Centerliberalism ?

När var det egentligen det hände? Kanske var det på 80-talet. Så det har pågått i trettio år. I en generation. En generation som har växt upp i ett tidevarv då vi steg för steg gjort en dygd av att sträva efter materiell egennytta. 

Normen säger oss att det är helt i sin ordning av att vara besatt av att skapa en förmögenhet och att det är naturligt med privatisering och ökande klyftor mellan rik och fattig. Det borgerliga parti som motsatt sig detta var under många år Centerpartiet.

Alla de harmlösa, och ibland riktigt vackra, pusselbitar som lagts de senaste årtiondena av allt från socialdemokrater och miljöpartister till traditionellt borgerliga partier har skapat ett pussel som är allt mer fritt från värden större än kronor och ören.

När Svenskt Näringsliv meddelade att den som studerar humaniora inte bör få lika stort studiemedel som den som studerar på t ex Handelshögskolan handlade det om reduktion av värden. Den höger som en gång upphöjde bildning till något viktigt har i modernitetens namn reducerat sig själv till något allt mer ytligt och slappt. Det andas nyliberalism i vidare bemärkelse.

Liberalismen har förminskats. Reducerats. Fördummats. I takt med att allt fler partier kallar sig liberala. Det har blivit alltmer av manchesterliberalism och allt mindre med socialliberalism. Centern är ett varnande exempel på detta. Det började med hur retoriken svängde under Maud Olofssons era och därefter valde partiets medlemmar, med öppna ögon, en företrädare med nyliberala värderingar. Thatcher och den iskalla egoismen översteprästinna - Ayn Rand - fördes fram som politiska idoler. 

Nu ligger ett idéprogram på bordet som präglas av just detta. Vad hade Centerns medlemmar förväntat sig? Fälldins rättvisepatos och kritik av bolagshögern? Johanssons retorik för ett samhälle med små klyftor och ekohumanistiska värden?

Liberalism kan ju vara lite vad som helst - precis som socialism kan vara lite vad som helt. Centern har vandrat från socialliberala drag till manchesterliberala. Man har fått svårt att förstå skillnaden på frihet för fysiska personer och frihet för juridiska personer - eller om man så vill: frihet för människor och frihet för kapital.

Jag har förstått att många centerpartister framför allt reagerat på några sakfrågor i förslaget till idéprogram. Själv upprörs jag inte alls av en vision om en gränslös värld för människor, vilket väl i sak innebär att man skall kunna röra sig fritt över hela världen, vilket också skulle innebära fri invandring. Men jag får en stark känsla av att målet om det gränslösa egentligen är ett svepskäl för att försämra de sociala villkoren, radera ut trygghet på arbetsmarknaden och reducera människan till en kugge - inte i det statliga maskineriet, men väl i det kapitalistiska. Man använder retorik byggt på solidaritet för att bygga ett osolidariskt samhälle.

Jag har inte heller några problem med att diskutera hur arvsrätten skall se ut - Folkpartiets störste ledare genom åren, Bertil Ohlin, uttryckte vid något tillfälle sympati för tanken om hundra procents arvsskatt av rent liberala skäl. Allas lika värde. Då kan man väl åtminstone ha rätten att diskutera om barn alltid skall ha rätten att ärva med automatik.

Det är alltså något helt annat i den i Annie Lööfs närstående Stureplanscenterns agenda som jag reagerar mot. Det är att avsaknaden av förståelse för hur illa det kan gå i ett allt mer skiktat samhälle, att de förslag man lägger ökar otryggheten för människor i en tid när tryggheten redan krackelerar. Att man har så oändligt svårt att förstå skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital. Att frihet för kapital faktiskt reducerar människans frihet. Att statens uppdrag borde vara att värna människans frihet. Men inte retoriskt ytligt, utan att också på allvar analysera vems frihet man värnar. Frihet för en, kan innebära ofrihet för en annan. När grupperingen kring Stureplanscentern talar om slopad skolplikt finns anledning att fundera över hur den pusselbiten passar in i Stureplanscenterns nyliberala pussel.

En av liberalismens stora var Herbert Spencer och honom borde nog en del centerpartister av den nya skolan fundera en del över. Det är han som syns på bilden här uppe till höger. Spencer var den som glatt utropade: "Den odugliges elände, de olyckor som drabbar de oförutseende, de latas hunger och de svagas undanträngande av de starka, som överlämnar så många åt fattigdom och elände, är utslag av en stor vittseende godhet". 

När regeringen, för att skapa det man kallar "jobbpolitik", drar undan medel från sjuka och arbetslösa för att uppnå det man anser vara "goda målsättningar"  så är det faktiskt helt i linje med den gamle liberalens tankegångar. Det är ingenting dagens svenska liberaler vill höra talas om, för liberalen Spencer uppfattas som obehaglig, som någon man avskyr att bli påmind om. Att man i mindre bryska ordalag bygger sina åtgärder på just hans värderingar vill man absolut inte låtsas om.

Herbert Spencers ande vilar således över en hel del av dagens politik. Socialliberalismen har i så motto trängts tillbaka av manchesterliberalismen eller, om man så vill, laissez-faire-liberalism. Man bör nog se den nya centerledningen i detta ljus.

Liberalismens stora brist är alltså att man har så svårt att skilja på frihet för människor och frihet för kapital. Eller om man så vill: frihet för fysiska personer och frihet för juridiska personer. Man har också mycket svårt att förstå att begreppet "frihet" måste analyseras utifrån frågan: frihet för vem? Här har Stureplanscentern mycket att fundera över - eller rättare sagt: Centerns medlemmar har mycket att fundera över i en tid när en liten grupp placerad i riksmediernas närhet är på väg att helt omforma partiets syn på människa och frihet.

Kanske borde Centern - om man nu vill kasta ekohumanismen överbord och bli ett liberalt parti - åtminstone lyssna mer på John Stuart Mill.

Han var socialliberal. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer. som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom. Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning.

Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.

Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete."

Så skrev han alltså, John Stuart Mill. Det märkliga är att de partier som idag står längst ifrån detta är de partier som kallar sig liberala. Och Centerpartiet är på väg att bli värst. Egendomligt hur snabbt ett maktövertagande kan ske i ett parti.