar illamående och efter tid allvarlig sjukdom.

Blåbetong har förbjudits som byggmaterial i civiliserade länder. Där man fortfarande drabbas av blåbetong gäller det att vädra ut.

Avslappnat...

Hinner inte få ner något denna morgon - förbaskade väckarklocka! - så det blir avslappnade heminspelade låtar... http://www.youtube.com/watch?v=MZpEJ8Wc93c&feature=related

För den som inte gillar hembakat kan jag tipsa om korseld med Gustav Fridolin, där jag av någon anledning figurerar i en välvilligt redigerad form. Gustav utmanas för övrigt på kongressen av Trulpen, vars blogg finns här.

Kor

Ikväll pratar jag och Mats Ottosson om kor i Kunskapskanalen... Han har skrivit en bok som heter Kor, en kärlekshistoria. Ska bli lite lagom pirrigt att se vi kan hålla igång ett samtal i 28 minuter om ämnet kossor.

Självfallet ska jag be Mats berätta historien om den sista stackars uroxen som vandrade i Europa och om vad kon betytt för det vi idag uppfattar som det svenska landskapet. Lite klimat och kött blir det förstås också. Kan nog inte avhålla mig från att surra lite om mina egna idisslare (får) och vad de betydde för mig när jag satt i riksdagen...

Kunskapskanalen 19.00. Repris vid midnatt samt onsdag morgon klockan 09.00. 
Övriga samtal under det senaste halvåret finns här.

Måndag förmiddag...

Måndag förmiddag, tidningarna är lästa, helgens mejlskörd är genomgången och upplägget inför en föreläsning på högskolan i Borås om entreprenörskap och hållbar utveckling är avklarad. Allt till ljudet av fågelsången som vårlikt landar i öronen.  

Funderar över tre saker medan de nymalda förmiddagskaffet bryggs inför dagens övriga utmaningar...

• Är det verkligen rimligt att alla finska grundskoleelever måste läsa svenska? Jag tycker inte det. Trots att jag därmed, i denna fråga, hamnar på samma åsikt som Sannfinländarna. Det sägs att man är populist om man tycker så som finländare. Är man populist som svensk också?

• Jag förfasas över att anti-köttlobbyn nått riksdagen, utropar Roger Tiefensee (C) med anledning av att frågan om kött lagts på riksdagens bord. Jag förfasas över att en man som förfasas över detta kan sitta i riksdagen där han borde förfasas över en massa andra saker.

• Är den hysteriskt dåliga hanteringen av frågan om antibiotikaresistenta bakterier det slutgiltiga beviset på den rådande marknadsekonomins brister? Ser fram mot att samtala om frågan i Kunskapskanalen så småningom.

Söndagsskola för tillväxthungrande, del 9: Att skapa pengar ur intet

Tidigare avsnitt finns samlade här.

I förra avsnittet skev jag om levande ekonomi och död ekonomi.  Begreppen är naturligtvis i sig medvetet retoriska. Men om vi bortser från det retoriska inslaget så finns det även strikt rationella skäl att förstå skillnaden mellan ”levande” ekonomi, som består av den biosfär och den atmosfär som vi är beroende av för att kunna leva, och den ”döda” ekonomi som vi hanterar som siffror i vår tillväxtekonomi. 

Det är nämligen så att om vi blir tillräckligt rika i den döda ekonomin så får vi råd att ta kål på vår planet. Det är till och med så pittoreskt att vi kan göra det med lånade pengar skapade ur intet… Mer om det nedan.

Låt mig än en gång påpeka att jag med det förklemande begreppet ”död ekonomi” inte menar att den ekonomin bör upphöra eller är av ondo. Inte alls. Den är på många sätt rationell, elegant och ett alldeles utmärkt verktyg och smörjmedel. Problemet uppstår med automatik när kopplingen mellan den döda ekonomins växande och den levande ekonomin utarmning inte synliggörs. Då är vi nämligen ute på ett sluttande plan eftersom vi låter symboler och fiktiva värden bli viktigare än verkligheten. 

Vad är pengar?

Att skapa något ur tomma intet har ett namn: ex nihilo, vilket är latin för ”ur intet”. Inom filosofin förekommer begreppet ex nihilo nihil fit, vilket helt enkelt betyder ”ur intet uppstår intet”. Men det gäller i vart fall inte ekonomin. Man kan nämligen säga att bankerna skapar pengar ur intet. Genom att låna ut pengar, som man inte har, skapar man en ökande penningmängd. Hur kan man låna ut pengar man inte har, kanske vän av ordning frågar sig. För att komma till det svaret tar jag omvägen över pengarnas historia.

