Också en väg

Min farfars far var tråddragare. Han hette Louis, kom från fransk-tyska gränsen och var en erkänt skicklig yrkesman. Han fick erbjudande om arbete på Gunnebo Bruk och flyttade till Sverige. Han fick barn, jag minns Karl som kunde bygga klockor, Elsie som kunde baka äppelkaka med vin och min farfar Edward som gjorde barn med allehanda kvinnor förutom att han sög i sig råa ägg, hängde äggskalen på krokar över sängen och hade en kraftfull basröst.

Min far föddes i synd. Hans mor fick inte föda i Sverige utan fick vara så god att hålla sig undan, ty släkten ville inte skämmas. Undan fick hon hålla sig i Tyskland, där min far fick stanna kvar - undanhållen från omvärlden på det att ingen måtte skämmas. Till slut blev det för mycket för farfar, som gärna gjorde barn men som inte hade något emot att ta hand om en del heller. Han tog hem sin son och skaffade en hushållerska, som snart blev med barn. Denna gång blev det ett anständigt bröllop med godkänt avlad efterkomma. Hur stor den biologiska släkten är vet jag inte, häromåret dök det upp en till som resultat av farfars frustande manlighet.

Min fars del av släkten var väl inte riktigt lika fin som den genom farfars äktenskap legitimerade delen. Det var dugligt folk som blev överläkare och docenter. Far övertog farfars lilla firma i termometerbranchen istället. Han slet som småföretagare ofta gör, långt mer än facket skulle godkänna för anställda. Tidiga morgnar, sena kvällar och var dessutom så utplånande snäll när det gällde att ta hand om vinddrivna existenser. Många anställdes för det begränsade jobb som skulle göras, eftermiddagsfika med fralla med både ost och medvurst på, semlor till alla och glass när det var varmt. Varenda termometer som lämnade firman kontrollerade min far egenhändigt - de lades ut i kontrollrum på kvällarna och kontrollerades oftast innan de anställda dök upp på morgnarna. Far blev alltmer utkonkurrerad av de som inte hade en tanke på att varenda termometer skulle kontrolleras. Han fick låna en del pengar av sina vänliga och äktenskapslegitimerade bröder och lyckades betala tillbaka den stadiga skulden först efter oljekrisen då folk var som galna efter termometrar som kunde bekräfta rumstemperaturen - fastighetsägarna ville bevisa att det minsann inte var så kallt när folk gnällde medan hyresgästerna ville bevisa motsatsen. När skulden var betald tändes, för första och enda gången, stearinljusen i den magnifika ljuskronan i vardagsrummet.

Min mor kontrollerade febertermometrar genom att lägga ner knippen, med gummisnoddar om, i tempererat vatten, kontrollera att de visade exakt rätt och att de var lätta att slå ner för hand. Tiotusentals febertermometrar slog hon ner genom åren, sittande vid matbordet i vardagsrummet. Där låg det också burkar med kvicksilver som jag gärna lekte med. Mamma var egentligen utbildad sjuksköterska, hon längtade ofta tillbaka till sjukvården men som god hustru åt småföretagare var det inte att tänka på. Hon var född i Växjö.

Mina minnen av morfar är starka; en gammal man, lätt döv, rak rygg och en blick som var den hederligaste jag mött. Vi hälsade på honom i Växjö ibland. Mormor minns jag inte. Men i våningen över, i Ekalyckan där de bodde, fanns en tant som bjöd på hembakade polkagriskarameller.

Mina första år bodde jag i Norrby, söder om Stockholm. När min bror var liten hade familjen flyttat ut från Stockholm till det gula huset vid Drevviken. Kanske var det inte så lätt att ha ett tyskklingande namn de där åren. Jag avskydde skolan redan från första klass, även om fröken var både trevlig och snygg och man fick komma hem till henne och stöpa stearinljus. Man kunde drömma om att man låg med henne också, fast man inte riktigt förstod hur det där egentligen gick till.

Den gamla, gula skolbyggnaden i trä ligger kvar, mindre än ett stenkast från Haninge Centrum. Jag blev förälskad i Birgitta, men min familj flyttade till Stockholm när jag gick i trean och jag hamnade i en skola på Hälsingegatan där skolgården låg på taket och där Roger balanserade på staketet en gång. Det första som hände den första dagen i den nya skolan var att jag råkade vinna en tävling i matematik. Det var inte så populärt. Det var en så god grund som någon för mobbing - komma hit och vara märkvärdig... Jag fick en kompis som heter Peter, vi kastade potatis på folk när vi inte hade något vettigare för oss. Vi hade syslöjd hos en elak fröken, i övrigt var klassföreståndaren religiös, vilket var en konstig upplevelse. En vacker dag började en grabb från Polen i klassen. Det var spännande och nytt och hans föräldrar lovade mig en David Crocketmössa från den lilla skinnaffären som de hade - det blev ingen mössa, vilket jag uppskattade eftersom deras löfte byggde på tanken att jag var snäll som var kompis med deras son som ju bara var polack. Men vi var kompisar utan David Crocketmössa, så småningom flyttade han. När det var dags för sjuan hamnade jag i Norra Latin och avskyn för skolan växte till gigantiska former. Betygen blev väl hyggliga, men det var inte skolans förtjänst. Jag hatade en del av lärarna. De var avskyvärda, misslyckade individer som hamnat på helt fel plats i tillvaron. Sådan var min åsikt i alla fall. Jag blev förälskad i Elisabeth, som liksom jag gillade Elvis, men hon var så ouppnåbar att det aldrig kändes rimligt att försöka ens. Träffade en äldre kvinna - ja, drygt trettio i alla fall - som lärde mig en del om kärlekens mysterier. Men det var vansinnigt hemligt för hennes man var stor, full och våldsam. Så småningom blev jag befriad genom studenten, vägrade sätta på studentmössa men såg med förvåning på hur de äldre studenterna, med Carlberg i spetsen, lyckades göra det till något märkvärdigt att man lyckats ockupera sitt eget kårhus.

Efter skolan blev det lumpen - ett totalt misslyckande, i traditionell mening, som slutade med omplacering till kryptobiträde där jag slapp marschera, putsa vapen, göra honnör och skjuta på pappfigurer föreställande ryssar och kineser. Träffade Lena när jag sorterade post som extraknäck på kvällarna, vi gick på restaurang Bam Bam, diskuterade Baskien och Vietnam, älskade i hennes kalla lägenhet på Sigtunagatan, som ägdes av någon som stod som lägenhetsinnehavare i telefonkatalogen, och flyttade så småningom till Sollentuna Centrum. Malmvägen 4 A. Högst upp i hörnlägenheten. Nytt, rent, anonymt och sterilt. Läste på universitet, fyllde av en slump i en ansökan om administrativ utbildning inom statsförvaltningen och kom, efter intervjuer och märkliga psykologiserande inträdesprov, in som en av 30 bland nästan tusen sökande. Hur skulle man kunna tacka nej till det? Höll ut byråkratspåret ett halvår, flyttade ut på landet med gröna drömmar, odlade, levde fattigt och lyckligt, fick barn och året hade blivit 1974.

Lena och jag hade haft några bra år, vi hade brutit upp från Stockholm och gett oss ut i äventyret. Vi hade brutit mönster. Vi hade varit en del av gröna vågen, grävt upp land, odlat, svurit åt knäpparlarver som käkade upp potatisen innan vi hann få upp den, planerat buskar och träd och sågat ner ett fågelbärsträd utan att veta det krävdes två för att det skulle bli bär. Vi hade plockat lingon och sålt, gjort blåbärssylt, marmelad och stuvat in grönsaker i jordkällaren. Vi hade burit vatten från brunnen, frusit på utedasset när vinterkylan slog till, vänt på varje krona och varit lyckliga ända tills vi plötsligt märker att lyckan runnit ut och vi bestämmer oss för att skiljas men ändå leva ihop så länge vår dotter är liten. Det var några fina år, saknade utan bitterhet, på väg mot nya erfarenheter, nya relationer och nya vänskaper som skulle väva livets innehåll.

