Nya språkrör tycks gilla kyrkan

Själv är jag förundrad icke-troende...

Gustav Fridolin och Åsa Romson är två ledare med stor tro på kyrkan. Det skriver den kristna dagstidningen Dagen som också berättar att Gustav besöker Svenska kyrkan "så ofta han kan".  

Åsa Romson säger, enligt Dagen, att hon är stolt över att vara medlem i kyrkan när hon ser hur den "står upp för medmänsklighet". Hon är inte en aktiv kyrkobesökare, men säger sig tro på "någon typ av Gud".

Håkan Juholt har meddelat att han blivit medlem i Svenska kyrkan efter några år utanför, av ungefär samma skäl som Åsa Romson om jag förstått det rätt.

De rödgröna tycks vara entusiastiska inför kyrkan, kristendom och Gud. Medan vi har en statsminister från ett högerparti, med rötter i konservatismen, som lämnat kyrkan. Å andra sidan ställde landets utrikesminister Carl Bildt upp i kyrkovalet i sin valkrets på Östermalm.

Personligen anser jag att ett rimligt personligt krav för att ställa upp i kyrkofullmäktige är att man tror på trosbekännelsen. Något som väl rimligen också bör vara ett grundkrav för den som kallar sig kristen och/eller är medlem i kyrkan. Trosbekännelsen lyder:

Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande,
en helig allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Att ställa upp i kyrkofullmäktige utan att tro på detta anser jag vara på gränsen till osmakligt. Personligen anser jag att den som är medlem i kyrkan, och säger sig tro på kristendomens Gud, också rimligen bör tro på något så grundläggande i kristendomen som det som framgår av trosbekännelsen: således bland annat att Jesus avlades av den Helige ande, att de döda skall uppstå, att ett evigt liv väntar och att Gud Fader har skapat himmel och jord.

Själv är jag inte medlem i någon kyrka, och kan givetvis inte kalla mig kristen - bland annat av det skälet att jag skulle ljuga om jag uttalade trosbekännelsen.  Men inte minst som språkrör i stressiga valrörelsen, besökte jag ofta kyrkorummet, när det inte pågick predikningar eller annat, för att få en lugn, ro, ensamhet och tystnad. Istället för kyrkoskatt la jag en slant i kollektbössan, som tack för lånet av lokalen och möjligheten att utan störande pladder få tänka långa tankar.

Inte så oväntat...

Åsa Romsons blogg finns här.

Miljöpartiets valberedning har lagt sitt förslag till kongressen. Förutom Gustav Fridolin blev det Åsa Romson. 

Många i medierna blev överraskade över att det inte blev Mikaela Valtersson.  Medianerna lever i ganska hög utsträckning sitt eget liv, tycks springa i flock... För även om valberedningen föreslagit Mikaela så är det inte troligt att hon hade blivit vald på kongressen.

Kampanjen som bedrivits för Mikaela Valtersson har varit minst sagt kontraproduktiv. Det började med att Lars Ångström satte kniven i hennes kandidatur genom en hyllningsartikel i Aftonbladet - har man något begrepp om hur MP fungerat så inser man att en sådan artikel kan skada den man vill stödja.

Så sent som för någon dryg vecka drumlade ytterligare en samling mer eller mindre välkända miljöpartister in på scenen genom att plädera för Mikaela på DN:s debattsida. Ytterligare ett strategiskt misstag som gynnade den del av MP som absolut inte vill att Mikaela Valtersson skall företräda partiet. Självfallet innebär inte heller stödet för Mikaela från borgerliga ledarsidor - och till och med från Timbros politiska chef -  en fördel.

Mikaela har fått en politisk profil där stöd för vinstsyftande friskolor, nej till sänkt arbetstid och andra ideologiska irrfärder smetat fast som vassa hullingar.

Valberedningens förslag innebär också något av en motgång för de kvinnliga kandidater som utgör Mikaelas politiska motpol: Annika Lillemets och Akko Karlsson. De hade säkert fått fler att engagera sig om valberedningens förordat Mikaela.

Hur som helst finns det något hederligt, och djupt demokratiskt, i att valberedningen lägger sitt förslag i god tid innan kongressen. En kongress som  inte samlas för att enhälligt ropa ja till allt som serveras. Vilket utgör hoppet för såväl Mikaela Valtersson som dem av hennes tillskyndare som lär fortsätta sin lobbyverksamhet.

Eftersom det reella valet tydligen stod mellan Åsa och Mikaela så uppfattar jag valberedningens förslag som en markering för ett lite mer självständigt och grönt parti än det som ideologiskt nästan suddats ut under de senaste årens förödande jakt på ministerposter via den fördummande blockpolitiken.

Nu gäller det bara att man inte får för sig att fullfölja Gustavs tanke om att bli ett mittenparti mellan de två block som färdas i vänster- respektive högerfil åt samma håll på samma motorväg mot samma mål: mer tillväxt, mer arbete, mer konsumtion. Envisas den gode Gustav med den marknadsföringen så lär hans gröna motkandidat Joakim Pihlstrand-Trulp få fler röster på kongressen än annars.


För övrigt kan konstateras att MP anser det i sin fulla ordning att skicka ner JAS-Gripen för att upprätthålla en flygfri zon som redan är uppnådd... Där sitter det gröna partiet återigen på ett sluttande plan som kan sluta med att man blir överens med sossarna och borgarna om ett antal år att "inte sitta på läktaren utan vid bordet" genom att även formellt bli medlem i Nato. De små stegens tyranni råder. Hade någon för tio år sedan sagt att MP skulle applådera att man skickar JAS till en krigszon så hade alla gröna skakat på sitt huvud. Nu tycks det mest vara avdankade fördettingar, om ens de, som skakar... Jaja, bättre att skaka på huvudet än att inte ha något att skaka med.

Libyens sak blir vår, utropar SvD. Ett gigantiskt misstag, säger Svenska Freds. Lägg till det dålig historisk kunskap om Libyen så ter sig debatten som aningen enfaldig i bemärkelsen att man målar upp de som är emot det onda som om de med automatik var goda.

Sluta spela rysk roulett med klimatet

Ny forskning visar att vi kan vara närmare klimatets dramatiska brytpunkter än vad vi tidigare trott.  Det räcker inte att försöka begränsa uppvärmningen till 2 grader.

Vi måste därför omvärdera och skärpa våra tidigare klimatmål. Det framför vi - förutom jag bland annat Christer Sanne och meteorolog Pär Holmgren -  i en debattartikel i GP.

Som grund för vår artikel ligger bland annat följande:

• Tidskriften Nature har det senaste året publicerat tre studier som skärper bilden. En av dem har funnit belägg för att de senaste årens extrema översvämningar har ett direkt samband med klimatförändringarna.

• En annan studie tyder på att havens phytoplankton minskat kraftigt sedan 1950, troligen beroende på uppvärmningen av våra hav. Dessa plankton är mycket viktiga för havens förmåga att suga upp koldioxid och producera syre.

• En tredje studie menar att världshaven, på grund av den ökande mängden koldioxid, försuras tio gånger snabbare i dag än vad de gjorde för 55 miljoner år sedan då jorden upplevde en snabb uppvärmning med påföljande massiv artdöd i global skala.

Men om paraplyet inte räcker...?

Snygg retorik av Juholt, det där med att den som står i solsken skall hålla upp ett paraply över den som står i regn. 

Problemet för Juholt är att hans ointresse för klimatfrågan medför att paraplyet kan blåsa bort och vattnet spola bort både den som stått under paraplyet och den som hållit i det.  

Förresten räcker inte ett paraply om regnet är radioaktivt. Inte ens om det strålande kommer från Oskarshamn.

Söndagskola för tillväxtvänner, del 7: Pragmatismens sanningsteori...

Tidigare delar finns här.