Innan mynten och sedlarnas tid fungerade varor som någon sorts pengar. Det kunde vara allt från salt, fjädrar och snäckor till ädelmetall som silver och guld. Ädelmetaller hade fördelen att de tålde både vatten och eld, att de var hållbara och lätta att dela i mindre bitar. Så salt, snäckor, metkrokar och annat blev utkonkurrerat av guld och silver.

Det fanns dock ett problem. Det gick att fiffla med både silver och guld genom att blanda in mindre ädla metaller. För att få någon sorts garanti över äktheten insåg man att en kunglig stämpel – en kunglig prägling -  inte var så dumt. Det berättas att den som först lät prägla ett mynt var kung Krösus av Lydien. 

Så småningom kom man på att det var präglingen i sig, inte metallinnehållet, som var avgörande för myntens trovärdighet. Och varför slösa guld när det gick bra ändå… Gustav Vasa var en av alla kungar som uppmuntrade sin myntmästare att fiffla med innehållet genom att blanda billigare metaller i mynten. 

När väl präglingen blivit viktigare än myntets innehåll av metall var det ganska naturligt att gå vidare på den inslagna vägen. Så nästa steg blev papperspengar. Dessa fungerade först som skuldsedlar. Banken skrev ut papper på vilket det lovades att guld och silver skulle lämnas ut om den som hade pappret kom till banken och begärde det. Allt oftare slapp emellertid banken att betala ut guld och silver. Köpmän, hantverkar och andra såg ju att skuldsedeln kunde användas såväl på marknaden som för större affärer sinsemellan. Pappret, som var tänkt som formell skuldsedel, hade blivit en penningsedel.  

Sedlarna tålde visserligen inte vare sig vatten och eld, men fördelarna var många. De var lätta och smidiga att hantera. Bankerna började snart låna ut sedlar i sådan mängd att deras guld och silver inte täckte värdet fullt ut. Man blev djärvare och djärvare. 

Så länge bankens kunder inte hade en aning om att banken inte hade guld som motsvarade värdet på de utskrivna sedlarna var det inga större problem. Men när det uppstod rykten om att alla sedlar som var i omlopp inte skulle kunna bytas in mot ädla metaller så blev det lite panik eftersom många ställde sig i kö för att växla in sina papperslappar mot äkta vara. 

Redan på 1600-talet gick den första svenska banken (Stockholm Banco) i konkurs.  Man fick vända sig till staten, som tog över banken. Den blev embryot till det som sedermera skulle blir Sveriges Riksbank och som i slutet av 1800-talet fick ensamrätt på sedelutgivning.  Även riksbanken var skyldig att lösa in sedlar mot guld.  Denna skyldighet upphörde så småningom. Guldet var borta och det räckte med siffrorna.

Den största delen av penningmängden idag består av elektroniska siffror – inte sedlar och mynt. I själva verket är det så att mindre än 10 procent av den svenska penningmängden år 2010 bestod av sedlar och mynt medan över 90 procent bestod av siffror i form av redovisningsposter. Detta är en praktisk lösning. Har du lön så kommer den in till ditt konto som siffror – och från ditt konto dras sedan siffror för att betala elräkningar, telefonräkningar och allt annat. Siffrorna sätts in på elbolagets, telefonbolagets och övriga företags konton. Det är således siffror som flyter mellan olika konton i bankvärlden.  

Den klassiska berättelsen

Ett annat – numera ganska klassiskt sätt - att berätta om hur pengar skapas brukar gå över en guldsmedja. Så här: 

En rik affärsman har samlat mycket guldmynt i sitt hem. Han – för det är förstås en han i berättelsen – känner oro inför tanken att någon skall stjäla mynten. Han börjar fundera över hur han bäst skall gömma undan dem från tjuvar och annat löst folk. Gräva ner mynten? Lägga dem i en hemlig grop i stallet? Men om någon ändå hittade hans gömda skatt, hur skall han då kunna bevisa att det är hans?

