Yttrrandefrihet ur liberalt respektive "schlaugistiskt" synsätt

I liberala Uppsala Ny Tidning recenserades min bok, blev riktigt bra. Men recensionen visar också på hur olika man kan uppfatta begrepp som frihet. Så här skriver Sakine Madon:

"Emellanåt blir schaugismen dock spretig. Ena stunden kan man läsa ett brinnande försvar för yttrandefriheten (med hänvisningar till liberalen John Stuart Mill), för att snart snubbla över censurförslag som att inrätta helt reklamfria zoner i urbana miljöer."

Det är helt korrekt återgivet.

För en liberal är yttrandefriheten att kunna köpa sig reklamplats överallt i urbana miljöer likvärdigt med människors yttrandefrihet. Så är det inte för mig. För mig gäller det att skilja på frihet för människor att yttra sig och frihet för t ex globala företag att köpa sig rätten att bedriva propaganda (reklam är en sorts livsstilspropaganda på temat "konsumera mer").

Några tunnelbanestationer och torg utan reklam men med desto mer kultur - hur kan det vara så provocerande för en liberal av idag?

Och vad hade egentligen John Stuart Mill sagt om saken? Mill levde i ett annat århundrade och hade förstås inte ens kunnat föreställa sig en värld där människor ideligen i vardagen påverkas av köpreklam. Tusentals gånger per dag, på stan, i teven, på nätet, i radion. Ideligen.

I Om friheten - den av hans böcker som handlar om just yttrandefrihet - skriver han så här:

"Nästan varje vara som köps och säljs kan brukas till övermått, och säljaren har intresse av att stimulera detta övermått. (-) Ingenting av värde (för friheten, min anmärkning) går förlorat om man ordnar det så att människor får träffa sitt val - klokt eller dåraktigt - på eget bevåg så ostörda som möjligt av det slags folk som i sina egna intressen söker jaga upp deras lidelser."

Skulle Mill hålla med mig eller Sakine i frågan om reklamfria zoner? Jag är övertygad om att jag vet svaret... 


Skriver så här i boken:

"I fasciststater och kommunistiska diktaturer har vi under historiens gång sett skrämmande exempel på hur mördare och diktatorer i propagandaapparatens ordvrängeri förvandlas till älskliga storpappor som med ljus och ledning beskyddar sina barn. Ju större avsky som borde möta dessa ledare desto större behov av tillrättaläggande reklaminsatser för att hålla folket informerat om hur god storpappan är i all sin vishet. Med envetna kampanjer och livsstilsbudskap försöker man hålla greppet om folket för att få det att tycka och tänka rätt. Med massreklam och storstilade budskap låter diktatorer folket få veta hur de skall tänka och tycka.

Hur ser skillnaden ut mellan detta och konsumtionssamhällets propagandaapparat? Den finns. Förstås. Men målsättningen är densamma: marinera folket genom livsstilspropaganda. Vi slipper visserligen att ständigt möta bilder på diktatorer – och citat från desamma – i vårt konsumtionssamhälle. Men vi möter ständigt bilder av varumärken och varor med löften om vilken glädje de skall ge oss bara vi konsumerar.

Vi bör motsätta oss detta. Vi kan börja med att sanera torg och gator så att minst hälften av propagandan tas bort. Eller varför inte inrätta helt reklamfria zoner i urbana miljöer där kulturen istället ges utrymme. Det måste bli ett slut med att vi marineras i en tankemodell som upprätthålls genom betingande maktutövning och som förvandlar oss till aktörer i en konsumtionskultur vars uppdrag det är att hålla igång ett system. Borde vi inte känna oss chikanerade? Varför ska vi vara reducerade till kuggar i ett ekonomiskt system?"

Zecira Musovic och John Stuart Mill

Sverige tog brons. Och det jag mest kommer att minnas är Zecira Musovic. Hennes leenden mot lagkamrater, kanonräddningar mot USA och hela hon som den person hon framträdde som.

Det fanns de som, med alla sina fördomar och föreställningar, ville skapa bilden av henne som en sorts Zlatanperson. Hon visade sig vara något mycket större.

Kan bli ett fantastiskt föredöme, inte minst för alla de tjejer som inte har ett traditionellt svenskt namn.

För övrigt var Sveriges spel mot Australien riktigt bra. 

Synd att lirarna inte kan få liknande mottagande - även om det där med JAS-kortegen kan uteslutas - som när herrlandslaget tog brons 1994.

Skälet är den hotbild som sägs förekomma beroende på att figurer löper intellektuell amok med anledning av att en fåtal fullskaleidioter bränner böcker.

Vad ska man då anse om det där med bokbränning? Tja, debatten har kommit att handla om yttrandefrihet. Vad kan man då tänka om yttrandefrihet?

Den som brukar kallas yttrandefrihetens fader - liberalen John Stuart Mill - hade en del att säga om detta.

Mill menade att att anstötliga, farliga eller falska åsikter skall få uttalas utan att bestraffas på laglig väg, såvida de inte innebär direkta uppmaningar till våld, antingen mot staten eller individer.

Dessvärre skrev han ingenting om rätten att bränna böcker på ställen där det uppfattas som mest provocerande. Men om sådant beteende (tal och brännande som komplement) kan uppfattas som uppmaning till våld mot de som anser böckerna heliga så skulle väl inte tal med vidhörande bränning av böcker vara tillåtna på platser där provokationen kan leda till att galningar och/eller brustna hjärtan tar till just våld.

Skulle då inte Putins samlade tal få brännas utanför ryska ambassaden? Eller ska vi gå på religionsaspekten? Tillåta brännande av sådant som regeringsdeklarationer men inte sådant som berör trossamfund?

Eftersom AIK-kyrkan är registrerad som trossamfund skulle inte heller dokument med sångtexten till låten "Vi är AIK" få brännas. Hur som helst är det synd att inte damlandslaget kan hyllas på samma sätt som herrlandslaget gjorde. 

Världen är full av dilemman. Och galningar. Men så finns också  Zecira Musovics leende och det svenska damlandslaget.

Fortsätter på det liberala spåret... det som liberaler vill glömma...

 

John Stuart Mill var en liberal som dagens liberaler gärna hänvisar till. Han var socialliberal och bortsett från att han under en period var chef för East India Company - som ägnade sig åt att hårt och skoningslöst utnyttja människor och tillgångar i Kina - hade han mycket gott att säga. Inte minst om yttrandefrihet som motor för ett kreativt samhälle.

Dagens liberaler har en del att lära av Mill, inte minst när när gäller synen på ekonomi, ekonomisk tillväxt och arbetstid. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer. som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom. Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning.

Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.

Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete."


Så skrev han alltså, John Stuart Mill. 

