Ständigt aktuell släkt...

Landshövdingskan Jerneploog stod i en fönsternisch på residenset i Gustavsfors och såg ut över Stora Torget, där dammet drev i skyar med vinden.

Så inleds Elin Wägners femte roman, Släkten Jerneploogs framgång, från 1916.

Det är lång tid mellan 1916 och nu... Men ändå känns boken synnerligen aktuell i en tid när debatt om svenska soldaters medverkan i krigets i Afghanistan pågår. Huvudpersonen i boken, Ingar Gunnarson, brottas nämligen med känslor när hennes son förförs till att lägga studierna på hyllan för att istället bli del av den militära mobiliseringen under första världskriget. Ingar själv är, precis som Elin Wägner, pacifist och har tagit aktivt avstånd från mobiliseringen.

Ingar Gunnarson har efter några år i Amerika återkommit till Sverige med sin son. Hon startar en specerihandel där hon säljer delikatesser till den burgna överklassen. Men när världskriget bryter ut vill hon starta ett kooperativ där de fattiga får tillgång till mat.

Överklassen reagerar surt både på Ingars "förräderi" mot fosterlandet och hennes kamp för kooperativet. Överklassen leds av den konservativa och antidemokratiska landshövdingskan Jerneploog. Scenen är en småstad. Striden står mellan konservativa och liberaler, mellan militarism och pacifism – allt medan skyttegravar grävs i Europa och man i tidningarna kan man ta del av nyheter, som "känns bättre om de är en dag gamla".

Elin Wägner väver i romanen samman fredsfrågan med kvinnofrågan på ett intrikat sätt. Konflikt uppstår mellan de som vill bygga ett gymnasium för flickor och de som anser att detta är onödigt, eller rent av skadligt. Vad kan inte hända med den äkta kvinnligheten, med moderskapet, om flickors uppfostran blir snedvreden genom studier på gymnasier…? Det som kan hända är lika skadligt för nationen som pacifismens påverkan på unga pojkar. Utifrån detta målar Elin Wägner sin berättelse med både snabba skisser och detaljrik närvaro.

Elin Wägner hade erfarenhet från sin egen uppväxt av konservativ syn på både nationell ära och könens olika roller. I prästhemmen på sin mors sida predikades krigens och nationens ära och själv förvägrades hon att gå i gymnasium eftersom fadern Sven ansåg att sådant inte var lämpligt för flickor. Han hade tidigare förvägrat henne att studera filosofi, för vad skulle en ung kvinna med det till? Elin Wägner blev så besviken att hon hoppade av flickskolan innan hon var färdig med det sista åttonde året.

Elin Wägner hade i sin tredje roman, Helga Wisbeck, inspirerats av en god vän - Ada Nilsson - när hon skissade huvudpersons drag och engagemang. Den här gången låt hon sig inspireras av en annan kvinna, nämligen Rosika Schwimmer, radikalpacifist och drivande rösträttskvinna, född i judisk familj i Budapest i dåtidens Österrike-Ungern. I det arbetsmaterial som ligger till grund för romanen har huvudpersonen namnet Rosika, innan hon får byta namn till Ingar.

Elin Wägner hade i Helga Wisbeck visat att hon behärskade att skriva tyngre romaner, om nu någon misstrott det efter de med lätt hand, och glimt i ögat, skrivna Norrtullsligan och Pennskaftet. I Släkten Jerneploogs framgång väller en upprörd ovilja fram mot överklassens egenintresse, blodets ära och nationalismens inskränkthet. Och nog drivs handlingar framåt av en djup besvikelse över en värld där kriget vunnit över förnuftet, det manliga traditionella tänkandet över det kvinnliga. Redan här ser man embryot till det som skulle bli Väckarklocka (1942). Jag undrar: När kommer boken i nyutgåva?

Om Rosika Schwimmer finns att läsa här.