Den globala ekonomin är fortfarande till avgörande delar baserad på fossila bränslen och uttag av andra ändliga naturresurser. Vår ekonomiska tillväxt är således baserad på något vi förbrukar – inte på något vi skapar eller tillverkar. Inte på något vi producerar.  Utan på något vi konsumerar.

För att dölja detta kallas oljeutvinning för "oljeproduktion". Som om vi tillverkade eller alstrade olja i samma stund som vi pumpade upp den. 

Eftersom vi inte i den politiska och ekonomiska debatten har förmåga att skilja på produktion och konsumtion tappar ekonomibegreppet något av sin mest grundläggande mening. På fullt allvar presenteras uttag av ändliga naturresurser som något som gör oss rikare. Det är som om vi på fullt allvar menar att vi blir rikare när vi tömmer bankkontot. 

Detta kan naturligtvis upplevas som ett hårddraget resonemang.  Det är klart att vi måste ha rätt att pumpa upp olja, bryta malm och på det sättet göra våra liv goda och bekväma och rika. Det kan jag till del hålla med om. Men jag kan inte acceptera att vi inbillar oss att vi som globalt hushåll blir rikare när vi blir fattigare.  Jag finner det oseriöst att låta ekonomibegreppet förflackas – ordet ekonomi betyder nämligen hushållning med begränsade resurser.  Men vi har reducerat begreppet till att i realiteten handla om något helt annat.

När sker produktion?

Med mer eller mindre jämna mellanrum kan man i nyhetssändningar höra att det är storm på havet så att ”produktionen av olja” har upphört, att arbetarna på oljeplattformar har tvingats iland och att oljebolagen tappar ett antal miljoner dollar.  Men det där är ju bara delvis sant. Produktionen av olja har nämligen inte alls upphört – om den nu inte upphört för ett antal miljoner år sedan.  Produktion betyder ju just ”tillverkning” eller ‘alstring´. Olja har produceras långt där ner i djupet när växter och djur under årmiljonernas gång förvandlas till det vi kallar ”fossila bränslen”. Det som upphört, i samband med stormen, är i realiteten således konsumtionen av olja, inte produktionen av densamma. 

Varför är nu detta ett så viktigt konstaterande? Jo, produktion anses generellt vara något positivt, något som gör oss rikare. Men konsumtion av begränsade naturresurser, som t.ex. olja, medför att världshushållet i själva verket blir fattigare. Konsumtion av ändliga naturresurser innebär att man tär av ett kapital, precis på samma sätt som man kan tära av ett kapital i en fond som ska finansiera pensioner. Tär man på kapitalet blir man fattigare. Åtminstone om man inte utnyttjar kapitalet för att investera på ett sätt som medför att man slipper gröpa ur det än mer. Vill man inte bli fattigare försöker man leva på räntan. 

Genom att konsekvent använda begreppet ”produktion” när det handlar om nedbrytande verksamhet och uttag av ändliga naturresurser så vänds våra tankar i felaktig riktning. Vi ser inte sammanhangen i ett större perspektiv. Och när vi snart är 9 miljarder människor som vill leva goda liv på den här planeten så måste vi lära oss se de stora sammanhangen. Annars finns risken att det går oss illa.

Jo, jag vet givetvis att det är fullt rimligt med viss nedbrytande verksamhet för att bygga upp något annat.  Det är inte det jag ifrågasätter här och nu.  Jag ifrågasätter användningen av de termer som florerar och som får oss att tänka fel. Och därmed handla fel. Och tro på något som leder fel.

Att bli rikare

Ju mer vi tar för oss av naturresursernas lager och ju snabbare vi förvandlar dessa till rök och aska desto rikare blir vi, påstår många nationalekonomer, politiker och analytiker. Ibland kallas det till och med ”högteknologi” att mala sönder resurser från naturen till avfall – via en kort sväng i samhället där de utgör bas för det vi kallar BNP.  

Problematiken är i realiteten att ju snabbare och bredare flödet är från ordnade naturresurser till oordnat avfall - i form av synliga sopor eller osynliga molekylsopor - ju rikare säger man att vi är. Den pedagogiken är falsk.

I vänsterns gamla vokabulär sägs det att arbetare skapar mervärde hur mycket de än deltar i en nedbrytande process. Och i högerns vokabulär är kontovinster som görs på att naturresurser töms något högst attraktivt. Detta synsätt har bland annat lett till att människan än idag lever i stenåldern och järnåldern. Vi har aldrig under vår långa historia malt ner mer sten och järn i samhällsmaskineriet än idag… 

Nu finns det naturligtvis invändningar mot ovanstående resonemang. Marian Radetzki är en av dem som har sådana invändningar.  Han skriver i sin bok Tillväxt och miljö att ”oron över att världens ändliga resursbas utgör en begränsning för mänskliga aktiviteter” är lika gammal som mossig. Och det ligger en hel del i hälften av hans kritik. Oron är gammal. Men inte så mossig som han vill ge sken av.  

Redan i slutet av 1700-talet så hävdade Malthus att befolkningstillväxten måste hejdas för att förhindra misär och hunger som oundvikligen skulle följa av om det finns fler människor än vad planeten kan försörja.  Och Romklubben hävdade så sent som 1972 att ”vi bebor en värld med bestämda begränsningar i utrymme, resurser och förmåga att absorbera nedsmutsningen och att fortsatt tillväxt förr eller senare med nödvändighet kommer att stoppas upp av endera av dessa begränsningar”. 

Problemet med Malthus är att befolkningen har ökat mycket mer än vad han trodde var möjligt – men att därifrån säga att planeten klarar 9 miljarder människor som skall leva på vår konsumtionsnivå är det ändå långt. 

Problemet med Romklubben var att man (medvetet) inte tog hänsyn till teknisk utveckling och därmed gav en överdrivet negativ bild av hur fort Jordens naturresurser skulle kunna ta slut – men att därifrån säga att resurserna inte är ändliga är det också väldigt långt. 

För övrigt handlar det inte ”bara” om att naturresurserna är begränsade, det handlar också om att vi plockar upp atomer, som legat lagrade i jordskorpan i årmiljarder, i sådan takt att de skadar livsmiljön. Varenda atom vi plockar upp från jordskorpan – olja, kol, gas och mineraler i alla möjliga former - måste nämligen ta vägen någonstans. Ju fler vi plockar upp ju fler måste ta vägen någonstans. De flesta hamnar som molekylsopor någonstans i det vi kallar biosfären – det vill säga vår livsmiljö. De förflyttas från ett ordnat tillstånd till ett oordnat. Kolatomer plockas upp i atmosfären och förändrar klimatet när vi bränner olja och kol, tungmetaller sprids i jordar och fosfor i haven. För att ta några få exempel. 

Jag ska inte måla fan på väggen, men vi bör lära oss förstå sammanhangen. Kanske kan den långa resan underlätta denna förståelse.

Den långa resan

För ett antal år sedan skulle jag åka tåg från Stockholm till Boden. Det var en 110 mil lång resa, inklusive några avstickare.  Innan tåget rullade ur från Stockholms Central kom några vänner med en kasse i vilken det låg några små ostar, ett paket smörgåskex, en bit salami och en flaska rödvin. På en lapp hade någon av dem skrivit: ”För den långa resan! Glöm inte att livet uppstod i Ockelbo!”

Jag fundera ett tag på vad som menades, men glömde bort lappen när tåget började rulla och jag öppnade fönstret till sovkupén för att få känna doften av ljum sommarkväll.  Det var i mitten på 80-talet och jag tvekade, tvivlade, lockades och kände utmaningen i den lika nya som främmande rollen som företrädare för ett nytt oprövat politiskt parti. 