Det märkliga är att de partier som idag står längst ifrån detta är de partier som kallar sig liberala. Och i dagspolitiken är det snarast Miljöpartiet och Vänsterpartiet som vädrar tanken att ta ut framstegen genom att minska arbetstiden - och, om jag tolkar det lite vänligt i vart fall, istället för ökande konsumtion satsa på kultur och sociala framsteg... Vad säger de som idag identifierar sig som liberaler om det? Pinsamt?

Syre med omöjlig intervju och Maria Wetterstrands plädering för mångfald

"John Stuart Mill, förmodar jag..."
"Det är riktigt, ni vill göra en intervju med mig?"
"Ja, det vore vänligt"

Och, minsann, jag fick göra ett intervju med honom. I serien Omöjliga intervjuer i magasinet Syre. Senaste numret innehåller såldes ett samtal med Mill om såväl det som varit och det som är.

Vidare skriver Maria Wetterstrand följande kloka ord i sin krönika: "Hade vi ens haft demokrati om inte någon vågat testa först? Utveckling av politik sker också genom lokala och nationella initiativ., som ifall de är bra kan spridas till andra. Om vi inte haft mångfalden, om inte många länder kan testa olika sätt att lösa problem, så stagnerar utvecklingen."

Lustigt nog låter det som en kopia på den kritik jag framförde när Maria blev förespråkare för svenskt medlemskap i EU en gång i tiden. EU-konceptet blev ju så fel: principen om att ingen skall gå före och ställa hårdare krav på t ex produkter gäller framför det som i retoriken kallas miljögaranti. Kalifornien hade, med EU:s regelverk, inte kunnat gå före med katalytisk avgasrening om delstaten legat inom EU. En av unionens förbannelser är att mångfalden suddas ut och en sorts sovjetiserad dröm om de stora enhetliga, alltmer centralstyrda, unionen blev riktmärke. Mångfald är ett värde i sig.

John Stuart Mill blev förresten, som bland annat Johan Norberg påpekat, en av de mer inflytelserika kritikerna av liberalismen...

"Ja, jag är inte stolt över dem alla", meddelar han lakoniskt om liberaler när vi samtalar om arbetslinje och tillväxt. 

Hej,liberal! Del 2: Så här sa liberalismens fader om tillväxt och arbetstid...

John Stuart Mill var en liberal som dagens liberaler gärna hänvisar till. Han var socialliberal och bortsett från att han under en period var chef för East India Company - som ägnade sig åt att hårt och skoningslöst utnyttja människor och tillgångar i Kina - hade han mycket gott att säga. Inte minst om yttrandefrihet som motor för ett kreativt samhälle.

Dagens liberaler har mycket att lära av liberalismens fader, inte minst när när gäller synen på ekonomi, ekonomisk tillväxt och arbetstid. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer. som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom. Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning.

Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.

Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete."


Så skrev han alltså, John Stuart Mill. Det märkliga är att de partier som idag står längst ifrån detta är de partier som kallar sig liberala. Och i dagspolitiken är det snarast Vänsterpartiet som vädrar tanken att ta ut framstegen genom att minska arbetstiden - och istället för ökande konsumtion satsa på kultur och sociala framsteg... Vad säger de som idag identifierar sig som liberaler om det?

Grön vecka: Arbetslinjen också för mp?

"Med viss sorg konstaterar jag att tiden då miljöpartiet var ett kufiskt ledighetsparti är förbi. För oavsett om man har gillat de udda inslagen i mp:s politik eller ej, så har de bidragit till att belysa politiken och avslöja dolda vinklar och vrår."

Citatet är hämtat från SvD:s ledarsida. Man har upptäckt att det stora ideologiska skiftet inför denna kongress inte har med EU att göra, utan med synen på arbetslinjen. Flera kommentatorer har upptäckt detta.

Av traditionen har det gröna partiet drivit tesen att man skall avdramatisera lönearbetet, att man skall arbeta för att leva snarare än att leva för att arbeta. Sänkt arbetstid, friår och en statligt garanterad grundtrygghet frikopplad från inkomstens storlek har varit starkt ideologiskt betingat.

Vad gäller sänkt arbetstid bygger argumenten bland annat på gamla liberala värderingar. John Stuart Mill var noga med att framhålla att ekonomisk och materiell tillväxt var viktig och nödvändig tills dess man nått en god materiell standard, därefter var det andra värden som skulle få växa: den fria tiden var ett sådant värde!

Så när SvD talar om att mp varit ett kufiskt ledighetsparti, som nu ändrat uppfattning, så är råsopen även riktad mot de liberala fäderna.

Det är utifrån synen på arbetslinjen man också bör se partiets (hittillsvarande) vision om medborgarlön, eller bättre uttryckt: basinkomst. Idén om denna form av grundläggande trygghetssystem är alltså inte någon fritt svävande idé, utan uttryck för byggande av ett genomtänkt ideologisk pussel. Detta har inte framkommit speciellt tydligt. Kanske har partiledningen känt sig otrygg i frågan.

Man kan förstås tycka vad man vill om sakfrågan, men det är väl onödigt att negligera sammanhangen.

Synen på människan och trygghetssystemet
Det har, så vitt jag vet, alltid varit viktigt för De gröna att markera att basinkomst varit en vision, en markering av en viljeinriktning. Som rör tyckte jag det var kanon att få frågor om denna kontroversiella vision, man fick ju skäl framföra den gröna berättelsen. Och politik måste få vara berättelser om vart man vill!

De första stegen i riktning mot visionen har varit att söka frikoppla de statligt finansierade trygghetssystemen från lönearbetet. Därav partiets idé om grundtrygghet - staten skall som princip likabehandla varje medborgare. Staten skall inte värdera människor utifrån hur mycket pengar de tjänar, utan bara utifrån att de är människor - det vill säga biologiska, sociala och kulturella varelser som lever tillsammans med andra sådana varelser. Människan är inte att se som en ekonomisk varelse, vars värde motiveras av produktionsförmåga.

Nu är partiet på väg att anamma den traditionella socialdemokratiska/folkpartistiska modellen med mer inkomstrelaterade ersättningsnivåer. Det vill säga: man ställer sig i praktiken bakom grunderna för arbetslinjen. Det kan man förstås göra, och tycka är bra - men man bör nog samtidigt konstatera att det i så fall är en ny ideologisk hållning. Inte bara en ändrad uppfattning i en fristående sakfråga, som fritt svävande kan uppfattas som flummig.

Genom att i praktiken anamma arbetslinjen slipper miljöpartiets företrädare den svåraste konflikten vid en eventuell regeringsbildning. Den konflikten är nämligen synen på arbetslinjen. Inte EU eller något annat. Utan just synen på människan och lönearbetet.

