Bagatelleroch minnen 14: Alla tankar samlas i en hydda...

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Jag hade fem minuter på mig innan planet till Östersund skulle avgå. Bilen på väg till flygplatsen hade halkat av vägen. Vintern var inte bara kall, den var hal också.

Jag äntrade in i terminalen, tog trappan upp till avgångshallen och hamnade så småningom nästan längst bak i planet. Bredvid mig, vid fönstret, satt en flicka som såg ut att vara sju-åtta år. Hon kikade på mig i smyg när planet rullade ut på startbanan, satte fart och lyfte.

- Det är du som är Birger, va, sa hon.

- Ja, sa jag. Och du, vad heter du?

- Stina, sa hon och fingrade på den inplastade räddningsinstruktionen. Jag röstade på miljöpartiet när vi röstade i klassen. Skulle du våga hoppa om vi skulle störta?

- Nej. Det vore nog säkrare att sitta kvar. Förresten störtar vi inte.

- Hur vet du det?

- Det är säkrare att flyga än att åka bil.

- Jaha, men hur vet du att vi inte störtar?

- Nej, det är klart att jag inte vet direkt. Men jag är väldigt, väldigt säker på att vi inte störtar.

- Hur kan du vara det? Skulle vi störta skulle min mamma bli ledsen. Hon ville inte att jag skulle flyga till pappa idag. Pappa bor i Östersund. Förresten behöver du inte säga att du är säker på att vi inte skall störta. Jag är lugn i alla fall, förstår du.

Vi satt tysta ett tag. Jag bläddrade i Svenska Dagbladet och hon bläddrade i Dagens Industri och såg ut som hon inte gjort annat.

- Vet du om att alla barn som föds består av återvänt material, frågade hon. Varenda bebis är gjort av atomer som innan dom hamnade i kroppen  var någon annanstans. Vet du om att jag är återvunnen? Du med! Så om vi störtar i skogen så kommer våra atomer lösa och kan bli tallar istället. Och sen växer dom och huggs ner och eldas upp och så kommer atomerna lösa igen och kanske blir dom en människa igen. Sven kanske han heter.

Hennes ögon såg retigt glada ut. Hon berättade att hennes föräldrar var skilda, att mamman var tandläkare i Stockholm och att pappan jobbade på flygflottiljen i Östersund och att hon flög däremellan och att hon inte var rädd att flyga längre.

- För störtar vi så blir jag kanske Sven.

Hon satt tyst länge.

- Tror du på komposter?

- Ja, det är ju bra. Det är ju också återvinning.

- Jag tycker man skulle ha en kompost utanför kyrkan. Där kunde man lägga alla döingar. Det är varmt i vår kompost som vi har på vår tomt. Det är varmt på vintern också. Men man måste lägga sågspån i den. Mamma säger att pappa har sågspån i huvudet.

- Flyger du ofta?

- Nästan bara till pappa en gång i månaden. Fast han får inte ha uniform på sig när han möter mig. Då är han inte pappa. En pappa ska  inte ha uniform.

- Tycker du inte?

- Nä. Vad tycker du om kompost för döingar?

- Det skulle nog kännas konstigt för många.

- Är man död känner man inget.

- Nej, men det skulle nog kännas konstigt inuti de som lever.

- Tror du? Det tror inte jag.

- Men det kanske skulle ta längre tid innan du blir Sven? Kompost tar ju lite tid på sig. Atomerna och så.

- Så bråttom är det inte. Förresten störtar vi ju inte.  När jag blir stor ska jag bestämma att det skall vara  komposter för döingar. Vet du var alla tankar  tar vägen när man dör?

- Nej.

- Det vet jag.

- Vart tar dom vägen då?

- Dom samlas i en hydda.

- I en hydda?

- Ja, en ganska liten hydda. För tankar tar inte så stor plats.

- Var ligger hyddan då?

- Hur skulle jag veta det?

- Varför just en hydda?

- Dom måste skyddas från regn.

- Varför det?

- Annars blir dom bara sura. Och sura tankar är så tråkiga.

- Ja, det är klart.

- Sedan får dom inte blåsa bort heller. Därför är det bra med väggar. Men det måste var små hål i väggarna så dom kan se ut.

- Tror du tankar kan se?

- Ja, hur ska dom annars kunna tänka rött och grönt? Vet du att pappa tänker bättre när han inte har uniform?

- Gör han?

- Ja, jag sa ju det. Har han uniform tänker han bla bla bla bla. När han har vanliga kläder tänker han bättre. På att leka, spela och fika och så. Han skrattar mer också. Fast mormor säger att han är stilig i uniform.

- Mormödrar kanske tycker det?

- Ja, dom är ju gamla och deras flesta tankar har redan flugit iväg till hyddan. Mormor tycker inte om kompost heller. Hon tycker det är äckligt. Hon skulle inte gilla komposter utanför kyrkan! Jag tycker man kunde lägga alla uniformer i kompost också. Så kunde dom bli blommor. Och pappor kunde skratta mycket mer.

Minnen och bagateller 13: En surt luktande lärare

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Jag sitter och pratar med en av de lärare som gjorde mina år i skolan till något jag inte vill ha tillbaka.
 

Han sitter bredvid mig och luktar surt. Vi flyger över Skåne på väg mot Berlin. Jag känner igen den sura doften från rädda timmar i Norra Latin. Han pratar om sin gamla skola. Han är gammal nu. Han dricker en flygflaska rödvin och pratar om sunt förnuft och Newtons lagar som han försökt trycka in i oss vanartiga elever. Jag undrar varför han höll oss så helt utanför relativitetsteorin och kvantteorin. Kanske för att den nya fysiken krånglade till det till synes enkla som han kunde mäta?

Han har levt sitt liv och är bitter. Han kanske inte ens kom in i tamburen. Jag sörjer inte. Jag kan inte sörja över den mannens ensamhet och bitterhet. Han må ha det. Ett rättmätigt straff, tänker jag.

Jag skäms för mina primitiva känslor. Jag skäms ännu mer för att jag njuter av att den lärare jag avskydde mer än någon annan nu tvingas konstatera att jag blev nåt han aldrig trodde att jag skulle bli. Han hade förnedrat mig offentligt i klassrummet, hånat mig för att jag stammade. Han hade gjort år i skolan till ett helvete. Nu satt han där.Och luktade surt.

Jag märker hans rädsla och tycker synd om honom när vi till slut stiger av flyget på väg till var sin värld. Han vågar inte titta mig i ögonen när vi skiljs. Hade han bett mig om förlåtelse hade han fått den. För själv hade jag fått en lättare ryggsäck att bära. Hat är nämligen tungt att bära.

Berlin var sig inte likt, en mur hade fallit också där.

Bagateller och minne 12: Hans trovärdighet var större än min

Skisser: Lena Rosén Schlaug

Jag hade varit i Malmö och pratat. Nu var jag på väg tillbaka till Stockholm. Jag hoppades att bli ensam i tågkupén. Dels skulle jag förbereda morgondagens arbete, dels skulle det vara skönt att få vara i fred efter en jobbig dag. Men jag blev inte ensam. En man trampade in i kupén två minuter efter det att tåget rullat ut från Malmö Central.

