Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Ingvar Bratt. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Ingvar Bratt. Sortera efter datum Visa alla inlägg

torsdag 21 maj 2015

Han utmålades som förrädare, buse, svikare - för 30 år sedan: Ingvar Bratt träder fram.

Året var 1985. Landet var Sverige. Han utmålades som förrädare, buse, svikare.  Han oroade sig för att hans bil skulle sprängas, att han skulle lynchas. Därför att han berättade sanningen som avslöjade Bofors som lögnare och regeringen som medspelare. Dåvarande krigsmaterielinspektören dör under hjulen på ett T-banetåg. Misstanke om mord. Stämningen är uppjagad. 

Ingvar Bratt trädde fram den 21 maj 1985, Bofors avslöjades och hela det system som är drivkraften till den globala vapenhandeln ifrågasattes.

Sverige för på trettio år sedan. Vapenexport till diktaturer. Smuggling, bedrägerier, lögner. Ständigt hyckleri. Att avslöja sanningen kan kostar på. Det kan ge fängelse. En som fick betala ett högt pris för att avslöja lögner när det gäller vapenexport var Ingvar Bratt. Han var Boforsingenjören vars avslöjande slutade i att Boforsdirektörerna Martin Ardbo, Lennart Pålsson och Henrik Ekblom dömdes för vapensmuggling.

De fick villkorlig dom. De slapp fängelse. Man sätter inte fint folk i fängelse hur som helst... Nobel Industrier, som ägde Bofors, dömdes att betala elva miljoner i böter. Vinsten var skyhögt större.
 
Själv hade Ingvar Bratt anställts av Bofors i Karlskoga för att utveckla Robot 70, en helt ny luftvärnsrobot. När roboten väl fungerade var det dags för export. Regeringen godkände export till Singapore men leveranserna sker istället till Dubai och Bahrain. Det var brott mot officiell svensk lagstiftning. Det var smuggling. Det var lögner.

När Boforsdirektörerna hävdade att statsminister Olof Palme känt till vapenleveranser till förbjudna länder gick det en stöt genom landet, en halv månad senare omkommer krigsmaterielinspektören i Stockholms tunnelbana (kastar sig eller blir knuffad?) och ytterligare några månader senare tvingas Bofors erkänna.

Den som hade modet att avslöja brottsligheten var just Ingvar Bratt. Han hade sett följderna av svensk vapenexport på nära håll, var övertygad om att kapprustningen leder till sämre hälsovård, utbildning och bostäder, och framförallt till ökad svält för en stor del av mänskligheten.

I sin bok Mot Rädslan skriver han: ”De flesta offren krävs inte i krigen utan indirekt genom detta rustningsvansinne. Varannan sekund dör ett barn av svält, undernäring eller sjukdom... Mest upprörd blev jag över Sveriges motiv för att exportera vapen: Utan vapenexport skulle vårt eget försvar bli för dyrt. Med andra ord, tredje världens folk skulle bekosta det svenska försvaret. Jag ställde inte upp på detta.”

Jag minns Ingvar som kort och smal. Nästan lite senig. Gick sävligt och talade eftertänksamt. Han vågade mer än de flesta. Ingvar hade blivit medlem i det nybildade Miljöpartiet, och partiet krävde avvecklad vapenexport. Hans företag med 6000 anställda, och hans stad, levde på vapenexport. Han berättade för mig vilka våndor, och vilken lycka, han kände när han läste det nya partiets programförklaring.

Vid ett tillfälle hade Ingvar Bratt hamnat inför en hemlig pärm märkt Robot 70. Han förstod att Bofors inför myndigheterna påstått att Singapore, ett land tillåtet för vapenexport, skulle ha robotarna. Men det var Dubai och Bahrain vapnen skulle till. Ingvar har berättat att hjärtat dunkade i kroppen när han kopierade handlingarna.

Han fick stöd av Svenska Freds som använde hans material som grund för en polisanmälan. Han blev en ”anonym källa” i media. Källan beskrivs som en säkerhetsrisk av Bofors och Ingvar Bratt vågar inte längre använda sin hemtelefon med risk för avlyssning. Han blev uppkallad till Boforsledningen, som misstänkte att det var "den där miljöpartisten" som avslöjat falskspelet, men man vet inte säkert. Han fick inbrott i bilen och oroade sig för att en bilbomb skall spränga honom i luften.

Boforsledningen förnekar smuggling. Ansvariga politiker tar avstånd från anklagelserna, hävdar att frågan utretts och att inga misstankar mot Bofors finns. Samtidigt möter Ingvar rikskriminalen och redovisar vad han vet.

För att kunna fälla Bofors för vapensmuggling måste han träda fram, bli offentlig. Oron för vad som skall hända med familjen är stor, döttrarna går i skolan i Karlskoga. Måste familjen flytta?

– Fantasin skenar iväg. Jag ser framför mig hur en grupp boforsare en mörk kväll svänger in på vår tomt för att lyncha mig. Jag ser hur våra döttrar blir mobbade i skolan. Jag ser stenar som nattetid krossar fönsterrutor på vårt hus och jag ser sönderskurna däck på bilen.

Ingvar Bratt trädde fram den 21 maj 1985, Bofors avslöjades och hela det system som är drivkraften till den globala vapenhandeln ifrågasattes.

Ingvar Bratt hade modet. Ett av mina största tillfällen som politiker var när jag och Eva Goës som språkrör fick möjlighet att, under stående hyllning från en hel kongress, dela ut Miljöpartiets fredspris till Ingvar.

Han tog beslutet att stå för sina åsikter. Beslutet blev ett löfte. Han höll sitt löfte. Det behövs fler som Ingvar Bratt.

måndag 12 mars 2012

Han avslöjade vapensmuggling och hotades av repressalier

Vapenexport till diktaturer. Ständigt hyckleri. Att avslöja sanningen kan kostar på. Det kan ge fängelse. Nu lär man leta efter vem som läckt hemliga papper om vapenaffärerna med Saudiarabien. Den som läckt lär inte våga tala om saken i telefon, inte messa och inte heller använda sin e-post.