Så småningom skrev Per Gahrton en debattartikel i Dagens Nyheter om att det behövdes ett nytt politiskt parti, Lena sökte sig till ett länsmöte där bildandet av det nya partiet skulle förberedas, hon blev vald att representera Sörmland, med en annan Lena som ersättare. Ersättaren fick åka p.g.a. olika orsaker. Jag åkte också. För att se vad det var frågan om. Ersättaren och jag träffades på parkeringsplatsen där vi steg ur varsin bil och plötsligt förstod att det hänt något i samma ögonblick. Vi älskade, vi flyttade ihop, fick barn en kall och klar vinterdag och fick barn igen - vi korrekturläste miljöpartiets ekonomiprogram på förlossningsavdelningen. På den vägen är det. Jag hamnade i politiken och har, till och från, varit språkrör för miljöpartiet sedan 1985. Avgår Johansson och Svensson så är jag den av partiledarna som varit med längst. En märklig känsla för en som inte känner sig som politiker och som nog aldrig kommer att göra det.

Jag har lärt mig en del under åren. Bland annat att den ”fina världen” inte är så vacker bakom kulisserna. Där finns också ensamhet, rädsla, tvivel och desperat jakt efter bekräftelse. Där finns välklistrade miner och avundsjuka blickar mitt bland tröstätandet av småvarmt, något exotiskt och svarta oliver. Men mest av allt har jag lärt att det största som finns är något helt annat, något som vida överskrider kungamiddagar, premiärer och gratisdrickande. Det är något så ursprungligt som att vakna en varm sommarmorgon, öppna fönstret, älska utan förbehåll och känna den absoluta tilliten till en annan människa. Och Bindefeld är inte ens inblandad.

Doft av äpplen

Månen hänger där den ska. Luften är ljum. Kajaken klyver vattenytan. Stilla. Tyst. Vingslagen från en uggla bryter tystnaden och det känns som om luftdraget från dess vingar, för ett ögonblick, lägger en kall trasa fuktig över mitt ansikte. Det faller en rysning från nacken och nedåt. En lång våg smyger fram över den annars dovt spegelblanka vattenytan. Den långa vägen till någon sorts inre harmoni bryts, och måsten och krav försöker kravla ombord.

Jag har paddlat i timmar, flytt från det som påstås vara min verklighet för att finna det som är min verklighet. Det är nödvändigt, en form av meditation, för att fortfarande kunna titta på det man håller på med från ett utanförperspektiv och för att kunna skala av det som synes vara för att se det som det är. Solen har fallit från sin molnfria himlen, lagt sig på vattenytan och sjunkit bakom synranden med ett rödskimrande avsked. De långa skuggorna har knaprat i sig allt mer och till slut har de slukat ljuset.

Mörker, ljus, ensamhet och gemenskap. Kylan drar in. Drar på en tröja till. Den svarta siluetten bryts sönder av enstaka ljus från fönster långt därborta. Stjärnorna kryper inpå som om himlen välver sig allt närmare vattenspegeln. Jag känner doft av äpplen som om medelåldern vill påkalla sin höstdoft. Jag vill inte bli gammal. Tiden lapar i sig den utmätta tiden och det är bråttom att älska, bråttom att ge och bråttom att få, bråttom att vara närvarande, bråttom att hitta det som måste vara mer än det som är. Tankarna och bilderna flyr in i längtans hav. Jag omsluts för ett ögonblick av hennes nakna armar, ser hennes ögon långt därute i mörkret och kan känna hennes lätta skratt mot min hud. Hon finns någonstans därute, kanske tittar hon på samma stjärnor, kanske möts våra blickar långt däruppe, dessa naiva tankar skriker ut sin längtan och för dem runt i mitt inre kosmos och dränker allt annat. Det är en verklighet som tränger djupare än någon annan, så enkelt och primitivt, behovet att älska och att älskas, få ge och ta, känna tillit och respekt.

Därute under stjärnorna, i tystnaden, i de monotona rörelserna öppnas alla sinnen, och sorgen, smärtan, glädjen och livslusten befrias från dimmor och töcken, de ligger där nakna och kan betraktas som om de vore objekt på en utställning av ett landskap. Den största och mest skrämmande klumpen som ligger där är rädslan för att bli sviken. Den växer för varje gång det sker. Den vackraste och mest skimrande kristallen som ligger där är tilliten. Hacken i den kristallen får den inte bara att skimra mindre än den borde, de gör så förbannat ont. Det är ett sårbart landskap som föga lämpar sig för den politiska världen. Jag kan tänka mig att de flesta människors landskap är ungefär likadant. Kanske de flesta av oss inte alls passar för den politiska världen, vilket rimligen borde innebär att den politiska världen måste förändras om vi vill ha en politik för människor istället för människor för politik.

Jag paddlar och timmarna rusar fram som vattnet kring fören, timmarnas malande rörelser väcker vågor av känslor som sveper genom medvetandet. Dofter, färger, ljud som lagrats i det inre återuppväcks.

Långt borta är den andra verkligheten, den yttre verkligheten där maskerna, som döljer tvekan, tvivel och längtan, byggs upp. De där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är. Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar upp dem till segel och gör dem till roder för våra liv. Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för. Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos. Vi försvarar det vi vet är fel, i byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera. Den som vägrar är olydig. I rollen förväntas vi försvara vapensmuggling, bedrägerier, manipulation, den politiska lögnen, vad som helst. För den goda sakens skull, för jobbens skull, för vinsternas skull, för hederns skull - ja, inte den egna hedern utan för den heder som kan kopplas till Bofors, Nordbanken, BT Kemi, SSU i Uppsala eller nationen Sverige. Kanske blir vi så uppvarvade av våra roller att vi jagar själen ur våra kroppar.

Himlen är nästan afrikanskt svart när man ser den långt bort från städer och ljus. Det är som den vill dra bort mina tankar från morgondagen. Vart tar alla känslor vägen? Var tar alla minnen vägen? I Harry Martinssons universum överlever alla minnen, överförs till det kosmiska minnet. Kanske är det så i vårt verkliga universum också? Varför skulle det inte vara så? Tar rädslor också vägen någonstans - överförs de till den stora kosmiska rädslan? Tar kärlek vägen någonstans - överförs den till den kosmiska kärleken? Kanske är det det som är Gud? Vem vet? Biologen B.S.Haldane var kanske nära när han sa att universum inte bara är underligare än vi föreställer oss, det är underligare än vi kan föreställa oss. Kanske är människans inre också underligare än vi kan föreställa oss.

Jag växte upp i en värld som var ganska liten, ganska trång men välmenande. Det var ont om visade känslor. Småföretagare som ständigt arbetade för att få det att gå ihop. Skolan tog ifrån mig mer än den gav, åren gick, fyllda av förtvivlad sorg, sjudande livslust och bara ingenting, jagande bekräftelse och flyende från varje steg som kan såra, hittande ett liv i svepet av gröna-vågen och finner mig plötsligt paddlande under en mörk hösthimmel på en stor dov vattenspegel medan krav och måsten försöker klänga ombord. På den långa vägen till det som kan kallas medelålder, och vars äppeldoft skrämmer mig, har jag hittat någon sorts förklaring i evolutionen och vågat släppa taget i det rationella och förnuftiga, seglat iväg och funnit rum att fylla utanför det materiella och det synliga. Men rummen blev så stora att de gång på gång ekade nästan tomma. Stunder då rummen var varma och ljusa hade så litet att göra med den där vandringen genom dagar som färgas av overklighet, av liv som inte var mitt eget och kanske ingen annans heller.

Att paddla under stjärnorna ger perspektiv på tillvaron, krymper det uppblåsta och förstärker det verkliga, det viktiga, det som betyder något den dag man måste ta farväl. Jag paddlar under stjärnorna timme efter timme, mil efter mil, för att nå runt och återkomma till utgångspunkten, och ser på mig själv som en främmande figur i den där verkligheten som jag påstås vara en del av. Solen börjar försiktigt flyta upp igen, skuggspelet börjar, jag når fram till stranden där bilen är parkerad, bär upp kajaken och känner mig åter fångad av den där overkliga verkligheten man kan ta del av i teve. Fåglarna har kommit igång igen och i en glänta i skogen, på andra sidan sjön, ser jag, som i ett exakt inställt teleobjektiv, hur hon många mil därifrån vaknar, öppnar fönstret och tittar ut på samma sol som bländar mig när jag kisar in i den där gläntan. Vattnet ligger fortfarande stilla, men jag anar början av små krusningar. Och den söta doften av höstens äpplen målar en rispa i hjärtat och påminner än en gång om att det till slut blir för sent att ta tillvara på det som är viktigare än något annat.

(Utdrag ur boken Svarta oliver och gröna drömmar, som finns att köpa här.)

