Jag tar livet av dem, men jag dödar dem inte...

Det är klart som fan att alla vill att det smäller, säger plutonchefen Eric.

Jag tar inte livet av människor när jag dödar dom. Jag löser min uppgift. Jag nedkämpar motståndarna, visserligen dör dom men jag tar fan i mig inte livet av dem. Jag tänker inte stå här och säga att jag tagit livet av folk, fan heller. Jag löser uppgiften. 

Jag lyssnar till en svensk plutonchef i Afghanistan.  Han resonerar som han måste resonera för att stå ut. Han resonerar som de flesta soldater lärt sig att resonera. Fienden är inte en riktig människa, inte en pappa med drömmar för sina barn, inte en mamma vars största önskan är att hennes dotter skall få ett bättre liv än hon själv har. 

Den man bekämpar är Den Andre. Den främmande, icke-mänskliga varelsen. Detta är grunden för att vanliga, hyggliga pojkar och flickor skall förvandlas till goda soldater. 

Om någon dryg vecka startar SVT:s dokumentärserie om svenska soldaters vardag i Afghanistan. Det är från den dokumentären jag hämtat citaten som inleder krönikan. 

Frågan är vad som händer med människor som dödar utan att vilja använda ordet döda. Soldater skall inte, enligt militarismens grundregel, lägga in personliga känslor om dessa skapar tvivel på att man gör rätt. Man skall sudda ut delar av sin personlighet, sudda ut delar av sin hjärna, förmås att uppleva Den Andre som något icke-mänskligt.

Det gäller inte bara soldater i krig, det gällde allt från vakterna i nazisternas utrotningsläger till folkmorden i Rwanda. Man löser en uppgift. Ibland inser man att man tar livet av människor, som t ex den svenske soldaten i Afghanistan som lugnt konstaterar att ”vi blir glada när rätt människor dör”.

Man måste kunna bli glad om rätt människor dör. Det kan till och med bli en del av ens religion att få känna glädjen i att döda rätt personer. Rätten att få bli glad när man dödar kan få välsignelse. En av de första som gav full riktigt storskalig förlåtelse för alla synder, som soldater skulle komma att göra i ett krig, var påven Urban II som i slutet av 1000-talet sände iväg det första korståget.  I andra religioner förekommer givetvis liknande.

Problemet för de svenska soldater som nu ”sköter sitt uppdrag” är att detta skapar fler talibaner än det tar kål på, skapar mer elände än det löser.  I ett krig som man inte kan vinna. Jag är övertygad om att de politiker som tog beslutet om svensk medverkan i den Nato-ledda styrkan vare sig hade kunskap om Afghanistans historia eller samhällsstruktur. Kunskapen innebär nämligen förståelse för att man inte kan vinna detta krig genom militära insatser.

Mest naivt var inställningen att afghaner i gemen skulle uppleva skillnad mellan "goda" svenska soldater och "onda" amerikanska soldater som driver ett krig vid sidan av Nato. Självfallet vävs alltihop samman, vilket faktiskt är helt naturligt. Hur många svenskar har grepp på hur kartan ser ut kring Afghanistan eller Kaukasus? Och hur många kan skilja länder och folk från varandra i i dessa trakter?

På det personliga planet drabbas de svenska soldaterna, liksom alla andra, att den värsta av farsoter, vars symptom är att man inte anser sig ta livet av någon när man just dödat. Att stänga av delar av hjärnan är soldatens uppdrag. Frågan är om alla kan starta upp delarna igen. Något för såväl politiker som Försvarsmakten att fundera över.
(Utdrag, efter lätt redigering, ur min senaste krönika i BT).