Jag kände  igen honom. Han var en ganska betydande man i näringslivet. Jag var en ganska obetydlig grön politiker. Det visade sig att vi båda velat ha singelkupé - en sån där med egen dusch, nattfralla och med morgontidning väntande utanför dörren vid väckningen. En sån där kupé som den ensamstående småbarnsmamman skulle behöva - men som vi på gräddhyllan gärna åker i eftersom någon annan alltid betalar. Nu hade det varit slutsålt, och mannen hade kastat sig på i sista stund i hopp om att någon skulle erbjuda delad kupé.

Han var glad redan när han kom. Lätt salongsberusad efter en fest. Han bjöd på rödvin. Årgångsvin som han smugglat med från festen. Vi hade det ganska trevligt. Vi imponerade på varandra: han imponerade på mig för han kunde allt om världens fladdermöss, och jag imponerade på honom för jag kunde allt om världens handelsavtal. Fördomar raserades, och världen blev än mer komplicerad.

Han hade barnbarn. Det var dem han berättade om när tåget lämnade Hässleholm på sin fortsatta väg mot Stockholm genom den regniga natten.

Så småningom började vi prata om miljöförstöring och konflikten  mellan företagande och miljöhänsyn. Han satt mitt i smeten - och jag kunde kosta på mig att bortse från hans företags lönsamhet. Jag hade så mycket lättare att ta på mig ädla vingar och tänka långsiktigt, ta de stora greppen och tala om den nödvändiga omställningen till det hållbara samhället. Det lät säkert både pompöst och beskäftigt i hans öron. Det var ju hans arbete, och hans barns möjlighet att bo kvar i den stora villan även nästa år, som mina verbala krav på etik och miljöansvar hotade. Det eviga dilemmat. Det är så lätt att ikläda sig en politisk roll och tala om hur det borde vara när det är andras vardagliga villkor som måste förändras. Jag hade det lätt. Han hade det svårt.

Jag talade om att vi alla borde tilldelas ett ”rättvist miljöutrymme”, inte större än att var och en lever på ett sätt som alla kan leva alltid. Det innebär en ny livsstil för oss i den materiellt rika delen av världen. Jag talade vackert och stort och säkert väldigt engagerat.

Men är jag villig att själv ta konsekvenserna av dessa insikter? Eller räcker det med att försvara den egna livsstilen genom att hävda att omvärlden, systemen och strukturerna gör det svårt att göra det man egentligen borde göra?  Är det kanske till och med så att vi som tror oss veta hur det måste vara, men ändå lever på ett helt annat sätt, är större hycklare än de som struntar i allt vad ”rättvist miljöutrymme” heter? 

Det var i höjd med Osby vi började prata om hotet mot ozonhinnan långt däruppe i lufthavet.  De där sköra ozonmolekylerna, som skyddar oss från den ultravioletta strålning vi inte kan leva med.

- Jag ser det det som en utmaning för kosmetikaindustrin och läkemedelsindustrin, sa han. Och så berättade han om hur dessa, med gemensamma krafter, skulle kunna hitta på en salva som vi alla kan smeta på oss så vi klarar oss utan de där ozonet.

- Du är en pessimist, fortsatte han. Pessimisterna och domedagsprofeterna hävdade att London skulle läggas under hästskit när hästen introducerades en gång i tiden.  Pessimisterna hävdade att bilismen skulle ta död på grönskan, men titta på parkerna i Europas storstäder! Visst grönskar det! Ozonskiktet må falla sönder i små bitar, vi klarar det också ska du se.

Så sa han. I höjd med Osby. Att vi var i höjd med Osby visste jag inte då. Det fick jag veta först senare.

Ozonskiktets nedbrytning som tillväxtkick för kosmetikaindustrin. Tanken svindlade. Men han var fullt allvarlig. Vi valde att avsluta samtalet, det fanns inte mer att tillägga.

På morgonen sa vi inte ett ord till varandra. Kanske han tyckte att han gått för långt. Jag tyckte att jag i debattens hetta hade börjat moralisera. Han drog på sig kostymen, knöt slipsen och drog iväg med sin fyrkantiga väska till sin värld. Jag drog på mig jeansen, knöt slipsen och drog iväg med axelremsväskan till min värld. En ganska skyddad värld där jag hade råd att hålla mig med en del principer utan alltför stora uppoffringar.

Ungefär ett år senare sågs vi igen. Vi kom att hamna på samma tillställning. Vi låtsades inte om varandra, kanske tyckte vi båda att samtalet i tåget varit genant. Så småningom hamnade vi på var sin sida av plockbordet med prinskorvar, laxbitar och svarta oliver.

Han sa: Minns du vår tågresa och det där med ozonskiktet och kosmetikaindustrin? Glöm det. Om du nu kommer ihåg det. Det var utanför Osby på tåget från Malmö till Stockholm. Min yngsta dotter bor i Osby. Hon har fått cancer. Hudcancer. Malignt melanom.

Vi har träffats några gånger senare också. Han har installerat solceller på taket till sin nya lilla villa, bytt ”ner” sig till en liten energisnål bil, äter mest vegetariskt och förordar sänkt arbetstid ”så att människor får tid att leva också”. Han hade blivit berörd. Han hade ställts inför svåra vägval, svårare än jag någonsin ställts inför. Jag har gjort ”karriär” på mitt miljöengagemang. Han riskerade sin. Jag erkänner villigt att hans trovärdighet är större än min. Även om det känns lite bittert.

Ikväll, torsdag, 19:00 samtalar jag med Mats Ottosson om storboken Kor, en kärlekshistoria. Kunskapskanalen, SVT. Repris 24.00

Bagateller och minnen 11: Hennes händer var lite rynkiga nu

Detalj ur akvarell: Lena Rosén Schlaug

- Det blev ju aldrig nå´t av oss, sa hon. Jag har följt dig i tidningar och varit glad för din framgång. Inte kunde jag tro att du skulle bli den du blev. Är du den du tycks vara, eller är du den där jag minns? Skygg och på din vakt, var du. Vem är du nu?

Vad svarar man på det. Självklart förändras man som person när innehållet i vardagen blir förändrat. Man ser på världen från en annan utsiktspunkt, värderingarna förändras, den omgivning man lever med påverkar.

Hon tände en cigarett och höll den på det där sättet som jag minns så väl. Det är konstigt hur man kan minnas detaljer. Hennes händer, hennes sätt att hålla en cigarett. Hennes händer var lite rynkiga nu. Vi smuttade på vinet - vi hade suttit så länge att kaffet fått efterföljare den där sommardagen -  och kände nog båda hur glädjen att ses igen drunknade i sorg över att det aldrig blev något riktigt av det.

Vad hade det blivit av oss om vi valt varandra? Minuterna och timmarna hade fyllts med något annat, vägvalen hade blivit andra, ingen av oss hade varit där vi nu var. En enda minuts uppriktighet, då för länge sedan, hade kanske medfört ett helt annat liv. Kanske inte alls bättre, kanske inte sämre, men helt annorlunda. Inte hade jag flyttat till landet, inte hade jag haft de erfarenheter jag nu har med mig i bagaget, inte hade jag blivit politiker. En enda minuts uppriktighet och mod hade påverkat ett helt liv. Eller snarare två.