Rådslag kom fram till nya ståndpunkt
Den ändrade synen vad gäller arbetslinje, som manifesteras genom slopande av grundtrygghetstanken och visionen om basinkomst, motiveras av resultatet från ett rådslag inom partiet. Som jag förstått det har en mycket liten del av partiets medlemmar svarat på en enkät. Alternativen som medlemmarna kunde rösta på var utformade utan att realistisk finansiering kopplades till förslagen.

Man valde, om jag förstått det rätt, att skissa på finansiering genom våldsamt höjd skatt på arbetstid. Vilket naturligtvis strider mot alla gröna principer - skatt på arbetstid bör ju vara så låg som möjligt, enligt de idéer som format partiets politik. Det är så vård, skola, omsorg, reparation och underhåll gynnas; det vill säga sådant som utgör de reella kvaliteterna i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle.

Produktionsskatt del av visionspusslet
Idén om produktionsskatt, som finansiering av det visionära förslaget på basinkomst, nämndes inte ens i rådslaget. Trots att partiet tidigare hävdat att grön skatteväxling - det vill säga sänkt skatt på arbetstid och höjt skatt på negativ miljöpåverkan - stegvis skulle övergå till just produktionsskatt, när miljömål uppnåtts och därmed skattebasen minskats.

Alltså: idag finansieras den sociala välfärden främst via skatt på arbetstid, i framtiden borde den finansieras via skatt på produktionen - där arbetstiden är en av flera skattebaser. Genom en sådan åtgärd kan man också sänka arbetstiden, och undslippa arbetslinjen istället för att anamma den. Vi kan göra det som John Stuart Mill ville: utöka den fria tiden.

Ett företag som idag producerar tiotusen skjortor med tio anställda bidrar med dryga miljonen i skattepengar till skola, vård och omsorg. Medan det företag som producerar tiotusen skjortor med tio maskiner nästan inte bidrar men någonting till statskassan. Detta motiverar den så kallade arbetslinjen, vi måste arbeta mer för att kunna finansiera den sociala tryggheten trots att det produceras mer än någonsin.

Basinkomsten blir, oavsett vad man i sak tycker om den, orimlig att finansiera genom mer skatt på arbete. Med produktionsskatt öppnar sig helt andra möjligheter. Och visst var det väl meningen att alla skulle vinna på automatiseringar, robotiseringar, datoriseringar och effektiviseringar också i annan mening än billigare och fler konsumtionsvaror?

Det nya miljöpartiet - varken sämre eller bättre än det gamla, men annorlunda
Jag vågar nog påstå att den väv som byggt upp den gröna visionen om ett framtida samhälle klipps sönder ganska rejält om partiet anammar arbetslinjen. Vilket man de facto gör om man går den väg som partistyrelsen vill göra. Självfallet kan man ändå göra det, partier utvecklas ju. Frågan är bara åt vilket håll - och varför.

Partiet blir det Nya miljöpartiet, på samma sätt som moderaterna blev de Nya moderaterna. Man filar av allt som sticker ut. Vilket säkert kan locka väljare som undrar vilket parti i den där grå smeten man ska lägga sin röst på.

Och det behöver naturligtvis inte vara fel. Men det är lite störande att partiledningen så sällan argumenterar utifrån ideologiskt perspektiv när man vill förändra. Det känns lite ytligt när man istället motiverar förändringar med att man vill bli mer "realistisk" och "modern".

Dessutom tror jag att man tappar en möjlighet att framföra en berättelse som kan engagera. Vad jag minns så var det just när man tog avsats i grön ideologi för att motivera sin politik som det kunde börja brinna i människors hjärtan.

Man kan naturligtvis också fråga sig om man blir modernare därför att man anpassar sig till omoderna partier. Och om man är mer realistisk bara för att man anpassar sig till dagens politiska normer.

Att sudda ut visioner ur partiprogram kan, för varje parti, medföra att man inte i den dagliga realpolitiska verkligheten ser åt vilket håll man skall gå. Man börjar kanske mäta framgång i antalet statsråd istället för i politiska förändringar.

En sak är säker: det är ingen konst att få makt om man avsäger sig de obekväma värderingar som utmanar makten. Fast denna insikt är kanske bara uttryck för nostalgi...

Miljön, makten och friheten, del 5: Människans strävan efter bättre liv...

Tidigare avsnitt: Ekonomismen blev den nya religionen, kapitalismens domptörer, som ser sig själva som spelare och världen som en spelplan, piskar fram köpandets och ägandets norm medan den gode kapitalisten riskerar att strypas av Adam Smiths osynliga hand. Vi ljuger för oss själva, gömmer oss bakom statistik som ger skenet av att vi räddar planeten.

Kapitalism kan inte fungera utan tillväxt – det är väl därför riksbankschef Stefan Ingves vid en av räntesänkningarna meddelade att han nu hoppades på att svenska folket skulle ”köpa mer grejer”. Jo, han sa så ordagrant, riksbankschefen. Som om det var ont om grejer i Sverige – taskigt fördelade är de förvisso, men ont om dem är det inte. 

Vi har gjort oss beroende av ekonomisk tillväxt, mer beroende av sådan än av etik, miljöhänsyn och social anständighet. Kapitalismen fungerar utan etik, utan miljöhänsyn och utan social anständighet. Men inte utan ekonomisk tillväxt. 

  

Det ligger någon sorts absurditet i när medier, ekonomer och politiker ojar sig över om försäljningen av kläder, skor och mobiltelefoner inte växer år från år. Som om inte garderober var överfyllda med kläder och skor, som om inte byten av mobiler vart annat år räcker… Som om man var schizofren: ena dagen är man förskräckt över att de klimatrelaterade utsläppen ökar på grund av den ökande konsumtionen, nästa dag är man orolig över att konsumtionen inte ökar tillräckligt för att hålla igång tillväxten.

Men är det då inte ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi har? Enligt gängse argument så är det ju så. Utan tillväxt hade vi inte haft skola, vård, omsorg och materiell välfärd. Heter det. Men det är inte tillväxten som gett oss allt detta goda. Det som gett oss allt detta är något helt annat. Nämligen människors strävan efter bättre liv.

Under samhällsevolutionen har människors strävan efter bättre liv i vårt land inneburit att man skapat en skola för alla, sjukvård, bostäder, materiell försörjning och mat på borden. Det var det som innebar bättre liv. Det var detta man strävande efter. Och det gav också upphov till ekonomisk tillväxt. Men det var inte den man strävade efter, det var den som blev följd a strävan efter bättre liv.