Väl framme i Ockelbo, någon gång på småtimmarna, började jag åter fundera på varför livet just skulle ha uppstått på denna gudsförgätna plats. Från tågfönstret såg den föga upphetsande ut. Det var först på morgonen när jag vaknade som jag förstod vad mina vänner menat. Naturligtvis! 

En koll på SJ:s karta och tidtabell visade att just i Ockelbo hade livet uppstått om man utgår från att Jorden bildades då tåget lämnade Stockholm och ”just nu” var den tidpunkt tåget beräknades nå fram till Boden.

Stockholm-Boden en resa på 110 mil på 4,5 miljarder år. Jag försökte rekonstruera hur denna långa resa skulle kunna sett ut.

De första milen är kaotiska. Många mil åker vi genom rök och gråa landskap. Molekyler och atomer svävar runt i en total oordning. Mil läggs efter mil på den långa resan, atomer och molekyler ordnas, lagras i jordskorpan och ett landskap framträder. I Ockelbo bildas det första livet. Men det är först när vi når Jörn, efter 97 mils resa, som ser vi de första fiskarna och primitiva landväxterna. Det känns nästan som om tåget är framme för oss som varit med hela resan.

Strax söder om Älvsbyn, efter 106 mils resa, ser vi de första kräldjuren. Efter ytterligare en mil, när vi nått strax norr om Älvsbyn, är det dags för de första fåglarna. Några däggdjur kan vi ännu inte upptäcka. Trots att det bara är några få mil kvar på vår resa.

När det är mindre än 2,5 mil kvar ser vi skymten av något som kan vara förfäder till däggdjuren. Den sista milen är spännande. Det händer så mycket utanför fönstret. När 3 km är kvar på resan upptäcker vi något som man kan beskriva som människoliknande varelser. 

Lutar vi oss lite grand ut genom fönstret kan vi se Bodens station. Det är 250 meter kvar till dess att tåget skall stanna. Bromsarna har börjat gnissla riktigt ordentligt. Och då, först då, ser vi att de människoliknande varelserna börjar bli sociala. Tåget har redan nästan stannat.  När det bara är 2,5 decimeter kvar innan stoppet ser vi vikingar utanför fönstret. Orm, Tostes son, rasar i Österled och skiljer just med gott lynne ett huvud från dess kropp.

Ögonblicket senare, just innan det sista rycket från bromsarna, ser vi hur industrialismen tar fart. Hur inte bara ångmaskinen utan också klockan börjar bli en dominerande del av människans vardag. Fem centimeter är kvar innan tåget skall stanna. Hantverkaren förvandlas till arbetare. Användningen av fossila bränslen har tagit fart. Kolatomer som det tagit årmiljoner att lagra i jordskorpan släpps fria i allt mer våldsam takt. Det känns som att ta snabba steg tillbaka i utvecklingen, tillbaka mot en miljö som fanns innan livet uppstod.

När det återstår 1 cm av den långa resan föds jag.  Momentet därefter är vi framme i Boden. Vi är vid Nu.

Framstegen är så många…

Samtidigt som människan gör så mycket fantastiska tekniska landvinningar och skapat möjlighet för allt fler människor att leva hyggligt goda liv, med mat på tallriken och skola till barnen, har vi också arbetat på vår egen totala fattigdom - beroende på att vi vill leva i tron att vi producerar, gör mervärden och är smarta när vi tömmer vårt mest grundläggande kapital. 

Nej, jag är inte ute efter att svartmåla, eller spå domedagen. Jag är bara ute efter att berätta att vi nått mycket av vår ekonomiska tillväxt genom att använda det som naturen har skapat genom årmiljarderna. En pinsamhet som vi människor i allmänhet, och kanske neoklassiska nationalekonomer och politiker i synnerhet, försöker dölja genom att värna en livslögn. Nämligen att vi producerar när vi konsumerar, att vi skapar när vi förtär, att vi mäter vår rikedom i det ögonblick då naturresurser flödar genom samhället på väg att bli avfall. 

Vi behöver en bättre balans i synen på framsteg. Annars kommer vi att fortsätta som enskilda individer och hushåll, som företag och nationer att bete oss irrationellt. Som vi gör när vi lägger mer krut på att tillföra el än att effektivisera dess användning, som vi gör när vi med ”lönsamhet”  för ögonen tillverkar produkter med allt kortare livslängd och hela tiden öka de materiella flödena genom samhället utan att förstå att flödet till förskräckande stor del också är ett mått på omvandlingen från ordning till oordning. Vi är irrationella därför att vi förmås leva i en livslögn som bottnar i att begreppet ekonomi reduceras till något förhållandevis banalt. Ekonomi handlar om hushållning med begränsade resurser. 

Det finns en teori om sanning som kallas pragmatismens sanningsteori. Enligt denna är något sant om det är fruktbart eller nyttigt i praxis. För de som vill konservera det ekonomiskt tänkande  som  bär på sin egen orimlighet, och som vill upprätthålla tron på den eviga ekonomiska tillväxten, är det en fruktbar teori... 

A little less conversation, Håkan...

Även Elvis hade hår i ansiktet... I filmen Charro.

Till nyheterna om att radioaktivt vatten läcker ut i Fukushima och till tonerna av Elvis remixade version av A little less conversation valdes Håkan Juholt till partiordförande för det stora partiet. 

Politiska kommentatorer som före valet inte ens kunde tänka sig Juholt har nu begripit att valet var det bästa sossarna kunde göra. Vi var några stycken som insåg det redan förra året...

I SvD kan man idag  läsa att Reinfeldt nog skulle kunnat sova lugnare med vilken annan nyvald ledare som helst. Och i DN smyger en nästan förskräckt rädsla fram... Javisst, de gamla partiet behöver inte en kopia av Reinfeldt, det behöver en sosse.

Men det där med A little less conversation föranleder mig att tillägna Håkan Juholt  DETTA. Lugn, det är alls lika politiskt som igår, men det är väsentligt...:-).

PS kl 11.15
Lyssnade på Håkan Juholts tal och gratulerar socialdemokraterna att inte ha valt Östros, Damberg eller någon annan. Detta är socialdemokratin som bäst - med sina totalt blinda fläckar för miljö, klimat och tillväxtens baksida.  Dessa blinda fläckar försökte Göran Persson reparera, men såväl i riksdagsgrupp som i de djupa leden var han en ropande röst i öknen. Sossarna blir inte bättre, de måste som maktapparat vara beroende av de som vill mer.

Tillägnas den socialdemokratiska kongressen

Nystart för tillväxt och rättvisa. Under den parollen träffas socialdemokrater idag för att välja en ny partiordförande. Råden är många från alla som anser sig veta det mesta.

Håkan Juholt och den socialdemokratiska kongressen tillägnas, i all ödmjukhet, DENNA sida.

Och myten upprepas, nu av Paggan...

Pagrotsky berättar söta tillväxtsagor

Hör att Pagrotsky menar i P1 Morgon att den goda tillväxten - "om vi är lyckosamma" - kan ge inkomster till staten som både kan ge utrymme för skattesänkningar och nya välfärdssatsningar. Tanken  bygger på att ökad tillväxt med automatik ger fler lärare, fler sjuksköterskor och fler bibliotekarier. Men detta är en av alla tillväxtens myter.

En tioprocentig tillväxt innebär inte en tioprocentig volymökning av antalet anställda inom omsorgen. Däremot innebär det en tioprocentig ökning av även omsorgspersonalens löner och konsumtionsutrymme.

Skall vi öka antalet offentliganställda så får vi öka skatterna. Svårare än så är det inte. Men Pagrotsky menar kanske att industriarbetarens och sjuksköterskans löneutveckling inte skall vara den samma? I så fall får Juholt något att bita i när han nu skriver ner sitt kongresstal...

Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet uttrycker sambanden tillväxt/offentlig sektor så här i boken Konsumera mera- dyrköpt lycka: "De anställda (i offentlig sektor) kräver naturligtvis löneökningar i proportion till den ekonomiska tillväxten i samhället... I stort sett gäller att ekonomisk tillväxt inte längre är lösningen på en mängd behjärtansvärda ändamål, något som förs fram i den politiska retoriken kring ekonomisk tillväxt".

Pagrotsky, som på många sätt är en hyvens politiker, bidrar med sitt prat till att stärka myten om tillväxten. Och journalister som utfrågar honom är så mentalt uppfyllda av mytbildningen att de inte ser sambanden. Tillväxt uppfattas som lycksalighetens norm. Man vill inte se ens de mest uppenbara sambanden. Det har blivit någon sorts känslomässigt betingad ekonomistisk religion.

Men vad värre: sambanden är än mer konfliktfyllda för mytbildningens försvarare. En metallarbetares löneökning - och därmed ökade konsumtionsutrymme - kan förklaras av ökad produktivitet inom industrin. Allt färre människor behövs för att producera alltmer. Christer Sanne beskriver det här bra i sin bok Keynes barnbarn:

"Men om metallarbetaren är gift med en sjuksköterska - och könsrollerna är de konventionella! - så kan de över köksbordet enas om att även hennes lön bör stiga i samma grad. Båda utför ju viktiga arbeten. en sådan löneföljsamhet är lätt att motivera för att inte vissa grupper skall halka efter. Men hennes arbete kan inte effektiviseras i samma grad. Högre lön betyder högre kostnad för vården. Detta är tjänstdilemmat och det kan inte lösas med industriell tillväxt."

För att förekomma borgerliga tillväxtvänners vanliga invändning  - "vi kan privatisera sjukvården och omsorgen så löser sig problemet" - så skall jag påpeka att även privat sjukvård, skola och omsorg bekostas med offentliga medel. För övrigt gäller tjänstedilemmat även frisörer och hantverkare.

Kampen om att leda oppositionspartier...

I DN pläderas för Valtersson, och Lillemets kör Newsmill.

På fredag skall Håkan Juholt väljas till ny partiordförande i socialdemokraterna. Några alternativ finns inte. Och till helgen träffas Miljöpartiets valberedning för att utarbeta sitt förslag till nya språkrör. 

Grunder läggs för hur oppositionen skall se ut fram till nästa val. Men lika självklart som det är att S-kongressen röstar som valberedningen säger, lika osäkert är det att MP-kongressen lyder sin valberedning.

Alla rör-kandidater har presenterat sig offensivt i olika debattartiklar i Aftonbladet, Expressen och på Newsmill. Häromdagen gick även Annika Lillemets, från mitt hemlän, ut på just Newsmill med en riktigt grön programförklaring.

På DN-Debatt låter tjugo  miljöpartister idag meddela att de vill se Mikaela Valtersson som språkrör. Bland motiven finns att Mikaela Valtersson kan konsten att formulera den gröna politiken (så här?) och att hon varit med att inför valet driva "den offensiva miljö- och klimatpolitiken som partiet drivit under parollen Modernisera Sverige". (Var fanns den inför valet???). Det vore märkligt om valberedningen föreslog Valtersson eftersom partiet skulle cementera en utveckling bort från grön ideologi. Gustavs begåvning känner alla till, men de tjugo pekar bland annat på att han tagit sig an jobbfrågan och skaffat sig ett "brett kontaktnät såväl inom politiken som utanför".

Det börjar hetta till - noterbart är att 2:e vice talman i riksdagen Ulf Holm kastar sig in i den interna språkrörskampanjen och att gruppledaren i Stockholms stadshus Emilia Hagberg väljer bort sin tidigare Stockholmskollega Åsa Romson. Att skriva debattartiklar om vilken man vill se som ledare har en nackdel: man ser även vilka som inte skrivit på.

Håkan Juholt då? Ja, han är den som detta parti behöver. Någon annan hade inte alls fungerat. Han är storpappan. Han  är sosse. På gott och ont. Har enligt Fokus vid något tillfälle föreslagit att man skall asfaltera stadsparken i Oskarshamn så man slipper gräset. Den är sådana takter det gamla betongpartiet behöver för att känna igen sig i en förvirrad värld.

Den skamlösa nyfikenheten

Den skamlösa nyfikenheten, en välskriven bok av Astrid Seeberger, har fått fina recensioner och i kväll samtalar jag med henne i Kunskapskanalen klockan 19.00.

Seeberger är njurläkaren som menar att det krävs en skamlös nyfikenhet för att nå fram till patientens innersta. Och att nyfikenheten måste odlas genom människokunskap och bildning.Vad är egentligen skamlöst?

Själv är jag mycket nyfiken på hur hon ser på patienters integritet - hur långt in i en människa får man gå om man inte har tid att ta hand om det man kanske rivit upp, och hur mycket får man lämna ut? Och hur skall  läkaren få tid till till engagemang när tidspressen är hård? Och hur är det nu med läkarnas egna ambitioner? Varför blir man stafettläkare? För att man är intresserad av människor eller...? Frågorna radar upp sig. Författaren skall förstås också få berätta om sitt liv och sina personliga erfarenheter. Allt i ett 28 minuter långt samtal.

Repris vid midnatt samt på onsdag morgon klockan 9.
 
Tillägg tisdag kväll: Här finns den på nätet i sex månader.

Kan Hallands Väderö verkligen vara nåt?

Nils Forshed och Urban Ekstam är författare till ett storverk om Hallands Väderö. Det kan lugnt betraktas som den absoluta Boken om denna fascinerande lilla ö. 

Ikväll, måndag, samtalar jag med Nils, som står för illustrationerna, om Hallands Väderö i Kunskapskanalen klockan 19.00. Och faktiskt, det finns en hel del att tala om i 28 minuter. Repris vid midnatt och tisdag förmiddag 09.00. 

Det var ganska många år jag besökte ön, senaste var i samband med valrörelsen 1988. Men efter att ha läst boken kommer det att bli fler besök.

Hycklarna och lite annat

Stabilitet, lönsamhet, pengar och en regering. Hyckleri. En regering. En handelsminister. Ewa Björling.


För övrigt är det värt att notera följande konstaterande på DN:s ledarsida: "Strålning finns, och har alltid funnits. Det vi kan kalla kärnreaktioner finns, och har alltid funnits". Till detta kan läggas: Dumhet finns, och har alltid funnits.

Ett för övrigt till:  Jag ser att Anders Wijkman och Johan Rockström på SvD:s debattsida pläderar för grön skatteväxling, mitt eget lilla skötebarn sedan tidernas begynnelse. Synd att inte MP längre intresserar sig för frågan.

Men frågan är förstås om inte Wijkman/Rockström slår lite slint - i en för övrigt utmärkt artikel - när man skriver "ta bort skatten på vanliga inkomster och höj den på knappa resurser". Jag tror inte alls att man kan ta bort all skatt på vanliga inkomster på det sättet och lägga över hela denna skatt på enbart "knappa resurser", det håller helt enkelt inte. Dessa två skattebaser är av helt olika karaktär. Min analys av detta skrev jag om på DN-debatt i slutet av förra året - finns här. Men Wijkmans/Rockströms text är kort i SvD, man utvecklar det säkert i sin nya bok.

Söndagsskola del 6: Det magiska sättet att räkna...

Jag har i tidigare delar försökt beskriva hur den dominerande synen på ekonomisk tillväxt kan ha flera förklaringar: vi har goda erfarenheter historiskt när vi gått från ett fattigt till ett rikt samhälle, vi tänker linjärt i så måtto att vi tror att morgondagen är någon sorts upprepning av gårdagen och vi förnekar den mest uppenbara omöjligheten med exponentiell tillväxt.