- Du, minns du att vi respekterade varandra på ett speciellt sätt, sa hon. Det var kanske just det som gjorde att det aldrig blev något. Det var dig jag kom till när jag var rädd, behövde tröst. Det var dig jag på något konstigt sätt ersatte med andra för att det var för allvarligt menat mellan oss. Men det var också dig jag blev mest besviken och ilsken på, kanske därför att jag brydde mig mer om dig än någon annan, att du fanns i ett speciellt ställe i mitt hjärta.

Det kunde varit jag som sa det.

Hon flyttade ihop med en man, de  fick barn och sedan gick åren. Jag flyttade ihop med en kvinna, vi fick barn och sedan gick åren. Det blev goda år fyllda med bra liv. Vi levde vid sidan av varandra och jag tänkte ofta på henne som en vän jag ville ha nära mig. När jag såg henne nu blev jag rörd, jag fick kämpa för att hålla inne tårarna när hennes tårar föll.

- Vardagsrum hemma är fyllt med böcker, sa hon. Väggarna är fyllda med böcker. I rummet står skinnsoffor och gardinerna är ganska tunga. Men när jag blev lämnad ekade det ändå i rummet som om det vore tomt. Märker du att jag vågar erkänna att jag blev lämnad? Det har jag aldrig vågat erkänna för någon annan. Knappt för mig själv.

Hon hade fortfarande vackra händer, en ring på vänster pekfinger. Hade jag vågat ta hennes händer då för länge sedan hade våra liv varit annorlunda. Förmodligen inte alls bättre, men annorlunda.

Nu hade hon ringt och sagt att hon gärna ville träffa mig en stund. Det var så länge sedan vi hörde av varandra. Hon hade permission. Var fri hela helgen. Utan bevakning. Vi satt där på restaurangen och såg på varandra och kanske tänkte vi båda att det var märkligt att det blev som det blev.

Hon blev dömd, fråntagen sina barn och satt nu mitt emot mig med en cigarett i handen som bara brann utan att hon rökte. En svart sorg gled genom mig och det kändes nästan som när man är på väg att svimma. Hade hon sluppit den där slumpens grinande ansikte om jag hade förmått mig att våga? Om jag inte varit så förbannat rädd att bli sårad? Om jag vågat hade det som blev inte blivit, timmarna hade fått annat innehåll, den minut när hon stack kniven i  mannen som sårat henne så djupt hade fått ett annat innehåll.

Jag känner mig skyldig.

Hon släckte cigaretten, vi betalade notan, kramade varandra och steg in i varsin taxi.

Ikväll, onsdag kl 19.00: Jag samtalar med professor Ingemar Ernberg om vad som är liv i kosmos, i cellen och i människan. Kunskapskanalen, SVT. Repris 24.00.

Minnen och bagateller 10: Medan jag var på språng

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Nu var hon död. Och hade tillönskats en vila i frid. Hon hade så sent som en vecka tidigare sänt mig en dikt som jag inte hade kunnat tolka eftersom jag inte förstod att hon var på väg att dö. Det hade gått så fort, jag hade fullt upp med politik och vänskap hamnade i bakvattnet och på en månad kan så mycket hända.

Visst, hon hade varit trött, det visste jag. Men att hon skulle dö, visste jag inte. Hon hade dött medan jag var på språng.

Jag var på språng till mitt som var så viktigt. Det var väl borta vid Karlaplan, på väg till en av de där debatterna som skulle vara så viktig, jag började gråta. Och en önskan om att hon inte skulle vila i frid kom över mig. Jag önskade vi skulle få en stund att prata med varandra. Bara en liten stund. Bara en enda gång. Reda ut det som blev fel, förklara meningen med det som blev missuppfattat.

För Guds skull, vila inte i frid. Kom som du vill, gärna som en - jag är ledsen men det var den uttjatade raden som kom till mig - fladdrande tyllgardin i ett sommaröppet fönster. Påminn mig om att tiden jag lever är nu, och att vara på språng inte är detsamma som att leva.

Terrorist

Jag har fått en del mejl om varför jag inte skrivit om terroristdådet i Norge. I lördags hade jag visserligen en kommentar, men den var ju ganska befriad från politiska analyser förstås. Och igår skrev jag faktiskt om hur föreställningar och fördomar styr oss - några har observerat kopplingen.

Min analys sammanfaller med denne skribent såväl vad gäller hur medierna inledningsvis föll för sina egna fördomar och föreställningar om vem eller vilka som var de skyldiga till dådet som kritik av att medier och bloggar upprepar terroristens namn - just på det sätt han planlagt att vi skall göra för att förstora honom -  istället för att bara tala om terroristen. Medier och bloggvärld går honom till mötes. Att bli duktig idiot i en terrorists planläggning tycks mig inte vara vare sig genomtänkt eller ärofyllt.

Jag funderar också emellanåt på om vi förstår att släkt och vänner till de hundratals människor, som råkar befinna sig på fel ställe på fel tid och som därmed mördas och lemlästas av obemannade drönare i Pakistan och Afghanistan, känner samma sorg och smärta som vi gör över det som hänt i Norge. I medierna tycks dessa liv inte vara värda just någonting. I kampen för en bättre värld får man väl, enligt många mediers och ledarskribenters logik, acceptera en del spill. I just det är man överens med terroristen, även om man har olika syn på vad som är en bättre värld. Applåderar man våld så kommer andra att applådera annat våld. Det är därför den enda hållbara grundinställningen är icke-våld.

Terror må kallas terror. Sorg må kallas sorg. Den andres sorg är lika stor som vår egen. Den andre är som vi. Vi är den andre. Förstår man inte ens det i en demokrati lär inte världen kunna bli så bra.

Minnen och bagateller 9: Trumma på pannloben

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Min lärare i tyska hette Gunnel Forsheim. Hon var övertygad om att jag var en begåvad elev med fallenhet för det tyska språket. Klingade inte mitt hamn tyskt kanske? Och med sådant namn borde förstås såväl tyska glosor som grammatik med elegans ansamlas i min hjärna för att med sällsam lätthet ramla ut som svar på hennes frågor.

Hon var så övertygad om min fallenhet att hon redan första terminen satte ett mycket högt betyg. Vilket förvånade både mig och mina klasskamrater eftersom min språkliga begåvning snarast lyste med sin frånvaro.

Det tog nästan två terminer innan det började gå upp för min idogt arbetande tysklärare att jag allt som oftast inte hade svar på hennes frågor om grammatiska böjningar och det tyska språkets meningsbyggnad. Men hon försvarade sina föreställningar om motsatsen mycket elegant, hon konstaterade högt och ihållande – när jag anlagt veck i pannan och ihärdigt trummade på skallbenet - att jag var en god tänkare.

Att svaren inte blev de rätta förklarade hon notoriskt med att jag nog drabbats av tillfälliga tankelapsusar eller var offer för unga gossars oförmåga till koncentration när hormonerna ansåg att hjärnan skulle fundera över mer erotiska ting än tysk grammatik.

Det tog flera flera läsår innan tysklärare Forsheim började sänka betyget och på den vägen fortsatte det tills dess att jag läst tyska de år det skulle läsas.

Åren med tyska i högstadiet lärde mig mycket. Visserligen inte så mycket tyska, men bra mycket om livet. Jag förstod att föreställningar kan spela oss ordentliga spratt, att vi gärna ser det vi vill se, tror det vi vill tro och hör det vi vill höra. Finns det något tryggare än att få sin världsbild bekräftad, hur undermålig den än är? Och går man vilse tillräckligt länge känner man sig hemma.