Vad som är bättre liv skiljer sig förstås åt från människa till människa. Men inte bara det: det skiljer sig också från tid till annan. För de generationer som byggt upp vårt samhälle har bättre liv varit sådant som också lett till ekonomisk tillväxt. Mer arbete, ökad konsumtion, ökad produktion har gett såväl bättre liv för de flesta som ekonomisk tillväxt. Men målet var aldrig tillväxt, målet var bättre liv.

Så var det i vår del av världen tidigare, så är det i andra delar av världen idag.

  

I vår tid, när vi i vårt land nått ända hit i samhällsevolutionen, så kanske bättre liv är något annat än sådant som också leder till ekonomisk tillväxt. Bättre liv kanske är mer fri tid, mer deltagande kultur, mer social närvaro. Inte mer konsumtion, mer stress och mer arbete. Vi behöver gå från tillväxtsamhälle till utvecklingssamhälle. Jag är övertygad om att det är så. 

Vilket ju inte blir sämre av att argument för detta kan finnas hos allt från konservativa tänkare till John Stuart Mill och Karl Marx.

Marxister? Min begeistring är måttlig...

Johan Stuart Mill menade att när vi väl nått en god materiell plattform borde målet vara att skapa utrymme för mer fritid, mer kultur och mer andlighet. Han skrev i Nationalekonomins principer: ”Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det."

Hur Mill skulle få ihop en stationär ekonomi med dagens kapitalism framgår inte. Av naturliga skäl.

Staffan Burenstam Linder, som var vice ordförande i moderaterna 1970-81, skrev i sin bok Den rastlösa Välfärdsmänniskan: ”Vi är på väg in i en ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa".

  

Marxister då? Hur har dessa mött miljöfrågan genom historien – och hur möter man klimatfrågan idag? Min begeistring är måttlig. Socialisters historia är inte den bästa när det gäller att värna miljön. Under sextio- och sjuttiotalen i Sverige såg vänstern snart sagt varje rykande skorsten och spyende avgasrör som en seger. Det industripolitiska komplexet omfattade inte bara bolagshögern utan även fackföreningsrörelsen.

  

Striden mellan "den industrimoderna” (eller om man så vill ”industrifatalisterna”) och den ”ekologiska diskursen" har varit ett dominerande inslag ända sedan 1970-talet. I Martin Hultmans bok Den inställda omställningen beskrivs vilken kraftfull motmakt till omställning det finns. Hultman, som är doktor i teknik och social förändring, går igenom de politiska svängarna under 1980-talet då det under några år fanns en politisk majoritet (bestående av S, C, MP och V) för omställning – i betydelsen bort från fossila bränslen och kärnkraft till ny teknik och flödande energikällor. Motkrafterna reagerade kraftigt, främst genom samfällt agerande från Svenska Arbetsgivarföreningen och LO.

Finns det något att hämta hos Marx? En ekologisk dimension hos den gamle ideologen? Den som letar finner, och marxister är experter på att leta och finna. Ska man be någon leta efter en nål i en höstack så ska man be en fullblodsmarxist. Det hedrar dem, kan man ju säga.

Det klassiska citatet för att legitimera Marx i miljösammanhang är detta: ”Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionsprocessens genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”.

Själv brukar jag betona att Marx, i likhet med andra gamla tänkare av allehanda ideologisk hemvist, meddelade världen att mer fritid, kultur och tid för reflexion – och tid att fiska – var något önskvärt.

Varefter vi kommer in på det här med synen på arbete.

På måndag, del 6: Leva för att arbete eller arbeta för att leva eller...?

 

Liberalismens bästa delar är värda ett bättre öde än att hanteras av dagens liberaler.

När var det egentligen det hände? Kanske var det på 80-talet. Så det har pågått i trettio år. I en generation. En generation som har växt upp i ett tidevarv då vi steg för steg gjort en dygd av att sträva efter materiell egennytta. Normen säger oss att det är helt i sin ordning av att vara besatt av att skapa en förmögenhet och det enda naturliga är privatisering och ökande klyftor mellan rik och fattig.

Hur kunde det hända? Hur kunde alla de harmlösa, och ibland riktigt vackra, pusselbitar som vi lagt skapa ett pussel så fritt från värden, så fritt från långa tankar och så fullt med märkliga utrop om att det vi bygger är modernt.

Modernt? Vad är det? Är det tyngsta argumentet för en samhällsutveckling att den är modern? Då är man jävligt illa ute rent intellektuellt.

Vi ser en kapitalism växa fram som är alltför kreativ inte bara för samhällets bästa, utan också för sitt eget bästa. Vi ser en blå planekonomi växa fram - jag påstod att så skulle bli fallet redan när jag skrev boken Miljön,  makten och friheten i slutet av 80-talet. Men jag kunde inte drömma om att all sans och måtta skulle raderas ut. Att verkligheten skulle reduceras till en spelplan.

Nu identifierar sig partier, företag, riskkapitalbolag och fonder till spelare. Det började med att placerare definierade sig som spelare, sedan kom företagsledare och nu berättar partier om sig själva som spelare. Men, handen på hjärtat, vem vill egentligen låta sina liv, sina samhällen, sin planet ligga i händerna på spelare? Hur modernt det än utmålas som.

När Svenskt Näringsliv meddelade världen att den som studerar humaniora inte bör få lika stort studiemedel som den som studerar på t ex Handelshögskolan handlade det inte bara om synen på vad som är modernt. Det handlar om reduktion av värden. Det handlade om förakt för bildning. Och det samhälle där man anser bildning vara ett hinder för ekonomisk utveckling kan bara bli ett samhälle utan reella värden. Det må kallas modernt. Men det är bara fattigt.

Den höger som en gång upphöjde bildning till något viktigt har i modernitetens namn reducerat sig själv till något allt mer ytligt och slappt. Liberalismen har förminskats. Reducerats. Fördummats. I takt med att allt fler partier kallar sig liberala.

Liberaler som inte kan skilja på frihet för människor och frihet för kapital är i sig ett sorgligt kapitel. Frihet för människor gynnas av bildning, frihet för kapital gynnas av spelinstinkter.

John Stuart Mill var en liberal som dagens liberaler gärna hänvisar till. De har mycket att lära av liberalismens fader, inte minst när när gäller synen på ekonomi, ekonomisk tillväxt och arbetstid. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer. som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom. Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning.

Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.

Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete."


Så skrev han alltså, John Stuart Mill. Det märkliga är att de partier som idag står längst ifrån detta är de partier som kallar sig liberala, tätt följda av Löfvens socialdemokrati. Och i dagspolitiken är det snarast Vänsterpartiet, följt av Miljöpartiet, som åtminstone i högtidligare sammanhang vädrar tanken att ta ut framstegen genom att minska arbetstiden - och istället för ökande konsumtion satsa på kultur och sociala framsteg... Vad säger de som idag identifierar sig som liberaler om det? Är det inte pinsamt att ett före detta kommunistiskt parti vädrar mer av god liberalism än själva liberalerna?