Till detta kommer så det faktum att vi lever i en norm som hålls vid liv av den betingande maktutövning som den yppiga, och ständigt mer aggressiva, livsstilspropagandan utgör.  Vi har svårt att tänka oss ut ur den bur där vi lever.

I boken Väckarklocka, som kom ut 1941, beskrev Elin Wägner, som var den andra kvinnan i Svenska Akademien, på ett bra sätt vad det handlar om. Hon skrev: ”En fågel skyddar sin bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjlighet att klara sig utanför vet den ingenting.”

Jag är övertygad om att vi på liknande sätt skyddar den bur vi lärt oss att leva i, det vill säga: vi skyddar den norm vi lever i. Vi vet inte om någon annan uppehållsort. Vi är rädda för att bryta med tillväxtsamhället, så rädda att vi själva stänger oss inne utan att ens våga utreda möjligheten av en annan utvecklingsmodell där fri tid, kultur och social närvaro ges större utrymme på bekostnad av jakten på den eviga materiella och ekonomiska tillväxten.

Vi är så inlåsta att så många, så intensivt, så panikartat, på fullt allvar tror att det är genom ökad konsumtion vi kan rädda miljön.

Hotet bakom peak-oil

De flesta nya publikationer som på ett kritiskt sätt behandlar tillväxtfrågan tar numera ansats i  just klimatfrågan. Man beskriver sambandet mellan ekonomisk tillväxt och tillgången till billiga fossila bränslen. Det sambandet är uppenbart.  Och det är rimligt att göra kopplingen.  Men jag anser att tillväxtfrågan står på egna ben. Oavsett den globala uppvärmningen bör tillväxtmyten granskas, analyseras och bedömas.

Visst är det är rimligt att tillväxtkritiker t ex pekar på peak oil, det vill säga att toppen på kurvan för oljeutvinning är nådd, och vad detta kan få för konsekvenser för tillväxten. Genom minskad tillgång på olja saknas smörjmedlet för fortsatt tillväxt på det sätt vi lärt känna. Jag tillhör själv dem som gärna deltar i den debatten. Men man skall också ha klart för sig att den globala uppvärmningen kan blottlägga nya enorma oljetillgångar under smältande isar och att för miljön förödande utvinning ur oljesand kan bli allt mer attraktiv ur ett kortsiktigt ekonomiskt tillväxtperspektiv – till det skall man lägga att koltillgången är förskräckande stor. 

Problemet är således inte att det finns för lite fossila bränslen, problemen är att det finns för mycket, vilket frestar världens politiker att blunda för riskerna för dramatiska klimatförändringar.  Business as usual, kan vara ett bekvämt sätt att överleva en mandatperiod till i ett samhälle som lever under tillväxtdoktrinen.

Det magiska knepet att räkna

Det förekommer en del märkliga, för att inte säga sovjetiserade, inslag i debatten om tillväxt och klimatproblematik. I de flesta beräkningar man redovisar blir slutsatsen att tillväxten har frikopplats från såväl stigande miljöbelastning som klimatpåverkan. Och dessa beräkningar är alldeles sanna. Om man räknar på ett mycket enfaldigt sätt. Nämligen på så sätt att man flyttar över ansvarsbördan för miljö- och klimatbelastning från de som konsumerar till de som producerar. Det innebär att när vi väljer att importera våra varor istället för att producera dem inom landet så minskar våra utsläpp. Allt medan tillväxten får sig en skjuts  uppåt genom just konsumtionsökningen av importerade varor.

Vi vill alltså inte veta vad vår konsumtion ger för ekologiska fotavtryck, utan lägger bördan på den som tillfredsställer våra konsumtionsbegär. Detta kan tyckas märkligt i en tid när politiker ständigt talar om  just konsumentens ansvar så fort krav kommer på lagstiftning eller annan reglering. Det kan tyckas än märkligare när man betänker att en grupp som inte producerar någonting utan enbart ägnar sig åt att  konsumera varor med denna logik skulle betraktas som fullständigt miljö- och klimatneutrala.

Detta är naturligtvis ett lönsamt sätt att räkna för många  av oss i den materiellt rika delen av världen. Vi frånsäger oss vårt ansvar i takt med att vi blivit så välmående att vi inte längre vill befatta oss med  varuproduktion.

Lika lite som man kan frikoppla tillväxten från negativ miljö- och klimatpåverkan kan vi frikoppla vår egen konsumtion från de globala sammanhangen. Varje kvadratmeter av jordens yta som vi  nyttjar/lägger beslag på genom vår konsumtion av t ex bomull blir en kvadratmeter mindre för andra människor och djur.


Dubbelt så illa som vi vill se

Vad handlar det då om i konkreta siffror? Ja, en vanligt förekommande siffra är att vi släpper ut drygt 5 ton koldioxid per capita i Sverige. Vi har minskat våra utsläpp med över 10 procent sedan 1990. Räknar vi däremot utifrån vår konsumtion så handlar det snarare om cirka 9 ton per person (enligt Naturvårdsverkets rapport år 2010 uppgår utsläppen till cirka 10 ton).  Och vad värre: de utsläpp vi ger upphov till i andra länder ökar - bland annat beroende på att vi konsumerar fler konsumtionsvaror i allt snabbare takt och att vi importerar större andel av våra livsmedel.

Siffrorna är så pinsamma att olika etablissemang vill förhindra att de sprids och analyseras. Istället hänvisar man glatt till att sambandet BNP och klimat- och miljöpåverkan upphört. Beviset sägs finns i att utsläppen av klimatgaser i Sverige minskat sedan 1990, trots att BNP ökat. Ser vi till att lägga ner det svenska jordbruket helt och hållet så blir siffrorna med denna logik ännu bättre...

Den bistra verkligheten innebär att när vi dubblerar våra utgifter för konsumtion så stiger energianvändningen med cirka 80 procent. I stort sett varje krona vi använder för att handla innebär att det någonstans i världen har gett upphov till utsläpp av koldioxid. Varje tusenlapp vi spenderar ger upphov till drygt 50 kilo koldioxid - ökar vi på konsumtionen med ytterligare en tusenlapp leder det till ytterligare 40 kilo utsläpp av koldioxid, Det är således svårt att bli rikare utan att också påverka miljön negativt. Och detta trots teknikens fantastiska landvinningar!

Inte ens när vi vill väl, som t ex investerar i solfångare till våra tak, är det problemfritt. Vi sparar pengar på investeringen. Frågan är vad vi använder dessa pengar till. Biff några gånger extra per månad? En extra resa till Thailand? Konsumtion av fler nya eko-kläder av bomull...?

Problematiken är enkelt uttryckt: 1) vi har bråttom om vi skall förhindra en klimatförändring som riskerar att bli oerhört påfrestande för såväl planetens ekosystem som för det globala samhället, 2) teknikens framgångar räcker inte till för att balansera den ökande konsumtionen, 3) vi blir allt fler människor på jorden som har rätt att bli bedömda med samma måttstock som vi bedömer oss själva i vårt land, 4) över 80 procent av det globala samhällets energi kommer från fossila bränslen, 5) användningen av fossila bränslen ökar år från år och kommer att göra så många år framåt.

Man kan således inte hantera siffrorna så lättvindig som tillväxtens vänner gör. Många gör det förvisso medvetet, men jag är övertygad av att andra inte sett hur det ligger till. Den ekonomiska tillväxten utgör, hur man än vänder och vrider på det, i sig ett klimathot. Menar vi allvar med alla människors lika värde så får vi börja maka på oss, ge klimatutrymme åt de som behöver både mer mat och ökad materiell välfärd. Vi behöver tänka nytt, tänka utanför den där buren som Elin Wägner skrev om.

Samtliga hittills publicerade delar, i några fall i längre versioner, finns samlade här tillsammans med länkar som kan bidra till förståelsen av tillväxtproblematiken. 