Minnen och bagateller 8: Tar rädslor också vägen någonstans?

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Vingslagen från en uggla med trasig vinge bryter tystnaden och det känns som om luftdraget, för ett ögonblick, lägger en kall fuktig trasa över mitt ansikte. Det faller en rysning från nacken och nedåt. En lång våg smyger fram över den annars dovt spegelblanka vattenytan. 

Jag har paddlat i timmar, flytt från det som påstås vara min verklighet för att finna det som är min verklighet. Det är nödvändigt, en form av meditation, för att kunna titta på det man håller på med från ett utanförperspektiv. För att kunna skala av det som synes vara för att se det som det är.

Solen har fallit från sin molnfria himlen, lagt sig på vattenytan och sjunkit bakom synranden med ett rödskimrande avsked. De långa skuggorna har knaprat i sig allt mer och till slut har de slukat ljuset. 

Mörker, ljus, ensamhet och gemenskap. Kylan drar in. Drar på en tröja till. 

Den svarta siluetten bryts sönder av enstaka ljus från fönster långt därborta.

Därute under stjärnorna, i tystnaden, i de monotona rörelserna öppnas alla sinnen, och sorgen, smärtan, glädjen och livslusten befrias från dimmor och töcken, de ligger där nakna och kan betraktas som om de vore objekt på en utställning av ett landskap. Den största och mest skrämmande klumpen som ligger där är rädslan för att bli sviken. Den växer för varje gång det sker. Den vackraste och mest skimrande kristallen som ligger där är tilliten. Hacken i den kristallen får den inte bara att skimra mindre än den borde, de gör så förbannat ont. Det är ett sårbart landskap som föga lämpar sig för den politiska världen.

Himlen är nästan afrikanskt svart när man ser den långt bort från städer och ljus. Det är som den vill dra bort mina tankar från morgondagen. Vart tar alla känslor vägen? Var tar alla minnen vägen? I Harry Martinssons universum överlever alla minnen, överförs till det kosmiska minnet. Kanske är det så i vårt verkliga universum också? Varför skulle det inte vara så? Tar rädslor också vägen någonstans - överförs de till den stora kosmiska rädslan? Tar kärlek vägen någonstans - överförs den till den kosmiska kärleken? Kanske är det det som är Gud? Vem vet?

Jag paddlar under stjärnorna timme efter timme, mil efter mil, för att nå runt och återkomma till utgångspunkten, och ser på mig själv som en främmande figur i den där verkligheten som jag påstås vara en del av. 

Vattnet ligger fortfarande stilla, men jag anar början av små krusningar. Och den söta doften av höstens äpplen målar en rispa i hjärtat och påminner än en gång om att det till slut blir för sent att ta tillvara på det som är viktigare än något annat.

Universum är inte bara underligare än vi föreställer oss, det är underligare än vi kan föreställa oss. Människans inre är nog också underligare än vi kan föreställa oss.

Minnen och bagateller 7: Vast space - limitless possibilities!

Olja: Lena Rosén Schlaug

Jag paddlar och timmarna rusar fram som vattnet kring fören, timmarnas malande rörelser väcker vågor av känslor som sveper genom medvetandet. Dofter, färger, ljud som lagrats i det inre återuppväcks.

Långt borta är den andra verkligheten, den yttre verkligheten där maskerna, som döljer tvekan, tvivel och längtan, byggs upp. De där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är.

Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar upp dem till segel och gör dem till roder för våra liv. Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för. Mer krig än fred, mer oro än frid.

Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos. Vi försvarar det vi vet är fel, i byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera. Den som vägrar är olydig. I rollen förväntas vi försvara vapensmuggling, bedrägerier, manipulation, den politiska lögnen, vad som helst. För den goda sakens skull, för jobbens skull, för vinsternas skull, för hederns skull - ja, inte den egna hedern utan för den heder som kan kopplas till allt som egentligen inte betyder just någonting.

Kanske borde fler ta sig en natt i en kanot, under stjärnhimlen för att få perspektiv på det man gör, det man säger, det man intalar sig.

PS!
Delar av norra Sverige säljs som Europas största krigsövningsområde. Med obegränsade möjligheter. Öppet 24 timmar om dygnet, alla dagar i veckan, alla årets dagar. För test och övning med missiler och flyganfall. Krig börjar i norra Sverige. Är regeringen stolt? Är socialdemokraterna stolta? Är Svenska Kyrkan stolt? Är börsen stolt? Är LO och SACO stolta?

Idag fredag den 22 juli öppnar ett aktionsläger mot övningsområdet och militarismens principer. Man kan läsa mer om det här.

Deltagarna där kan nog känns sig stolta över vad de gör. Även om de skulle betrakta stjärnhimlen, känna tystnaden och inte ens kunna gömma sig för sig själva.

Minnen och bagateller 6: Vem kunde tro att försent skulle bli nu?

Akvarell: Lena Rosen Schlaug

Så är det då försent. Försent att säga det man velat säga. Försent att göra det man velat göra. Försent att öppna sig. För sent att ta emot.

Kistan står därframme. Det blev blommor och sidenband istället för ord och famningar. Det var så mycket enklare att köpa blommor och sidenband.

Bara du hade levt en dag till, tänkte han. Då hade jag gett och tagit emot. Bara jag vetat att det skulle bli försent. Jag trodde inte att försent skulle bli nu.

De satt tysta framför teven. Oförmögna att öppna kontakt. Blyga inför känslor som fanns gömda därinne. Han hade så svårt att säga ”Jag älskar dig”. Orden stupade innan de nådde stämbanden.

Så är det då försent. Med mörk kostym och ros i handen, hon skulle inte känt igen honom. Med tårar som svar på det ögonen ser. Till och med nu känns det främmande att säga ”Jag äskar dig”.

Kanske är det din generations fel att det blev som det blev, tänkte han.  Känslor var inte verkliga. Känslor skulle strypas innan de nådde fram.

Främmande för varandra stod vi tafatt tryckta mot varandra utan att känna, tänkte han. Skrämda för beröring. Vi talade om väder och vind. Om teveprogram och lite politik inför valen. Närmare än så kom vi aldrig.

Vi var stympade. Rädda, inte för varann utan för oss själva. Så var det. Om jag bara vetat att försent skulle bli nu. Och så strös jord på kistan. Kroppen ska brännas. En urna med aska placeras i en grav. Han tänkte att var dag ska bli en dag då han ska gå med blommor till hennes grav. Han tänkte att om han bara vetat att försent skulle bli nu.

Varför nådde jag aldrig fram? Varför tog jag aldrig ditt grånande huvud mellan mina händer och kysste dina kinder? Vad är det som skapat alla hinder, alla murar? Utanför barndomens villa låg en rosrabatt men det var aldrig någon glädje med rosrabatten, den gav bara arbete och ingen fick njuta av rosorna så länge det fanns ogräs i rabatten. Ingen fick njuta av solen förrän arbetet var färdigt, men då hade solen gått ner. Barndomens tårar måste gömmas, för man gråter inte när man har så mycket  att vara tacksam för och när man inte vet vad man gör av tårarna.