En som fick betala ett högt pris för att avslöja lögner när det gäller vapenexport till Mellanöstern var Ingvar Bratt. Året var 1985. Landet var Sverige. Han utmålades som förrädare, buse, svikare.  Han oroade sig för att hans bil skulle sprängas, att han skulle lynchas. Därför att han berättade sanningen som avslöjade Bofors som lögnare och regeringen som medspelare. Dåvarande krigsmaterielinspektören dör under hjulen på ett T-banetåg. Misstanke om mord.

Ingvar Bratt hade gått med i det nybildade Miljöpartiet, vars partiprogram var tydligt: svensk vapenexport skall avvecklas. Partiet drev frågan också när det inte var rubriker i medierna, partiet ville vara med att skapa opinion mot vapenförsäljning, inte bara surfa med när medierna ändå skrev. Själv hade Ingvar Bratt anställts av Bofors i Karlskoga för att utveckla Robot 70, en helt ny luftvärnsrobot. När roboten väl fungerade var det dags för export. Regeringen godkände export till Singapore men leveranserna sker istället till Dubai och Bahrain. Det var brott mot officiell svensk lagstiftning. Det var smuggling. Det var lögner.

När Boforsdirektörerna hävdade att statsminister Olof Palme känt till vapenleveranser till förbjudna länder gick det en stöt genom landet, en halv månad senare omkommer krigsmaterielinspektören i Stockholms tunnelbana (kastar sig eller blir knuffad?) och ytterligare några månader senare tvingas Bofors erkänna. Den som hade modet att avslöja brottsligheten var just Ingvar Bratt.


Han hade sett följderna av svensk vapenexport på nära håll, var övertygad om att kapprustningen leder till sämre hälsovård, utbildning och bostäder, och framförallt till ökad svält för en stor del av mänskligheten. I sin bok Mot Rädslan skriver han: ”De flesta offren krävs inte i krigen utan indirekt genom detta rustningsvansinne. Varannan sekund dör ett barn av svält, undernäring eller sjukdom... Mest upprörd blev jag över Sveriges motiv för att exportera vapen: Utan vapenexport skulle vårt eget försvar bli för dyrt. Med andra ord, tredje världens folk skulle bekosta det svenska försvaret. Jag ställde inte upp på detta.”

Jag minns honom som kort och smal. Nästan lite senig. Gick sävligt och talade eftertänksamt. Han vågade mer än de flesta. Ingvar hade blivit medlem i det nybildade Miljöpartiet, och partiet krävde avvecklad vapenexport. Hans företag med 6000 anställda, och hans stad, levde på vapenexport. Han berättade för mig vilka våndor, och vilken lycka, han kände när han läste det nya partiets programförklaring.

Så småningom hamnade Ingvar Bratt inför en hemlig pärm märkt Robot 70. Han förstod att Bofors inför myndigheterna påstått att Singapore, ett land tillåtet för vapenexport, skulle ha robotarna. Men det var Dubai och Bahrain vapnen skulle till. Ingvar har berättat att hjärtat dunkade i kroppen när han kopierade handlingarna.

Han fick stöd av Svenska Freds som använder hans material som grund för en polisanmälan. Han var en ”anonym källa” i media. Källan beskrivs som en säkerhetsrisk av Bofors och Ingvar Bratt vågar inte längre använda sin hemtelefon med risk för avlyssning. Han blev uppkallad till Boforsledningen, som misstänkte att det är den där miljöpartisten som avslöjat falskspelet, men man vet inte säkert. Han fick inbrott i bilen och oroade sig för att en bilbomb skall spränga honom i luften. Boforsledningen förnekar smuggling. Ansvariga politiker tar avstånd från anklagelserna, hävdar att frågan utretts och att inga misstankar mot Bofors finns. Samtidigt möter Ingvar rikskriminalen och redovisar vad han vet.

För att kunna fälla Bofors för vapensmuggling måste han träda fram, oron för vad som skall hända med familjen är stor, döttrarna går i skolan i Karlskoga. Måste familjen flytta?

– Fantasin skenar iväg. Jag ser framför mig hur en grupp boforsare en mörk kväll svänger in på vår tomt för att lyncha mig. Jag ser hur våra döttrar blir mobbade i skolan. Jag ser stenar som nattetid krossar fönsterrutor på vårt hus och jag ser sönderskurna däck på bilen.

Ingvar Bratt trädde fram den 21 maj 1985, Bofors avslöjades och hela det system som är drivkraften till den globala vapenhandeln ifrågasattes.

Ingvar Bratt hade modet. Ett av mina största tillfällen som politiker var när jag som språkrör fick möjlighet att, under stående hyllning från en hel kongress, dela ut Miljöpartiets fredspris till Ingvar.

Han tog beslutet att stå för sina åsikter. Beslutet blev ett löfte. Han höll sitt löfte. Det behövs fler som Ingvar Bratt.

onsdag 8 augusti 2007

Ingvar Bratt hade civilkurage

Svenska Dagbladet påbörjar ännu en ny intressant serie på Idagsidan. Denna gång om civilkurage. Det får mig att tänka på Ingvar Bratt. Minns ni honom?

Jag minns honom som kort och smal. Nästan lite senig. Gick sävligt och talade eftertänksamt. Han vågade mer än de flesta. Han hade varit modig.

Modig?

Så märkligt. Modig? Kan man vara modig bara för att man gjort något så enkelt som att säga sanningen?

Modig? Modig! Så här var det:

Han var den som avslöjade att Bofors smugglat vapen och ljugit. Som en av de anställda hade han gått emot det företag han arbetat för under många år. Han hade avslöjat det företag som dominerade hemstaden Kalskoga. Ett företag med sextusen anställda.

Själv anställdes han för att utveckla Robot 70, en helt ny luftvärnsrobot. På lösa grunder hade ett kontrakt tecknats mellan Bofors och det svenska försvaret. När roboten väl fungerade var det dags för export. Regeringen godkände export till Singapore med leveranserna sker istället till Dubai och Bahrain. Det var brott mot svensk lagstiftning. Det var smuggling. Det var lögner. När Boforsdirektörerna hävdade att Olof Palme känt till vapenleveranser till förbjudna länder gick det en stöt genom landet, en halv månad senare omkommer krigsmaterielinspektören i Stockholms tunnelbana (kastar sig eller blir knuffad?)och ytterligare några månader senare tvingas Bofors erkänna. Den som hade modet att avslöja brottsligheten var Ingvar Bratt. Han kom att utmålas som buse, svikare och förrädare. Bara för att han sa sanningen. Det var tidigt åttiotal.