Eftermiddagste och prat om religion....

Min gamle trätobroder Thomas och jag samtalar...

Söndag 20 mars 16.00

Uppenbarelsekyrkan, Bäckvägen 34, Hägersten

Vad gör det så lätt/svårt att tro?

Samtal i serien Afternoon Tea

Birger Schlaug - troende ateist och samhällsdebattör

Helene Egnell - präst, teol dr Centrum för religionsdialog

Thomas Idergard - konverterad katolik och samhällsdebattör

En obekväm sanning...

Att gjuta olja på kärnkraftens vågor...

Vårt energiproblem, både nationellt och globalt, handlar om något så banalt som den naiva tron på "hållbar tillväxt".

Under 1980-talet står två krafter starkt emot varandra, läser jag i tidningen Riksdag och Departement som redogör för innehållet i en avhandling av Martin Hultman.

Jag läser vidare: "Den ena kraften är tillväxtvänlig, för stora energilösningar och företräds av LO, svenskt näringsliv, halva socialdemokratin och Moderaterna. På den andra sidan finns främst Miljöpartiet, Centern och en folklig opinion mot storskaliga energilösningar."

Ur denna kraftmätning går tillväxtförespråkarna segrande, miljö-och energidepartementet splittras och flera projekt om förnyelsebar energi går i graven. Samtidigt har idén om "hållbar tillväxt" blivit så förhärskande att inget politiskt parti ifrågasätter den, menar Marin Hultman: "Centern och Miljöpartiet har tappat sin tydliga tillväxtkritik och ingen politiker kommer på tanken att ifrågasätta konceptet."

Hultman menar att den politik som förts från både höger och vänster inom energi- och miljöpolitiken, i namn av hållbar tillväxt och ekologisk modernisering, borde utvärderas. Och så konstaterar han det som måste konstateras, trots dimridåerna som läggs ut: "Andelen förnyelsebar energi idag är bara marginellt större än för 20 år sedan. Ännu sämre blir det om vi räknar in energi som nu används utomlands genom produktion av varor som vi sedan importerar".

Egentligen inget nytt, men det kan inte sägas tillräckligt många gånger eftersom politiska kommentatorer, ledarskribenter, politiker och annat löst folk i olika etablissemang envisas med att presentera en falsk bild av verkligheten.

Mina 15 senaste samtal

Ikväll klockan 19.00 samtalar jag med DN-journalisten Nathan Shachar i Kunskapskanalen. Han har skrivit en ny bok om Gazas historia. Självklart undrar jag också varför han konverterat till judendomen och hur det känns att vara både son och sonson till ledamöter i Svenska Akademien.

Mina senaste femton samtal finns förresten kvar på nätet:

En bok, en författare : Martin Ingvar om hjärnan, maten och belöningssystem

En bok, en författare : Ingemar Ernberg om livet, cellen och kosmos

En bok, en författare : Olle Sahlström om själslig coh fysisk vandring

En bok, en författare : Magnus P Wåhlin om ekoteologi

En bok, en författare : Terese Cristiansson om att leva i Gaza

En bok, en författare : Ingemar Lundkvist om glasögonens historia

En bok, en författare : Lotta Schüllerqvist om den andra sidan av Gaza

En bok, en författare : Martin Jakobsson om Azorerna, surfning och geologi

En bok, en författare : Henrik Ekman Sändes 25 nov 2010

En bok, en författare : Mona Nilsson om mobiltelefonens risker

En bok, en författare : Klas Lundström om baksidor i en globaliserad värld

En bok, en författare : Theodor Kallifatides om hans verk och liv

En bok, en författare : Siw Malmkvist om hennes liv som artist och människa

En bok, en författare : Johan Lind om ekar och livet kring dessa

En bok, en författare : Alexander Bard om hjärnan och kroppsmaskinen

Välkommen du miljonte besökare...

Idag lär det miljonte besöket inträffa på den här bloggen. Tack allihop.

Det startade den 11 mars 2007 -  idag är det inlägg nummer 1560.Vid något tillfälle sa jag att jag skulle hålla på till jag haft en miljon besök, och jag är sån som håller löften hur knäppa de än kan vara. 

Hur som: nu kan jag lägga av när som helst med gott samvete, och till glädje för en och annan som retat sig på bloggen. Men ett tag till kommer den att hänga med.

Varifrån den miljonte besökaren kommer kanske man kan se i vänsterspalten, där dagen till ära Feedjit Live finns.


Dagens, på många sätt tragiska, låt får bli den här:

Med fingret i luften...

Att vara grön men inte blåsa för att bilda opinion är menlöst.

Jag hör en röst i radion. Jag hör att kärnkraft "inte kan ligga först" på en lista över åtgärder mot klimathotet. Att kärnkraft är "begränsat bra". Men "visst kan det vara en dellösning". 

Det var den 19 november 2007. Bilderna från Tjernobyl hade klingat av helt, en politiker hade satt upp fingret i luften och känt att det inte fanns någon vidare opinion mot kärnkraften. Gissa vem. 

Det finns få saker som retar mig så mycket som politiker som inte står för något, som flyter med opinioner med vägrar att själv medverka till att skapa någon, som ser formell maktställning som viktigare än reell påverkan.

Nu är det inte bara ett grönt språkrör som sätter upp fingret och kollar vad som är dagsnotering för kärnkraft. Sossarnas kriskommission tog ut svängarna och kallade i sin nyligen släppta rapport kärnkraft för "alternativ energi" tillsammans med sol och vind. Dessutom skrev man lite löst om behov av  ”enorma investeringar” i bland annat kärnkraft. ”En radikal omställning av användningen av fossila bränslen innebär enorma investeringar i alternativ energi, oavsett om det är kärnkraft, vind, sol eller något annat.” Hade man skrivit rapporten efter det som nu händer i Japan hade man haft en annan ingångspunkt.

Sven-Eric Österberg och Leif Pagrotsky passar nu på att kräva att Alliansen skall byta fot och stoppa möjligheterna att bygga nya kärnreaktorer när de gamla tagit slut. Problemet för Österberg och Pagrotsky  är att de och deras parti legat i frontlinjen för att förlänga tillstånden för de reaktorer vi redan har - allt med innebörden att risken för olyckor ökar i takt med att materialet blir skörare, äldre och mer sårbart. Att förlänga tillstånd för gamla reaktorer kan de facto vara än värre än att bygga nya.

Nåja, det största problemet är ändå i dagsläget Maud Olofsson. Hon har, mer än någon annan de senaste åren, legitimerat kärnkraften - och gett Angela Merkel argument för att riva upp det tyska beslutet att stänga alla kärnkraftverk 2020.

Den enda mer välkända av dagens politiker som stått upp rakryggat - oavsett opinionsvindar -  i frågan om kärnkraft är Carl Schlyter. Och det trots att han bara var 12 år vid folkomröstningen om kärnkraft.

Det tar några veckor....

Vi tittade på ungarnas sandlåda, och vårgrönskan kändes smutsig. Vi hade satt fröer och kände att allt det som var på väg att växa var hotat. Vi tittade mot himlen, observerade hur molnen rörde sig. Kände äckel. Minnen från hur det var i Sverige efter Tjernobyl återkommer. Till och med längtan efter sommardagarna med båten var som bortblåsta. Samiska vänner ringde och grät - vad skall man utfordra renarna med när det naturliga betet är radioaktivt. Jägare, fiskare, husägare, fotbollsspelare, svamp- och bärplockare. Känslan av äckel fanns överallt. Plötsligt hittar man hotspots i lekparker.

