Är allt som en rysk docka i all oändlighet....?

Uppriktigt sagt har det varit lite marigt att tränga in i det som gett nobelpris i kemi. Ytligt sett handlar det om att tydligt kunna se cellernas molekyler och atomer, och hur de rör sig. "Vi kan se cellernas allra innersta hemligheter", skriver man.

Det jag funderat över är: vad är tydligt? Vad är innersta hemligheter. Finns det något vi inte kan se alls på det sätt som människor, med eller utan teknik, kan se? Denna fråga har jag ventilerat och fått antingen mystiska svar eller svar på temat: är du dum? Kommer vi någonsin ner till den allra "innersta hemligheten" eller är allt som en rysk docka med oändliga steg inåt?

Det vi kan lära av historien - allt från idén om hur man kan lagra kärnbränsle till det som i varje epok i euforisk anda beskrivs som sanning - är att vi inte kommit på så många sanningar, men däremot har vi god kunskap som har ett bäst-före-datum. Vetenskap är allt som oftast som en lök... för att travestera Tranströmer: den liknar en lök, med överlappande ansikten,som lossnar ett efter ett... Det känns betryggande. Att vetenskapen aldrig får något slut...

För övrigt har man denna gång tagit Nobels testamente på något så när allvar när det gällde fredspriset. Vilket man sällan gör eftersom det i så fall skulle vara en ständig påminnelse om idén som rymmer avveckling av militarismen. Inte upprustning, utan avrustning. Bra val i år.

Med anledning av dagens begivenhet...

Nobelpris i medicin och den 25:e stulna timmen

Nobelpristagare. Alltid lika fascinerande. Igår presenterades tre snubbar som funderat över de molekylära mekanismer som styr vår inre dygnsrytm så pass att de får priset i medicin. Forskningen visar att stressade liv är skadligt, hade jag varit språkrör för MP hade jag hakat på och berättat om vikten av att tagga ner, att leva mer harmoniskt, att inte reducera människan till konsument och producent, att satsa på allt det som Marx, Mill och gamla konservativa tänkare var överens om: mer fri tid, mer kultur, mer tid för social närvaro snarare än mer arbete och jakt på det som kom att kallas ekonomisk tillväxt.

Vi har skapat ett tankefigur, ett samhälle, en finansmarknad, en arbetsmarknad och en livsstil som bryter mot den biologiska klocka som evolutionen gett oss.

Det vänstern inte fattat - jo, det finns undantag - är att vi till största del är biologiska varelser som skapats av evolutionen, försöken att reducera den biologiska klockan inom oss i tron att den är tecken på reaktionär kontraproduktiv jävelskap är fånigt. Vi är förvisso kulturella och sociala varelser - men mest av allt är vi faktiskt biologiska varelser. Vi är inte framvuxna för att leva i ett 24-timmarsamhälle där sömn och tystnad får vika för sådant som ger ekonomisk tillväxt.

När jag hörde om vilka nobelpristagarna var så kom jag osökt att tänka på  en forskningsrapport för ett antal år sedan som handlade om hur man låtit 147 personer leva i bunkrar och då kommit fram till att den genomsnittliga dygnsrytmen egentligen är 25 timmar.

Min egen teori är att detta a) är riktigt och b) att den 25:e timmen, som stulits från oss, är den timme vi skulle använda för eftertanke. Vilket, simsalabim, inte bara förklarar sådant som Trump, Nordkoreanska diktatorer, IS och Nordfront utan också sådant som gör att fullt friska politiker fått för sig att 40-timmarsveckan är en naturlag och att evig ekonomisk tillväxt, som mäts exponentiellt, är fullt möjligt att uppnå.

Möjligen kan forskningen bita på de politiker som fått för sig att människor - inklusive småbarnsföräldrar - skall reduceras till verktyg för det ekonomiska systemet genom att lönearbeta oregelbundna tider dygnet runt sju dagar i veckan. Detta skall underlättas genom att nattdagis erbjuds, vilket innebär att man - och det är framför allt vänstermänniskor som fått för sig detta - stimulerar gamla hederliga klassjukdomar.

Kanske är det den stulna 25:e timmen som fått vänstermänniskor att fungera som nyttiga idioter åt de högermänniskor som älskar ekonomismen och den kapitalism som reducerar människan till verktyg.

Nobelpris och ”Orgasmen under den rovgiriga kapitalismen..."

Amerikanska författare tillhör inte de som fått nobelpriset i litteratur. I DN påmindes häromdagen om vad Philip Roth sagt: "Jag undrar om jag hade förtjänat Svenska Akademiens välvilja om jag hade kallat Portnoys besvär för ”Orgasmen under den rovgiriga kapitalismen..."

Mitt simpla svar på frågan är: Det kan jag inte tänka mig...

Men, å andra sidan, just nu i Natotider kanske till och med Akademien faller offer för den politiska agendan... Nej, det var en dålig kommentar. Erkännes.

