Ingvar Bratt hade civilkurage

Svenska Dagbladet påbörjar ännu en ny intressant serie på Idagsidan. Denna gång om civilkurage. Det får mig att tänka på Ingvar Bratt. Minns ni honom?

Jag minns honom som kort och smal. Nästan lite senig. Gick sävligt och talade eftertänksamt. Han vågade mer än de flesta. Han hade varit modig.

Modig?

Så märkligt. Modig? Kan man vara modig bara för att man gjort något så enkelt som att säga sanningen?

Modig? Modig! Så här var det:

Han var den som avslöjade att Bofors smugglat vapen och ljugit. Som en av de anställda hade han gått emot det företag han arbetat för under många år. Han hade avslöjat det företag som dominerade hemstaden Kalskoga. Ett företag med sextusen anställda.

Själv anställdes han för att utveckla Robot 70, en helt ny luftvärnsrobot. På lösa grunder hade ett kontrakt tecknats mellan Bofors och det svenska försvaret. När roboten väl fungerade var det dags för export. Regeringen godkände export till Singapore med leveranserna sker istället till Dubai och Bahrain. Det var brott mot svensk lagstiftning. Det var smuggling. Det var lögner. När Boforsdirektörerna hävdade att Olof Palme känt till vapenleveranser till förbjudna länder gick det en stöt genom landet, en halv månad senare omkommer krigsmaterielinspektören i Stockholms tunnelbana (kastar sig eller blir knuffad?)och ytterligare några månader senare tvingas Bofors erkänna. Den som hade modet att avslöja brottsligheten var Ingvar Bratt. Han kom att utmålas som buse, svikare och förrädare. Bara för att han sa sanningen. Det var tidigt åttiotal.

Han hade sett följderna av svensk vapenexport på nära håll, var övertygad om att kapprustningen leder till sämre hälsovård, utbildning och bostäder, och framförallt till ökad svält för en stor del av mänskligheten. I sin bok Mot Rädslan skriver han: ”De flesta offren krävs inte i krigen utan indirekt genom detta rustningsvansinne. Varannan sekund dör ett barn av svält, undernäring eller sjukdom... Mest upprörd blev jag över Sveriges motiv för att exportera vapen: Utan vapenexport skulle vårt eget försvar bli för dyrt. Med andra ord, tredje världens folk skulle bekosta det svenska försvaret. Jag ställde inte upp på detta.”

Ingvar hade blivit medlem i det nybildade miljöpartiet, och partiet krävde avvecklad vapenexport. Hans företag, och hans stad, levde på vapenexport. Han berättade för mig vilka våndor, och vilken lycka, han kände när han läste det nya partiets programförklaring.

Så småningom hamnade Ingvar Bratt inför en hemlig pärm märkt Robot 70. Han förstod att Bofors inför myndigheterna påstått att Singapore skulle ha robotarna. Och därmed fått tillstånd att exportera dem eftersom Singapore var ett godkänt land. Medan Dubai och Bahrain inte var det.

Ingvar har berättat att hjärtat dunkade i kroppen när han kopierade handlingarna. Han får stöd av Svenska Freds och hans material ligger till grund för en polisanmälan. Fortfarande är Ingvar Bratt en ”anonym källa” i media, källan beskrivs som en säkerhetsrisk av Bofors och han vågar inte längre använda sin hemtelefon med risk för avlyssning. Han blir uppkallad till Boforsledningen, som misstänker att det är den där miljöpartisten som avslöjat falskspelet, men man vet inte säkert. Han har inbrott i bilen och oroar sig för att en bilbomb skall spränga honom i luften. Boforsledningen förnekar smuggling. Ansvariga politiker tar avstånd från anklagelserna, hävdar att frågan utretts och att inga misstankar mot Bofors finns. Samtidigt möter Ingvar rikskriminalen och redovisar vad han vet.

För att kunna fälla Bofors för vapensmuggling måste han träda fram, oron för vad som skall hända med familjen är stor, döttrarna går i skolan i Karlskoga. Måste familjen flytta?

– Fantasin skenar iväg. Jag ser framför mig hur en grupp boforsare en mörk kväll svänger in på vår tomt för att lyncha mig. Jag ser hur våra döttrar blir mobbade i skolan. Jag ser stenar som nattetid krossar fönsterrutor på vårt hus och jag ser sönderskurna däck på bilen.

Ingvar Bratt trädde fram den 21 maj 1985, Bofors avslöjades och hela det system som är drivkraften till den globala vapenhandeln ifrågasattes.

Ingvar Bratt hade modet. Han vågade trots rädslan, ta konsekvenserna och är den vars handling gav mig mer kraft än någon annan när de slippriga hoten mot mina egna barn och familj trängt fram ur de fega anonyma skuggorna under tiden som språkrör. Ett av mina största tillfällen som politiker var när jag som språkrör fick möjlighet att, under stående hyllning från en hel kongress, dela ut miljöpartiets fredspris till Ingvar Bratt. Han tog beslutet att stå för sina åsikter. Beslutet blev ett löfte. Han höll sitt löfte. Jag önskar att jag vore lika stark om jag skulle hamna i samma press.