Han hade sett följderna av svensk vapenexport på nära håll, var övertygad om att kapprustningen leder till sämre hälsovård, utbildning och bostäder, och framförallt till ökad svält för en stor del av mänskligheten. I sin bok Mot Rädslan skriver han: ”De flesta offren krävs inte i krigen utan indirekt genom detta rustningsvansinne. Varannan sekund dör ett barn av svält, undernäring eller sjukdom... Mest upprörd blev jag över Sveriges motiv för att exportera vapen: Utan vapenexport skulle vårt eget försvar bli för dyrt. Med andra ord, tredje världens folk skulle bekosta det svenska försvaret. Jag ställde inte upp på detta.”

Ingvar hade blivit medlem i det nybildade miljöpartiet, och partiet krävde avvecklad vapenexport. Hans företag, och hans stad, levde på vapenexport. Han berättade för mig vilka våndor, och vilken lycka, han kände när han läste det nya partiets programförklaring.

Så småningom hamnade Ingvar Bratt inför en hemlig pärm märkt Robot 70. Han förstod att Bofors inför myndigheterna påstått att Singapore skulle ha robotarna. Och därmed fått tillstånd att exportera dem eftersom Singapore var ett godkänt land. Medan Dubai och Bahrain inte var det.

Ingvar har berättat att hjärtat dunkade i kroppen när han kopierade handlingarna. Han får stöd av Svenska Freds och hans material ligger till grund för en polisanmälan. Fortfarande är Ingvar Bratt en ”anonym källa” i media, källan beskrivs som en säkerhetsrisk av Bofors och han vågar inte längre använda sin hemtelefon med risk för avlyssning. Han blir uppkallad till Boforsledningen, som misstänker att det är den där miljöpartisten som avslöjat falskspelet, men man vet inte säkert. Han har inbrott i bilen och oroar sig för att en bilbomb skall spränga honom i luften. Boforsledningen förnekar smuggling. Ansvariga politiker tar avstånd från anklagelserna, hävdar att frågan utretts och att inga misstankar mot Bofors finns. Samtidigt möter Ingvar rikskriminalen och redovisar vad han vet.

För att kunna fälla Bofors för vapensmuggling måste han träda fram, oron för vad som skall hända med familjen är stor, döttrarna går i skolan i Karlskoga. Måste familjen flytta?

– Fantasin skenar iväg. Jag ser framför mig hur en grupp boforsare en mörk kväll svänger in på vår tomt för att lyncha mig. Jag ser hur våra döttrar blir mobbade i skolan. Jag ser stenar som nattetid krossar fönsterrutor på vårt hus och jag ser sönderskurna däck på bilen.

Ingvar Bratt trädde fram den 21 maj 1985, Bofors avslöjades och hela det system som är drivkraften till den globala vapenhandeln ifrågasattes.

Ingvar Bratt hade modet. Han vågade trots rädslan, ta konsekvenserna och är den vars handling gav mig mer kraft än någon annan när de slippriga hoten mot mina egna barn och familj trängt fram ur de fega anonyma skuggorna under tiden som språkrör. Ett av mina största tillfällen som politiker var när jag som språkrör fick möjlighet att, under stående hyllning från en hel kongress, dela ut miljöpartiets fredspris till Ingvar Bratt. Han tog beslutet att stå för sina åsikter. Beslutet blev ett löfte. Han höll sitt löfte. Jag önskar att jag vore lika stark om jag skulle hamna i samma press.

torsdag 27 november 2008

Upprättelse för Ingvar Bratt

Ibland blir man riktigt glad. Som igår när jag fick veta att Ingvar Bratts avslöjande av Bofors vapensmuggling hamnat på 3:e plats på SVT:s topplista över svensk historias största skandaler. Ja, det var förstås inte Ingvar som stod för skandalen, utan Bofors.

Jag har tidigare skrivit om Ingvar här på bloggen.

Ett av mina största tillfällen som politiker var när jag som språkrör fick möjlighet att, under stående hyllning från en hel kongress, dela ut miljöpartiets fredspris till Ingvar Bratt. Han tog beslutet att stå för sina åsikter. Beslutet blev ett löfte. Han höll sitt löfte. Jag önskar att jag vore lika stark om jag skulle hamna i samma press.

Förresten har jag också varit med på topplistan, även om det beror mer på mp än på mig.

Intressant, för ett politiskt djur som jag, är att följa den moderata strategin för att hålla ute sd från riksdagen: idag utspel om biståndet, häromdagen om kontrakt. Vi får se vilka varianter s kommer att använda...

tisdag 6 april 2010

Språkrörens historia - del 6

Del 6: Rör med mynning i riksdagen...



Tidigare delar finns här.
Så har vi kommit till kongressen då ett språkrör (Eva) skulle slaktas. Till viss del som en garanti för att det andra språkröret (jag) inte skulle tacka för sig och gå... Året var 1987

Förutom detta, och att stämningen inom det politiska utskottet tidvis var ganska förskräcklig, så hade det senaste året gått bra. Opinionssiffrorna steg, månad för månad. Vi hade tagit oss över spärren på fyra procent.


När partiet väl fått eget namn i Sifo:s opinionsmätningar
efter det att vi helt dominerat gruppen "övriga partier",
ökade siffrorna, vilket gav oss lite utrymme även i
rikstidningar och teve. Fick vi chansen gjorde vi inte bort oss.

Det var månadsskiftet maj-juni 1987. Plats: Karlskoga. Hemkommun för vapentillverkaren Bofors. En kommun där Miljöpartiet inte var särskilt populärt. Det var miljöpartisten Ingvar Bratt som avslöjade att Bofors smugglade vapen. Och partiet ville avveckla all vapenexport.



Ingvar Bratt, vapeningenjören som hade modet avslöja Bofors
vapensmuggling, fick Miljöpartiets Fredspris på kongressen 1986.
Året efter provocerade vi med att lägga kongressen till Karlskoga.


Valet av kongressort var således en provokation. I det ögonblick vi tog beslutet om Karlskoga hade vi ännu inte stabiliserats över den förhatliga fyraprocentsspärren, så vi ansåg att vi behövde provocera för att synas. Förra årets kongress hade varit dåligt bevakad.