Som jag skrivit tidigare hoppas jag att det blir Ngũgĩ wa Thiong'o som tilldelas priset i år, men befarar att det blir Haruki Murakami istället.Till min oförställda glädja hävdade Eva Beckman att han "är en dålig författare...". 

En intressant artikel om diskussionen som föranleddes av att Verner von Heidenstam fick priser finns att läsa i SvD här.

En annan som fått priset är Gabriela Mistrals. Hon fick priset1945, efter det att Elin Wägner pläderat för henne i Akademien. Efter det att Mistral mottagit nobelpriset så följde hon med Elin Wägner till Mårbacka där hon bland annat besökte Selma Lagerlöfs grav. Elin Wägner hade några år tidigare gett ut sin biografi över Lagerlöf - här kan du läsa en recension över den.

Året efter skrev Elin Wägner en längre artikel i Dagens Nyheter, Större än Prometeus, där hon går i svaromål mot amerikansk kritik av nobelpristagaren samt väver samman Mistrals diktning med angrepp på hur Vetenskapsakademin valt nobelpristagare som vurmat för "atomkraftens välsignelser".

Förresten var Elin Wägner starkt kritisk till att Paul Müller två år senare fick nobelpris för upptäckten av DDT - det var sju år efter det att Elin Wägner i sin bok Väckarklocka med våldsam kraft angripit kemikalieanvändningen - och löften om att skadedjur skulle utrotas - i jordbruket.

Nobelpris i litteratur: tippar Ngũgĩ wa Thiong'o men befarar Murakami...

Elena Ferrante. Ville skriva romaner under det namnet. Genom att följa penningflöden har det avslöjats vem hon egentligen är. Kränkande, oförskämt menar många. Hade man gjort så mot män? Frågar en del. Svar: ja.

Vem får Nobelpriset i år? Dylan borde få det, menat vän av dokumenterad ordning.

Själv är jag nöjd över att Tranströmer till slut fick det och än mer över att akademien hade den goda smaken att överraska kritikerkår genom att ge en av mina favoritförfattare - Mo Yan - priset häromåret. Tyvärr smutsades det ner av att kultursideskribenter inte kände till honom utan sökte nåt på nätet ock kastade sig, som om de visste nåt, över honom som regimtrogen fegis. Skribenterna var nog kränkta över att de inte hade läst honom...

Hur som helst: valet av Mo Yan förlåter nästan  akademiens val av V.S Naipaul, vars texter spytt ut fördomar i gränslandet mellan meningslös oförskämdhet till skabbig rasism på tvivelaktig prosa. Den totala förtåtelsen kom när akademien hade den goda smaken att tilldela Svetlana Aleksijevitj priset förra året.

I år då? Yasar Kemal har inte utkommit med något nytt tyvärr, och åren har förstås förflutit sedan hans stora berättelser skapades. Han borde fått Nobelpriset i litteratur för länge sedan. Tyvärr dog han dessutom förra året.

Så vad 2016? Jag tippar den store berättaren  Ngũgĩ wa Thiong'o men befarar Haruki Murakami.

Den förstnämndes bok Floden mellan bergen läste jag första kvällen när jag flyttat från den splitternya bostaden i Sollentuna Centrum till den omoderna lilla kåken med utedass och brunn på gården i Kåsta utanför Vingåker. Det blåste i träden och knarrade i huset som om det försökte vänja sig med sin urbana inflyttade utböling. Floden som rann mellan världarna i boken var förvisso större än floden som rann mellan den utfyttade stockholmaren och ägarna av den lantliga miljön men nog fanns likheter också... om än i fredligare och mer lättövervunna vadställen. 

Som vanligt befarar jag alltså att Haruki Murakamis fans lyckats dupera Svenska Akademien, vars i detta sammanhang ledande ledamot lär har släktingar som trycker på.

Murakamis böcker har jag läst, den ena efter den andra, för att hitta någon sorts klo i slutet av alla textmassor. Jag har aldrig hittat någon. Det kan vara så att japanskan är svår att överföra till svenska. Det kan också vara så att västerländsk och japansk litterär kultur skiljer sig så ofantligt åt - lika upplyftande kinesisk litteratur kan kännas, lika obegriplig och trög kan japansk vara. Enligt min ringa uppfattning.

Ska Dylan få priset så må det bli i år. Del två av hans memoarer väntar, och det är inte säkert att just den stärker hans ställning i Akademiens ögon.

Nobelpriset i kemi, trevligt återseende

Jaha, så kommer då nobelpriset i kemi att utdelas på molekylnivå,  så att säga. I och för sig naturligt, men likväl ett trevligt återseende för min del. Hela valrörelsen 1994 - det var då MP skulle tillbaka till riksdagen -  inledde jag varenda tal på molekylnivå. Vattenmolekylers vandringar. Som bevis för rasismens dumhet och missbruket av ekonomi.