Beroende på vindar kan det ta några veckor innan radioaktiva utsläpp i Japan kan hamna mitt  i vårgrönskan. Här eller någon annanstans. Ändå är det ingenting mot vad man i Japan riskerar att få uppleva om det havererar totalt. Det handlar inte "bara" om akuta strålskador på människor och djur - det handlar om erosion av grundläggande basala grunder för goda liv. En sorts ohygglig fortsättning på bilderna som visar hur människans stolta bilparker, konsumtionstempel och pryljakt på några få minuter kunde förvandlas till de skrothögar de bakom de stiliga fasaderna egentligen är.

Intvingade arbetare för sanering i Tjernobyl.

Men värst av allt var sandlådan. Barnens små hinkar och spadar låg där. En docka satt kvar efter morgonens lek. Ett glas med förra årets svartvinbärssaft stod på en liten bänk bredvid.

Klockan 01.26.49 två dagar tidigare, den 26 april 1986, hade trycket i den två år gamla reaktor fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl stigit till över hundra gånger det maximala. Det 95 ton tunga locket på reaktorn hade lyft. Reaktortaket slitits sönder. Radioaktivitet slungats ut från härden. Hela byggnaden skakades, brinnande reaktordelar och kärnbränsle kastades ut i omgivningarna.

Det brann överallt. Ett jättelikt moln bildades Radioaktiviteten steg och fördes med med vindarna mot väster. Enligt alla kalkyler är det som sker totalt osannolikt. Det kan inte hända. Så småningom börjar det heta att det är kommunistiska reaktorer, demokratiska fungerar bättre. Svenska, japanska, tyska...

En god vän ringde från Tyskland och berättade att det rapporterats om en kärnkraftsolycka i Forsmark. Ja, det var i Forsmark man uppmätte höga doser radioaktivitet. Det hade börjat smattra från detektorn när en av de anställda skulle gå igenom en sluss. Man trodde att han trampat i radioaktivt smuts som någon av misstag fört med sig in i omklädningsrummet.

Men det smattrade lika mycket om alla som närmade sig slussen. Personalen hade blivit utsatt för radioaktivitet långt över det normala.

I Dagens Nyheter har berättats hur skyddspersonalen går ut med geigermätare utanför kärnkraftverket och upptäcker kraftigt förhöjda strålningsvärden. De tar prov på gräset utanför reaktorerna. Får besked från sitt laboratorium att gräset innehåller Cesium 137 och Jod 131. Höga halter. Allt pekar på att en kärnkraftsolycka inträffat.

Ledningen för Forsmark beslutar strax efter elva på förmiddagen att evakuera alla anställda som inte var absolut nödvändiga för drift och säkerhetsarbete. 800 anställda evakueras. I svensk media råder tystnad. Några svenskar som var på väg hem längs tyska Autobahn får höra den amerikanska arméns lokala radiostation rapportera om att strålningen från Forsmark snabbt stiger.

Senare under dagen upptäcker man ökad strålning också i Finland. Tre dygn efter härdsmältan i Tjernobyl erkände Sovjetunionen vad som hänt. "En olycka har inträffat vid Tjernobyls kärnkraftverk. En av reaktorerna har skadats", meddelar nyhetsbyrån Tass.

De svenska apoteken säljer massor av jodtabletter, småbarnsföräldrar blir rekomenderade att duscha barnvagnshjulen om man kört i vattenpölar. Man ska inte äta sådant som växt där radioaktiviteten slagit sig ner. Jakt ställs in. Renbeten förgiftas. För höga doser i fisk. Julgransodlare är oroliga.

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg passar på att vädra tanken att partiet kanske bör arbeta för snabbavveckling av kärnkraften. Vad skulle han säga? Centerns partiledare Olof Johansson kräver att folkomröstningens resultat skall efterlevas.

En stor majoritet av svenska folket har ju redan beslutat att kärnkraften skulle avvecklas, i en folkomröstning som hölls som en direkt följd av kärnkraftsolyckan i Harrisburg i USA. Men ingenting har gjorts. Tvärtom: varje punkt på den vinnande valsedeln (Linje 2) har motarbetats av de partier som stod bakom just den valsedeln.

Socialdemokraterna hade lovat att avveckla direktverkande el för uppvärmning - men efter folkomröstningen hade man tvärtom byggt ut direktverkande el i hela landet. Socialdemokraterna hade lovat att överföra kärnkraften i samhällelig ägo för att enklare kunna avveckla den - men efter folkomröstningen avreglerade man och allt mer kom att ägas av tyska intressen. Vid varje enskilt tillfälle i riksdagen hade man kunnat få majoritet för allt det man lovade inför folkomröstningen. Man avstod. Eller röstade aktivt emot.

Så sent som den 15 juni 1995 säger Ingvar Carlsson så här i en riksdagsdebatt som handlar om energipolitik och moral:

Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.

Håkan Juholts första tid som blivande partiordförande hade kunnat få en bättre start, han är entusiastisk över reaktorerna i hemkommunen Oskarshamn. Kanske händelserna i Japan kan förmå honom att hålla fast vid det rödgröna löftet om att inte bygga nya reaktorer. Det gäller att leta efter korn också i kaos.

Söndagsskola för tillväxtens vänner, del 5: Konsumtionsburkan.

 ”Vi är inbakade en konsumtionsburka som reducerar vårt sätt att se på världen och uppleva våra liv.”
Tidigare publicerade delar finns här.

Idag dominerar en världsbild intimt förknippad med tillväxt. När det organiserade Sverige, för att ta ett geografiskt närstående exempel, i form av fackföreningar, näringsliv, nationalekonomer och politiker i stabil förening ser bilden av samhället så ser man tillväxt skrivet på allt som pekar framåt. 

Man ser system, strukturer och normer som är starkt förknippat med, eller rent av byggt på, ekonomisk tillväxt.  Man ser inte de dolda bilder som pekar på andra lösningar, andra vägar till utveckling. Det handlar om en sorts förnekelse. I det här fallet förnekar man att ekonomisk tillväxt faktiskt i det långa loppet är en orimlighet. Och att det långt innan det blir en orimlighet blir en dumhet. Den ekonomiska tillväxten blir oekonomisk och slår över till destruktivitet.

För att förstärka tron på det omöjliga tittar man bakåt och konstaterar, med erfarenheten som grund, att tillväxten de facto har gett oss så mycket gott.  Men också där finns dolda bilder, bilder som också visar att det var människors kamp för en bättre tillvaro som skapade tillväxten.  

Och det är just den frågan vi bör ställa: Vad är en bättre tillvaro? Och är det möjligen så att vi har fastnad i en norm som, om inte förblindar oss, åtminstone försvagar synen högst avsevärt. Kanske handlar det också om missriktad självbevarelsedrift.

Den mätande och rangordnande människan

Självbevarelsedrift spökar i alla möjliga sammanhang. Såväl på det individuella som kollektiva planet. Ögonläkare motsatte sig glasögon för att kunna fortsätta att sälja ögondroppar.  Man drog till med argument om att det var ogudaktigt att ersätta ögondropparna med linser. Det fanns kärnkraftsmotståndare på 1980-talet som var ovilliga att ta till sig den forskning om klimatet som de facto redan då fanns tillgänglig. Klimataspekten krånglade till en del argument för en snabb avveckling av atomkraften, särskilt om man ville upprätthålla tillväxten eftersom denna var – och ännu är – intimt förknippad med ökande energiomsättning. 

Den självbevarelsedrift – eller åtminstone självbild - som byggs in i de normer som styr hur vi ser på världen är förstås extra svår att värja sig från. Historiskt finns många exempel på detta. Under långa tider har vi i vår del av världen behärskats av den vita mannens normsystem.  Europén har varit centrum och normgivande för hur vi sett på omvärlden och Den andre.  Utifrån detta har vi betraktat världen ur ett hierarkiskt perspektiv, vi har rangordnat på det sätt som Aristoteles lade grunden till efter inspiration av sin läromästare Platon: det som stod lägre var till för det som stod högre. Och näst efter Gud har den vite mannen stått. 

