”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.”
 |
| Nationalencyklopedin: Exponentiell tillväxt får orimliga följder. |
Ekonomisk tillväxt är ett omsättningsmått. Det betecknar en årlig ökning av vår samlade produktion av varor och tjänster.
Redan här skär det sig med mångas missuppfattning om vad tillväxt står för. Jag har mött mängder med människor – inte minst retoriskt sinnade politiker - som hävdat att ”utan tillväxt blir vi fattigare” eller ”utan tillväxt stannar utvecklingen”.
Är tillväxtvännen riktigt retoriskt uppjagad – vilket inte minst kan ske i bloggosfären – så kan det hetta till med utrop som ”vi hamnar i grottorna”.
Men riktigt så enkelt behöver det faktiskt inte vara. I ordet ”fattig” ligger värderingar – det kan i den ekonomistiska världen ibland kokas ner till att vara mindre rik än någon annan – vi älskar ju att jämföra oss med andra. Det är en del av det sociala spelet. Och bonusbrickorna är oftast sakerna vi omger oss med. Det är så normen ser ut.
Ibland kan vi vara fattiga fast vi är materiellt rika, hög hastighet genom livet kan upplevas som att leva ett fattigt liv. Vi kan vara socialt, kulturellt och, om ni så vill, andligt fattiga trots ett liv i materiell rikedom.
Det var lättare förr, när nästan alla hade en gemensam definition av begreppet fattig: dålig bostad, hunger, inte pengar till barnens skola… Precis allt det som våra föräldrar och morföräldrar tampats med i Sverige. Det var en envis kamp som gett oss den goda grund, inte minst materiellt god grund, som vi nu kan ta avstamp från för att gå vidare. Den envisa kampen gick hand i hand med ekonomisk tillväxt. Frågan är om det är ekonomisk tillväxt som tar oss vidare till nästa steg på utvecklingstrappan eller om vi befinner oss i skede där andra lösningar är både önskvärda och nödvändiga.
Utan tillväxt stannar utvecklingen
Utan tillväxt stannar utvecklingen, hävdas det ofta. Det vill säga utan snabbare och bredare ström genom samhället av varor och tjänster, så stannar utvecklingen. Jag anser att en sådan ståndpunkt gränsar till det djupt antiintellektuella.
I åtskilliga materiellt fattiga länder kan det naturligtvis beskrivas på det enkla sättet - utan tillväxt stannar utvecklingen - precis som det kunnat göras i vårt land under många decennier. Men vad som är utveckling – i dess goda betydelse - i ett redan materiellt rikt land kan onekligen diskuteras. Och bör diskuteras. Är det utveckling att konsumera fler alltmer kortlivade varor? Är det utveckling att pendla längre och längre avstånd? Är det utveckling att få mindre tid i vardagen för sina barn? Är det utveckling att ha som målsättning att skapa jobb?
Javisst är det en utveckling i någon sorts betydelse. Något utvecklas ju. Men frågan är i vilken riktning. Frågan är om det är en god utveckling, en önskvärd utveckling eller bara en linjär fortsättning på det som varit. Frågan är om just "ekonomisk utveckling", i dess vanligen förekommande mening, verkligen är det optimala utvecklingssceneriet. Frågan är om det istället inte gäller att finna någon sorts balans mellan sociala, kulturella och ekonomiska värden.
Vi behöver förresten inte ens rent penningekonomiskt bli fattigare i år än vi var förra året om ekonomin ”bara” skulle vara lika stor i år som förra året – inte om vi är lika många som delar på den tillgängliga ekonomiska volymen. Trots att det i sådana fall skulle råda så kallad nolltillväxt. Och trots att konsumtionen kanske inte heller skulle öka. Men det vore falskt att förneka att det skulle uppstå både störningar och problem i längden - vi har ju byggt upp system, strukturer och normer som bygger på en organisering av samhället som är djupt förknippad med den tillväxt vi levt med under så många år.
Det finns dock skäl att i all ödmjukhet anta att det är mycket få människor i vårt land som skulle hävda att vi var fattiga på 80-talet – men det må vara en annan fråga. Jag är inte heller så övertygad om att det skulle råda brist på skor, kläder och möbler i våra hem om ekonomin stannade av ett ögonblick.