Till och med nu skämdes han för sina tårar. Han gör allt för att hålla emot. Sidenbanden är kalla och kransen som den ska. Strikta kostymer och allvarliga klänningar. Kläderna får sörja och sidenbanden sakna. Det är lättast så. Till och med bevis för sorg kan köpas. Att bara komma med tårar väcker förtal.

Och all gråt flödar inåt. Och den inre observatören samlar och lagrar. Och varför lät han det bli försent? Och vem kunde tro att försent skulle bli nu?

Så talade han. Nästan såsom i en spegel.

Minnen och bagateller 5: Så kom där en nunna

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Jag förnimmer världen därutanför, sa han.

Hans ansikte var fult. Men han förnam världen därutanför.

Kring hans mun hängde snusfärgad saliv. Tunn skäggmossa på höger kind. Den var insjunken. Ögonen blodsprängda. Jag förnimmer världen därutanför, sa han. Det är därför jag lever.

Hans högra kind var insjunken. Det tunna gråa håret hängde ner mot kindknotan. Håret var kamgenomdraget. Han låg i en säng. Utan att veta så förstod jag ändå att det var hans säng. Ett underlakan. Ett överlakan. Ett ljusgrönt ruttäcke. En kudde med vacker spets på det kritvita örngottet. Örngottet luktade rent. Ren såpa. Spetsen på örngottet var handvirkad. Säkert mycket gammal.

På den kritvita kudden med den vackra spetsen låg det fula ansiktet. Läpparna var hårt dragna. När munnen talade syntes tre gula tänder. Resten var ett mörkt hål. Tungan syntes inte när munnen talade. De tre gula tänderna var allt som syntes. Ur munnen rann snusfärgad saliv. Men kudden var ren. Skrikande ren.

Munnen talade. Och ögonen gav bakgrunden. När munnen talade fick ögonen liv. Ja, redan sekunderna innan munnen formade ord talade ögonen.

Han sa att han aldrig klöv tungan. Han låg nu i den säng där hans mor fött honom. Hans mor dog i barnsäng. Hans far var ingen.

Jag vände mig och och såg att solen hade börjat rinna ner i osynligheten. Jag hörde att fåglarna tystnat utanför det öppna fönstret. En vindpust i gardinen. Som inte var av tyll. Det slog stilla när fönsterhaken gned mot öglan.

Jag förnimmer världen därutanför och jag klöv aldrig tungan, sa han och strök sin högra hand över det gröna täcket.  Handen sökte min och för ett kort ögonblick höll han sin hand i min. Jag kände en ulk av äckel sprida sig genom halsen. Doften av gammal människa var stark. Han öppnade munnen för att säga något. De tre gula tänderna och den snusbruna saliven. Han sa ingenting och ändå sa han allt. Munnen var öppen och ögonen talade. 

Jag var var väl ungefär sexton år, hade gått in i huset för att fråga efter telefon och nu höll jag i en främmande mans hand och kände äckel.

Ögonen sa att han skulle dö i frid utan rädsla i den säng där han fötts och att han förlät de som var skyldiga och att han hälsade dem som skulle hälsas. Ögonen sa att han förlät ulken som sprang genom min hals.

Socialtjänsten, eller vad det nu kan ha hetat på den tiden, hade inte trängt in i hans liv. Sitt dagliga bröd köpte han på torsdagar när matbussen anlände. Så hade det varit i tre år. Det fick jag veta senare. Han hade avslutat sina yrkesverksamma år som arbetare på bruket med att bli upphöjd till förman. Ett brev, som jag fick tillfälle att läsa långt senare, beskrev hur han avslutat den banan redan efter tre månader. Sedan dess hade han mer eller mindre förskansat sig i den stuga där han fötts.

Jag klöv aldrig tungan, sa han. Han, förmannen, som avgick efter tre månader. Han var arbetare och förmådde aldrig se sig som annat. Han var marxist, berättades det mig. Han hade studerat marxismen i studiecirklar och Kapitalet stod på hedersplats mellan några tomma fotoramar på bokhyllan. Marx, som satte sin dödligt kritiska egg mot borgerligt sociala värderingar, rispade inte ens i industrialismens världsbild, tyckte jag. Medvetande blev, i Marx tappning, därmed detsamma som ”klassmedvetenhet”. Så medveten om sin kollektiva tillhörighet var han som låg där i sängen, att han inte kunnat tänka sig att vara förman.

Fönsterhaken låg nu stilla i sin ögla. Och han låg i sin säng. Den säng som sett honom födas och som nu skulle se honom dö. Jag förnimmer världen därutanför, sa han. Jag gick. Jag mötte en nunna som var på väg in. Hon var vacker på ett annorlunda vis.

Minnen och bagateller 4: Ett testamente uppnubbat bakom en tidning på en vind

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

En gammal man sitter på sin kammare och plitar ner bokstäver till ett testamente över sitt liv. Bokstäver var inte det han vanligen ägnade sin tid åt. De blev inte så vackra, trots att de formades med stor omsorg.

Vad gör man med ett testamente när man inte har något att låta gå i arv? Och vad hade det varit att ärva? En dragig stuga med ett rum och kök, en vedspis, ett bord, några stolar, en kökssoffa.

Han skrev som överskrift: Testamente. Han strök under ordet med ett vågigt streck. Sedan skrev han om sin längtan, fäste det färdigskrivna testamentet på väggen på vinden i vedboden, dolde det under uppnubbade tidningar och masonitskivor och tapeter. Året var 1949. Åtminstone om man får tro tidningarna.

En av tidningarna var Stockholms-Tidningen. Jag hittade den när jag rev bort masoniten för att isolera väggen. Ledarsidan kunde jag inte undgå att läsa: ”I två väsentliga delar bidrag onsdagens skattedebatt i riksdagen till att skapa ökad klarhet i skattepolitiken. Det framgick tydligt nog att även det största partiet haft så stark känning av det hårda skattetryckets deprimerande verkningar att det finner situationen olustig. Även herr Wigfors har nu pressats att gå med på en allmän översyn.”

Ledaren gläds åt att Wigfors tycks känna skattetrycket olustigt högt och utropar att skattetrycket är hela 20% och att detta är en skatteutpressning som skadar landet så att produktion och effektivitet drabbas hårt. Skatter har tydligen alltid, oavsett hur låga de varit, uppfattats som för höga av de som sett jämlikhet i skola, vård och omsorg som något förskräckligt.

Jag sitter där på vinden med den gamla tidningen i min hand. Jag tittar upp och ser den handskrivna pappersbiten med de fumligt sirliga bokstäverna som formade ordet Testamente. Jag lossade försiktigt papperet och upptäckte att det var en uppklippt papperspåse. Jag försökte läsa, en del av bokstäverna var svåra att tyda, men där stod ungefär:

"Det blev inte såsom jag önskade. Jag förblev ensam och åren löpte. Nog sneglade Ester och jag på varandra  men det blev ingenting av detta, vi har gått på var sin sida skogen och kanske har hon drömt som jag har drömt. När Ester dödde miste jag glädjen över att nästa dag hoppas på ett möte. Så gick åren och jag lästade,  jagade, fiskade och såg hur torpen fylldes med barn och med glädje. Men detta torp förblev tyst."