Så dök idén upp. Inte bara hos en köpman, utan hos många köpmän och hantverkare... Man skulle ju kunna låta den hederlige, högt aktade, guldsmeden ta hand om guldmynten. Guldsmeden har ju ett rejält, inbrottssäkert, kassavalv. Sagt och gjort: allt fler affärsidkare och andra låter guldsmeden ta hand om sitt guld. Mot kvitto.

En vacker dag får guldsmeden en beställning som gör honom glad med bekymrad. En hertig beställer några stora guldringar men guldsmeden har inte tillräckligt med guld hemma för att kunna påbörja arbetet. Då kommer han på att han kan smälta ner en del guldmynt som affärsmännen förvarar i hans kassavalv. För affärsmännen bryr sig ju knappast om huruvida de får tillbaka exakt samma guldmynt som de lämnat in. Guldmynt som guldmynt. 

Givetvis fanns det en risk med att smälta ner en del guldmynt till material för ringar.  Om alla som förvarade sina mynt hos guldsmeden plötsligt skulle få för sig att ta ut sina rikedomar på en gång skulle det bli problem och guldsmedens ära skulle vara förlorad. Men å andra sidan: det vore helt otroligt att alla skulle komma på en gång för att begära att få ut sina mynt. Så guldsmeden smälter ner ett något hekto guld och sätter igång arbetet med de eleganta ringarna till hertigen.

Idén var ju inte så dum, tänkte guldsmeden och lät fantasin rumla vidare när han tittade på alla guldmynt som låg i hans kassavalv. Men varför skulle bara han få låna lite av guldet för att göra ringar? Skulle inte andra också kunna få låna lite för att göra investeringar? Vore det inte bättre att låna ut en del av mynten? Det fanns förstås massor med affärsidkare och hantverkare som behövde låna för att göra någon god investering. 

Och mycket riktigt: bagaren ville låna pengar för att mura om sin spis, krogägaren ville låna pengar för att köpa kannor av kanngjutaren och köpmannen behövde låna för att köpa skinn.  

Sagt och gjort. Guldsmedel började låna ut pengar. Mot en liten avgift för omkostnader och med en liten vinst därtill. Han lånade ut med ränta. Men han lånade bara ut lite grand. Han måste ju ha beredskap för att kunna lämna tillbaka mynt om insättaren skulle komma och vilja ha tillbaka dem. 

Låneaffärerna gick riktigt bra. Och en rejäl reserv hade han kvar i bankvalvet. Men snart visade det sig att den där reserven var onödigt stor, det gick att låna ur en större andel. Ju mer han lånade ut, ju större vinst gjorde han. Och risken, ja, den var minimal. Det räckte gott att ha hälften av insatt kapital kvar i kassavalvet, resten kunde han låna ut.  

De som satt in sina pengar började ana vad som hände. Och man förstod att guldsmeden lånade ut deras pengar mot ränta. Då var det väl inte mer än rimligt att de som satte in pengarna, som guldsmeden kunde låna ut, fick sin beskärda del av vinsten.

Affärerna fortsatte, guldsmeden struntade i att vara smed och blev bankir istället. Så småningom kom han på att det räckte med ännu mindre i reserv i kassavalvet, till slut hamnade han på slutsatsen att han kunde låna ut ända upp till 90 procent av insättarnas pengar. 

Under resans gång, som det numera är populärt att säga, så inträffade något överraskande… Muraren, som murat den nya spisen åt bagaren låter guldsmeden, som nyss lånat ut pengarna till bagaren, ta hand om guldmynten.  Och kanngjutaren gör samma sak.  Och garvaren, som visste att köpmannen lånat pengar av guldsmeden, bad att pengarna bara skulle flyttas i kassavalvet från köpmannens påse till sin egen – det var ju enklare och smidigare än att behöva hämta ut dem.

För guldsmeden var detta en riktig aha-upplevelse. Han hade lånat ur pengar mot ränta men hade ändå samma summa kvar i kassavalvet, vilket ju betydde att han med hjälp av skuldsedlar kunde låna ut dem en gång till.  Affärerna var ju rent av lysande, guldsmeden kunde skapa ständigt nya sedlar i omlopp. Ja, i själva verket räckte det i stort sett med att någon kom och ville låna pengar… Penningmängden ökade i takt med utlåningen. 

Pittoreskt

Principen gäller även i dagens ekonomiska system. Bankerna lånar ut pengar till hushåll och företag. Dessa pengar används bland annat för köp av varor och tjänster – betalningar för dessa sätts in på nya bankkonton, vilket ger möjlighet för bankerna att låna ut ännu mer. Penningmängden ökar. På detta sätt skapar således bankerna pengar genom att expandera sin utlåning.