Genvägar

Lördagen den 17 november 1990 vaknade jag med olust krypande i kroppen. Jag hade inte gjort det jag skulle göra och det måste göras nu. För första gången på länge kändes det tungt att och obekvämt att lägga ved i spisen, inte ens spraket kändes trevligt när det väl brann. Kaffet var blaskigt. Och dagen måste fyllas med sådant jag inte tycker om.

Ögnade igenom Dagens Nyheters ledarsida med de vanliga mer eller mindre snusförnuftiga kommentarerna till de aldrig sinande opinionsmätningarna om väljarsympatier. Folkpartiets framgång skulle, enligt en betraktelse, hänga på ”med vilken kraft partiledaren driver de tunga ekonomiska frågorna...”. Som om man glömt att det som fick folkpartiet att lyfta en gång var en effekt, inte en politik.

Så såg jag rubriken till Eva Mobergs krönika: ”Ansvar - i helvete!” Jag läste. Dagen var räddad. Som så ofta när den påbörjats med en krönika av Eva Moberg. Numer hittar man henne inte i Dagens Nyheter, människor med en världsbild som tycks hotande för gamla föreställningar är väl inte så välkomna i tidningen som kallar sig oberoende liberal, men borde kalla sig beroende ekonomistisk. Nåväl, Moberg skrev: ”För en tid sedan såg jag Gensvar, en soppteaterföreställning om genteknik. Det var mycket roligt och välspelat. Men när de hisnande farorna hade gestaltats, så förklarade det tillkallade oraklet, Forskaren, att vi nu alla delar ansvar för vad som händer med den här tekniken. Och skådespelarna tycktes fromt instämma. Publiken skulle ta sitt ansvar, det var budskapet. I helvete!”

Precis! I helvete heller! Hur ska människor kunna ta ansvar när de inte är tillfrågade? I själva verket är gentekniken en fråga som undanhålls människor på ett systematiserat medvetet sätt. Trots att det är den ojämförligt största frågan människan ställt inför någonsin. I riksdagen har det legat krav, år efter år, från miljöparitet på att ekonomiska medel skall ställas till förfogande för att stimulera en stor, bred och djup informationskampanj om genteknik, uppbyggd på samma sätt som när det gällt stöd till studiecirklar, skolor, högskolor, fackföreningar och organisationer för att stimulera debatten kring kärnkraften och EU. Men man vågar inte! Man är rädd för att människor skall lägga sig i, tycka, tänka, fundera och kanske fråga sig vad som håller på att ske. Kreti och pleti skall hållas utanför. Människor skall ställas inför fullbordat faktum. Och sedan, om de reagerar på vad de ser, skall de få höra att det är för sent att reagera och att det borde man gjort förut. Du ska hållas utanför. Men ansvar ska du ta. I helvete heller!

Vad är det då som händer? Varför denna upprördhet? Låt oss se:

Numera kan vi älska utan att göra barn, göra barn utan att bära dem, bära utan att föda, föda utan att fostra, fostra utan att föda - vi kan dessutom snart bestämma över egenskaperna hos barnet vi ska göra, bära, föda och fostra.

Numera är det ingen omöjlighet att fattiga unga kvinnor i u-länder lockas att bli gravida mot betalning för att sedan abortera sina foster för att de ska överföras till ett reservcellslager - en marknad för vävnad är på väg att uppstå som följd av ny teknik, marknadstänkande och smärtsam fattigdom.

Numera kan man på det Fria Universitetets Sjukhus i Bryssel betrakta frysta embryon. Embryots föräldrar kan nämligen betala för att få sin lilla telning nerfryst för att sedan, om andan faller på, tina upp den lille. Den kan ju vara bra att ha. I ett tvillingpar kan den ena bli mor till sin egen syster, eller få en son som är bror till den egna mormoderns mor.

Så monteras barriärerna ner, utan debatt. Men vi skall alla ta ansvaret. Snart kommer barn tillverkade genom provrörsbefruktning att delas i bitar varav den ena, efter uppodling till en cellmassa, hamnar i frysen som en reservdelstvilling medan den andra läggs in i en livmoder för att bli framfött. Det är ekonomiskt rationellt. Och säkert kul för ett antal forskare som är helt upptagna av stt uppdrag. Hade jag varit forskare hade jag varit livsfarlig!

Det är inte längre skenande fantasi att människoembryo kan utvecklas i livmodern på ett djur. Och hittar man ett bra embryo med fina anlag - varför då inte mångfaldiga detta? Några gränser finns inte. Nobelpristagaren Joshua Lederberg talar klartext: ”Om en överlägsen individ är identifierad, varför inte kopiera den direkt hellre än att riskera störningar genom naturlig hybridisering, inkluderande den sexuella. Lämna sexuell fortplantning till experimentella ändamål... När man försäkrat sig om en lämplig typ se till att behålla den med klonial förökning”.

Visst är det fint och rationellt - vi kan klona fram lyckliga människor som är snygga och trevliga och anpassliga. Godmorgon, du nya sköna värld.

Vi ställs som individer inför nya valsituationer - och ny uttalad eller outtalad press från ”samhället”. Vem vill inte föda vackra, snäll, friska, intelligenta och välanpassade barn framför fula, elaka, sjuka, dumma och bråkiga barn? Är det inte rationellt och lönsamt för staten att i en hårt pressad ekonomisk situation acceptera - och i smyg uppmuntra - en kvalitetskontroll av embryon för säkerhets skull? På så sätt kan man välja bort embryon med mindre goda egenskaper.

James Watson, nobelpristagare och genforskare, menar att den nya tekniken måste användas fullt ut för både individernas och samhällets bästa. ”Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde alla föräldrar beredas tillfälle att ta ställning, medan bara ett fåtal har möjlighet under det nuvarande systemet. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville och därmed spara en massa elände och lidande. Jag anser att ett sådant synsätt är det enda förnuftiga och barmhärtiga.” Watson menar att bl a gener för homosexualitet skall vara skäl för utmönstring.

Nu går ”utvecklingen” fort. Och det vitrockade prästerskapet som klipper och klistrar i våra gener slipper ju insyn och debatt. Vem vågar förresten ifrågasätta? Varje enskildhet kan ju motiveras med något gott. Vi kommer kanske att förstå de genetiska faktorer som ligger bakom cancer, Alzheimer, schizofreni och en lång rad andra sjukdomar som begränsar livet för miljontals enskilda människor. Vi kan klippa, klistra, manipulera, ta bort, lägga till och hävda att vi gör det för att minska lidandet. Vi gör det av godhet. Men vem tar ansvar för helheten? Vilka tvingas leva med den nya helheten? Vet man vad man gör när man bryter evolutionens miljardårslånga sammanhang inom loppet av sekundkort ögonblick? Lider man inte av hybris när man leker Gud, utan att någonsin trott på någon gud? Finns det ingenting som kan betraktas som heligt? Har det hybrisdrabbade släktet Homo Sapiens verkligen rätt att göra det man gör trots att man vet så lite som man gör, i en tid när ekonomismens evangelium lär att etik och moral och eftertanke underställs kraven på förräntning?

Det har hänt mycket sedan Mendel korsade höga och låga artväxter. I början av 1960-talet lyckades man dechiffrera den genetiska koden - allt liv från bakterie till människa kodas i princip av fyra bokstäver formerade i baspar, länkade efter varandra i långa kedjor. I slutet av 60-talet lyckades forskarna framställa den första konstgjorda genen. Under 70-talet utvecklades hybrid-DNA-tekniken. När Walter Gilberts 1987 argumenterade för att hela människans arvsmassa borde kartläggas lär han inte ha trott att det skulle vara förverkligat inom en generation. Men så ser det ut att bli. Med den takt som gällde för bara några år sedan skulle en forskare behöva arbeta i över 30.000 år för att fastställa ordningsföljden på den mänskliga arvsmassans 3 miljarder baspar. 1996 hade man kunnat analysera några tiotal miljoner. Med ny teknik går det att massanalysera DNA till en kostnad på mindre än 20 öre per baspar i en takt som går på högvarv. Redan kring sekelskiftet har kartläggningen av människans arvsmasssa genomförts. Det sker i det multinationella projektet HUGO (Human Genomic Projekt). Syftet är att skriva Livets Bok - arkiverad i jättelika databanker. Förväntningarna är enorma, en eufori har spritt sig bland det vitrockade prästerskapet. Och visst är det spännande, det är som att leka med mekanot när man var liten. Man glömmer omvärlden och hittar nya fantastiska sätt att kombinera och bygga.