Den som bott i huset hette Ask. Han hade gått lärling som skomakare och hade suttit i köket och lagat skor. Kanske hade han gett så mycket rabatt till barnfamiljerna att han inte tjänat det han kunnat. Kanske räckte inte pengarna till att fria till Ester.

Jag hade hört om Ask när jag började arbeta med torpet. Han hade varit ungkarl hela sitt liv, han hade dött på femtiotalet. Han hade uppfattats som lite utanför, lite konstig, lite vresig, lite butter. Men han hade för det mesta varit snäll mot barn.

Skulle man börja berätta historien såsom den berättas så kunde man börja: Det var en gång en man som aldrig vågade, som längtade, som arbetade och dog. Sann eller inte, vad vet jag.

Man såg honom häromdagen. Sägs det. Han gick med blommor till Esters grav. Så sägs det.

Men det sägs så mycket. Huset står kvar. Det är renoverat, men bara på gammalt sätt, men timmer som vuxit långsamt, med fönster av kärnvirke, men handsmidda gångjärn. Det kommer att stå där i två hundra år till. Så berättelsen om dess gamle ägare kan fortleva.

Minnen och bagateller 3: Är också en droppe tung att bära?

Skiss: Lena Rosén Schlaug

En syndaflod sköljer över henne.

Det var så jag tänkte när jag såg fjärilen nästan dränkas av dagg den där morgonen  när jag vaknade under det lite slarvigt uppsatta vindskyddet. 

Några dygn under bar himmel,  några dygn utan annat än vatten från bäcken, fisk ifrån sjön och bär som extra energitillskott. Med nätter där kosmos kommer nära och stjärnorna breder ut en fäll av evighet över den framrusande vardagssjälen. Med timmar då känslor och drömmar far fram på egna vägar, ibland slingrande, ibland raka och snabbåkta som motorvägar.

Är daggen tung att bära?

Blåvingen står där på stråt. Hon börjar sin dag under vattenmassorna. Hon har vaknat översköljd av vattendroppar. Sakta, nästan smärtsamt sakta, lyfter hon ett av sina ben och flyttar det varsamt någon millimeter på grässtråt. Vattendropparna glänser som de glaskristaller vi satt upp därhemma i köksfönstret för att hälsa solen välkommen efter vinter och mörker. 

Hon står stilla och väntar. Tålmodigt. Hon lyfter ytterligare ett av sina ben, försiktigt utan att ha sönder dropparna. Solen värmer, fågelsången sköljer över oss som en jubelkör, myrorna har redan börjat sitt arbete men blåvingen sitter där bara och låter sig värmas så att de tunga daggdropparna kan upplösas. 

Jag rör mig oförsiktigt, skrämmer henne kanske, hon rycker till, gör en oförsiktig rörelse med sin ena antenn, några daggdroppar spricker sönder och syndafloden sköljer över henne. Så stillar hon sig igen. Låter solen bearbeta de droppar som återstår. Hon låter jorddygnets rytm styra sig den korta tid  hon lever.

Människans biologiska dygn är 25 timmar. Vi har en extratimme. När vi stängs in i grottor visar det sig att vår fysiologiska klocka drar ut på dygnet och kommer i otakt med yttervärldens ljus- och mörkerväxlingar. Människan är främmande för jorddygnen. Det sätter fantasin i rörelse. Det är ett bevis för att vi härstammar från någon annanstans i kosmos, berättade en uppjagad man i radion för en tid sedan. Kanske det, vi kanske behöver vår extratimme och mår illa när den tas ifrån oss. Det är kanske just den timmen vi skulle använda till eftertanke.

Framför vindskyddet, där vid blåvingen, ligger en klippa. Lavarna, som funnit fäste på det synligt döda, ångar i morgonsolen. De skyddar klippan från den obönhörliga nedbrytningen där klippor blir sten, sten blir grus, grus blir sand och sanden bryts ner till salter som hamnar i haven. 

Lavarna, livet, lägger sig som en hinna på det döda för att, med all den makt det levande har, bromsa sönderfallet och den obönhörliga entropin. Livet startade krig mot undergången, krig mot sönderfallet. Molekyler sög åt sig solens strålar medan cellerna bearbetade energin i oändliga tidsrymder, producerade gröna växter som skapade syre åt både djur och sin egen förbränning. Det levande skapade mer liv på sin väg mot död. 

Och här finns vi nu som en del av livets oändliga ström. Och vi, människan, den högsta av arterna,som det sägs, är den enda livsform som förmår sätta punkt för hela processen. Det är en märklig känsla att ta till sig när dagens föds och en blåvinge, med upphöjt lugn och med självklar stolthet, lyfter sitt ansikte mot morgonbrisen och låter solen torka de sista daggkristallerna. 

Hon har en kort sommar att flyga. Hon har snart levt ett år, som larv har hon övervintrat hos myror där hon, före förpuppningen och återfödelsen som fjäril, livnärt sig på myrlarver. Myrorna accepterade henne därför att hon gav dem näring som de uppskattade.

Solen tränger in genom vindskyddet. Strålarna klättrar nedför granarnas mörka grenar. Där nedanför ligger sjön, lätt krusig, vinden övar sig med de ljusgröna björkbladen. Blåvingen vaggar försiktigt, de kvarvarande dropparna på antennerna har, en efter en, lösts upp av solens strålar. 

Det luktar varmt, fuktigt. Det luktar liv, uppvaknande och kärlek. En sparvhök hukar nyfiket i ett buskage, fiskgjusen som morgonseglat dyker bort från synfältet. Hon med de hopfällda blåa vingarna stampar med benen och vänder sig försiktigt på stråt för att solens strålar ska torka de sista dropparna. Hon sträcker sig i den ljumma vinden, lyfter också bakkroppen och står där och badar i solen. Hon är en del av något stort och heligt som är så självklart just den här morgonen.

Hon är stark, obändigt stark. Hon bär vattnet med uppburet lugn. De till synes svaga är så ofta starkare än de till synes starka. Det är de minsta fåglarna som gör de längsta resorna. Det är insekterna som anpassar sig fortast. Det är den lilla människan som bär upp samhället.

Så fäller hon ut vingarna, de är lite luggslitna efter jakt på föda och efter hetsigt parningsspel. Hon slår några slag. Hon balanserar lite osäkert. Hon lättar från stråt. Hon flyger. Och något vackrare hade jag aldrig sett.

Minnen och bagateller 2: Salta kex och mandelkubbar från Skogaholm

Skiss: Lena Rosén Schlaug

Jag såg henne komma vandrande över ängen som om jag såg rakt in i en folkvisa. Hennes långa klänning smekte prästkragar och smörblommor och hennes steg var bestämda. Hennes långa blonda hår föll som en mantel ner över hennes axlar och hennes blick var fästad vid det gamla torpet jag hyrt. 

Jag såg henne genom köksfönstret. Några flugor surrade och försökte komma ut. I övrigt fanns bara tystnad nu när också glöden slocknat i vedspisen.

Kvinnan som kom vandrande över ängen var den första människa jag sett på åtta dagar.  Att hon kom över ängen kan ha sin förklaring i att det gamla torpet  låg i väglöst land. Det hade varit på väg att förflyttas till hembygdsgården.   

