Minne från hotellfrukost... med anledning av så kallad internationalism.

På hotell serveras ibland grapefrukthalvor till frukost. De är smått omöjliga att inta om de inte är färdigskurna eftersom egna försök ofta leder till att grapefruktsaft sprutar ut på kostymen.

Grapefruktfläckar på kostymen är och förblir oförlåtligt i den värld där man ibland dimper ner. Ty där bedöms människor efter kläderna snarare än efter vad man har att säga eller vem man är. Kläder med grapefruktfläckar är inte gångbart.

Därför har jag haft den uppfattningen att grapefrukt måste serveras på så sätt att fruktköttet lossats från skalet och klyftorna lossats från varandra innan de läggs upp på frukostbordet. Så är det på de fina hotellen - sådana hotell där besöken inte betalas ur egen ficka utan ur statens, fackets, företagets eller organisationens.

Avdragsgillt och fint och i slutänden betalat av de som drabbats hårdast av besparingar, neddragningar och allmänt nyliberala missuppfattningar om att avdrag är något finare än vanliga simpla bidrag...

Men jag ändrade för ganska många år uppfattning vad gäller grapefruktens hantering.

Det var på ett av de finare hotellen i Paris jag mötte den fine mannen från det fina företaget - som visserligen mest ägnade sig åt något så primitivt som att skruva ihop olika delar så att de tillsammans blev dammsugare men som ändå uppfattade sig själv som något mycket stort - och i denna villfarelse hade han fått medhåll från de flesta ekonomireportrar.

Med ett piggt morgonhumör satte sig den fine mannen vid det bord där jag åt min frukost. Han hade lagt marmelad, ägg, croissant och en halva uppskuren grapefrukt på brickan. Sekreteraren, som satt vid ett annat bord, kom med en kopp kaffe. I bakgrunden hördes Patricia Carli sjunga Oublie que je t-aime och jag hade, förmodligen av ren tjurskallighet - på grund av fransmännens kärnvapenprover - frågat efter sill till äggen.

- Så här skall grapefrukt serveras. Det är stil på det här hotellet, sa den fine mannen i den mörka kostymen.

Vi diskuterade frukostar och politik och huruvida Patrica Carli var stor på sextiotalet eller sjuttiotalet. Vi diskuterade också genombrottet för centraldammsugare. Han gillade inte centraldammsugare. Kortsiktigt var det bra. Långsiktigt var det dåligt. Det berodde på att man förmodligen inte kunde räkna med att omsättningen på burkar, där dammet samlas, blir lika stor som den mer modekänsliga traditionella dammsugarmarknaden. Jag trodde inte mina öron.

- Centraldammsugare är ju bra mot allergier, försökte jag.

- Det finns bra läkemedel för allergier, svarade han med ett glatt leende.

- Har du aktier i Pharmacia, frågade jag.

- Ja, för fan, svarade han och lyfte upp en klyfta av grapefrukten. Det var blodgrapefrukt.

- Läkemedel är framtiden, fortsate han. Tänk dig själv när nu Kina går över till marknadsekonomi. Kombinationen ökad ekonomisk frihet, ökad konkurrens och ökade krav är som gjort för Losec. Jag är ärlig och rak. Aktier i Astra och Pharmacia är bra placeringar. Pengar och hälsa går hand i hand. Rakt och ärligt.

Det var ungefär så han sa. Och han fortsatte:

- Det är så här den skall serveras. Det stänker ju så förbannat om man själv ska försöka sig på det. Livet ska vara som en färdigskuren grapefrukt. Friskt och gott och bekvämt. Det är så vi vill ha det, eller hur? Fast du vill väl ha den biodynamiskt odlad grapefrukt förstås, hahaha. Och det kan jag gå med på. Biodynamiskt odlad. Vi måste vara rädda om naturen. Jag har en sommarstuga i Stockholms skärgård.

Erkännas skall att det inte tillhör vanligheten att det fina folket uttrycker sig så verbalt rakt så tidigt på morgnarna. Det är mer frekvent under sena kvällar, när alkoholen och brödraskapet gjort sitt. Vi kom in på pigdebatten. Självfallet var det fullt rimligt att familjer skulle kunna anställa pigor.

- Det är ju inte så vanligt med hemmafruar nuförtiden, sa han fryntligt och intet ont anande. Jag slutade lyssna och övergick till Svenska Dagbladets ledarsida. Ont skall ju med ont fördrivas.

Livet som en färdigskuren grapefrukt. Friskt, gott och bekvämt. Inget kladd. Låt någon annan sköta kladdandet.

Tanken är väl inte ny, även om bilden är ny. Västvärldens rikedom beror ju till största delen på att vi låtit andra sköta kladdandet. Vi låter andra kladda med uran - ursprungsbefolkningar drabbas hårt av bl a leukemi efter uranbrytning, så hårt att jag idag på morgonen hörde en socialdemokratisk riksdagsledamot säga att hon inte ville att svenskar skulle utsättas för sådant. Däremot gick det bra att strunta i löftet som sossarna gav inför folkomröstningen om kärnkraft: att den skulle vara avvecklad 2010. Skiten får ju någon annan ta.

Vi låter andra kladda med tillverkning av billiga kläder - för att vi ska få dem tillräckligt billiga har hundratusentals människor fått i sig cancerframkallande kemikalier som man sprutar på bomullsodlingarna. Vi låter andra kladda med bananodlingarna - tusentals fattiga dör årligen som följd av den kemikaliserade bananproduktionen. Snittblommorna som odlas i Colombia - billiga och vackra här till priset av fattiga människors ohälsa och förnedring där.

Billiga råvaror, billiga varor, billiga blommor, billig mat till oss. Gröna drömmar om att frihandeln omgärdas med miljökrav slås sönder av de som ännu inte förstått att människovärde är viktigare än billiga varor till de redan rika. Den friska, goda grapefrukten ska ligga färdigskuren. Utan att vi har blivit berörda av kladdandet.

Sedan många år skär jag gärna upp min grapefrukt själv. Visst var det väl på sextiotalet Patrica Carli var stor?

(Svar på frågan: Helt rätt, och på samma EP som Oublie que je t-aime låg på fanns även denna. Hälsningar, Mika :-))