När människogener ”planteras in” i gris ger det bättre kött på ett prisvärt sätt; etiska spärrar luckras upp, normer förändras. Inte som följd av en medveten folklig debatt, utan som följd av teknikens landvinningar. Människogen inplanterad i gris kan ur ett genperspektiv tyckas vara något tämligen marginellt - det som på molekylnivå skiljer grisen från människan är nämligen bara mängden och sammansättningen av generna. Men ur ett evolutionsperspektiv, ett socialt perspektiv, ett etiskt perspektiv kan det rimligen ifrågasättas. Människor ställs inför nya situationer som de aldrig varit med att skapa, som de aldrig varit delaktiga i, som de aldrig kunnat påverka. Och vad gör det politiska etablissemanget? Tittar på. Men mest tittar man på något annat; marginalskatter och så.

Aldrig har så många politiker stoppat så mycket av sitt medvetande i sanden som när det gäller gentekniken. Orsaken kan vara så enkel som att frågan är så gigantiskt komplicerad, att det är så lätt att framstå som bakåtsträvare, att det är svårt att ta debatten med de som rent vetenskapligt ägnar sitt liv åt gentekniken, att det alltid finns några goda och känslomättade argument i de enskilda fallen, att det är så vårt att fatta innebörden av den totala samhällsförändring och det totala brott mot evolutionen som är på väg att ske. Genrevolutionen är nästan omöjlig att styra, förmodligen är det så att genteknikens landvinningar i sig kommer att styra samhället mer än någon diktator någonsin styrt ett samhälle.

För att förstå betydelsen och omfånget av de sociala frågeställningar, problem och hot som uppstår som en följd av den allt snabbare utvecklingen på genteknikens område finns skäl att utgå från tidigare historiska skeenden. Den mest relevanta - men också mest skrämmande - utgångspunkten är tidigare rashygieniska resonemang.

Begreppet rashygien förknippas vanligen med nazitysklands drömmar om den ”rena ariska rasen” men redan 1925 bildades i Tyskland Gesellschaft für Rasenhygiene. Universitetsinstitutioner inrättades och de flesta medicinska fakulteter undervisade i rashygien redan före det att nazisterna tog makten 1933. Förebild var de amerikanska lagar som antagits redan på tjugotalet. Målet var att sortera ut vad man uppfattade som dåliga egenskaper genom sterilisering. Även i Sverige förordade många rashygien - det var inte onda människor, det var allmängods också inom socialdemokratin där Gunnar och Alva Myrdal gick i täten. Men tekniken fanns inte. Nu finns den.

Fältet ligger nu öppet för rashygien på ett sätt som man tidigare bara kunnat drömma om. Idén att få fram den förment rena och effektiva människan kan nu förverkligas. Den ofta förekommande invändningen om att de som fört världen framåt - inte minst då det gäller kultur - aldrig skulle ha fötts om rashygien och ekonomisk effektivitet fått råda är värd att ta på allvar. Eller är det så att någon sorts högre och mer objektiv vetenskap sitter inne med sanningen och att vi därmed inte behöver oroa oss?

Auktoritära politiska system kan naturligtvis utnyttja den nya tekniken i allehanda syften. Men även det vi uppfattar som demokratiska system kan utnyttja tekniken för olika syften - i en tid när det ekonomiska systemet alltmer reducerar människan till att vara en ekonomisk varelse, vars främsta värde ligger i produktion och konsumtion, kan naturligtvis genetisk utrensning ske i stor skala i ett rent rashygieniskt syfte. Redan har landsting beställt beräkningar på hur mycket pengar som finns att tjäna om man med genteknikens hjälp kan sortera bort foster med gener som kan medföra att sjukdomar bryter ut som kan kosta sjukvård. Mycket tyder på att genteknikens sociala följder kan bli självgående, att politiker och människor inte längre vare sig kan styra eller förhindra en utveckling som riskerar leda till en omänsklig värld där enskilda människor ställs inför valmöjligheter som många kännande människor inte orkar leva med. Att välja vilka som skall födas, vilka arv som skall föras vidare är exempel på situationer som redan nu är tunga. Gensamhället kan innebära att de som klarar det genetiska nålsögat, som riskerar att bli allt smalare, får leva. Det var inte godheten hos människor som satte stopp för rashygienens genomförande under nazitiden - det var teknikbrist.

Kunskap är neutral, den är vare sig god eller ond, brukar det hävdas. Denna tes är emellertid tämligen ointressant. De frågor vi måste ställa oss är: Hur kommer kunskapen att styra samhället? Hur kommer kunskapen att användas? Vilken världsbild bygger kunskaperna på? Vad händer om kunskapen missbrukas? Varför skulle den inte missbrukas?

Information om enskilda människors genuppsättning används redan idag på ett sätt som kränker individens integritet. Företag, försäkringsbolag och banker söker sedan länge information om enskilda människors gener. Det är en tidsfråga innan detta når också Sverige - politiker, som saknar mod att våga, brukar ju skylla på ”internationalismen”, ”marknadens krav” som vore det något sorts ödesbestämd väg vi måste gå. Bakom hörnet väntar genetisk klassning och därmed att ett nytt klassamhälle. Ett minimikrav, om vi vill behålla ett uns av värdighet, är att förbjuda all sökning, efterfrågan eller användning av information om enskilda människors genomuppsättning.

Det är emellertid inte bara det sociala och kulturella samhället som ställs inför helt nya frågeställningar och helt nya förhållanden. Hade det ”bara” varit människan och det mänskliga samhället som riskerade sin egen framtid hade det varit en sak. Men påverkan är ju så mycket större än så. Hela det ekologiska systemet, som växt fram genom evolutionen, kan slås sönder inom loppet av några få historiska ögonblick, utan att vare sig marknadens aktörer eller makthavande politiker ens vill släppa in människor i en levande debatt. Är vi på väg från en biosfär till en teknosfär? Till en värld där mjölk produceras i tankar, växtsubstans odlas i förökningskamrar och köttliknande strukturer produceras med hjälp av immobiliseringsteknik? Och vore det i så fall inte värt en debatt innan vi är där?

Livet har alltid hittat nya former, anpassning till nya livsförutsättningar sker och nya arter uppkommer. Allt som en del av evolutionen. Med gentekniken har människan fått ett instrument att själv leka Gud. Visserligen har människan, ända sedan Mendel korsade ärter med varandra, förstått att påverka utvecklingen. Men med hjälp av genteknik kan människan bryta naturliga korsningsbarriärer, driva fram nya arter och i rasande takt slå sönder det som evolutionen tagit årmiljarder att forma. Med genteknik kan informationsbärande gener i överföras från en organism till vilken annan organism som helst. Gener från människor eller getter kan överföras till möss, grisar, får, apor eller ekar. Det finns nästan obegränsade möjligheter att ympa genetiskt betingade egenskaper på vilket sätt man önskar. Inom en snar framtid kan vi beställa livsformer. Och klona djur, lär redan vara ett faktum - något som gör det som hände Jurassic Park till en något möjligt och rent av troligt. Det gäller bara att hitta en cell med intakt DNA. De långsamt framväxande förändringarna genom årmiljoner kan manipuleras på några få historiska ögonblick.

Detta innebär att gentekniken måste ses ur ett vidare och djupare perspektiv än vad som idag är vanligt. När kortsiktiga ekonomiska intressen får styra gentekniken och dess olika användningsområden underställs evolutionens mångmiljonåriga utveckling kortsiktiga förräntningskrav. En inplanterad gen i ett sädesslag kan innebära att sädesslaget tål en specialsydd kemikalie eller t.o.m. att sädesslaget direkt producerar ett insekts- eller svampgift. Riskerna är uppenbara: genen kan ta sig över till ett ogräs som därmed kan bli resistent. Eftersom t.ex. ärtväxter sammanlever med bakterier som kan omvandla luftens kväve till sådana föreningar som växterna behöver är det naturligtvis intressant att manipulera dessa bakterier så att de kan sammanleva också med stråsäd eller andra grödor som inte kan ta till sig luftkväve. Därmed skulle behovet av konstkväve minska. Även här är riskerna uppenbara: de manipulerade bakterierna kan slå sig ihop med en vild växt som därmed skulle ges egenskaper som hotar den ekologiska balansen.

