Söndagsskola för tillväxtvänner, del 10: Kanske blir du rädd...

Tidigare delar finns samlade här.

En politik utan visioner är död politik. Ett samhälle utan drömmar är på många sätt ett dött och stillastående samhälle hur fort dess medborgare än springer. 

Sällan har väl politiken och samhällsdebattens huvudfåra varit så visionslös som i dag. Trots att vi lever i en brytningstid där tillväxt och konsumtionsvanor håller på att ta kål på vår planet vågar inget parti  - när detta skrivs - ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället?

Det är som om man inte vill ta till sig att miljövänligare teknik och effektivare energianvändning inte räcker för att frälsa oss från ondo – den ökande globala konsumtionen äter, som jag påpekat tidigare, upp de miljövinster som ny teknik medför. Det finns därför en tragik i att varje kris – finanskris, lågkonjunktur, jobbkris och till och med miljö- och klimatkriser – möts med uppmaningen att vi skall varva upp, växla upp, jobba mer och köra ännu fortare på samma väg, i samma riktning med samma mål: ökad konsumtion och fortsatt ekonomisk tillväxt även om den skall ske genom ökande skuldsättning.

För att rädda miljön behöver vi, enligt denna logik, utarma jorden lite till så vi får råd att restaurera den. För att förhindra ökande klimathot måste vi först öka de globala utsläppen så vi får råd att minska dem. För att ta oss ur en lågkonjunktur måste vi öka konsumtionen, för att minska arbetslösheten måste vi öka konsumtionen, för att stampa oss ur finanskriser måste vi känna tillit i ökad konsumtion.

Vi kommer inte ur detta groteska ekorrhjul med annat än att vi har en vision om något annat. Men det tycks som om etablerade politiker oavsett ideologisk hemvist anammat en gemensam primitiv religion som inte får ifrågasättas: tillväxtfetischismen. 

Behovet av visioner
Vi behöver en politisk och/eller kulturell kraft som vågar lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar. Vi behöver politiker med modet att våga ställa frågan: Vad gör vi nu? Hur går vi vidare från Konsumtions- och tillväxtsamhället till Utvecklingssamhället?

För inte kan vi väl påstå att utveckling är detsamma som att vi lönearbetar mer, att vi konsumerar mer, att vi i allt snabbare takt förvandlar naturresurser till synligt avfall och osynliga molekylsopor? Inte kan väl utveckling bara vara att vi stressar allt mer och att vi skadar livsförutsättningarna bara för att hålla igång ett ekonomiskt systemtänkande som bygger på evig tillväxt?

Lika nödvändigt som ekonomisk tillväxt är för samhällen där människor saknar de grundläggande materiella behoven, lika skadligt tycks jakten på ekonomisk tillväxt vara i samhällen som redan lever i materiell välfärd, för att inte säga i materiellt överflöd. Samhället får en tendens att vulgariseras, att rent av fördummas på ett sätt som reducerar oss som människor.


Minskat frihetsrum
På samma sätt som ekonomisk och materiell tillväxt ökar möjligheten till frihet för den som lever under knappa förhållanden kan jakten på tillväxt i materiellt rika länder faktiskt minska frihetsrummet för människor. Den konsumtionsnorm, som mer eller mindre pådyvlar oss ett visst sätt att såväl tänka som leva våra liv, vill frånta oss rätten att vara de vi är på liknande sätt som den heterosexuella normen gjort det. De skuldfällor - som vi lockas in i och som medför en gigantisk ränteöverföring från mindre bemedlad till mer bemedlad - snarare minska vårt frihetsutrymme än ökar det.

Men det minskade frihetsrummet uppstår också när den civila, privata, sektorn blir allt mer rumphuggen. Vi förväntas och uppmuntras på olika sätt - genom konsumtionsnormen och statliga bidrag - att minska vårt engagemang och vår tid i den informella, civila, sektorn så att mer av dess verksamheter kan överföras till den tillväxtskapande formella sektorn.

Vi uppmuntras till och med att lägga över än mer tid för barnen till den formella sektorn genom att anlita professionell läxläsning och dagishämtning så vi kan ägna oss mer åt vår profession. Vi uppmuntras inte till detta av godhet eller för att vi skall utvecklas som människor, utan för att vi skall vara duktiga producenter av tillväxt.

Detta är inte självklart något som får oss att växa som människor. Det får oss snarare att inskränkas som civila människor. Vi uppmuntras att leva i våra roller som lönearbetande, leva mer som de titlar vi bär än som de människor vi är. Vi förväntas inta roller, uppmuntras att jämföra oss med varandra för att klättra på de sociala stegar där stegpinnarna utgörs av konsumtion, yta och masker.

Jag säger inte att vi ska tillbaka till hemmen, eller att lyckan finns i familjen, eller ens att den civila oavlönade sektorn med automatik skulle vara så mycket trevligare än det formella lönearbetet. Självfallet inte. Det vore hyckleri av värsta konservativa sort. Däremot hävdar jag att frihetsrummen minskar när vi förväntas, uppmanas eller till och med tvingas bort från den civila sfären.

En rad beslut - jag lägger inga värderingar i om de är bra eller dåliga i sig - som t ex RUT-avdrag och maxtaxa på dagis har formellt motiverats av goda traditionella höger- respektive vänsterargument men skrapar man på ytan hittar man att förslagen huvudsakligen grundas på att föra över mer av våra civila oavlönade verksamheter till formella tillväxtskapande sektorer. Såväl vänster som höger har anammat tillväxtfetischen som religion.

Utveckling utan tillväxt
Jag, och många med mig, menar att utveckling utan tillväxt är möjlig, men att visionen då måste vara att ta människan på allvar, inse att hon är något större än en ekonomisk varelse vars huvuduppdrag är att producera, konsumera och springa runt i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Visionen måste bygga på något så basalt som insikt att människan är en biologisk, social och kulturell varelse – och att utveckling därmed kan vara detsamma som mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro.


Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är orealistiskt. Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av nuvarande ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den? De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier – eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter? De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?

Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Mer än någonsin har vi möjlighet att bygga det goda samhället, där tid inte är bristvara, där tillväxt handlar om kvalitet och kultur, där vi vågar möta vår nästas ögon därför att vi handlat med respekt för henne - oavsett var hon finns i världen.

Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden. För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin.

Ett sönderstressat samhälle
Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle – kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig att ett ekologiskt hållbart och socialt anständigt samhället är dystert, kärvt och fantasilöst. Inget kan vara mer fel! Det är ett sönderstressat samhälle där fri tid är bristvara och där ångestkonsumtion driver tillväxten som är kärvt och fantasilöst. Och detta, just detta, borde vara ledande politikers uppdrag att säga!

Vi måste komma bort från de normer som är köpandets och ägandets. Vi måste ta de ärofyllda stegen till ett samhälle där normerna är levandets och varandets.

Det är inte att ta steg tillbaka. Det är att ta steg framåt. Att utvecklas.
Samtliga hittills publicerade delar finns, tillsammans med en rad länkar, samlade här.