Att tala om tillväxt är problematiskt. För det är inte säkert att alla har klart för sig på vilka matematiska grunder begreppet ekonomisk tillväxt vilar. ”Det är klart vi ska ha tillväxt”, är en vanlig reaktion från ryggmärgen. För de flesta är tillväxt i vardagslivet nämligen en fråga om att något växer på ett fysiskt eller kanske linjärt sätt. Barnet växer. Tomatplantorna växer. Men hade barnet växt enligt principerna för ekonomisk tillväxt då hade vi varit starkt oroade. Och hade tomatplantan växt enligt samma princip hade växthuset sprängts innan sommaren var över.
Jag kan, när jag hör debatten om tillväxt, få för mig att kritiken av hur skolan misslyckats med att förmedla kunskaper i matematik är fullt berättigad. Och politiker och ekonomer utnyttjar gärna dessa brister för att inte komplicera tillvaron. Dessutom är det så att hjärnan har en fäbless för att sortera in både begrepp och föreställningar i enkla fack av vi eller dom, gott eller ont och rätt eller fel. Och att vi tror på ekonomisk tillväxt är, enligt rådande norm, gott och rätt.
Att bryta mönster, tänka nytt är besvärligt. Jag vet, så många gånger jag velat behålla uppfattningar av rent nostalgiska skäl…
Den bistra matematiken
Vad finns det då för grundvarianter av tillväxt? Jo, man brukar tala om fysisk (biologisk) tillväxt, linjär tillväxt och exponentiell tillväxt. Det är den sistnämnda som utgör modell för hur vi beräknar ekonomisk tillväxt. Vad skiljer då dessa varianter åt?
Fysiskt, eller biologiskt, tillväxt innebär att växa på det sätt som människor, djur och växter gör. Vi växer fort under den första delen av våra liv, sedan saktar vi ner och vid dryga 20 år så stannar människans fysiska tillväxt. Men bara den fysiska. Ur ett annat perspektiv växer vi betydligt längre då vi utvecklas socialt, kulturellt och intellektuellt.
Det linjära sättet att växa kan innebära att till exempel produktionen av pappersmassa ökar med 2000 ton per år. Sker detta i tio år så är det en reell ökning, men i nyhetsflödet kommer det troligen beskrivas som att tillväxten minskar eftersom den procentuella ökningstakten är mindre i slutet av tidsperioden än i början.
Exponentiell tillväxt innebär att om ekonomin växer med 3 % per år så har tillväxten efter tio år inte varit 30 % utan närmare 34 %, eftersom nästa års tillväxt är lite större än året före. Den reella volymen i tillväxten blir alltså större och större för varje år som går. Vilket kanske kan uppfattas som harmlöst för den som inte älskar matematik. Gör man det så blir man bekymrad. Av rena överlevnadsinstinkter.
När ekonomijournalisterna jublar över att vi har 4 procents tillväxt så kan det låta fullt rimligt även om man ser det i ett längre perspektiv. I många länder är det också fullt rimligt - och mycket önskvärt även för en tillväxtkritiker. Materiellt fattiga länder behöver tillväxt. Det måste sägas gång på gång. Och det kommer, som jag ska ta upp senare, att få konsekvenser för oss som lever i den rika delen av världen. Vi måste nämligen släppa vår fastnaglade uppfattning om att ju mer överflöd vi har på bordet, ju fler smulor ramlar ner till de fattiga. Den tesen medför nämligen konsekvenser som är problematiska.
När ekonomijournalisten jublar över att vi har 4 procents tillväxt - för att inte tala om hur stolt finansministern är - ska man veta att 4 procents tillväxt i sin förlängning innebär en fördubblad ekonomisk volym på 18 år. En fyrdubblad på 36 år. En åttadubblad på 54 år. Efter 90 år är den 32 gånger större, efter 108 år 1024 gånger större och efter 504 år 268 435 456 gånger större.
Det är detta som utgör exponentiell tillväxt. Det är detta som den ekonomiska tillväxtens vänner på fullt allvar anser är önskvärt, nödvändigt och möjligt.
Om de slår upp Nationalencyklopedin så kommer de att finna följande text: ”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.”
(Fortsättning nästa söndag.)