Guldsmeden kom så småningom på att folk inte kom för att ta ut sina pengar i speciellt hög omfattning, så han behöll bara 10 procent av de guldmynt som köpmännen bett honom ta hand om, resten lånade han ut. Gång på gång. Därmed gjorde han ungefär som dagens banker.

Det finns något som kallas  fractional-reserve banking, vilket innebär att att banker lånar ut det mesta av sina inlånade tillgångar och endast behåller en liten resterande del som eget kapital - samtidigt som man förstås vid begäran är skyldig att betala tillbaka alla inlåningar.  Begreppet fractional-reserve bankingen betyder således som det låter:  banken behöver bara hålla kvar en liten del (en fraktion) av de pengar, som sätts in på banken, som reserv. Hela denna process innebär att penningmängden - i form av siffror - ökar i ekonomin eftersom huvuddelen av de siffror banken lånat ut hamnar på nya bankkonton och därmed kan  lånas ut igen, igen och igen.

Lite hårddraget - och medvetet förenklat  - skulle det kunna gå till så här: Sätter jag in 200 000 kronor så kan banken - om staten bestämt att det räcker att behålla 10 procent i banken som kapitaltäckning - låna ut 180 000 till Lotta som vill köpa sig en swimmingpool  av Lyxstänk AB. 

När Stina har fått sina 180 000 överförda till sitt konto och så ber hon banken sätta in dem på Lyxstänks bankkonto som därmed ökar med 180 000 kronor. Eftersom banken får låna ut 90% av dessa insatta pengar så lånar man nu ut 162 000 kronor till Svenne som vill köpa en rejäl lyxbadtunna av Smutsstänk AB. 

När Smutsstänk fått in sina 162 000 kronor på sitt bankkonto kan banken låna ut 90 procent av dessa pengar – det vill säga 145 800 kronor - till Totte som skall köpa en lyxig badkruka med elektronisk himlafäll av Krukan HB. När pengarna kommit in på Krukans bankkonto kan banken låna ut… 

Så kan man fortsätta berättelsen om hur pengar alstras... Efter 12 utlåningsomgångar har banken skapat drygt 1 400 000 kronor.

Bankerna skapar således de pengar de lånar ut. Svaret på frågan Var skapas pengar? är därmed mer komplicerad än de flesta tror. De flesta tar i ju för givet att alla pengar skapas av staten i myntverket, vilket bara till liten del är korrekt. Den stora majoriteten av alla pengar skapas av privata banker när de lånar ut pengar till hushåll och företag.

Eftersom mer pengar med automatik leder till - vilket jag visat tidigare - ökande påfrestningar i den levande ekonomin så kan man säga att det är så pittoreskt ordnat att vi med lånade pengar skapade ur intet kan bli så rika på siffror att vi får råd att ta kål på planeten

Fortsättning nästa söndag. Samtliga delar finns samlade här - där du också hittar en länk till en video som beskriver vad pengar kommer ifrån.

Exemplet Sörmlands Grafiska...

Sörmlands Grafiska, i Katrineholm, har gjort en rejäl investering för att rationalisera bort 23 tjänster på tryckeriet. En del blir oroliga, jobb försvinner och både stat och kommun tappar skatteinkomster. Själv ser jag positivt på denna tekniska utveckling, bara vi förmår använda den på rätt satt...

- Vi är i en omfattande investeringsperiod och har satsat oerhörda pengar på utrustning. (-)  Vi måste få lägre kostnader per produktionsenhet, säger VD.

Exemplet tydliggör tre saker.

För det första: Varje investering man gör går ut på att investera bort människor från produktionen - detta gäller såväl varusektor som tjänstesektor. Detta driver successivt mot ett samhälle där vi behöver arbete mindre. Det är visserligen sant att mängden arbete inte är konstant i ett samhälle, en del rationaliseras bort och andra tillkommer, men vi driver mot en allt snabbare utveckling där allt mer kan tillverkas och utföras av maskiner,datorer och allt mer intelligenta former av robotar. Att inte utnyttja detta för att minska normalarbetstiden är detsamma som att minska möjligheten för människor att växa även utanför arbetsmarknaden genom mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro.