En av liberalismens stora var Herbert Spencer och honom har liberaler närmat sig allt mer i sin reella politik. Spencer var den som glatt utropade: "Den odugliges elände, de olyckor som drabbar de oförutseende, de latas hunger och de svagas undanträngande av de starka, som överlämnar så många åt fattigdom och elände, är utslag av en stor vittseende godhet". 

När man, för att skapa det man kallar "jobbpolitik", drar undan medel från sjuka och arbetslösa för att uppnå det man anser vara "goda målsättningar"  så är det faktiskt helt i linje med den gamle liberalens tankegångar. Det är ingenting dagens svenska liberaler vill höra talas om, för liberalen Spencer uppfattas som obehaglig, som någon man avskyr att bli påmind om. Att man i väna ordalag bygger sina åtgärder på just hans värderingar vill man absolut inte låtsas om.

Spencer var en så kallad manchesterliberal.  Många liberaler ser, även om man bortser från argumenteringen när det gäller att göra sjuka fattigare för att kunna sänka skatten för friska, faktiskt på världen i den anda som Spencer gav uttryck för. För visst är det väl så att man uppfattar t ex frihandel, utan sociala och ekologiska regelverk, som något av en "stor vittgående godhet" i syfte att nå högre värden längre fram. Utifrån samma princip som Spencer argumenterade: några måste offras för flertalets och framtidens bästa. 

Det är mycket märkligt att liberaler är  fundamentalistiska motståndare mot just miljö- och socialklausuler i handelsavtal. Frihandel, i liberal tappning, är någon sorts marknadsanarkistisk handel utan regler.  Man anser att regler - bortsett från regeln att inga regler skall få finnas - inskränker frihandeln och därmed det som kallas ekonomisk tillväxt. 

Tanken är att om man offrar någon eller några generationer - som med hjälp av taskig arbetsmiljö, dåliga löner och stora utsläpp kan få arbete - så skapar man en utvecklingsspiral som så småningom skapar möjligheter att införa bättre villkor för nästa generation. Eller åtminstone nästnästa. Min fråga är: Varför vill man inte skapa bättre förhållande redan idag genom schyssta spelregler i handeln? Hur kommer det sig att frihandel utan goda regelverk uppfattas som bättre än fri handel med goda regelverk som skyddar både människor och miljö?

I boken Miljön, makten och friheten skrev jag: "För att vi skall slippa se det som finns i andra änden av de varor vi köper så sker handeln globalt och via ombud. Ombuden är transnationella bolag, råvarubörser, matbörser och ansiktslöshet. För att slippa se, höra och känna använder vi oss av ett av historiens mest missbrukade ord: frihet. Men den "fria" världshandeln är inget annat än den rikes frihet att suga ut den fattige". 

Herbert Spencers ande vilar således över en hel del av dagens politik. Socialliberalismen har i så motto trängts tillbaka av manchesterliberalismen. Den senare varianten av liberalism brukar mången god liberal verbalt och nästan hänryckt ta avstånd ifrån. 

Men i praktiken har just det tankemönster som kännetecknar manchesterliberalismen stort genomslag i liberalers realpolitik. Det är därför man anser att sjuka och arbetslösa skall få sämre villkor, det är därför man anser att pensionärer som slitit ut sig under sitt arbetsliv skall betala högre skatt än de pensionärer som orkar jobba några år extra.

Nationellt har goda socialliberaler - detta mer eller mindre utdöda släkte - genom historien tagit socialt ansvar genom att införa - eller åtminstone acceptera - schyssta spelregler. Men så fort man gått utanför nationsgränsen har den liberala regeln varit att schyssta spelregler är ett hinder. På det sättet har mången liberal - även av den socialliberala arten - reducerat sig själva till något av egoistiska nationalister. Vi skall ha schyssta regler här hemma, men vi utnyttjar gärna att de andra har taskiga villkor. 

En gång i tiden hade jag en debatt med den socialliberale folkpartiledaren Bengt Westerberg om det rimliga i att vi som svenska konsumenter skulle utnyttja barnarbete i andra länder. Han ansåg att det var rimligt. Däremot krävde han att alla här hemma skulle ha rätt till egen rum i långvården. Nationalism kan man kalla detta.

Liberalismens största brist är att man har så svårt att skilja på frihet för människor och frihet för kapital. Eller om man så vill: frihet för fysiska personer och frihet för juridiska personer. Man har också mycket svårt att förstå att begreppet "frihet" måste analyseras utifrån frågan: frihet för vem?

Vad var det nu liberalen Spencer sa? Jo: "Den odugliges elände, de olyckor som drabbar de oförutseende, de latas hunger och de svagas undanträngande av de starka, som överlämnar så många åt fattigdom och elände, är utslag av en stor vittseende godhet". 

Vad har nu liberaler att säga om det? Vems frihet försvarar man? 


Isac Newton lärde oss mycket och jag gillar honom på många sätt - men han förledde oss också att se på världen på ett mekaniskt sätt. Han gav oss gravitationsteorin och fick oss att tro att allt kan beskrivas som materia och mätas matematiskt. Världen är ett urverk. Mätstickan är en värdemätare. 

Men: vi missuppfattade honom genom att eliminera livets kvalitéer från de kvantiteter de ingår i. Mer och större blev synonymt med bättre.Och så har det fortsatt. 

Det är volymer och matematik som gäller. Nationalekonomin, och därmed också det mesta av dagens politik, har tagit fasta på denna föreställning. Så kom välstånd att mätas i ett volymmått: "bruttonationalprodukt". Ekonomi reducerades till en fråga om ständigt ökad produktion och konsumtion. Ekonomer och börstempel ersatte Gud och kyrkorna som normskapare. Jag kan inte påstå att det blev så mycket bättre. Bara annorlunda.

Om var och en gör det som är bäst för den egna ekonomin, då bli det bäst för alla, hävdade nationalekonomins, och den liberala marknadsekonomins, fader Adam Smith. Om vi låter den osynliga handen styra, så blir allt till det bästa. Men. Smith menade att den osynliga handen måste styrs av moral och etik. Människor vill ju inte stå där med skammens rodnad inför vare sig vår Herre eller inför sina grannar, menade Smith.  Han begrep att marknad utan formella eller moraliska regler skulle urarta, bli en marknad där det gällde att bara se till sig själv, bortse från den andre och vända bort blicken när man såg något vedervärdigt.

