- En sån jävla piraya, sa han och tog en öl till. Han var mannen från LO och som sådan hade han all rätt att ta sig en öl för mycket utan att bli uthängd i kvällstidningarna. En redig karl har väl rätt att dricka?
För övrigt dricker en del journalister också alltför mycket - en del av dem gör sig breda som politiska kommentatorer med moralistiska övertoner i tron att de håller på med nyhetsjournalistik trots att det är underhållningsjournalistik de håller på med. De levererar text som ger människor möjlighet att slå ihjäl tid, snarare än möjlighet att slå ihjäl okunskap. Men det har blivit bättre med åren, sägs det. Med fyllan alltså. Bland politiker också, sägs det.
- En sån jävla piraya!
Den som var en jävla piraya var en av alla dessa stackars män och kvinnor som måste kränga på sig bonusar för att känna att de har något värde.
Pirayorna har inte gjort sig förtjänta av sina pengar. Dessutom måste följande fråga ställas, även om den kan tyckas vara oartig: hur är denna nya överklass psykiskt funtad? Hur kan man, i en värld som ser ut som den gör, bli så sniken? Vilka mentala störningar är det som ger sig detta uttryck? Vad är det för människor som får toppjobben när de kräver bekräftelse genom hutlösa avtal? Är det sådana ledare näringslivet, facket och byråkratin behöver? Är det inte så att det nya klassamhället tenderar att plocka upp rädda, svaga och psykiskt labila människor i toppositioner? Människor som är så rädda, svaga och psykiskt labila att de måste manifestera sin legitimitet genom löner och förmögenhet som andra bara kan drömma om.
Är det inte små kopior av Herr Andreas i Shakespeares Midsommarnattsdröm vi ser fladdra omkring med bonusar och miner som om de var värda alltihop?
En god vän föreslog att stat och företag istället för fallskärmar och fantasilöner borde ge ut ordnar på sidenband som de rädda små pojkarna kunde sätta på kavajuppslaget för att på det sättet få möjlighet att visa sin status. Det skulle bli billigare och mindre provocerande. De kunde gå där och pråla för varandra. Vi övriga skulle inte behöva bry oss. Möjligen kunde vi se på dem som ett lustigt inslag på livets teaterscen. Många av de andefattiga pirayorna är ju som hämtade ur en gammal Lorry-sketch eller nåt sånt.
- Vi är på väg in i två-tredjedelssamhället, sa mannen från LO när han hade styrkt sig med några öl för mycket och blev bortsläpad av sina vänner som tyckte att han pratade för mycket med en som såväl var nykter, om än inte i bilförartillstånd, som fri från lojalitetsband med arbetarrörelsen.
Vännerna som släpade kanske ännu inte begrep att mycket av arbetarrörelsens grundläggande värderingar när det gäller rättvisa och solidaritet återfinns som en självklar del i den gröna drömmen som jag bar, både i egenskap av språkrör för De gröna som i egenskap av individ. Jag uppfattar att den gröna och röda drömmen skiljer sig åt när det gäller synen på människan och hennes rätt att utvecklas och växa fritt. I den gröna drömmen är jämlikhet inte detsamma som likhet, utan istället möjligheten och rätten att få växa åt olika håll, men utan rätt att trampa på andra.
- Jag tror inte att vi är på väg in i två-tredjedelssamhället, sa jag innan han försvann ur hörhåll. Vi är på väg in i ett samhälle som kan beskrivas utifrån fotbollstermer, 3-6-1. Tre tiondelar av befolkningen står utanför, sex tiondelar lever ett mer "normal liv" och en tiondel seglar iväg på gräddhyllan med hjälp av både luftballonger och fallskärmar.
Varför gick det som det gick? När antogs fotbollsteorin för samhällsbygget? Hur gick det till när fattiga blev fattigare och rika rikare? Hur tog pirayamentaliteten över? När drabbades vi av den nya trenden? Många kommer om ett tiotal år att ställa sig frågan: Vad var det som hände? Och hur fick det hända?