Till skillnad från kemikalierevolutionen innebär genrevolutionen att levande ”produkter” sprids i naturen, vilket innebär att det blir mycket svårare att säga vad som blir följden - de kan föröka sig, förflytta sig och låta gener överföras till andra arter. Därför kan de ge enorma skador som är omöjliga att förutsäga och omöjliga att reparera. Trycket på att få plantera ut genmanipulerade växter är stort eftersom insatt kapital måste förräntas. Bolag står i kö för att släppa ut tusentals manipulerade virus och organismer som man vet mycket litet om - och i Sveriges riksdag står en Weibull (m) och pratar för sitt familjeföretags rätt att agera som vore det frågan om en hembygdsförenings rätt att måla om hembygdsmuseet. Det måste bli ovillkorligt förbud att frisläppa genmodifierade djur, växter och andra organismer. Vi vet ju för guds skull inte vad vi håller på med! Människan använder en pytteliten del av sin hjärna men uppträder som om hon satt inne med Den Stora Sanningen. Det är både löjeväckande och skrämmande.

Det handlar naturligtvis inte om teknikfientlighet då man kritiserar den gentekniska utvecklingen. Det handlar snarare om att inse att människan inte är mogen att hantera det redskap som hon skaffat sig. När Albert Schweitzer fick Nobels fredspris 1952 försökte han få människor att inse faran i att skaffa sig övermänsklig makt utan att ha nått upp till ett övermänskligt förnuft. Han sa: ”I samma grad som hennes makt växer, blir människan alltmer utarmad. Vi måste gripas i våra samveten av att vi blir alltmer omänskliga, ju mer vi förvandlas till övermänniskor”.

Kan något egentligen vara heligt? Jag tror det. För mig är evolutionen, eller om nu någon hellre vill kalla det skapelsen, helig. Jag har alltid haft svårt för historiens svartrockade prästerskap. Jag har än svårare för det vitrockade. Såväl de svartrockade som de vitrockade tror sig vara förmer. C. F. Wright, generaldirektör vid FAO, hävdade vid ett beryktat gentekniksymposium i London för några år sedan: ”Vi och politikerna måste komma underfund med hur vi ska få folket med oss. Det är naturligtvis i första hand en fråga om uppfostran.”

I helvete heller!

(Utdrag ur boken Svarta oliver och gröna drömmar, som finns att köpa här.)

Vandring i blåsten

Det var kallt och vi gick på en strand i Skåne. Vi såg siluetterna av Barsebäck. 

Kärnkraftverken gav värme åt många den där kalla vintern. Man kan kritisera att så lite har hänt vad gäller avvecklingen. Visst, kan man det. Men det hjälpte inte den här kalla dagen. Några reaktorer stod stilla eftersom det var fel på dem. Några vintrar tidigare var hälften av de svenska reaktorerna avstängda för att säkerheten inte var tillräcklig. Det var en mild vinter.
 

Jag undrade vad som hänt om myndigheten för kärnsäkerhet hade stängt av lika många reaktorer denna vinter när vi gick på stranden och såg siluetten av Barsebäck. Ransonering hade förmodligen införts. Många hade fått stänga av några rum i sina villor. Krupit närmare varandra. Älskat mer. Flyttat in teven i köket. Satt på sig ullstrumpor och ylletröja. Kanske hade man samåkt till jobbet för att slippa använda så många motorvärmare.

Det hade säkert fungerat. Lite obekvämare, men kanske rent av lite mysigt. Kanske hade nya kontakter knutits. Grannar träffats, lärt känna varandra när man samåkt till stan eller kört varandras barn till dagis. För industrin hade det nog varit värre, en del permitteringar hade det säkert blivit. Kanske några elintensiva industrier fått lägga ner några månader. Det hade varit synd, kostat en del, men vi hade säkert överlevt det också. Självfallet hade det varit uppskruvat debattklimat, men det hade lagt sig så småningom och kanske hade en del tyckt att det var skönt med extrasemester ett tag. 

Men nu stod Barsebäck där borta och puttrade. Då och då släpptes kortlivade radioaktiva ämnen ut från skorstenen - ja, det finns ju faktiskt skorstenar på kärnkraftverk. Men det var nog inte så farligt. Och de svenska reaktorerna hade ju filter som nog skulle kunna ta upp radioaktivitet om det skulle hända något.

Det var säkert varmt och gott i husen därborta som skymtade i fjärran. Vi gick ganska fort på stranden. Siluetten från Barsebäck var inte vacker. Siluetten från vindkraftverk är vackert. Tyckte vi där vi gick. Man kan knappast säga att siluetten från en biobränsleanläggning är vacker. Och miljövänligt, vad är det? Solceller är bra, men tillverkningen är ofta miljövidrig. Ved, pellets, flis ingår visserligen i det naturliga kretsloppet - den koldioxid som bildas när man eldar används då nya träd växer - men det finns problem med det också. Nyplanterade träd tar inte upp lika mycket som fullvuxna. Vilket ofta glöms i debatten.

Vindkraftverk är väl bra när det blåser och vattenkraft förstör väsentliga naturvärden och ett brott i en damm kan få förödande konsekvenser. Men kombinationen vatten och vind är bra, vatten från dammarna kan släppas på allteftersom det blåser. 

Men ingenting är lätt och självklart. Några menar att gigantiska fält med solceller i Sahara skulle kunna försörja halva Europa med el. Jo, men sårbart blir det. Oändligt sårbart. Samhällen med komplicerade energisystem är såbara. 

Långt bort från den politiska retoriken gick vi där i kylan, hand i hand, och vi pratade om hur lätt det är att måla i svart och vitt. Jag har hållit brandtal mot Barsebäck, demonstrerat och varnat för olycksrisker, avfall och uranbrytning. De svenska reaktorerna behöver över 1000 ton uran årligen. Det ger upphov till fyra miljoner ton radioaktivt slagg. Det motsvarar vad som kan lastas på ett godståg med en längd av 150 mil, brukade jag säga. Bilden är bra, retoriken sitter bra. Men ingenting är lätt. Visst kan man säga att bara några dagars solinstrålning ger oss mer energi än vi behöver på ett helt år. Men vadå? Vi ska ta hand om den, omvandla den till el.  

Jag har talat vackert om alternativen, kanske i stridens hetta förgyllt dem lite grand. Det finns inget svart eller vitt. Ibland tas övertoner till från båda sidorna. Inför folkomröstningen om kärnkraft blev det så; inför slutdebatten i teve hade de olika linjerna fått göra var sin film som skulle ge information. Linje 3:s film var ett monster av överdrift över hur det såg ut i Harrisburg. Som om verkligheten inte räckte, tog man i så man väl knappast vågade se sig själva i spegeln dagen efter att filmen sänts. Jag hade gjort min del för Linje 3, gräsrotat med broschyrer och sånt.

Hur komplicerat och gråskalig energifrågan än är så kan man ju tycka att det skulle vara rationellt att snarast möjligt bygga bort all kärnkraft ur det svenska energisystemet eftersom det är en så osäker energikälla. Det är ju inte så bra att göra sig beroende av system som från en dag till en annan kan stängas av. Särskilt inte om landet har kyligt klimat och är beroende av elintensiv industri för exporten. Det är på något sätt ogenomtänkt. Rent av ansvarslöst. 

Men vinden blåser ju inte alltid heller, säger vän av ordning. Och det är sant. Därför vore det dumt att låta 50 procent av elbehovet täckas genom vindkraft. Lika dumt, men mindre riksfyllt på andra sätt, än att låta 50 procent täckas av kärnkraft. Solceller? Det är bra, men ger inte så mycket under den mörka årstiden.

Jag har stått på barrikaderna och talat. I stugan i värmen, där vi övernattat, har vi lyssnat vi på några band från åttitpalet. Det var demonstration utanför Barsebäck. Min röst är ganska uppskruvad, retoriken är bra, angreppet bra: ”Varje investering i kärnkraften är en kriminell handling. Om ett haveri i en svensk reaktor inträffar kommer varje fackförbund, varje arbetsgivarorganisation, varje politiker, varje parti, varje expert, varje person som idag försvarar kärnkraften komma att dömas lika hårt som man idag dömer de som teg och samtyckte i Nazityskland när ett av historiens vidrigaste brott begicks. Ingen kan nämligen idag frånkänna sig ansvaret för en kärnkraftsolycka eftersom alla vet att ett kärnkraftshaveri i Sverige skulle kunna slå ut områden stora som Götaland under årtionden och leda till att Köpenhamn skulle utrymmas under närmare hundra år. Med ekologiska och sociala följder som bara inte kan överblickas. Berätta för mig, ni som försvarar kärnkraften, vad ska människor göra om det händer?”