Eva och jag hade nu varit språkrör ett år tillsammans, vi hade sett hur opinionssiffror vänt uppåt från katastrofnivåer. Men, herregud, vad vi hade jobbat hårt för det! Vi visste vad som gällde: ett misslyckat val till och partiet skulle vara kört.

Nu föreslog valberedningen att jag skulle väljas o
m - men att det kvinnliga språkröret skulle bytas ut. Eva var kontroversiell i partiet. Antingen älskade man henne eller så tog man avstånd. Eva bodde också längre bort från Stockholm än jag. Vilket gjorde att jag fick mer utrymme i medierna. Alla anade att valberedningen helst velat lansera Åsa Domeij, men hon hade sagt nej. Valberedningen satt i en knipa. Man överraskade genom att föreslå Jill Lindgren, från Stockholm, som nytt kvinnligt språkrör.

Förslaget var dödfött redan när det lades.
Det ryktades att valet var taktik för att få mig att stå kvar som kandidat. Att Jill Lindgren inte skulle bli vald förstod alla, även Jill själv. Och givetvis även Eva Goës, som valde att stå till kongressens förfogande.



Kort tid före kongressen meddelar Åsa Domeij att hon, trots allt, ställer upp som "outsider". Dels beroende på övertalning från många, dels kanske för att hon visste hur dåligt jag mådde inför tanken vara språkrörsgift med Eva. Än en gång: Inte för att Eva och jag var ovänner, men för att vi var så kopiöst olika.

Jag var givetvis lycklig över att Åsa nu låtit sig övertalas. Vi hade samarbetat bra, lättsamt och konstruktivt Jag var övertygad om att hon skulle bli vald till språkrör. Och att hon skulle kunna bli hur stor som helt som politiker.

Eva var mindre lycklig. Det blev en helvetisk kongress för henne. Där hon visade sin enorma styrka och viljekraft.
Kongressen valde att lägga debatt och val av språkrör sent på fredagskvällen, kanske i hopp om att journalisterna inte skulle orka vara med - det fanns i alla fall ett sådant resonemang från talarstolen innan man bestämde sig för dagordningens punkter.

Klockan 22.00
började utfrågningen av kandidaterna I DN kunde man läsa:

”Miljöpartisterna ägnade sju av plenumtimmarna åt språkrörsvalet, och nästan lika många i arbetsgrupp, trots att de ideligen betonade att den uppgiften inte är viktigare än någon annan.

Tio på kvällen startade utfrågningen av kandidaterna. Valberedningens Jill Lindgren, Åsa Domeij och Eva Goës på spinnsidan, valberedningens Birger Schlaug och valfrihetsalibit Carl Frick på svärdsidan, om man nu kan tala om svärd med de gröna.


Utfrågningen liknade mest ett förhör på partiprogrammet. Alla kunde det rätt bra. Enda skamsna nunan visade Birger Schlaug när han fick tillstå att han helst ville se Åsa Domeij som sin parhäst och inte Eva Goës.


Pläderingen handlade mest om Eva eller Åsa. (-) Åtta på lördagsmorgonen skulle man välja. Det tog lång tid att rösta om röstningsproceduren. Birger Schlaug vann lätt första omgången med 176 av 191 röster. Eva Goës fick 87, Åsa Domeij 77 och Jill Lindgren 27 röster.


Nästa omgång vann Goës med 100 mot 88 för Domeij. Omkramandes varandra förklarade de omvald språkrören att det inte finns några personliga motsättningar emellan dem och att allt skall gå så bra.”


I övrigt rådde en ”optimistisk och lättsam stämning” enligt medierna. ”Applåder och skratt” hade inlett kongressen. Eva hade sjungit under välkomsttalet och fått hjärtliga applåder. Och mitt inledningstal hade, enligt medier, haft temat: ”Lönearbete är en miljöfara”!

Ledarskribenter ondgjorde sig över att jag pläderat, under stort bifall, för att skattesystemet skulle gynna deltidsarbete. Och ironiserade över att kongressdeltagare sov i sovsäck och käkade vegetariskt.

Det finns de som hävdar att den som är karriärist kan stå ut med vad som helst. Men Eva Goës var allt annat än karriärist. Däremot brann hon. Och hade, det är min övertygelse, en stressad oro i kroppen. Ibland så mycket så att det blev plågsamt också för några av dem hon arbetade med.

Hon har skrivit:
"Det blev en ganska uppslitande tillställning med personangrepp och upprörda känslor. Vi utfrågades om vår kompetens på scenen, men några hade dessförinnan spridit rykten i sovsalar och andra kongressutrymmen om att jag inte kan något om biologi och alltså inte borde väljas, på grund av min inkompetens. Jag fick frågor om växthuseffekten men kan svara med hjälp av helt nya fakta, som väldigt få känner till. (-) Utgången vet vi. Jag blev vald mot alla odds. Jag mådde mycket dåligt efter detta taktiska rävspel...."

I SvD får Eva frågan om varför hon blev vald. ”De uppskattar mig därför att jag har livserfarenhet och gått igenom en hel del, gissade hon”. Förmodligen också därför att hon var del av den resa som tagit oss till allt högre opinionssiffror.

För bra hade det gått – på söndagen, kongressens sista dag, kom de nya opinionssiffror. Vi hade rekordstöd. Det slogs upp stort i medierna som givetvis inte kunde undvika uttrycket
kanonsiffror. De laddade med de bilder vi hoppats på när vi valt Karlskoga som kongressort. Var var nu lika stora som Centern. Vi hade 8.1 procent!



Det var drygt 15 månader kvar till valet. Och socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson surar på SSU-kongressen och meddelar att ”det finns andra frågor än miljö” och att man alltid kunde försöka hålla hastighetsbegränsningarna för att göra insats. Allt medan Aftonbladet talar om hot mot demokratin om Miljöpartiet kommer inte i riksdagen.

Den som startade angreppet var Bengt Westerberg, som i ett tal varnade för ekonomisk kaos vid gröna framgångar. Socialdemokraternas tunga namn i riksdagens konstitutionsutskott (Olle Svensson) intervjuas i ICA-kuriren där han får uttala att en liknande situation som den som förde fram Hitler till makten riskerade följa efter en valframgång för Miljöpartiet.