Politiken tycks drabbas av trender där skocken springer i panik åt samma håll. Utan tid för vare sig analys eller eftertanke. Sedan ett tjugotal år tillbaka springs det fort. Okritiskt anammas fundamentalistiska teser om marknadens gudomlighet, avregleringens lyckobringande effekter, frihet för kapital, internationalism utan spelregler och tanken på att samhället blir effektivt och ”modernt” när klyftorna ökar. Jag är så trött på det. Jag är så innerligt trött på det. De instinkter naturen gett mig får mig att vilja strypa de politiker som motiverar ett förslag med att det är "modernt" - det är bara kulturen som håller mig tillbaka..."Modernt", som om det vore ett ideologiskt argument, byggt på analys och annan hjärnbearbetning...
Jag är fullständigt övertygad om att ökande klyftor - för det är egentligen det alltihop handlar om - i ett samhälle leder till konflikter och verkligt utanförskap - inte Reinfeldts ytliga begrep som ju bara handlar om arbetsmarknad och huruvida man är lönsam på den eller inte - , våld och egoism, främlingskap och rasism. Och i slutänden rädsla som hotar det vi lärt känna som demokrati.
Rädslan sprider sig i de fattiga förorterna med de största synliga sociala problemen. Trygghet och identitet söks i obskyra gruppbildningar där hotet och hatet förenar medan empatin dränks i den egna rädslan. Jag kom att prata med Linda en del efter det att hon lånat cigaretter av mig - jodå, jag hade kortare perioder när jag rökte, trots bättre vetande. Hon var dotter till en gammal klasskamrat från skolan.
Vi hade stött på varandra flera gånger på vägen mellan riksdagshuset och min övernattningsbostad. Linda var jobbig, svor som en hel karl och var ibland rejält påtänd. Men hon grät också, hon var rädd. Rädd för att inte vara någon, rädd för framtiden, rädd för det gäng där hon fann sin identitet. Rädd för tomheten. Hon berättade att hennes mor var rädd för tunnelbanan, rädd för arbetslösheten, rädd för att pengarna inte skulle räcka, rädd för att förnedra sig på socialen, rädd för sig själv, rädd för att få nej efter anställningsintervjuer trots bra utbildning och goda meriter. Linda sa vid ett tillfälle att det produceras mer rädsla än pappersmassa i Sverige. Jag tror hon hade rätt. Nu är Linda död. Av överdos. Hennes mor hängde sig för några år sedan. Av skuld och skam över en dotter som dog i en överdos.
Rädslan sprider sig också i de rika förorterna. Vi ser hur galler för fönstren, schäferhundar i trädgårdarna och vaktbolag som patrullerar i kvarteren är en del av Europas rika förorter. Vad hjälper stora hus, välskötta trädgårdar, låga skatter och stora inkomster när rädslan smyger kring husknuten? Vad är det kvantitativa värt när det kvalitativa urholkas?
Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt samhälle. Ett dåligt samhälle för både rika och fattiga. Vi producerar rädsla genom politiska beslut som grundas på något så irrationellt som värderingar framvuxna ur ideologisk vilsenhet och politisk flockmentalitet. De vilsna springer i flock, hysteriskt skrikande till varandra att de är på rätt väg.
Vad är det för värderingar som invaderat makthavarna? Hur kan denna samling män och kvinnor förskansa sig så långt bort från verkligheten att de inte ser och förstår att demokratins kärna håller på att ruttna när rädslan invaderar samhället? Kanske kan orsaken sammanfattas i begreppet ”ekonomism”. Den nya ideologiska flodfåran där vilsna politiker, från allehanda håll, tycks ha hamnat.
Ekonomismen lär att människan är en ekonomisk varelse. Detta är, enligt trosatserna, den mest rationella och effektiva synen på människan. Den har växt fram som en del av den mekaniska världsbilden.
När vi människor blir reducerade till ekonomiska varelser är det fara på färde. Då börjar nämligen fönekandet av högre värden. Allt reduceras till en fråga om kronor, euron eller dollar. Vi blir förlorade i värden som enkelt kan mätas i kvantitet och tappar de värden som har med kvalitet att göra. Sinnlighet, smak, doft och färg försvinner som målsättningar när djupare värden och människovärdet i sig krymps till en siffra.
Människan är naturligtvis så mycket mer än en ekonomisk varelse. Vi människor är biologiska, sociala och kulturella varelser. Det är för dessa varelser av kött och blod vi gemensamt skall bygga samhället. För människor som älskar, gråter och skrattar. För människor med längtan, drömmar och med oändliga möjligheter att växa.