Jag talade vid den årliga Barsebäcksmarschen. Det var i juni. Det var sommar och varmt och solen värmde oss. Det var lätt att plädera för omedelbar avstängning av Barsebäck. Det var lustigt att ligga på fårskinnen i stugan och många år senare höra det där talet. Jag visste nog inte riktigt säkert om det var så att Köpenhamn skulle kunna komma att behöva utrymmas under närmare hundra år. Det fick jag veta senare när statens stora säkerhetsutredning, som fick namnet Efter Tjernobyl, kom ut. Där kunde man läsa att utsläpp större än de i Tjernobyl kan inträffa i alla svenska reaktorer. Det pratas inte så mycket om den där utredningen, den var många tegelstenar tjock.

Vi stannade och öppnade ryggsäckarna. Klockan var närmare tre på eftermiddagen och snart skulle det bli mörkt. Tog upp ostmackor och varm choklad och vände ryggen till Barsebäck för att få blåsten i ryggen. Vi pratade om att ta ansvar för hur de pengar man har används. Hur man måste rösta med mer än en papperslapp, hur man måste rösta med hela sitt jag. Hur orimligt det är att ”låta pengarna arbeta”, som det ju heter, inom områden som man själv inte kan stå för. 

Vill man ha en utveckling åt ett visst håll så kan man rimligen inte satsa i allemansfonder eller aktieportföljer där ens pengar kanske stöder investeringar i sådant man inte själv tycker är bra. Visst är det viktigt att handla miljövänligt, men vad hjälper det om man satsar sitt pensionssparande eller annat sparande på ett sätt så att det investeras på något helt annat. Då har man ju aktivt bidragit till en samhällsutveckling man inte själv vill ha. Är det att ta ansvar? 

Vi packade ihop och fortsatte vandringen med mössorna långt neddragna. Vi hade två dagar kvar innan vardagen.

Ansvar. Ett ord med våldsam betydelse. Hur tar man ansvar för ett kärnkraftsolycka om man är energiminister? Kanske avgår man. Och blir utsedd som ambassadör någonstans. Dock inte i Köpenhamn om det varit Barsebäck som havererar, muttrade jag. Och om det händer något i Forsmark? Och vinden ligger på mot Stockholm? Och det börjar regna? 

Men sannolikheten för det är väldigt liten förstås. Och det är ju sannolikheter vi skall ta hänsyn till, har vi lärt oss.

(Redigerat utdrag ur boken Svarta oliver och gröna drömmar)

ProVoka presenterar Birger Schlaug

Birger Schlaug, född 1949, är sedan mitten av 80-talet en stark profil i den svenska samhällsdebatten. Flera tusen föreläsningar, föredrag, krönikor och debattartiklar samt otaliga radio- och teveframträdanden har gjort honom till en av Sveriges mest erfarna debattörer och föreläsare om bland annat miljö och klimat.

Sedan 2001 har han inte kvar några politiska uppdrag - efter att i mer än 15 år varit partipolitiskt aktiv i De gröna.

Idag deltar han bland annat i SVT:s Nyhetspanel samt intervjuar författare i Kunskapskanalens (UR) serie En bok - en författare - under de senaste åren har han gjort drygt 70 intervjuer. 

Birger skriver även böcker och krönikor förutom att delta i debatten genom sin blogg SCHLAUG.SE. Birger föreläser om bland annat miljö och klimat. Två föreläsningsserier pågår nu; dels en om Elin Wägner, dels en som heter "Skynda, skynda" där han väver samman klimat, ekonomi och livsfrågor. 

Birger har suttit i styrelsen för Ordfront och Elin Wägnersällskapet samt i Föreningen Rädda Tisnaren. Gör tillsammans med den brittiske sångaren Fred Lane föreställningen (D)elvis Presley.

Birger Schlaug har skrivit flera böcker, bland annat:

Miljön, makten och friheten, som behandlar naturvetenskapens, kulturens och ekonomins påverkan på dagens samhälle.

Svarta oliver och gröna drömmar, i vilken Birger på ett ledigt sätt berättar om allt från ekonomiska sammanhang och genteknik till upplevelser från barndom och politik.

Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, en kritikerrosad roman om Elvis, rockmusiken och tidens om var.

Berättelsen om Emily från Xinjiang, tillsammans med Emily Su Hadexia. Finns som nätbok, att läsa utan kostnad, här!

Birger har också medverkat i ett tiotal antologier, bland annat:

• Välj energi! - om energisystemet.
• Ombyggnad pågår - om kooperativ utveckling.
• Det nya klassamhället – om ekonomiska drivkrafter.
• Handbok i ekologi
• Maskrosbarn - om Miljöpartiets historia
• Det första fotstegets moder - en antologi om Elin Wägner.

Birger Schlaug var under åren 1985-88 samt 1992-2000 språkrör för Miljöpartiet de Gröna, ett parti han var med att grunda och utveckla. Han var riksdagsledamot åren 1988-89, samt 1994-2000.

Birger har varit nämndeman i Kammarrätten och innehaft uppdrag i bl.a. Exportkontrollrådet, EU-nämnden samt Sverige FN-delegation. Har även varit ledamot i den kommitté som arbetat med egendomsskatter, förmögenhetsskatter och fastighetskatter. Lokalt har han varit ordförande i Vingåkers Volleybollklubb - som spelar i elitserien och har en stor ungdomsverksamhet. Styrelseledamot i Föreningen Rädda Tisnaren.

Birger skriver krönikor i flera tidningar bland annat Borås Tidning och Helsingborgs Dagblad. Han fungerar även som moderator vid debatter samt arbetar praktiskt med info- och mediestrategier. 

Birger är medlem i Elin Wägnersällskapets samt skriver en Wägner-blogg, där han bland annat recenserar hennes böcker och informerar om hennes liv.

Birger har dessutom skrivit manus till föreställningen (d)Elvis Presley – historien om Elvis, musiken och tiden som var, där han själv medverkar tillsammans med den brittiske sångaren Fred Lane. Birger gör även föreställningen Mess Of Blues, där han ensam tillsammans med en bunt unika inspelningar gör en föreställning i form av författarafton eller kulturafton som baseras på hans bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

Mikaela Holm/ProVoka /provoka@telia.com

Du har sökt dig fram till reklam för egen el...

Reklam ska man inte utsättas för mot sin vilja. Men en del saker är bättre än andra. Därför finns det reklam på den här bloggen - för den som själv söker den. Reklam här kostar inte något. Och man kan inte köpa sig plats. Bloggägaren tar själv initiativ. Om företaget som presenteras ändå känner att man vill betala får man göra det - annars låter man bli. Vill man betala så sätter man in valfri slant på ProVokas plusgiro. Hälften av intäkterna används för att att delfinansiera arbete med bloggen - t ex kolla upp företag som får reklam... Hälften används för att ProVoka skall kunna bygga upp en liten kassa för att stötta ideella miljöprojekt.
ProVoka når du på provoka@telia.com.
ProVokas plusgiro: 51224-4 Birger Schlaug, Lena Rosén-Schlaug, Mikaela Holm


Dyr, men egen, el....

Att göra egen el kan vara dyrt, men någonstans måste det börja. ETC har startat försäljning av solpaneler och vindsnurror. Man kopplar bara in dem i en vanlig elkontakt. Det har funnits länge i andra länder - och sålts i Sverige också, men då av företag som nog bara vi nördar känner oss hemma i...

Nu har således ETC börjat sälja pryttlar. En del bygger på pryhysteri, även om det i sig är "miljövänligt". Men onödiga pryttlar är onödiga pryttlar.

Om du funderar på egen el så räkna på det själv. Ett litet minivindkraftverk som ger 1000 w kostar 50 000 kronor. Tro inte på glädjekalkyler när du funderar över vad den elen kommer att kosta. Men någonstans måste man ju börja, och det här kan vara ett sätt. Och nog är det grön status att sätta en vindsnurra på huset... Och solpaneler på balkongen... Skippa Thailandresan kan man göra, så får man pengar över - och sparar koldioxid. ETC är värd en eloge, trots viss pryttelhysteri i Johans butik...

Här hittar du ETC Egen El.

Du har sökt dig fram till reklam (3)....

Fiat

Punto Bi-Power

OK, det bär mig emot, det här med Fiat. Men vad ska jag göra. Fiat Punto 1.2 Bi-Power är bäst på att vara minst dålig när det gäller bilar och miljö. Vilket även Gröna Bilister anser.

Skönt att den inte går på etanol - utan på fordonsgas. Synd att det inte finns att tillgå än överallt. I närheten av mig till exempel...