Adam Smiths regelverk för att inte skämmas fungerade hyggligt när marknaden var så liten att producent och konsument kunde se varandra i ögonen. Och när kyrkan stod mitt i byn som ett varnande finger, ett hotande monument och/eller ett budskap om att det fanns högre värden. I dag konsumerar vi något som någon producerat på andra sidan jorden, vi behöver inte skämmas när vi ser ögonen på den vi utnyttjat för att få varorna så billigt som möjligt och den där kyrkspiran uppfattar vi mest vara en arkitektonisk del av samhället. 


Adam Smith - marknadsekonomins fader - underkänner således dagens marknad. Spelreglerna, som han utgick från var eviga, var inte eviga. Spelreglerna försvann. Därmed har grundförutsättningarna för marknadsekonomin förändras.

De informella spelreglerna på temat "man vill inte skämmas" måste ersättas med formella spelregler. Sådana ogillar dagens liberaler. Därmed är de inte ens liberala, sett ur marknadsekonomins faders perspektiv.

Resultatet är givet: vi lever inte på ett sätt som är vare sig etiskt eller ekologiskt hållbart. Vi lever på ett sätt som förtar våra och andras möjligheter att leva i morgon. Vi anser oss inte har råd till något annat. Vi är nämligen fångar i ett system som gröper ut mänskligheten i oss. Vi upprätthåller system som inte är hållbara eftersom vi är fångar i just det systemet.

För att upprätthålla det ohållbara krävs det maktutövning. I form av livsstilspropaganda som styr våra tankar. Reklam är livsstilspropaganda. Reklam kan göras av den som har råd. Den som har råd kan därmed styra normerna. Om normerna tvingas in i den ekonomiska teorin som säger att vi behöver konsumera mer för att upprätthålla det system vi lever i - så har vi plötsligt hamnat i den situation att vi som människor reducerat oss själva till medel för upprätthållande av systemet. Vi skall arbeta för att konsumera så vi kan producera på det att vi kan arbeta så vi kan konsumera mera. Vi är fast. I ett hjul.

Och liberalerna - de som gör anspråk på att vara liberaler - har fastnad i den fälla som John Stuart Mill varande dem för i sin bok Nationalekonomins principer:

"Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning. (-) Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete. (-)  Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det."

Liberalismens bästa delar är värda ett bättre öde än att hanteras av dagens liberaler.

Almedalen (C): Sista talet i dubbel bemärkelse?

Att prata sista dagen i Almedalen är ingen höjdare. De flesta har åkt hem, de sista entusiasterna är kvar. Annie Lööf skall tala. Men i bagaget har hon vetskapen att hennes parti - efter försäljningen av Centertidningarna - är rikast i Nordeuropa. 

I en kris kan man kasta in åtskilliga miljoner extra för att köpa reklamplats. 

Ändå riskerar talet att inte bara bli veckans sista utan Centerpartiets sista.

Danska grisknorrar drog upp Centern i EU-valet, en del mätningar tyder på att partiet är på väg tillbaka till utmarkerna kring de förargliga fyra procenten. Men som sagt: pengar finns, reklam kan köpas.


En undring: kommer någon av de gamla partiledarna att sitta i publiken... eller försöker man hålla Maud Olofsson borta för säkerhets skull?

Både Olof Johansson och Lennart Daléus verkar lagom roade av sitt gamla partis sväng till Stureplan och historiska kovändning när det gäller energiuppgörelsen - skulle förvåna om de dök upp på bänkraderna.

Jan Björklund - som igår uppträdde i bondeförbundsskjorta - och centerpartisterna lär inte vara de godaste vännerna i regeringen om man får tro ryktena.

Energipolitiken ligger till grund för detta, berättas det. Centerpartisterna lär inte var så kanonnöjda med att Björklund lanserar energiuppgörelsen som att det verkligen kommer att byggas ny kärnkraft.

Skulle Annie Lööf, likt Jonas Sjöstedt, hälsa kärnkraftsmotståndarna med sina flaggor så lär det snarast bli burop till svar.


I övrigt verkar Annie Lööf stolt över såväl utförsäljningar (typ Apoteket och Centerns politik) som att riskkapitalbolag äger alltmer inom välfärdssektorn.

Annie Lööf vill verkligen fortsätta att stå till höger om moderaterna i de flesta frågor. Det var länge sedan man kallade sig för Mittens Rike i valkampanjerna...

Egentligen borde jag fylla ut med texten här så att Mittens rike till höger (om du läser på en dator och inte i en mobil) inte ser ut att hänga fritt för sig själv.

Ett sätt att fylla ut kan ju förstås vara att erkänna att jag höll stenhårt på Costa Rica igår. Trots att bloggen har ett tjugotal dagligen återkommande läsare från just Holland och inte en enda från Costa Rica. Behöver jag påpeka att Costa Rica har grundlagsfäst att man inte skall ha någon militär och att landet riktar in sig på att bli det första som blir helt koldioxidneutralt.

Så till gårdagens talare...





Jan Björklund...
Sveriges lärare kan nu lugnt koppla av för semester. Jan Björklund har hållit sitt tal och inga omskakande nya hyss presenterades inför höstterminen. Istället var talet en hyllning till vinster i välfärden, en plädering för ökande löneklyftor och en analys från 60-talet av ekonomisk tillväxt.

Temat var annars feminism utan socialism. Och Björklund friserade friskt och kreativt den liberala historien. Men det kan ju beror på att han gått i en skola med dålig historieundervisning.

Han berättade om hur liberaler drivit fram kvinnlig rösträtt och berättade att Selma Lagerlöf minsann var kommunalt aktiv i folkpartiet. Det han inte ville minnas, eller ens hade kunskap om, var att Selma Lagerlöf var minst sagt förbannad på den liberale ledaren Karl Staaf för att denne inte var villig att driva igenom kvinnlig rösträtt.

När statsminister Karl Staaf 1905 fick motta en petition med 130 underskrifter av välkända kulturpersonligheter – bland annat just Selma Lagerlöf – så svarade han att männens rösträtt var ”den mogna frågan”. Så liberalerna prioriterade kamp för männen och 1909 ramlade det ut ett riksdagsbeslut om allmän rösträtt för ”ansvarsfulla medborgare”. 

Med ”ansvarsfulla medborgare” menades de som inte var fattiga, värnpliktsvägrare eller kvinnor. 

Inte förrän 1921 fick kvinnor rösträtt - sist i Norden. Först var Finland - där fick kvinnor rösträtt redan 1906 utan att minsta liberal var inblandad. Finland var ett storfurstendöme under den ryske tsaren.  Norge fick rösträtt 1913. Danmark och Island 1915. Utan en enda svensk liberal på plats... Liberalerna i Sverige kämpade däremot emot ett antal år. 