Det var frustrerande att höra, men vi jagade på i evighetslånga turnéer och mängder med offentliga möten. Eva och jag körde nu parallella spår, vi försökte hålla kontakt med varandra varje morgon. Som jag uppfattar det hade vi fått fria händer att agera som vi ville, utan hållhakar.



Eva var den spontana eldsjälen, som med urkraft och kanske också djup inre oro gillade scenen men också drev sig själv så hårt att vi var många som undrade om hon skulle orka. Vi lärde oss leva med varandra som språkrör, utan att älskar varandra.

Vi slet, tillsammans med många andra. Ofta med starka interna svårigheter, evighetslånga möten, ständigt skrivande, debatterande och på resande fot. På presskonferenser hade vi ofta samma skylt bakom oss. Vi spelade allt mer säkra på att vi skulle göra det omöjliga.


Eva och jag bävade inte en sekund för att föra ut vårt radikala budskap: sänkt arbetstid, snabb avveckling av kärnkraft och vapenexport, höjt bensinpris och inga löften om ökad materiell standard. Vi talade verkligen om systemskifte. Tillväxten skulle stå tillbaka för miljö och livskvalitet. Skatten skulle förändras - skatteväxling skulle införas och de första 30 000 kronorna man tjänade skulle bli skattefria medan skatten på högre inkomster skulle öka rejält. Trots detta hade vi bra opinionssiffror även bland höginkomsttagare.

Och siffrorna bara ökade. Plötslig, innan varje uns av säl dykt upp, hade vi 10,3 procent! Nu anklagade vi på ledarsidor för att inte alls vara glada amatörer utan elakartade proffs...

På grund av de höga opinionssiffrorna blev det problem för public service - några andra tevekanaler som sände politik fanns inte. Vi skulle inte få vara med i slutdebatten i teve, men däremot blev vi inbjudna till partiledarintervjuer i såväl teve som radio.

Politiska utskottet hade diskussion om vem som skulle ta vad. Eva fick ta (en tuff) radioutfrågning och jag fick chansen att representera Miljöpartiet i dess första regelrätta partiledarintervju i teve på bästa sändningstid.
Vi visste båda att det nu var ett avgörande moment: intresset var stort, nu skulle vi prövas, inte som glada amatörer utan som fullfjädrade politiker.

Strategin var klar: vi skulle, hur det än gick, gå ut och fira segern efter intervjun i teve. Bra, positiva segerbilder skulle förstärka intrycket av att vi var Vinnare. Nu gick det bra, men bilderna gav intryck av det hade gått ännu bättre...



Grön Ungdoms ordförande, Katja Wagner,stormade in efter intervjun
märkbart lättad - men också helt enligt planen för att ge bilden av
stor
seger. Katja och jag hade kört en stor del av valrörelsen tillsammans.


Segerfest på den krog vid Odenplan som blev lokal efter alla
våra
större teveframträdanden, till kvällstidningarnas glädje.
Strategin var enkel att följa: vi är glada,
otvungna och annorlunda
som politiker. Det var precis så det här
gänget var: Katja Wagner,
Krister Skånberg, Åsa Domeij och jag.



Recensionerna blev bra, opinionsmätningarna över vad tittarna tyckte om
intervjun gav goda besked - kanske för att förväntningarna inte var så
stora... I radion - där det blev en betydligt tuffare utfrågning - råkade Eva
illa ut. Hon skriver i boken Maskrosbarn att hon "gjorde bort sig". Tja, det
var ingen höjdare, men utan Evas totala engagemang hade en viktig
pusselbit på vägen till riksdagen inte funnits.


Bättre chock finns inte! Vi var på väg att klara hela vägen till
riksdagen. Birger, Per Gahrton, Åsa Domeij och Jill Lindgren.
Med på bilden borde givetvis också Eva vara, men
bor man långt från Stockholm så gör man. Kjell Dahlström - den
evige partisekreteraren, kreatören och eldsjälen - borde också varit med.


Två år efter det historiska valet 1988 blev Eva inbjuden till Japan för att
tala på temat "Harmoni mellan människa och natur". Hon var utvald som
en av 100 "working mothers" i världen efter sin insats i valet. Hon berättar:
"Just mitt sätt att vara är ett brott mot etablissemanget och det rådande
systemet. Jag sjunger, läser dikter, talar om själslig miljöförstöring, kramas
och skrattar samtidigt som jag seriöst jobbar fram faktaunderlag, reviderar
program och skriver ledare i Alternativet".


Vi kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Mot alla odds. Men då, efter valdagen, skulle det bli nya turer i frågan om språkrör. Sådana fick nämligen inte, enligt stadgarnas principer mot mångsyssleri och ledarkult, sitta i riksdagen. Språkrör var partiets talespersoner, och riskerade att växa till någon sorts ledare under riksdagens kristallkronor och med feta löner. Nu väntade dramatik med nya språkrör... Fortsättning följer.



De fyra språkrör som företrätt partiet på vägen från partibildning till
riksdagsinträde omringar provröret Åsa Domeij som var en femte
politisk nyckelaktör på den här omöjliga resan.

onsdag 31 december 2008

Årets lista på förrätter och oförätter...

Gott nytt år, kära bloggläsare. Ni blir bara fler och fler, några av er är ständigt förbannade på mig, många av er skriver mejl med glada eller ilskna tillrop. Mest glada dock...

Blev uppmärksammad, av min kollega i underhållsbranschen, på den här inspelningen av en av de bästa låtar som någonsin skrivits. På något sätt ger den hopp inför 2009:



Årets kultursaknad:
Slas dog och det borde han inte gjort.

Årets kulturflopp:

Lena och jag lämnade i pausen den amatörmässiga föreställning av Drottningens juvelstycke på Dramaten. När välkänd
a skådisar har en dålig dag på jobbet - och tycks ge fan i vad de håller på med - blir det uselt. Ungefär som när ledande politiker saknar visioner och eld i sina hjärtan.

Har lämnat Dramaten förr i första bästa paus. En jämförelse med t ex Göteborgsoperan blir nästan förfärlig, för där tycks man gilla det man håller på med och glider inte omkring i tron att
man är bäst bara för att man ställer sig på scenen.