Här hittar du mer info!


Reklam ska man inte utsättas för mot sin vilja. Men en del saker är bättre än andra. Därför finns det reklam på den här bloggen - för den som själv söker den. Reklam här kostar inte något. Och man kan inte köpa sig plats. Bloggägaren tar själv initiativ. Om företaget som presenteras ändå känner att man vill betala får man göra det - annars låter man bli. Vill man betala så sätter man in valfri slant på ProVokas plusgiro. Hälften av intäkterna används för att att delfinansiera arbete med bloggen - t ex kolla upp företag som får reklam... Hälften används för att ProVoka skall kunna bygga upp en liten kassa för att stötta ideella miljöprojekt. ProVoka når du på provoka@telia.com.ProVokas plusgiro: 51224-4Birger Schlaug, Lena Rosén-Schlaug, Mikaela Holm

Du har sökt dig fram till reklam...

Kravmärkta

GÅRDSCHIPS

Inte för att jag käkar speciellt mycket chips. Men när det någon gång blir, så är det kravmärkta Gårdchips som gäller. Tillverkas av ett mindre företag i Laholm. Finns hos Coop och är lite miljöbättre, lite mindre onyttiga och mycket godare. Dessutom slipper man gynna multisar som Estrella och OLW. Bara det!


Här hittar du företaget som tillverkar Gårdships.


Reklam ska man inte utsättas för mot sin vilja. Men en del saker är bättre än andra. Därför finns det reklam på den här bloggen - för den som själv söker den. Reklam här kostar inte något. Och man kan inte köpa sig plats. Bloggägaren tar själv initiativ. Om företaget som presenteras ändå känner att man vill betala får man göra det - annars låter man bli. Vill man betala så sätter man in valfri slant på ProVokas plusgiro. Hälften av intäkterna används för att att delfinansiera arbete med bloggen - t ex kolla upp företag som får reklam... Hälften används för att ProVoka skall kunna bygga upp en liten kassa för att stötta ideella miljöprojekt.
ProVoka når du på provoka@telia.com.
ProVokas plusgiro: 51224-4

Birger Schlaug, Lena Rosén-Schlaug, Mikaela Holm

Föreställningen

om Elvis,

musiken och tiden som var.

Succé! Högt underhållningsvärde, drog storpublik! Katrineholms Kuriren

Fängslade publiken Folkbladet

Populär helkväll Norrköpings Tidningar

Festligt, folkligt, fullsatt! Fylking

Birger Schlaug kan ta en publik... Fred Lanes tolkningar är råa och avskalade KK

Muntliga och musikaliska godbitar Jönköpingsposten

Trevligt, lärorikt, skämtsamt, trivsamt, humoristisk samspel mellan Schlaug och Lane Sala Allehanda

Vårens föreställningar
av
(D)elvis Presley
med
Fred Lane och Birger Schlaug

Baserad på Birger Schlaugs bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

1 april Redbergsteatern, Göteborg
2 april Kustens Hus, Göteborg
3 april Nääs Slott, Nääs
9 april Bibliotekets hörsal, Flen

För bokningar, recensioner och mer inf: klicka här!

Om Emilys berättelse

För några år sedan besökte jag, och några andra nämndemän, Beijing för att bland annat följa en rättegång. På flygplatsen togs vi emot av en guide, en ung kvinna som utstrålade värme, humor och engagemang. Hon presenterade sig som Emily och arbetade för reseföretaget Lotus Travel.

Det var första gången jag besökte Kina. Landet var till stor del främmande för mig. Visst hade jag ytligt följt de politiska skiftningarna genom åren, läst en del om landets kultur och haft ungdomsvänner som sprang omkring med Maos lilla röda under armen.

Som politiker hade jag nästan aldrig kommit i kontakt med någon från Kina – trots att möte med människor från andra länder inte är ovanligt för riksdagsledamöter.

Emily öppnade försiktigt en ny värld för mig, dels i sin egenskap av välutbildad och engagerad guide, dels i egenskap av spännande och öppen privatperson. Hon delade med sig av sitt liv, berättade om sin barndom och uppväxt långt bort i nordvästra Kina, i den lilla byn i Xinjiangprovinsen.

Så småningom lärde jag känna Emily, och vi beslöt oss för att hon skulle berätta om sitt liv medan jag skrev ner hennes berättelse. Anspråkslöst och utan större åthävor.

Politik har inte varit det centrala för våra samtal, även om jag naturligtvis varit nyfiken på hur ”en vanlig” kines tänker om mänskliga rättigheter, Tibet och dödsstraff, det vill säga sådant som intresserar oss i Sverige. Nu är inte Emily någon ”vanlig kines”, jag vet inte om sådana finns i ett land med 1, 3 miljarder människor och med över femtio minoritetsfolk.

Emily och jag kommer inte bara från olika kulturer utan är också fostrade under helt olika politiska förhållanden. I min vardag är demokrati likvärdigt med rätten att skriva och tala fritt, att få rösta på olika partier och att ge även de med små förutsättningar rätten till gratis utbildning i tolv år... Vilket förstås kan upplevas som ganska lyxigt för den som i sin vardag kämpat för att få äta sig mätt, få ihop pengar till skolböcker och delat säng med otaliga syskon.

Vi vet mycket litet om den kinesiska lagstiftningen i Sverige. Vi har mest skaffat oss föreställningar. Det var det jag tänkte på när jag satt i domstolen i Beijing, medan Emily tolkade. Den lille mannen, som var åtalad, satt nedklämd mellan två bastanta poliser i uniform. Han hade handklovar och böjt huvud. Han hade redan erkänt och sagt sig villig att betala böter på 5000 yuen. Det var en årslön, eller mer, för honom.

Den åtalade arbetade som sophämtare och hade slagit en konkurrent på truten så denna fått skador på ett av ögonbrynsbenen. Försvarsadvokaten sa inte mycket, hade inte fått se handlingarna innan domförhandlingarna. När domaren bad den åtalade att resa sig så reagerar han blixtsnabbt. De bastanta poliserna hinner inte med utan kommer liksom på efterkälken. Det ser lustigt ut, som i en film. Domaren tittade lite ironiskt på dem.

Domaren är strikt när han läser upp domen. Den åtalade, som skadat en lagligt registrerad medborgare i Beijing, har erkänt sitt brott, accepterat att betala sina böter och döms därför endast till 6 månades fängelse. I salen sitter några vänner till den lille mannen. De tittar frågande på mig och de övriga västerlänningar som fått tillstånd att följa rättegången. Kanske är de tacksamma mot oss. Kanske hade domen blivit hårdare om vi inte suttit där. Vad vet jag? Kanske är alltihop ett spel. Emily säger ingenting om detta. Jag försöker tolka hennes ansiktsuttryck.

Rättsystemet i Kina är under utveckling. ”Det går åt rätt håll”, säger advokaterna vi träffar medan de försiktigt sänker blicken. Det säger man på svenska ambassaden också. Utan att sänka blicken. Det går åt rätt håll. Men det är långt kvar.

Dödsstraffet är något självklart i Kina. Över 90 procent av kineserna är för dödsstraff, enligt opinionsmätningar. I USA är det drygt 60 procent. Så större är inte skillnaden i attityd.

”Det folkliga stödet för dödsstraff är ett problem”, säger en ung kines som jag träffar över en öl. Han studerar juridik. ”De inom partiet som skulle vilja avveckla dödsstraffet har mycket litet stöd i befolkningen. De som är motståndare till dödsstraff är minoritetsbefolkningar och kapitalister - stora ekonomiska brott medför ofta dödsstraff. I USA kanske det inte är så. Där drabbar väl dödsstraff bara fattiga svarta, eller?”

”Inte riktigt bara, men nästan”, säger jag.

”Dödsstraff är en del av vår historia. Det kommer att försvinna så småningom. Kanske innan det försvinner i USA”, säger han medan amerikansk rockmusik dånar i högtalarna och vi beställer in ytterligare en omgång kinesiskt öl. Som smakar helt okej.