Om vi utgår från att människan är en biologisk, social och kulturell varelse så är det lätt att känna förvåning och t.o.m. avsky för det som nu händer. Fler människor drabbas av sämre livsmiljö, social stress och kulturell torftighet trots att förutsättningarna är större än någonsin att bygga det ekologiskt och socialt hållbara samhället. Men istället tillåts pirayorna leka och frodas utifrån villfarelsen att deras framfart har med demokrati att göra.
Den reellt existerande kapitalismen har förödande likheter med den tidigare existerande socialismen - båda kränker människovärdet, om än genom olika metoder.
Jag har förstått att makthavande politiker uppfattar samhället som en marknad, världen som en marknad. Det är en av grundbultarna i ekonomismen. De ännu makthavande har glömt att Adam Smith, som kan betraktas som marknadsekonomins fader, byggde in ett antal förutsättningar för att marknaden och ”den osynliga handen” skulle fungera. Nämligen att de som agerade på marknaden inte ville skämmas för vare sig sina grannar eller vår Herre. Men det var för länge sedan. Nu, när marknaden är internationaliserad och anonymiserad, slipper vi skämmas eftersom vi aldrig ser dem vi lurar, bedrar och utnyttjar. Och skam inför vår Herre är det inte mycket bevänt med.
Någonstans på vägen till Nu inträffade en statskupp då pirayamentaliteten och någon sorts marknadsfundamentalism tog över. En oblodig statskupp i det tysta. Det första slaget föll redan 1985 när kreditmarknaden avreglerades på det att bankerna kunde visa sin totala avsaknad av kompetens och samhällsansvar. Det andra slaget utgjorde en långdragen process under vilken reglerna för valutaflöden monterades ner - plötsligt utgjordes 90 procent av alla penningflöden över gränserna av ren spekulation. Det tredje slaget föll i maj 1991 när regeringen gav klartecken till Riksbanken att knyta den svenska kronan till EU:s valuta, ecun. För att försvara kronans värde sattes ränta till 500%, massarbetslöheten ökade, småföretag slogs ut och statens finanser blev allt sämre.
Effekterna av den s.k. skattereformen var inte heller dåliga: Många med höga inkomster fick så betydande skattesänkningar att de kunde låna ut pengar, mot hög ränta, till staten så att staten kunde bekosta de skattesänkningar som de just fått. Vem behöver blodiga statskupper, när de kan ske, utan debatt, i demokratins namn? Den som hävdar att Marknaden tagit makten är fel ute. Marknaden har inte tagit makten. Den har fått makten av de folkvalda.
Den politik som förs bygger inte på empati utan på ekonomiska nyckeltal.
Den politik som förs bygger inte på att människor är sociala och kulturella varelser utan på tron att människor är ekonomiska varelser.
Den politik som förs bygger på att människan är till för systemets skull - inte på att systemet är till för människans.
Staten behandlar människor som problem. Kommunerna uppträder som företag med köp- och säljprinciper. Företag med etiska, sociala och ekologiska ambitioner slås ut på grund av att spelregler saknas. Eller av att de spelregler som finns medför att det som är socialt och ekologiskt hållbart inte blir kortsiktigt lönsamt. T.o.m. den gode kapitalisten går under - han eller hon stryps av Adam Smiths osynliga hand. Ekonomismen är den nya religionen. Och politiker, näringsliv och - märkligt nog, kanske i uppgivelsens namn - stora delar av fackföreningsrörelsen dess nya prästerskap.
Eftersom politik någonstans handlar om människor, så låt oss fundera en stund över vilka människor som är de makthavande. Jag tror inte att det är onda människor som vill skapa ett samhälle där människor mår dåligt och skall reduceras till ekonomiska varelser.
Jag tror att det är så enkelt som att man springer gatlopp, förvirrade över sitt eget beteende och över sina egna beslut,i en tid när de gamla ideologierna inte längre räcker till. Och framför allt: Man tror att det inte finns tid för analys över vad en människa är för något. Därför förstår man inte att det är en skrämmande stor skillnad mellan att bygga ett samhälle för ekonomiska varelser och ett samhälle för riktiga människor.
(Från min bok Svarta oliver och gröna drömmar - texten uppdaterad och förkortad).
Det var förstås inget kul för medierna, så därför blev det inte mycket av nyheten att Miljödomstolen gav tidigare landshövdingen Marianne Samuelsson rätt i det omtalade fallet med bygglov på Gotland. Bloggarna höll också inne.