Vidare ironiserade Björklund över friårsidén genom att helt fräckt ljuga om vad det innebär: han gav sken av att äldrevården skulle lamslås när anställda skulle få friår. Trots att han vet att man bara kan få sitt friår om någon som är arbetslös kan ta jobbet istället och om arbetsgivaren accepterar det. Björklund är dålig på historia men kan dra historier.

Dessutom hade han mage att påstå att Elin Wägner var folkpartist... Häpnadsväckande. Hon var pacifist, ekofeminist och bildade ett eget kommunalt parti i Berg i Småland.

Förutom alla friseringar av sanningen så blev det ibland krystat värre. Som t ex att kvinnor skulle drabbas illa om vinstuttag i äldreomsorgen förbjöds och kvinnor istället erbjöds starthjälp för att dra igång personalkooperativ - som är MP:s gamla idé och som nu Jonas Sjöstedt vill gynna när vinstuttag skall förbjudas. För Björklund är feminism att bolag med kvinnliga ägare tar ut vinst - istället för att återinvestera i verksamheten - men inte att kvinnor startar kooperativ och gemensamt äger sin verksamhet.

Förutom en hyllning till liberaler som agerat så att Sverige fått kvinnlig rösträtt sist i Norden och en hyllning av vinster i välfärden var talet en hyllning till ökande löneklyftor.


Gammal tröttsam 60-talsargumentaion för ekonomisk tillväxt förekom också. Att liberalismens främsta namn förkastat iden om den eviga ekonomiska tillväxten bekom förstå inte Björklund ett smack. Låt mig citera John Stuart Mill som i sitt huvudverk Nationalekonomins principer skrev så här: 

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer. som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom. Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning.

Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.

Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete."

Så skrev han alltså, John Stuart Mill. Det märkliga är att de partier som idag står längst ifrån detta är de partier som kallar sig liberala. Och i dagspolitiken är det bland annat Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ som vädrar dessa liberala tankar...

Läs gärna den här argumentationen som redan tidigare är skriven som svar på sådana argument som Björklund presterade.

Centerliberalism ?

När var det egentligen det hände? Kanske var det på 80-talet. Så det har pågått i trettio år. I en generation. En generation som har växt upp i ett tidevarv då vi steg för steg gjort en dygd av att sträva efter materiell egennytta. 

Normen säger oss att det är helt i sin ordning av att vara besatt av att skapa en förmögenhet och att det är naturligt med privatisering och ökande klyftor mellan rik och fattig. Det borgerliga parti som motsatt sig detta var under många år Centerpartiet.

Alla de harmlösa, och ibland riktigt vackra, pusselbitar som lagts de senaste årtiondena av allt från socialdemokrater och miljöpartister till traditionellt borgerliga partier har skapat ett pussel som är allt mer fritt från värden större än kronor och ören.

När Svenskt Näringsliv meddelade att den som studerar humaniora inte bör få lika stort studiemedel som den som studerar på t ex Handelshögskolan handlade det om reduktion av värden. Den höger som en gång upphöjde bildning till något viktigt har i modernitetens namn reducerat sig själv till något allt mer ytligt och slappt. Det andas nyliberalism i vidare bemärkelse.

Liberalismen har förminskats. Reducerats. Fördummats. I takt med att allt fler partier kallar sig liberala. Det har blivit alltmer av manchesterliberalism och allt mindre med socialliberalism. Centern är ett varnande exempel på detta. Det började med hur retoriken svängde under Maud Olofssons era och därefter valde partiets medlemmar, med öppna ögon, en företrädare med nyliberala värderingar. Thatcher och den iskalla egoismen översteprästinna - Ayn Rand - fördes fram som politiska idoler. 

Nu ligger ett idéprogram på bordet som präglas av just detta. Vad hade Centerns medlemmar förväntat sig? Fälldins rättvisepatos och kritik av bolagshögern? Johanssons retorik för ett samhälle med små klyftor och ekohumanistiska värden?

Liberalism kan ju vara lite vad som helst - precis som socialism kan vara lite vad som helt. Centern har vandrat från socialliberala drag till manchesterliberala. Man har fått svårt att förstå skillnaden på frihet för fysiska personer och frihet för juridiska personer - eller om man så vill: frihet för människor och frihet för kapital.

Jag har förstått att många centerpartister framför allt reagerat på några sakfrågor i förslaget till idéprogram. Själv upprörs jag inte alls av en vision om en gränslös värld för människor, vilket väl i sak innebär att man skall kunna röra sig fritt över hela världen, vilket också skulle innebära fri invandring. Men jag får en stark känsla av att målet om det gränslösa egentligen är ett svepskäl för att försämra de sociala villkoren, radera ut trygghet på arbetsmarknaden och reducera människan till en kugge - inte i det statliga maskineriet, men väl i det kapitalistiska. Man använder retorik byggt på solidaritet för att bygga ett osolidariskt samhälle.

Jag har inte heller några problem med att diskutera hur arvsrätten skall se ut - Folkpartiets störste ledare genom åren, Bertil Ohlin, uttryckte vid något tillfälle sympati för tanken om hundra procents arvsskatt av rent liberala skäl. Allas lika värde. Då kan man väl åtminstone ha rätten att diskutera om barn alltid skall ha rätten att ärva med automatik.

Det är alltså något helt annat i den i Annie Lööfs närstående Stureplanscenterns agenda som jag reagerar mot. Det är att avsaknaden av förståelse för hur illa det kan gå i ett allt mer skiktat samhälle, att de förslag man lägger ökar otryggheten för människor i en tid när tryggheten redan krackelerar. Att man har så oändligt svårt att förstå skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital. Att frihet för kapital faktiskt reducerar människans frihet. Att statens uppdrag borde vara att värna människans frihet. Men inte retoriskt ytligt, utan att också på allvar analysera vems frihet man värnar. Frihet för en, kan innebära ofrihet för en annan. När grupperingen kring Stureplanscentern talar om slopad skolplikt finns anledning att fundera över hur den pusselbiten passar in i Stureplanscenterns nyliberala pussel.

En av liberalismens stora var Herbert Spencer och honom borde nog en del centerpartister av den nya skolan fundera en del över. Det är han som syns på bilden här uppe till höger. Spencer var den som glatt utropade: "Den odugliges elände, de olyckor som drabbar de oförutseende, de latas hunger och de svagas undanträngande av de starka, som överlämnar så många åt fattigdom och elände, är utslag av en stor vittseende godhet". 