När jag träffade Emily första gången så skulle just Rolling Stones ge en konsert i Shanghai. Det berättades att den kinesiska censurmyndigheten inte godtog alla de låtar som Stones hade tänkt sig att framföra. Brown Suger handlar om knark, så den låten måste man avstå från. Let´s Spend The Night Together får man också stryka från listan, den var för omoralisk. Jag minns att Rolling Stones hade fått samma besked när man 1968 skulle framträda i amerikansk teve, i Ed Sullivan Show. Då hade man tvingats göra om texten till Let´s Spend Some Time Together…

Att skriva en bok på det här sättet innebär kulturkrockar. Men ändå finns mycket gemensamt mellan kineser och svenskar. Emily uttrycker det bra när hon under berättelsens gång säger: ”Egentligen är det intressant att vi är så lika. Vi har kroppar som fungerar likadant, vi har hjärtan som slår och händer som kan utföra fantastiska saker. Vi behöver alla luft, vatten och mat för dagen. Vi behöver alla bli uppskattade och sedda. Vi vill leva i fred, skydda våra barn och känna att någon bryr sig. Se där så lika vi ändå är! Jag och du är så lika, trots att vi kommer från så olika kulturer.”

Och det är väl så det är. Välkommen att få ta del av Emilys berättelse! Kanske kan det öka din nyfikenhet på Kina, som ju har så mycket mer än en fantastisk historia och kulturella sevärdheter. Det stora landet har också människor som lever ett vardagsliv långt bort från Kinesiska muren, Terrakottaarmén och Pekinganka…

Här hittar du delar av Emilys berättelse - det första avsnittet hittar du längst ner på den sida som rullar upp.

Spellista jan 2013

Ungefär så här låter det hemma just nu.

Elin Wägner 1882-1949

Elin Wägner

Mod och inspiration!

Boka föreläsning till Minnesåret 2009 här.

Vad ska vi med hjärnbarken till?

När jag kom in i rummet kände jag hur hela kroppen reagerade. Det var ett rum där burar stod uppradade efter väggarna. I burarna satt levande varelser avsedda att göra experiment på. De som satt i burarna kallades försöksdjur. Över en halv miljon försöksdjur används årligen i Sverige. Oftast fullständigt onödigt. Djuren led i burarna. Ännu idag gäller inte djurskyddslagarna för förvaringen av försöksdjur. Det var en märklig känsla att se en medveten, systematiserad organisation med uppgift att planera lidande.

Jag har funderat en del över var gränsen mellan djur och människa går. Och vad som skiljer den smärta en människa kan känna från den smärta ett djur kan känna. Det var med dessa frågor i huvudet jag ville se hur försöksdjur lever. Med evolutionen som utgångspunkt hade jag nämligen svårt att se hur man kan dra absoluta gränser mellan smärta hos människor och smärta hos djur. Evolutionen säger oss att djurens nervsystem utvecklats ungefär som människans. Det var först när huvuddragen utvecklats som vi gick olika vägar genom evolutionen. Djur känner naturligtvis smärta, det är därför man ger sin hund smärtstillande medel före en operation. Det är därför man bedövar sin katt när den skall steriliseras. Detta är självklart för oss alla, ändå uppfattar vi det som något naturligt att tillåta plågsamma djurförsök av ren slentrian. Detta stör mig, jag finner det helt enkelt ologiskt.

Vi vet att såväl däggdjur som fåglar har nervsystem som liknar människans. Det är i mellanhjärnan som känslor, smärta och välbefinnande upplevs och denna del av hjärnan är välutvecklad även hos andra arter än människan. Människan fick en mer utvecklad hjärnbark än andra arter - men hjärnbarken ägnar sig mest åt tankeverksamhet, inte åt upplevelser. Att detta, d.v.s. mer eller mindre utvecklad tankeverksamhet, skulle utgöra ett motiv för hur mycket smärta och lidande man kan utsätta en levande varelse för kan leda till de mest absurda slutsatser när det gäller vår syn på människan. Djurrättsfilosofen Peter Singer för ett resonemang som hamnar i en nästan plågsam slutsats: vi ska inte acceptera medicinska experiment på djur om vi inte skulle acceptera dem på människor som befinner sig ”på en motsvarande mental nivå”. Vänd på resonemanget och känn hur illa det smakar! Singer menar självfallet inte att forskarvärlden skall använda illa drabbade människor på det sätt man nu använder djur, han menar att vi rimligen inte kan behandla djur sämre än vi, med moralen i behåll, skulle kunna behandla de mentalt hårdast drabbade människorna.

Vad är det då vi håller på med? Vi offrar ”de ickemänskliga individernas” mest grundläggande intresse och önskemål att slippa smärta och lidande bara för att uppnå tämligen triviala intressen och önskemål för mänskliga individer. Jag tillhör inte de som anser att alla djurförsök skall upphöra. Det går en skarp gräns mellan de internationella djurrättsfilosofer som Peter Singer, som menar att det finns djurförsök som är berättigade, och Tom Regan, som avvisar alla försök.

Varför fnissas det så ofta i de finare politiska leden åt djurvännernas engagemang? Kanske är det så att fnisset kan hjälpa oss förtränga det faktum att vårt ”moderna” samhälle i hög grad bygger på andra arters lidande? Kanske beror fnisset också på historielöshet? Det är ju inte bara Astrid Lindgren som engagerat sig för djurens rätt, även en arbetarförfattare med så stort socialt patos som Ivar Lo-Johansson var engagerad. Borde inte det väcka till viss nyfikenhet och analys? Kanske fnisset fastnar i halsen om man får klart för sig att många av de som gått till världshistorien för sitt sociala patos och sina människoskildringar också varit motståndare till kränkningar av djur. Mahatma Gandhi, Albert Schweizer, Annie Besant, Victor Hugo, Voltaire, Tolstoj, Blake, Ibsen, Schopenhauer, Shaw...

Det finns inte någon motsättning mellan att vara ”människovän” och att vara ”djurvän”. Det är ju inte heller så att de som beslutar om förtryck av djur kan sägas vara stora människovänner. Inom försök som rör biologisk krigföring, kemisk krigföring och forskning kring kärnvapen lider djuren bara som förspel till det att människor skall lida... Å andra sidan kan man konstatera att människor som gjort de ondaste gärningar mot andra människor ibland uppträtt som djurskyddets försvarare; nazisterna massavrättade judar medan man skyddade djuren. Frågan var om detta var av hänsyn till djurens rätt, eller om det var för att ytterligare kränka judar? Rasister anser att lidande hos någon med ”fel” etniska bakgrund spelar mindre roll. Sexister anser att kränkande av ett kön är mer acceptabelt än kränkande av det andra. Speciesister anser att den egna artens intressen kan motivera kränkningar och lidande hos andra arter. Jämförelserna kan tyckas halta, men mönstren är faktiskt desamma. Detta borde föranleda politiker en del funderingar.

Jag tror att avståndet mellan de som är lagstiftare och de som berörs av lagarna är för stort. Jag erkänner gärna att jag blev chockad när jag första gången mötte verkligheten i ett djurforskningslabb där man som enda skäl att plåga stressade individer hade att rutinerna var sådana. De som berörs av djurskyddslagarna är inte i första hand som kallas kosmetikaforskare, äggproducenter, fläskproducenter eller pälsdjursuppfödare. De som berörs av djurskyddslagarna är naturligtvis främst djuren. Men hur många lagstiftare har besökt massanläggningar för burhöns, där varje höna har en yta lika stor som ett A4-papper att röra sig på p.g.a. att äggen annars blir några tioöringar dyrare... Hur många har sett hur suggorna tvingas leva för att de skall ge billigast möjliga fläskproduktion... Hur många lagstiftare har förresten sett ”försöksdjur” - detta märkliga begrepp! – ligga i kramper, kräkningar och smärtor för att lagstiftningen säger att djurförsök skall vara rutin för att pröva nya, mer eller mindre nödvändiga, produkter? Skulle vi acceptera att levande individer av människosläktet, med mindre utvecklad hjärnbark och mindre utvecklad tankeverksamhet, också används för rutinmässiga plågsamma försök?

Naturligtvis inte! Naturligtvis inte. Naturligtvis inte? Det är kanske just den frågeställningen som föranlett så många människor med social patos att ta avstånd från kränkningar av djur. För var går egentligen gränsen för vilken smärta och vilket lidande vi ska uppmuntra, vara likgiltiga för eller till nöds acceptera? Finns det inte stora skäl för människor, som under evolutionen eller skapelsen (kalla det vad du vill!) försetts med förmåga att i hjärnbarken bedriva en rätt avancerad tankeförmåga, att ta ett moraliskt ansvar som åtminstone medför att vi inte utsätter levande individer för systematiserad smärta, lidande och kränkningar? Vad ska annars den där hjärnbarken vara bra för?

Utdrag ur boken Svarta oliver och g röna drömmar.