Det kanske till och med är så att människan är en klassificerande och rangordnande art. Om vi till detta lägger att vi, med hjälp av Newtons läror, fått för oss att vi skall kunna mäta allting så kan vi kanske få en förklaring till att arten människa så lätt lockas att klättra på sociala stegar med hjälp av sitt sätt att konsumera.  Eftersom konsumtion är en motor i tillväxtsamhället så uppmuntras och premieras naturligtvis detta beteende. 

I detta ligger inte bara någon sorts social tragik utan tyvärr också ett hot mot möjligheterna att långsiktigt leva goda liv på vår planet. 

Eftersom vi byggt upp våra samhällen så sätt att allt det goda vi vunnit gått hand i hand med ekonomisk tillväxt så har vi fastnat i system och strukturer som till stor del är beroende av just tillväxt. Självbevarelsedriften gör oss lika förlamande som ögonläkarna en gång var.  Det är nämligen svårt att bryta mönster, svårt att komma ur system. 

Första steget är kanske att inse att utveckling i ett redan materiellt rikt land inte behöver vara samma sak som ekonomisk tillväxt – vilket kan vara en tröst med tanke på att, med Nationalencyklopedins ord, ekonomiskt tillväxt är omöjligt i längden. Det andra steget kan vara att förstå att vi är påverkade av de normer som styr vårt tänkande, vårt handlande och vårt sätt att se på våra liv. Normer kan förstärkas och påverkas, det är inget av naturen givet.

Makten över normerna

Man brukar säga att det finns tre sorters maktutövning: den tvingande, den belönande och det betingande.

Tvingande maktutövning är ofta rå men tydlig. Det kan handla om att ställas inför ett gevär. I kommunismens Sovjetunionen hotade man med Gulag och i fascismens Chile hotade man med förflyttning till Estadio Nacional. I demokratier kan tvingande maktutövning innebära hot om fängelse för den som vägrar inställa sig för krigstjänstgöring i enlighet med demokratiskt fattade lagar – eller hot om stränga straff för den som vägrar betala den skatt man i samhällets namn beslutat införa. Tvingande maktutövning finns i alla samhällen. I olika grader. Och på gott och ont.

Belönande maktutövning är en trevligare variant, den som utsätts för maktutövning får i alla fall betalt för det. Man kan få bra betalt för att göra något som går emot ens egen övertygelse eller för att göra något som man vet är olagligt.  Man kan få möjlighet att behålla sin plats i den sociala hierarkin, eller till och med ta steg uppåt i hierarkin.  Man kan förstås också få betalt i formell tillgång till sociala strukturer och nätverk med hög status. Om inte annat kan man bli landshövding om man håller käft om sådant som bryter mot den politiska normen. Och man kan få en extra dusör om man gräver ner gifttunnor natten till påskdagen.

Betingande maktutövning är mer sofistikerad. Det handlar om att skapa eller förstärka normer i samhället. Normer som leder till att vi handlar, talar och tänker på ett visst sätt. Olika religiösa kyrkor har genom historiens gång förstått betydelsen av att skapa normer om vad som skall uppfattas som gott och ont – ibland i kombination med både tvingande och belönande maktutövning.  Stater som domineras av ideologier skapar normer över vad som är rätt och fel. Vi kan se det i allt från konfucianismen till Mao Tse Tung, från Tibet till Sovjetimperiet.  Ingen stat, ingen ideologi, inget samhälle är fritt från denna betingande maktutövning. Problemet är att när man lever mitt i en skapad norm förstår man kanske inte att man lever i den.  Man lever med en livsstil som känns som den naturliga. Andra, som lever i en annan norm, uppfattas som avvikande, konstiga eller rent av onaturliga.

Den norm vi lever i just nu, i detta tidevarv i vår del av världen, kan vi kalla tillväxt- och konsumtionsnormen. Aldrig har så stora ekonomiska och administrativa resurser satts in för att upprätthålla denna norm. Bara i Sverige handlar det om insatser på mer än 40 miljarder kronor årligen för att bevara och stärka konsumtionsnormen.  De dryga 40 miljarderna är ungefär vad den livsstilspropaganda kostar som gör att vi konsumerar allt mer, att vi alltid känner sug efter nya saker, att vi aldrig får vila i förnöjsamhet, att vi stegvis upplever konsumtion som en av de mest centrala delarna i våra liv. Normen är i sig påtvingande, men upplevs som befriande därför att den känns som naturlig. Men den är inte mer naturlig än att den måste påtvingas genom ohyggligt insatser av propaganda.

Eftersom konsumtionen är drivande för att hålla igång tillväxtsamhället så kan man säga att vi lever mitt i en tillväxt- och konsumtionsnorm som upprätthålls genom betingande maktutövning i form av den livsstilpropaganda som det samlade reklambudskapet faktiskt utgör.

Det behöver inte ligga någon värdering i detta. Men det är respektlöst att inte inse hur det förhåller sig. Det är förvillande att låtsas som att vi inte är påverkade, som om vi lever våra liv utifrån hur vi  med automatik vill leva dem även om vi inte levt under påverkan.

Normen är köpandets och ägandets. Inte levandets och varandets. Detta påverkar givetvis vårt sätt att prioritera, att se på våra liv och på vad som är viktigt. Vi är inbakade i en konsumtionsburka som reducerar vårt sätt att se på världen och uppleva våra liv. Inifrån denna burka ser vi det som något fullständigt självklart och naturligt att arbeta mer, för att konsumera mer, för att vi skall kunna producera mer, för att vi skall kunna arbeta för att vi skall kunna konsumera mer i ett evigt snurrande ekonomistiskt hjul där vi reduceras till att vara kuggar. 

Men så var det faktiskt aldrig meningen att det skulle bli.

Samlad publicerad text, del 1 - 5, finns här. Fortsättning nästa söndag.

Olust att åka SJ när nyliberal klimatförnekare tagit över

Jag känner en intensiv olust av att sätt mig på tåget när jag nu sett att Johan Ingerö - tidigare chefredaktör på nyliberala Neo och välkänd från den här bloggen som klimatkritiker och kritiker av miljörörelsen - numera är konsultande  presstalesman för SJ förutom fan av Ronald Reagan

Det är trist när man på det här sättet låter känslor styra, ännu värre när man känner behov av att blogga om det. Mänsklig svaghet i sin ynkligaste form... Men skönt känns det.

För att Johan inte ska vara ociterad, utan bara angripen, kommer följande uttalande från SJ:s nya presstalesman:  "Birger Schlaug är en jättehygglig gubbe, som person betraktad.Men de idéer han stöder sig på är faktiskt minst lika skrämmande som Sverigedemokraternas. Det är antimänsklighet maskerad till miljöpolitik, och förutsätter stora och starka ledare som vid behov kan piska in oss i leden igen. Vi behöver en debatt om ekofascism, grön misantropi och miljöfanatism."

PS1!
DN menar att Östros ser framåt, medan Juholt ser bakåt. Vad som är framåt för DN avgörs av om ledarskribenten själv är vänd med ansiktet mot höger eller vänster. Eller bara rakt ner på sina fötter.


PS2!
Den förväntade jordbävningen - den måste nämligen komma - har inneburit att kärnkraftverken och några miljoner människor ligger illa till. 45 000 lär redan evakuerats. En härdsmälta hotar. Det är sådant som kallas kalkylerad risk och som följer - precis som dagens uppumpade låneekonomi - den outvecklade fallskärmens princip: det går bra ända tills nedslaget.

Den outvecklade fallskärmens princip underlättas för de som lever efter den outvecklade tankens princip, vilken i sin tur beror på att hjärnan frikopplats och placerats i plånboken.