Årets tårar:
Tårarna rann när jag såg Barack Obama och hans familj efter valsegern. En icke-vit president i USA, kanske kan den största dumheten av alla - rasism - försvinna. Men i sak anar jag Den Stora Besvikelsen, för vem kan leva upp till allas drömmar...

Årets upprättelse:
Ibland blir man riktigt glad. Som när jag fick veta att Ingvar Bratt hamnat på 3:e plats på SVT:s topplista över svensk historias största skandaler. Ja, det var förstås inte Ingvar som stod för skandalen, utan Bofors.

Årets hundraåring:
En av mina hjältar skulle fyllt 100 år, han ringde och stöttade när jag som bäst behövde det.

Årets fjuttigaste:
Fritidsresor erbjuder sina kunder att satsa fem kronor som klimatkompensation.

Årets märkligaste bortförklaring:
Maud, som gjort allt för att bli Maud med folket, surar för att att hon kallas Maud. Feminism och jämställdhet tar skada av sådant.

Årets missuppfattning:
Det talades som om bensinen var dyrare än någonsin, och elen också. Minnet är dåligt...

Årets återutgivning:
En klassiker från 1968 gavs ut på nytt, om den rastlösa välfärdsmänniskan.

Årets omvärdering:
Det tog ett tag, men så småningom flagnade glorian på Georgiens president trots Bilds desperata försök att försvara honom. Och de ilskna mejlen efter det här inlägget känns ganska tomma...

Årets barnsligaste kommentar:
Mona Sahlin och språkrören har åkt tåg till Göteborg. Väl framme fick man frågor om sådant där partierna har olika uppfattning. Mona Sahlin surnade till lite och sa att man istället skulle tänka på "alla roliga saker vi kan göra tillsammans". Som om hon var på dagis och pratade med, och om, fyraåringar.

Årets mest onödiga parti:
Ibland är partier riktigt fega. Dess företrädare slingrar sig som maskar. Mest slingrigt uppträder det parti som tycks mig totalt onödigt: kristdemokraterna. Det enda parti för vilket ingenting tycks vara heligt. Är övertygad om att partier måste stå för något för att ha ett berättigande.

Årets politiska tragedi för ett grönt hjärta:
Det pågår en allt intensivare debatt om tillväxt- och konsumtionssamhället, men det enda parti som borde jubla över detta är tyst som en mus.

Det är ett sug efter en alternativ förklaringsmodell till finanskris och begynnande lågkonjunktur, men det enda parti som kan bära en sådan analys är tyst som en mus.

Det är fullsatt på varje möte där alternativa utvecklingsvägar diskuteras, men där finns ingen från det gröna partiets ledning ty de uppfattar visioner som plakatpolitik.

Men politik är att stå på två ben, åtminstone om man vill förändra samhället: sakpolitiska kompromisser och visionär, ideologiskt betingad, opinionsbildning. Men man hoppar på ett enda ben, rakt upp i blockpolitikens fordon som kör väldigt fort mot trista mål. Nytänkande är bannlyst... Blocken är poler på samma utvecklingsväg, riskerar bli två nyanser av grått, känner att tjugo år i politiken varit totalt meningslösa - borde ägnat mig åt annat som t ex astronomi, genforskning eller bergklättring.

Årets ideologiska kollaps:
Ett gäng ledande miljöpartister hävdar, i sin egen tankesmedja, att det inte finns någon grön ideologi. Självförakt och självreduktion kallas det visst, eller om det är omsorg om den nya blockpolitikens kärna.

Årets mejlbombande:
Blev det när jag skrev det här. Visste inte att det fanns så många partier, och så många idéer om nya partier, där jag erbjöds att bli språkrör, partiledare och konstig guru... Roligast mejl kom från de som ansåg att "Schyman och Schlaug" skulle bli en "underbar bomb" som ledare för Fi. Frågan är bara vad som skulle sprängas... Fi eller det ekofeministiska motståndet...

Årets hemligstämpel:
Carl Bildt startade sin karriär på sovjetiska ubåtar, som nog var Natos enligt Marinens egen glömda och gömda tidning...

Årets sorg:
Mina israeliska och palestinska vänner utsätts i vardagen för Hamas raketer resp Israels bomber i den konflikt som följt mig hela livet.

Årets återhörande, av en av de vackraste och trovärdigaste röster som finns:


söndag 20 augusti 2017

MP-historia (10): Pinsam kanonkongress

Kongress 1987. Svettigt. Den kanske svettigaste jag varit med om.

Trötta språkrör, det hade varit mycket resande, mycket planerande, det var ju nu det gällde att dra upp tempot så vi skulle ta oss in i riksdagen, som första nya parti på 70 år,,, Nervigt hade det också varit. Inte minst alla de kvällar vid 23-tiden då vi väntade på att kvällstidningarna skulle ringa och meddela vad den nya opinionsmätningen visade.

Det var så det gick till då. Man satt vid sin fasta telefon och väntade. Förberedda kommentarer som byggde på att man skulle få med något politiskt budskap.

Kongressen var förlagd till Karlskoga som en ren provokation. Bofors låg där. Och Bofors hade smugglat vapen. Miljöpartiet var inte populärt i kretsarna kring vapenexport. Tvärtom, vi ville avveckla den.

Den som avslöjat smugglingen  heter Ingvar Bratt. Han jobbade på Bofors, blev upprörd över fifflet, polisanmälde och blev medlem i Miljöpartiet. En modig hjälte. Har skrivit en bok om hur han upptäckt smugglingen, hur han hade modet att avslöja det och om rädslan som måste besegras. En grön hjälte.

Han fick MP:s fredspris.

Det svettiga de där dagarna i Karlskoga berodde på något annat. Lätt pinsamt. Så här skrev Dagens Nyheter:


”Miljöpartisterna ägnade sju av plenumtimmarna åt språkrörsvalet, och nästan lika många i arbetsgrupp, trots att de ideligen betonade att den uppgiften inte är viktigare än någon annan.Tio på kvällen startade utfrågningen av kandidaterna. 