När regeringen, för att skapa det man kallar "jobbpolitik", drar undan medel från sjuka och arbetslösa för att uppnå det man anser vara "goda målsättningar"  så är det faktiskt helt i linje med den gamle liberalens tankegångar. Det är ingenting dagens svenska liberaler vill höra talas om, för liberalen Spencer uppfattas som obehaglig, som någon man avskyr att bli påmind om. Att man i mindre bryska ordalag bygger sina åtgärder på just hans värderingar vill man absolut inte låtsas om.

Herbert Spencers ande vilar således över en hel del av dagens politik. Socialliberalismen har i så motto trängts tillbaka av manchesterliberalismen eller, om man så vill, laissez-faire-liberalism. Man bör nog se den nya centerledningen i detta ljus.

Liberalismens stora brist är alltså att man har så svårt att skilja på frihet för människor och frihet för kapital. Eller om man så vill: frihet för fysiska personer och frihet för juridiska personer. Man har också mycket svårt att förstå att begreppet "frihet" måste analyseras utifrån frågan: frihet för vem? Här har Stureplanscentern mycket att fundera över - eller rättare sagt: Centerns medlemmar har mycket att fundera över i en tid när en liten grupp placerad i riksmediernas närhet är på väg att helt omforma partiets syn på människa och frihet.

Kanske borde Centern - om man nu vill kasta ekohumanismen överbord och bli ett liberalt parti - åtminstone lyssna mer på John Stuart Mill.

Han var socialliberal. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer. som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom. Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning.

Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.

Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete."

Så skrev han alltså, John Stuart Mill. Det märkliga är att de partier som idag står längst ifrån detta är de partier som kallar sig liberala. Och Centerpartiet är på väg att bli värst. Egendomligt hur snabbt ett maktövertagande kan ske i ett parti.

Vad hände med Globalpartiet?

Många som kommenterar den här bloggen har undrat vad som hänt med Globalpartiet. Som ju är ett exempel på vad som väntar när det bara finns två block som färdas åt samma håll - med enda skillnad att det ena far fram i högerfil och det andra i vänsterfil.

Under helgen startade en Facebookgrupp för intresserade. En titt visar att det snabbt gav över hundra medlemmar.

Undrar hur MP hade bildats 1981 om det funnits tillgång till Internet, Facebook och E-post... Herregud, så lätt det varit!

Det var drygt ett år sedan jag skrev en debattartikel i SvD som varnade för nya partibildningar som följd av att de gamla saknar visioner och vägrar ta i frågan om vad som kommer efter tillväxt- och konsumtionssamhället. Så här skrev jag:

När finanskrisen nyss hade utlösts uttalade Fredrik Reinfeldt att det nu gäller att hålla igång hjulen, att konsumera som vanligt, att inte låta sig nedslås. Nu, när vi kommit en bit in i krisen, uttalar oppositionsledaren Mona Sahlin att ett högre barnbidrag bör utbetalas inför julen så att konsumtionen kan hållas igång.

Budskapet är: varva upp, växla upp och fortsätt köra.

De två politiska block som nu cementerats utgör således poler på samma utvecklingsväg. Det finns något tragiskt i detta, något värderingsmässigt fattigt och djupt oroande.

Politiken har snävats in, som om den måste hålla sig inom en tankarnas och idéernas godkända bur.

Vi har, trots alla möjligheter till motsatsen, fastnat i ett ekonomiskt slaveri där ständig jakt på ökande ekonomiska volymer driver bort möjligheten att ta tillvara allt det goda som vi, och tidigare generationer, uppnått. Risken för detta har många varnat för.

Den konservative tänkaren Staffan Burenstam Linder (m) skrev i Den rastlösa välfärdsmänniskan (1968) att ”de profana tänkare som utvecklade den ekonomiska tillväxtens evangelium, betraktade ekonomiska framsteg som ett verksamt medel att skapa kulturellt framåtskridande”, men att detta mål redan tappats ur sikte och att vi skulle riskera att hamna i ekonomiskt slaveri ”i de bok-förda expansionsökningarnas namn”.

John Stuart Mill, liberalismens fader, menade att ekonomisk tillväxt var nödvändig till dess att vi levde i materiellt goda samhällen, men när vi nått dithän skulle annat få växa: den fria tiden, kulturen och det Mill kallade andligheten.

Bertrand Russel, för att ta någon från en annan politisk hemvist, menade att de ekonomiska framgångarna är att se som ett medel att frikoppla oss från den ekonomiska processen.

Men istället för att frikoppla oss har vi fäst oss. Vi har låtit oss bli infångade i ett tänkande som förlamar vår förmåga att bryta oss loss från det ekonomiska hjul som, enligt rådande norm, måste snurra allt fortare.

Vi triggas, genom allt mer befängd och intellektuellt undermålig propaganda, till tron att ökad konsumtion leder till ökad lycka.

Fattigbeviset i detta synsätt åskådliggörs när ekonomer sätter hoppet till att amerikanska föräldrar ska fortsätta att begrava sina ungar i högar av kinesiska leksaker, vars hållbarhetstid blir allt kortare innan de hamnar på sopbergen.

Konsumtionstempel har brett ut sig som helgedomar, ekonomismen har blivit religion och tillväxt har blivit ett mantra. Vi reducerar oss till ekonomiska varelser, trots att vi är biologiska, sociala och kulturella varelser vars grundläggande behov inte tillfredsställs genom köpandets och ägandets normer.

Det är lika viktigt att inse detta, i ett land som vårt, som att inse att materiellt fattiga länder har reella behov av såväl materiellt som ekonomiskt växande.

Det finns förvisso massor av områden även i vårt land som behöver växa – men att inbilla sig att detta är detsamma som att den totala tillväxten ständigt måste öka är feltänkt.

Effekterna av den lågkonjunktur vi kört in i kommer att drabba enskilda människor hårt. Att rusa rakt in i väggen, som samhällsekonomin nu gör, när man planerat för full fart leder naturligtvis till smällar.

Men hur kan man inbilla sig att evig tillväxt är möjlig, eller ens önskvärd?

Vi har kommit dithän att det vore en nåd att höra åtminstone några ledande politiker offentligt ställa frågan: vad gör vi nu? För vi kan ju inte fortsätta som förut.

Men idag hör jag inte detta från något politiskt parti. I stället snöper man debatten och vill föra upp oss på samma spår som vi just ramlat av.

Spår som leder till ständigt ökande konsumtion, ständig jakt på större volymer, ständigt räknande i kvantiteter på ett sätt som stressar människa, djur och natur.

Partierna har, om inte annat så på grund av den förlamande blockpolitiken och rädslan att tappa marginalväljare, fastnat i åsikternas bur.

Detta gör politiken fattigare. Och det kommer, förr eller senare, att föda ett nytt parti med rimligare värdegrund.

(Hela artikeln finns här).