För det andra: För att upprätthålla den stora delen av skatterna som går till skola, vård och omsorg måste samhället antingen med alla medel försöka "skapa sysselsättning" på alla möjliga sätt, eller tänka om så att skattebasen blir bredare än skatt på arbetstid. När Sörmlands Grafiska rationaliserar bort människor för att kunna öka sin omsättning så tappar kommun och stat inkomster genom att arbetsgivaravgifter och inkomstskatter minskar. Genom att stegvis växla över från arbetsgivaravgifter till en allmän omsättningsskatt, kan samhället upprätthålla skattinkomsterna oavsett om produktionen sker med hjälp av människor eller något annat. För Sörmlands Grafiska skulle det ändå finnas kvar ett omställningstryck, eftersom samma skatteinkomster som idag tas ut på arbetskraftsintensiv produktion skulle tas ut på ett vidare samhällsfält, bland annat inom den finansiella sektorn där ju omsättningen är hög.

För det tredje rent principiellt, den så kallade rekyleffekten: genom att pressa priserna med hjälp av ny bättre teknik kan man producera mer till längre pris - de miljövinster som görs per enhet äts upp av att man säljer fler enheter. Detta utgör ett litet lokal exempel på hur hela den globala ekonomin fungerar: bättre teknik innebär att vi kan producera varje enhet energisnålare och råvarueffektivare - priserna sjunker vilket innebär att konsumenten kan köpa mer, byta ut varan snabbare eller för att kanske göra en extra semesterresa. De miljö- och klimatvinster vi gör för varje producerad enhet, äts upp av att vi kan köpa fler enheter.

Hur såg Mohammed ut?

Khadidja, änka och företagare.

Är respekt för religion viktigare än yttrandefrihet? Den frågan kommer upp när jag ikväll samtalar med Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, om hans nya bok Bilden av profeten.

Att avbilda profeten Muhammed är kontroversiellt. Men vi vet ganska bra hur han såg ut - det blir allt vanligare i moskéer med tavlor som i ord berättar om hans utseende.  I själva verket vet vi mer om Muhammeds utseende än om Jesus utseende.

Bortsett från dessa frågor kommer vi att samtala om vem egentligen statsmannen, maken och religionsstiftaren Muhammed var. Och var det verkligen så att hans första svärfar måste supas under bordet för att han skulle godkänna Muhammed som äkta make till sin dotter, den förmögna änkan och ägaren av ett stort handelsföretag?

Kunskapskanalen fredag19.00.Repris midnatt samt lördag och måndag 09:00.

Klimatflyktingar

Varje månad skriver jag på Flyktingbloggen. Här finns artiklarna.

Klimatfrågan har förpassats någonstans till mediers och politikerns bakgård. Detta har skett trots att den överväldigande forskningen visar att hotet mot klimatet, och därmed för stora områden där många människor bor och försörjer sig, är allvarligare än vad man tidigare trott.

Jorden har alltid varit utsatt av klimatförändringar. Men nu sker det mycket snabbt, och på en planet där det snart finns 9 miljarder människor, allt fler bosatta i sårbara jättestäder nära havet och beroende av system och strukturer som lätt kan slås ut.

Av detta följer att vi kommer att få se alltfler människor som dels flyr för att alls kunna överleva, dels flyttar för att söka nya hem i syfte att skapa en bättre framtid för sig själva och sina barn.

Klimatflyktingar. Smaka på ordet. Begreppet sammanfattar två tragiska verkligheter som vävs samman till en mardröm både för vår planet och för illa drabbade människor.

Det moraliska ansvaret, och vårt etiska förhållningssätt till varandra, kommer att bli avgörande för hur vi kommer att möta de växande strömmarna av klimatflyktingar. Klarar vi inte av att hantera ens dagens situation på ett värdigt sätt, kommer vi inte att klara av morgondagens. Vi måste därför beväpna oss mentalt mot de politiska krafter som vädjar till våra sämsta, mest egoistiska sidor, genom att svävande bygga sin retorik på rasistiska värderingar eller främlingsfientlighet.

Men det krävs också en analys över hur frihetligt motiverade beslut om friskolor, vårdcentraler och andra strukturer påverkar vårt sätt att se på varandra.

Detta var ett utdrag ur min senaste artikel - som publicerades i tisdags - på Flyktingbloggen.

Barbarernas leende...

Ökar han acceptansen för tortyr?