Valberedningens Jill Lindgren, Åsa Domeij och Eva Goës på spinnsidan, valberedningens Birger Schlaug och valfrihetsalibit Carl Frick på svärdsidan, om man nu kan tala om svärd med de gröna. Utfrågningen liknade mest ett förhör på partiprogrammet. Alla kunde det rätt bra. Enda skamsna nunan visade Birger Schlaug när han fick tillstå att han helst ville se Åsa Domeij som sin parhäst och inte Eva Goës. Pläderingen handlade mest om Eva eller Åsa. (-) 

Åtta på lördagsmorgonen skulle man välja. Det tog lång tid att rösta om röstningsproceduren. Birger Schlaug vann lätt första omgången med 176 av 191 röster. Eva Goës fick 87, Åsa Domeij 77 och Jill Lindgren 27 röster. Nästa omgång vann Goës med 100 mot 88 för Domeij. Omkramandes varandra förklarade de omvalda språkrören att det inte finns några personliga motsättningar emellan dem och att allt skall gå så bra.”
  

För att vara ett parti som ansåg att politikens innehåll var viktigare än person - och att språkrör var en markering av att ledarrollen inte skulle betyda så mycket - var kongressen inte så bra... I SVT kunde man se ett inslag när en kongressledamot föreslog att debatten skulle ligga på natten så att inte journalisterna orkade vara där. Inte så bra det heller. Men ändå slutade det bra, med kanonsiffror.


Uppåt för MP, statsminister Carlsson (S) fick nåt att fundera över.
Expressen kom med glada opinionssiffror till krogen dit Lena och jag smugit.
Samtliga historier i serien hittar du här.

måndag 5 maj 2014

Så här kan det gå, Gudrun Schyman!

Hej Gudrun!

Partiledardebatt igår i teve. Med nuvarande riksdagspartier. Feministiskt initiativ, som börjat röra på sig i opinionsmätningarna, fanns inte med. Påminner mig om när MP inte fick vara med i partiledardebatten inför valet 1988, trots att vi hade haft opinionssiffror på över tio procent redan ett halvår tidigare.

Gudrun, det var alltså hårda bud också för MP innan vi tog oss in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Det började väl ungefär som för er... partibildande möte. Vi hade en erfaren f.d. riksdagsledamot vid namn Per Gahrton. Och ni har dig. Båda politiska djur, om man får uttrycka det så. 

Sen började vi bygga upp partiet underifrån, med lokalavdelningar. Här nedan är det jag (den skäggige) och Agneta Dreber samt Claes Lissenko från lokalavdelningen i Katrineholm.


Agneta talade på offentligt möte. Hon satt med i partiledningen. Hon talade om miljö, livsmedel och jämställdhet. Vi hade hårda regler för det sistnämnda. Minst 40 procent av varje kön i alla styrelser och utskott. Och alla listor varvade mellan kvinnor och män. Ledarskribenter och teve-kommentatorer gjorde sig lustiga över dessa idéer.

Lyckades någon lokalavdelning inte uppnå varvade listor så ställde man helt enkelt inte upp i valet. Hårda bud! Ni kör, så vitt jag förstår, med en enkönad lista till EU-valet och är till mer än 90% enkönade i er partistyrelse. Så ni hade inte platsat i MP.  Men precis som ni var vi noga med att driva kravet på sänkt arbetstid. Där hade ni platsat i det MP vi bildade. Vilket inte dagens MP gjort... Det är jag till vänster, skägget har ansats något.



Det gick inte så bra första gången vi ställde upp i riksdagsvalet. Inte andra gången heller. Men vi jobbade oss upp i opinionen i alla fall. Vi hade inget eget namn i opinionsmätningarna, fanns med i den där gruppen "övriga partier". Där ni också ligger och skvalpar. Men vi slet som djur, precis som ni gör, och jobbade oss upp till över 1,5 procent i den där anonyma gruppen. Då fick vi egen namn i opinionsmätningarna. Och det gav direkt resultat. Tre procent!





Väl uppe och nosade på fyraprocentsspärren hände något. Vi fick utrymme i medierna. I TV. Visserligen dansade vi inte, men jäklar vad det började gå bra! Det gällde bara att inte göra bort sig. Slitit hade vi gjort, nu var det än mer slita.

Fortsatte att åka land och rike runt - men nu måste vi vara väldigt pålästa också. Varje fel, varje miss, skulle blåsas upp. Vi visste att någon tolerans inte skulle finnas. Vi fixade det riktigt bra. Och plötsligt händer det... Vi var större än flera riksdagspartier! Ungefär som FI är i senaste mätningen inför EU-valet.



Skägget ansades lite till. För säkerhets skull. Nåt måste man offra. Nu jävlar gällde det att spela övertygad om att vi skulle komma in i riksdagen. Att inpränta bilden. Bakom oss på presskonferenser hade vi texten som förkunnade vad som skulle ske. Här är det det kvinnliga språkröret Eva Goës och jag som spelar säkra...



Det blir december 1987. Och jobbet ger resultat. Vi är uppe i mer än 10 procent i en del mätningar. Det var fortfarande vinter. Utan att några sälar hade dött. Du vet, Gudrun, man envisas med att hävda att det var säldöden sommaren 1988 som tog in partiet i riksdagen. Sälvalet, kallas det. Till och med forskare har fastnat. Så man får påpeka för dom att de har fel. Till och med Forskning och Framsteg har fått backa. Offentligt. Det kändes bra.



Det var verkligen på väg att hända något. Mycket folk på möten, och vi hade roligt trots att vi var ganska utschasade. Eva var ett sånt där energiknippe med aldrig sinande entusiasm. Ungefär som du. Vi var två, vi hade stor nytta av det. Ni har tagit efter idén har jag förstått, med råge. Ni har tre talespersoner. Ja, det hade väl vi också egentligen, för vi hade två språkrör och ett provrör. Hon hette Åsa Domeij. Det är hon som är till höger på bilden.



 
Sista kongressen före valet håller vi i Karlskoga. Bara för att provocera och utmana. Det var ju där Bofors höll till med sin vapentillverkning. Det var därifrån man smugglade vapen. Det var där den som avslöjade alltihopa blev miljöpartist därför att vi var det enda partiet som rakryggat stod för ett förbud mot vapenexport. Han hette Ingvar Bratt och fick vårt fredspris. Nya opinionssiffror kom mitt under kongressen. Vilket förstås blev Kanonsiffror i medierna. Jag kan avslöja att vi hade planerat för att de skulle ta det betet.
 


