Lördagsnostalgi

Jesus valde Buddy. Och Peggy Sue.

Dags för lite kulturhistoria -  visserligen två dagar försent, men ändå. Så här var det den 14 april 1959 när Presley skulle komma att spela in en skitlåt (datumet i klippet nedan är fel).

Vi chartrade ett litet flygplan för att hinna till inspelningen. Flygplatsen i Amarillo var ungefär som man kan tänka sig att en flygplats i Amarillo ska vara. Doften av flygfotogen blandades med doften av boskap och lönnfeta oljemiljonärer. Vädret var molnigt och regnet hängde i luften. Vi kröp in i planet, genom en dörr som närmast var att likna vid en glugg, via vänster vinge. (-)

Motorerna drog igång, först den vänstra, sedan den högra och plåtarna på vingarna vibrerade. Vi fick upp farten och lyfte hur fint som helst. Piloten gjorde tummen upp och riktade in planet mot Nashville. Vi körde genom tunga moln, det var som att köra rakt genom välling, man såg inte ens spetsen på vingarna. Killen vid spakarna började se svettig ut, stora fläckar av svett under armarna spred sig över ryggen.

”Har det hänt nåt”, frågade jag.
”Jag vet inte riktigt var vi är”, sa han.
”Vi har studiotid”, sa jag eftersom jag inte kom på något vettigare att säga.
”Okej”, sa han.
”Det är dålig sikt va”, mumlade jag.
”Sikt?”, muttrade han. ”Jag skulle inte se arslet om jag stoppade ut det genom dörren.”
”Gör inte det”, sa jag.
”Bränslet börjar ta slut”, sa han.
Då sa jag ingenting. (-)

Vi hittade i alla fall ner och kunde nödlanda på flygplatsen i Eldorado. Vi hade inte klarat många minuter till i luften, bränslenålen pekade nästan på noll. Hade vi inte kommit ner innan den slagit i botten hade vi väl, som ett sista desperat försök, fått krama ur svetten ur skjortorna och matat motorerna med den. Dåhade vi klarat en timme till. Minst.

Hur som helst: vi tankade, tjafsade om studiotiden och startade upp motorerna igen. När vi kommit upp i luften la en av motorerna av. Jag blev skiträdd och bad till Jesus att han skulle fixa det här åt oss. Jag lovade
honom att spela in en skiva med gospel, att sjunga lovsånger i teve och att skänka pengar till Röda Korset, till cancersjuka barn,till blinda barn och till min gamla kyrka i Tupelo.

”Snälla Jesus, ta ner oss på jorden igen lugnt och fint.”
”Grabben, du är närmare himlen än på länge. Känns det inte bra?” undrade Jesus.
”Om jag rullar mindre på höfterna, Jesus, kan du inte fixa det här då?”
”Grabben, i himlen är det rock’n’roll som gäller.”
”Är det?”
”Yeah, man! Vi behöver nån som du här uppe.”
”Kan du inte ta Pat Boone istället?”
”Love Letters In The Sand-putten? Här? Never! Vi behöver dig eller Buddy.”
”Buddy?”
”Yeah, man! Buddy Holly. Vi tar nog honom istället. Bara för att det vore kul att se dig köra nåt religiöst i teve, grabben. Tror du tjejerna skriker då också? För dig eller för mig?”

Piloten fick igång motorn efter någon svettig minut. Vi landade snyggt och vackert, men skakade, på flygplatsen i Nashville. En limo hämtade oss för snabb färd till studion. Där mötte Chet Atkins med sin förbannade gitarr. Jag lyckades bara klara av en enda låt. Jag behövde sjutton försök innan den satt någotsånär. Den skulle bli A-sida på nästa singel. Jag gillade den aldrig. Den heter I Want You, I Need You, I Love You. Den var redan förbeställd i över 300 000 exemplar och blev i praktiken guldskiva redan innan den kom ut. Men det hjälper inte, den var, är och förblir en skitlåt.

Nån B-sida lyckades vi inte spela in. Om det berodde på flygningen eller Atkins vet jag inte. Ännu mindre blev det något material till nästa album. RCA-killarna var sura. Kunde de inte ta Pat Boone stället? Så att jag kunde åka tillbaka till Memphis, göra plattor för Sam Phillips, spela på Hayride för 20 dollar per kväll, käka morsans köttpaj och dra en vända på Beale Street med Dixie innan vi planterade persikoträd …

Jesus hämtade Buddy som han lovat. Jag hoppas han fick med sig sin älskade Peggy Sue."
(Redigerat utdrag ur boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - musik och bilder till boken finns här.)