Måste man bryta rättsstatens principer för att skydda rättsstaten? Är tortyr ett nödvändigt medel? Hur mycket har teveserien 24:as  hjälte Jack Bauer egentligen påverkat USA:s krig mot terrorismen - i samhället, i fält och i Guantanamo? Och hur mycket har seriens och annan populärkulturs retorik betytt för hur vi ser på muslimer?

Detta samtalar jag och Per-Erik Nilsson, doktorand på teologiska fakulteten vid Uppsala universitet, om i En bok - en författare. Utgångspunkt är hans bok Barbarernas leende. Hur målar vi bilder av hjältar och fiender, befriare och förtryckare, civiliserade och barbarer...? Och vad medför det?

Onsdag 19.00 i Kunskapskanalen, repris vid midnatt och 09.00 på torsdag morgon.

Jag tar livet av dem, men jag dödar dem inte...

Det är klart som fan att alla vill att det smäller, säger plutonchefen Eric.

Jag tar inte livet av människor när jag dödar dom. Jag löser min uppgift. Jag nedkämpar motståndarna, visserligen dör dom men jag tar fan i mig inte livet av dem. Jag tänker inte stå här och säga att jag tagit livet av folk, fan heller. Jag löser uppgiften. 

Jag lyssnar till en svensk plutonchef i Afghanistan.  Han resonerar som han måste resonera för att stå ut. Han resonerar som de flesta soldater lärt sig att resonera. Fienden är inte en riktig människa, inte en pappa med drömmar för sina barn, inte en mamma vars största önskan är att hennes dotter skall få ett bättre liv än hon själv har. 

Den man bekämpar är Den Andre. Den främmande, icke-mänskliga varelsen. Detta är grunden för att vanliga, hyggliga pojkar och flickor skall förvandlas till goda soldater. 

Om någon dryg vecka startar SVT:s dokumentärserie om svenska soldaters vardag i Afghanistan. Det är från den dokumentären jag hämtat citaten som inleder krönikan. 

Frågan är vad som händer med människor som dödar utan att vilja använda ordet döda. Soldater skall inte, enligt militarismens grundregel, lägga in personliga känslor om dessa skapar tvivel på att man gör rätt. Man skall sudda ut delar av sin personlighet, sudda ut delar av sin hjärna, förmås att uppleva Den Andre som något icke-mänskligt.

Det gäller inte bara soldater i krig, det gällde allt från vakterna i nazisternas utrotningsläger till folkmorden i Rwanda. Man löser en uppgift. Ibland inser man att man tar livet av människor, som t ex den svenske soldaten i Afghanistan som lugnt konstaterar att ”vi blir glada när rätt människor dör”.

Man måste kunna bli glad om rätt människor dör. Det kan till och med bli en del av ens religion att få känna glädjen i att döda rätt personer. Rätten att få bli glad när man dödar kan få välsignelse. En av de första som gav full riktigt storskalig förlåtelse för alla synder, som soldater skulle komma att göra i ett krig, var påven Urban II som i slutet av 1000-talet sände iväg det första korståget.  I andra religioner förekommer givetvis liknande.

Problemet för de svenska soldater som nu ”sköter sitt uppdrag” är att detta skapar fler talibaner än det tar kål på, skapar mer elände än det löser.  I ett krig som man inte kan vinna. Jag är övertygad om att de politiker som tog beslutet om svensk medverkan i den Nato-ledda styrkan vare sig hade kunskap om Afghanistans historia eller samhällsstruktur. Kunskapen innebär nämligen förståelse för att man inte kan vinna detta krig genom militära insatser.

Mest naivt var inställningen att afghaner i gemen skulle uppleva skillnad mellan "goda" svenska soldater och "onda" amerikanska soldater som driver ett krig vid sidan av Nato. Självfallet vävs alltihop samman, vilket faktiskt är helt naturligt. Hur många svenskar har grepp på hur kartan ser ut kring Afghanistan eller Kaukasus? Och hur många kan skilja länder och folk från varandra i i dessa trakter?

På det personliga planet drabbas de svenska soldaterna, liksom alla andra, att den värsta av farsoter, vars symptom är att man inte anser sig ta livet av någon när man just dödat. Att stänga av delar av hjärnan är soldatens uppdrag. Frågan är om alla kan starta upp delarna igen. Något för såväl politiker som Försvarsmakten att fundera över.
(Utdrag, efter lätt redigering, ur min senaste krönika i BT).