Ägaren var gammal redan när förflyttningen varit aktuell. Hans barn ansåg det vara en rimlig, rationell och lagom ömsint hantering att överföra historien till hembygdsföreningen. Man skulle dessutom genom denna åtgärd slippa ta hand om ängen. Ängen var ett ständigt uppblossande dåligt samvete. En äng måste skötas. En äng måste slås. En äng måste försvaras mot det anfallande mörkret.

Deras far hade protesterat mot planerna på förflyttning av det torp där hans minnen satt inristade i golvplank, ektak och vedspisens svarta yta. Han hade påpekat att han ännu inte var död. Om än gammal. 

Här hade han levt sitt liv, varit gift två gånger och försörjt de barn som nu såg honom som en anekdot.   

Barnen var gråa män i staten nu, ville glömma det som varit, sa man i byns lanthandel som fortfarande luktade lanthandel och vars grund var tjärad och gav en doft av skärgård. Barnen valde då en annan lösning. Torpet hyrde man ut, mot att ängen slogs och att slyet hölls på avstånd. Att mörkret hölls på avstånd.

Nu satt jag i det gamla köket, granskade skogen bortom ängen och än mer den kvinna som kom gående över ängen med så bestämda steg. Kvinnan såg mot köksfönstret. Kanske såg hon att där satt någon.

Det blåste till i hennes hår och jag såg att hon inte var ung trots att hennes bestämda steg och raka kropp gav intryck av ungdom. Hennes ansikte tycktes vara vackert. Vackert och fårat. Hennes blick var stadig och hon såg mig rakt in i ögonen när hon nu snabbt närmade sig. 

Jag reste mig, gick ut i den lilla farstun, öppnade dörren. Hon fanns där inte. Jag gick runt huset, det blåste till och solen gick i moln. Jag ropade hallå. Ingen svarade. Jag gick in och då satt hon redan vid köksbordet. Hon var vacker på det sätt som bara gamla människor med stolta fåror och rak rygg kan vara vackra.

Hon tittade på mig. Jag tittade på henne. 

 - Förlåt att jag gick in, sa hon. Men jag ville så gärna se hur det ser ut nuförtiden. Det var här jag blev mördad när jag var barn.

Jag tittade på henne. Förmodligen med dumt gapande mun. Hon log. Hon log vackert.

- Jag spökar inte. Jag blev aldrig riktigt mördad. Man kan säga att jag föddes på nytt. Mitt gamla jag blev mördad. Mitt nya föddes. Det var en smärtsam förlossning. Och blev väl också ett smärtfyllt liv. Men också ett smärtfyllt liv kan vara värt att leva. Eller hur?

Jag vet inte om jag sa något. Jag vet att jag gick fram till spisen, tog med mig kaffekannan och en ren kopp och ställde vid hennes bordsände. Hon fyllde i och skrattade nästan lite generat. Hon hade en vacker mun. Hon hade samlat rynkor, men läpparna var fortfarande fylliga och tänderna vita. 

- Det var många år sedan, sa hon. Många, många år sedan. Jag var nio år och mor hade dött. Vi hade begravt henne och bjudit på kaffe som det skall vara. Prästen var stor och mörk och pratade på ett skrämmande sätt. Jag vet inte vem han skrämde mest, far eller mig. Far hade skräck i ögonen. Jag hade aldrig sett det tidigare. Skräcken blandad med sorgen. Mor hade dött i barnsäng, som det heter. Så far miste inte bara det han hade, han miste också det han skulle få.

Hon satt tyst. Smuttade på kaffet. 

- Har du något till, sa hon och skrattade förläget.

- Javisst, sa jag och letade fram både salta kex och mandelkubbar från Skogaholm i skafferiet. Jag hittade en burk svarta oliver, som jag inte sett förut.

- Tack, sa hon. Mandelkubbar. Det var länge sedan.

- Jag har inte varit här på många, många år, fortsatte hon och log. Jag visste inte ens att torpet stod kvar. Men jag ville se det en gång till. Och just idag.

Hon tittade sig omkring, drog fingrarna försiktigt och trevande över bordsskivan. Hon tittade ut.

- Livet är värt att leva även om det är svårt. Hur gammal är du?

- Sjutton år, sa jag.

- Nästan dubbelt så gammal som jag när jag blev mördad, sa hon. Och återfödd, lade hon till och log.

Hon började berätta. Efter begravningen och kaffet hade tystnaden invaderat torpet.

- Far var rädd. Det syntes i ögonen. Han var skräckslagen. Jag hade diskat undan och lagt mig när han kom och la sig bredvid. Han grät. Det gjorde säkert jag också. Det var den åttonde kvällen i mitt liv utan mor. Han grät och smekte mig över kinden. Det var den sista gången jag kände kärlek i hans händer. Han tog i mig och stirrade på mig och förde ner min hand till sitt kön.

Hon tystnade. Hon tittade ut över ängen. Solen lyste. Flugorna surrade irriterat. Jag lovade mig själv att jag skulle släppa ut dom.

- Han tog i mig hårt. Sedan vet jag inte. Jag vet bara att jag hade ont mellan benen när jag vaknade och att någon som liknade min far satt vid köksbordet och grät. Jag hade ingen känsla kvar för mannen som satt där i min fars kläder och med min fars ansikte. Det hade inte varit fars händer som tvingat mig. Mannen där borta, i fars kläder och med fars ansikte men utan hans ögon, tittade på mig. Han reste sig, hämtade en tegelsten på vedspisen, gick emot mig, lyfte armen och slog.

- Han mördade mig. Han slog stenen i mitt huvud. När jag vaknade var det kyligt och mörkt och tyst. Jag hade ont i kroppen. Men inte ont i huvudet. Det kom först senare. Det var så mörkt att jag inte såg något. Jag trevade med fingrarna runt om och kände väggar tätt omkring mig, både på sidorna och över mig. Jag var inte rädd. Konstigt nog var jag inte rädd. Jag var inte rädd. Jag var lugn. Jag kände doften av tjära.

- Jag minns att jag försökte knuffa på de där sidorna som var runt mig. Men dom gick inte att rubba. Det for en tanke genom huvudet att jag var död och att jag hamnat i helvetet för att jag syndat och far hade försvunnit ur sin kropp och någon annan hade kommit med hårda händer och hårda ögon. Men jag var inte rädd. Det konstiga var att jag inte var rädd. Till slut försökte jag trycka på taket. Det gick att rubba. Det gick att lyfta så jag kunde resa mig.

- Jag hade legat i en kista. Mannen som slagit mig hade lagt mig i en kista. Hur jag kom därifrån vet jag inte riktigt. När jag vaknade så var solen varm, fåglarna sjöng och humlor och getingar surrade. Jag trodde jag hade kommit till himlen. Men jag kände snart igen mig. Jag var i skogen där bakom ängen.

Hon tittade ut genom fönstret där de två irriterade flugorna fått sällskap av en geting.

- Har du något emot att jag släpper ut dom, sa hon. Dom behöver också friheten. Dom kan bli återfödda istället för dödade.

Hon reste sig och öppnade höger fönster och både getingen och flugorna flög rakt ut och försvann. Det blev tyst i köket. Vi åt mandelkubb och salta kex och drack kaffe. Oliverna förblev orörda. Hon hade skjutit burken ifrån sig, ställt den bakom en tidningshög som om hon inte ville se den.

