Äldre mäns diskreta charm...

Är Lars  ljushuvudet?

Borgarklassens diskreta charm, var en av mina favoritfilmer på den tiden då Arbetaren och Land utgjorde det ideologiska komplementet till den trista dagstidning som ramlade ner i brevlådan där jag bodde i Sollentuna Centrum.

De äldre skäggiga männens diskreta charm har framträtt den senaste veckan i form av att Lars Ångström, Per Gahrton och undertecknad. Man kan säkert, om man så vill, tycka att äldre män borde knipa, men vi har uppenbarligen svårt för det.

Lars skrev under rubiken Smutsig maktstrid bakom grön fasad i Aftonbladet om hur han upplever debatten om nya språkrör och hur han tar ställning för Mikaela Valtersson,  Per Gahrton  svarar skarpt i Cogito och undrar om det inte är dags för det parti han var grundare till borde ägna sig åt grön politik snart. Och jag kunde inte hålla truten utan svarade i Aftonbladet häromdagen så här:

Lars Ångström beskriver hur man internt inom Miljöpartiet hanterar det kommande språkrörsvalet. Jag har ingen aning om vad som sker inom partiets interna led, jag slutade som språkrör för mer än tio år sedan och har inte varit medlem sedan åtta år tillbaka. 

Ändå blandar Lars Ångström in mig i sitt resonemang. Som avdankat språkrör känns det förstås hedrande att vara ihågkommen även om det känns lite malplacerat. Han ondgör sig över att jag ”kritiserat den inriktning av partiet” som skett de senare åren och att jag hävdat att ”målet är makten snarare än att förverkliga grön politik”. 

Det är fullt riktigt att jag haft synpunkter på partiets förändrade politik. Det är därför jag inte är medlem. Jag gick ur i samband med att partiet dels förordade svensk trupp i Afghanistan, dels att språkrören på DN-debatt, tillsammans med Göran Persson, skrev en hyllningsartikel till fortsatt ekonomisk tillväxt. 

Jag har också dristat mig att ha synpunkter på att partiet i valrörelsen vare sig drivit frågan om sänkt arbetstid eller vad som kommer efter tillväxt- och konsumtionssamhället.  Och jag delar t ex Gustav Fridolins – och för övrigt hans motkandidat Joakim Pihlstrand-Trulps - uppfattning att blockpolitiken varit förödande för både demokrati och grön opinionsbildning. Menar Ångström att dessa också förtalar partiets ledning?

Jag ska också ha häcklat kandidater till språkrörsposten, enligt Lars Ångström. Det vore mig främmande att häckla någon av alla de skickliga kandidater som finns. Dessutom känner jag flertalet. Det Lars Ångström nog hakat upp sig på är att jag haft synpunkter på sådant som hans egen favoritkandidat, den kompetenta Mikaela Valtersson, sagt och gjort i egenskap av partiets ekonomiska talesperson. 

Det är riktigt att jag i SVT:s Nyhetpanel kommenterade Timbros mediechef Roland Poirier Martinsson, som just sagt att han stöder Mikaela Valtersson i språkrörsvalet, med orden: det är därför jag inte gör det.

Det var ju tarvligt sagt, men det sammanfattade snabbast hur jag såg på det. Men om det är att häckla vet jag inte.  Det vore i alla fall att hymla om man inte förstår att valet av språkrör för det nya miljöpartiet handlar om mer än person, det handla också om politik. Språkrören fungerar numera som partiledare. Självklart anser jag att ett språkrör för ett grönt parti åtminstone måste ha modet att kunna ställa frågorna: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället? Hur ser utveckling utan tillväxt ut?

I en tid av starka klimat- och miljöproblem vore allt annat orimligt.