Uppriktigt sagt har det varit lite marigt att tränga in i det som gett nobelpris i kemi. Ytligt sett handlar det om att tydligt kunna se cellernas molekyler och atomer, och hur de rör sig. "Vi kan se cellernas allra innersta hemligheter", skriver man.
Det jag funderat över är: vad är tydligt? Vad är innersta hemligheter. Finns det något vi inte kan se alls på det sätt som människor, med eller utan teknik, kan se? Denna fråga har jag ventilerat och fått antingen mystiska svar eller svar på temat: är du dum? Kommer vi någonsin ner till den allra "innersta hemligheten" eller är allt som en rysk docka med oändliga steg inåt?
Det vi kan lära av historien - allt från idén om hur man kan lagra kärnbränsle till det som i varje epok i euforisk anda beskrivs som sanning - är att vi inte kommit på så många sanningar, men däremot har vi god kunskap som har ett bäst-före-datum. Vetenskap är allt som oftast som en lök... för att travestera Tranströmer: den liknar en lök, med överlappande ansikten,som lossnar ett efter ett... Det känns betryggande. Att vetenskapen aldrig får något slut...
För övrigt har man denna gång tagit Nobels testamente på något så när allvar när det gällde fredspriset. Vilket man sällan gör eftersom det i så fall skulle vara en ständig påminnelse om idén som rymmer avveckling av militarismen. Inte upprustning, utan avrustning. Bra val i år.