Det visade sig vara ett synnerligen framgångsrikt retoriskt angrepp på den rådande politiken, fortfarande händer det att vuxna kvinnor och män kommer fram och berättar om vad jag pratade om i skolaulerna. Och ska sanningen fram, och det ska den så avdankad politiker jag är, finns molekylerna med som en av de bärande delarna av mina politiska föreläsningar än idag.

För att begripa vad kemipriset handlar om behöver man bättre grundutbildning i ämnet än vad jag fick i Norra Latin, den skräckskola där jag tillbringade drygt sex år av mitt liv. Men när jag slutat förundrats över fysikpriset ska jag grotta ner mig i kemipriset och de små maskinerna som det talas om. Det blir helgens nöje. Ett sätt att slippa funderingar på politiken som verkar över måttan besynnerlig. Ända in på molekylnivå.

Imorgon är det dags för Nyhetspanelen igen. Det finns en och annan besynnerlighet att samtala om... Världen synes vara galen. Ända in på molekylnivå. SVT, Gomorron Sverige, 07,45.

Fasövergångar och expansion

Gomorron! Fjärden ligger spegelblank, höstsolen står lågt, tomaterna i växthuset saknar sommaren och Nobelpriset i fysik har offentliggjorts.

Forskningen som ligger till grund för det sistnämnda sägs vara mycket vacker. Matematik är ofta vacker.

Forskningen som prisas handlar bland anat om fasövergångar. Ungefär som när moderaternas åsikter övergår till att bli Sverigedemokratiska. Fast mer strikt naturvetenskapligt. Typ vatten blir is.

Ska fundera mer på saken när fjärdens vattenfas övergår till isfas - sitter man på stranden med en kaffekopp och hävdar att det är en synål så har man antingen närmat sig den forskning som gett priset eller också blivit galen.

Tränger man in i pristagarnas forskning blir funderingarna av en art som får hjärnan att explodera av frustation för att den inte har nobelkvalite. På liknande sätt, om än mindre euforiskt, som när nattliga funderingar under stjärnhimlen kan handla om det där man fick fysikpris för 2011: "bevis" för hur universum expanderar under acceleration.

Det svindlar alltid lite i hjärnan när man funderar på saken, och den basalaste av alla människans naiva frågeställningar mal runt som ett elakartat bevis på ens mentala litenhet: vad fan expanderar universum i?

Gomorron.

Dags för en ny stor Berättare: Tranströmer.

Idag, när nobelpriset i litteratur delas ut, lär jag sitta på ett tåg med taskig mobiltäckning och utan möjlighet till vare sig uppkoppling eller radiomottagning.

Men jag hoppas att en stor Berättare får priset. Idag också. Nedan berättar jag vem som borde få det, om Horace har lite mod.

Häromdagen fick Yoichiro Nambu nobelpris i fysik. Han är också en av de stora Berättarna. Faktiskt.

Hans Berättelse, med alla dess biflöden, är så matematiskt exakt och poetiskt vacker, att den går varvet runt och närmar sig en absurd skröna.

Ni som hört mig berätta om Den långa resan, och hur livet uppstod i Ockelbo, kanske minns min fascination för denne store vetenskapsman.

Han blev 87 år innan han fick det nobelpris som för länge sedan borde vara hans.

Det lär vara försent för Yasar Kemal, som formulerat de mångordiga, mustiga Berättelserna att få det nobelpris i litteratur har rätteligen skulle fått. Men det är inte försent för den stora Berättaren med de få, matematiskt exakta, orden: Tomas Tranströmer.

Översatt till mer än 50 språk. Och befriande motpol till bloggares pladder. Att han är svensk borde inte få vara ett hinder. Trots att det inte vore pk i dessa tider.

Här finns några av de ledsagare som Tranströmer gett mig. Så olik Yoichiro Nambus poesi, men ändå så lika när man tar sig tid att sjunka in i dem. Jag är inte ensam om att tycka det är dags för Tranströmer ser jag i SvD. Skönt att inte vara helt apart.

För övrigt skulle jag applådera Bob Dylan också, men han tål att vänta något år till...

Hörru Horace, dags för Tranströmer!

Kylan har slagit till. Frost på marken. Tittar oroligt på växter som borde tagits in. De har klarat sig. Tänker på några ord av Tomas Tranströmer:

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.

Nobelpris i litteratur. Delas ut idag. Det har blivit några obegripliga stolpskott under åren. Tänker på Elfrid Jelinek - totalt oläsbar. Och V.S.Naipaul, vars texter spyr ut fördomar i gränslandet mellan meningslös oförskämdhet och rasism. Då undrar man vad Akademin har för sig.

En som borde fått priset för bra länge sedan är Yasar Kemal - den store berättaren. Men regionen fick väl sitt när Orhan Pamuk tog hem priset förra året, inte så dåligt det heller.

Men nu idag. Är det dags för Tomas Tranströmer. Det kan inte läggas till last att han råkar vara född i Sverige. Översatt till mer än 50 språk. Och på något sätt en markering mot alexshulmanismen och pundiga bloggare.

Här finns några av de ledsagare som Tomas Tranströmer gett mig.