Sen fortsatte det. Siffrorna förblev väldigt höga, utrymmet i medierna ökade och vi gjorde inte bort oss. Än i alla fall. Nedanstående förstasida kom några veckor före valet. Det är nog inte omöjligt att det blir en repris, Gudrun. Fast med "feministiska" istället för "gröna" och med en mer enkönad bild - vi var jättenoga med att ge fotograferna tillfällen att visa att vi var hälften av varje. 

Här är det jag, i ännu mer ansat skägg, tillsammans med Per Gahrton, Åsa Domeij och Jill Lindgren. Vi försökte få ner Eva Goës från Härnösand, men hon hann inte. Nackdelen med att inte bo i, eller lagom långt ifrån, Stockholm. Undrar hur mycket utrymme FI missat på grund av det där med boende på Österlen... Men det kan det förstås vara värt.





När siffrorna hade börjat stiga så började de där som inte velat låtsas om oss, eller sagt att vi inte behövdes, ta till brösttonerna. Det gällde ditt gamla parti också. Ni var skiträdda, så ni skickade ut Jörn Svensson på klappjakt.



Men VPK var inte de som tog sig an oss allra vulgärast. Det var sossarna. Deras tunga ledamot i riksdagens konstitutionsutskott (Olle Svensson) varande för att det skulle bli som när Hitler tog över makten i Tyskland om MP kom in... "Risken för kaos är stor om miljöpartiet kommer in i riksdagen... Den politiska förvirringen som rådde i Weimarrepublikens Tyskland och var en grogrund för Hitlers maktövertagande är den yttersta konsekvensen. Jag säger inte att vi hamnar där, men det är ett hot."


Och så var det då Folkpartiet som inte hotade med Hitler men väl med ekonomisk kaos... Ja, du vet vad som väntar, Gudrun!


 

En varning är på sin plats. När siffrorna pekar på att det är allvar så börjar journalister jaga vad som finns i garderober. Gissa om era riksdagskandidater kommer att bli kollade i sommar! Grävandet har säkert redan börjat och du kan nog räkna med att man kommer att utnyttja sommaren för att leverera en och annan smaskig historia om någon som haft lite fiffel för sig, eller glömt betala någon skatt eller lurat sin mamma eller nåt. 

Själva råkade vi ut för en hel kedja med löpsedlar om en riksdagskandidat som inte deklarerat på några år, en annan som inte betalt skatt och en tredje som åkt omkring med en oskattad bil (det var jag - att försöka förklara hur det kom sig förstod jag var meningslöst, bättra ta på sig skuld man faktiskt inte har och få saken ur vägen istället för att det skall ältas en hel vecka).





På grund av de höga opinionssiffrorna blev det problem för public service - några andra tevekanaler som sände politik fanns inte. Vi skulle, som sagt, inte få vara med i slutdebatten i teve, men däremot blev vi inbjudna till partiledarintervjuer i såväl teve som radio.

Strategin var klar: vi skulle, hur det än gick, gå ut och fira segern efter intervjun i teve. Bra, positiva segerbilder skulle förstärka intrycket av att vi var Vinnare. Nu gick det bra, men bilderna gav intryck av det hade gått ännu bättre... 


Nedan är det Kaja Wagner, som var ordförande för Grön Ungdom, Krister Skånberg, Åsa Domeij och jag som firar på partikrogen vid Odenplan i Vasastan i mina ungdomstrakter i Stockholm.

Hur som helst: har ni bra opinionssiffror sista månaden före valet så hänvisa till att SVT minsann lät MP var med i den traditionella serien av partiledarintervjuer utan att vara med i riksdagen...

 
Allra grinigast för att ett nytt parti var på väg att äntra riksdagstrappan var sossarna. Många av dem tycktes se det nya partiet som en personlig förolämpning. Många fler än Olle Svensson bar sig mycket illa åt. Mer om det i eventuella memoarer. Men en sak är klar, Gudrun: Tro inte att det finns något tillräckligt uselt för att det inte skall användas för att stoppa er!



Och du, tro inte att du kan slappna av efter en eventuell partiledarintervju i teve... Det gäller att köra ända in i kaklet. Trots att man knappat orkar stå på fötterna. Det gäller att blaskorna visar på medvind till sista utgivningsdag före valet - och nu är det ju de där förbannade sociala medierna som man måste hålla på gott humör också...

Sista torgmötena gick som en dans för oss, kan det säkert göra för er också...


Sedan var det bara att försöka orka njuta segerns sötma när valresultatet ramlar in. Så här såg vi ut när de första siffrorna presenterades i teve...





Visst låter det som en berättelse att själv få göra en variant av? Feministiskt initiativ har lyft i mätningarna senare än vi gjorde, men å andra sidan kan vågor skölja fortare fram idag än innan nätet var uppfunnet och när man använde Tippex och faxrullar...

När ni väl kommit in gäller det förstås att inte börja slita sönder er internt. Det är lätt gjort. Och en sak kan du vara lugn för: kvinnor är lika jävliga på att slita sönder en grupp som män är...  Även om det mest är kvinnor som än idag håller rent...



Vad finns mer att säga? Jo, det gäller förstås att se till att inte bli så nöjd med vad man åstadkommit på vägen in i riksdagen att man slutar vara den man varit. Det gäller att inte låta gruppen bli så förblindad av att sitta i maktens korridorer  att den fastnar i innanförperspektiv. Blåslampa och blåsrör är alltid något som skall värnas. Ja, du vet...


Gudrun! Vågar du prata om miljö, nedrustning, tillväxtkritik och konsumtionssamhällets tomhet så ska jag ta mig en funderare extra på vilket parti jag skall rösta på. Trots det där med att ni inte gillar jämlikhet i partiet. Ni är faktiskt mer enkönade i er partistyrelse än Sverigedemokraterna. Som om det vore lika svårt för er att hitta män som är feminister som det tycks vara för ett inskränkt näringsliv att hitta kvinnor till sina bolagsstyrelser...

Hur som helst: Väl inkommen i riksdagen kommer du kanske att bli utsedd till årtiondes värsting. I så fall, välkommen i klubben!

Bästa hälsningar,
Birger