- Jag såg torpet och jag såg mannen som var klädd i min fars kläder komma ut genom dörren. Han bar en spade och skyfflade jord. Först senare förstod jag att han skyfflade igen min grav. Jag gick därifrån. Nio år gammal. Jag undrade var min far tagit vägen. Det tog många år innan jag förstod att det var han som begravt mig.

Hon reste sig. Närmade sig med tvekande steg sängen som var inbyggd vid bortre väggen. Hon smekte med fingrarna över sidstycket, vände sig om och tittade mig in i ögonen.

- Livet är värt att leva, sa hon. Gå ut och bli återfödd.

Hon gick mot dörren, öppnade den och solen lyste upp golvplankorna. Hon vände sig i dörröppningen och sa:

- Tack för kaffet. Och mandelkubben.

Jag reste mig gick ut. Hon fanns där inte. Jag gick runt huset. Men såg henne ingenstans. Jag gick in igen. Gick fram till skafferiet. Tog ner tre geléburkar med förtvivlade sömntabletter. Gick ut, hämtade den gamla spaden som stod i jordkällaren och grävde ner tabletterna. 

- Där var det, sa hon. Just där begravdes jag. Och just där återföddes jag. Och du.

Hon stod bakom mig. Jag såg in i hennes ögon. Hon log. Sen gick hon.

Minnen och bagateller (1)

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

När en god vän läst manuset till min bok Svarta oliver och gröna drömmar på datorn så scannade hon det.

Eftersom jag var språkrör för ett politiskt parti när jag skev boken så sökte hon vanliga politiska ord för att se om boken var politisk. Hon fann inte så många. Då sökte hon vidare. Hon sökte på ordet miljö och fann det bara 6 gånger. Bokstavskombinationen ekologi hittade hon däremot 44 gånger. Orden kärlek och älska rann upp 114 gånger. Och död 46. Men leva 48 och liv närmare 200. Och dröm 40.

Och det är väl det politik borde handla om. Egentligen.

Hon sa: Vill man att ens drömmar skall bli verkliga måste man våga vakna först.

Klimatfrågan kanske inte behagar potentiella väljare. Men frikänner det politiker att tala om den?

BRÄNNPUNKT

Inte någon gång under de senaste decennierna har miljöfrågorna varit så frånvarande från Almedalen som i år. Under de drygt fem och en halv timme som språkrör och partiledare talade blev det mindre än fyra minuter för miljö- och klimatfrågor. Och detta i en tid när det sägs att Miljöpartiet har stora framgångar. Vad är i så fall framgång? skriver Miljöpartiets före detta språkrör Birger Schlaug.

Det politiska ointresset för miljö- och klimatfrågor är beklämmande märkligt när man betänker att forskarvärlden är allt mer överens om att klimatsituationen är värre än man tidigare låtit förstå. I den politiska världen tycks, inte minst när det gäller klimatfrågan, finnas ett forskar- och kunskapsförakt som är djupt tragiskt och rent av genant.

Det finns en sorts övergripande partiledar- och språkrörsstrategi som går ut på att man vill behaga väljare, att man inte tilltror människor förmågan att ta till sig också de besvärande kunskaper som forskarsamhället levererar. Detta gäller inte minst Miljöpartiet, som förmodligen mer än övriga partier, besitter kunskaper i klimatfrågan. Ändå tiger man. Av partistrategiska skäl. Man vill vinna väljare, bli ett harmlöst mittenparti istället för att vinna opinion för en relevant klimatpolitik. Man har anammat övriga partiers beskrivning av klimatfrågan.

För att behaga, för att inte besvära, har man över hela det politiska fältet övergått till en nynationalistisk agenda.
Artikeln fortsätter...

Tyst för säkerhets skull...

En något pampigare variant...

Godmorgon! Fick en stock i skallen igår.

Efter en stock i skallen kanske man börjar tänka som en moderat eller betongsosse eller nåt. Därför anbefaller jag mig att knipa resten av dagen...

(Håller på att bygga nåt som skall bli typ klosterträdgård. Vilket tydligen misshagar högre makter eftersom de kastar stockar på mig.)

Borde men ids inte...

Godmorgon. Borde väl skriva om att körsbären dignar i träden, att jordgubbarna visserligen är små men till skillnad från de snabbodlade smakar jordgubbar, att hallonen mognat, att röda, vita och svarta vinbär är på väg att mogna, att plommonen rodnar och att det ser ut att bli både päron och äpplen till sensommaren.

Trädgård. Gurka, tomater och sallad smakar gurka, tomater och sallad. Potatisen smakar potatis, dillen smakar dill, bönorna är spröda och sockerärtorna sommarvarma och knastriga. Och i kryddlandet doftar kryddor som aldrig kommer att bestrålas. 

Det är mycket man borde skriva mycket om. Om landsbygd till exempel. Om landsbygdens revansch. Om skälen att bo på landet och besöka stan. Istället för tvärtom. Om skälen att äta frukost i en trämöbel i en trädgård full med liv istället för i en platsmöbel på en gata full av liv.

Läser att riskkapitalister bygger en ny skolbjässe, ska dra ut pengar från det offentliga innan de säljer vidare. Vem ställs till svars för dumheterna att öppna upp för denna typ av ägande? Hade det varit socialistiska dumheter hade de borgerliga medierna skrikit i högan sky. Och euron. Ledarsidornas diskreta charm. Borde väl skriva om den. Men ids inte.

Just nu tittar en groda upp från den lilla dammen. Jag undrar om den inte hade mer insikt om hur en gemensam valuta skulle fungera i Euroland än de där politikerna och de där ledarskribenterna till höger och vänster som anklagade oss som hade rätt för att svartmåla. Och vem hade rätt om hur utvecklingen i Afghanistan skulle bli? Varför rodnar inte de stora tyckarna som bär eliternas okunskap och föreställningar? De borde rodna som plommonen nu rodnar i trädgården. Men plommon behöver inte rodna av skam.

Trädgården. När doften av äpple börjar dominera gryningen vet man att det börjat ta slut. Vintern står med sitt hånleende bakom hörnet. Nåja, vattnet i tjärnen är ännu  varmt. Lomparet i viken har en unge som skall uppfostras till att bli fullfjädrad lom, skatorna spankulerar på gräsmattan och bär på större värdighet än kalkonerna på smokingmiddagarna. Godmorgon.

Bekymmer med mörka glasögon

Elvis-glas har jag aldrig haft. Finns det nåt töntigare än Elvis-imitatörer?

Sol och sommar. Årets upplaga av Almedalen är över. Många av talarna borde ta på sig mörka solglasögon. Också av andra skäl än att skydda ögonen från UV-strålning. Av klimatskäl. 

Inte många sekunder berördes nämligen klimatfrågan under politikerveckan. Förresten skriver Lars Berge i sin kolumn om vilka skamfyllda psykologiska processer som gjort att han skaffat ett par Ray-Ban Wayfarers

Mina egna erfarenheter av solglasögon är starkt förknippade med rollen som politiker. 

Innan jag blev en sådan hade jag somriga och praktiska glasögon som blev mörkare i takt med att solen sken. När jag blev språkrör - "en sån där politiker" - så uppstod risken att jag skulle uppfattas som arrogant och fisförnäm om jag inte bara gick omkring med solglasögon på torgen, utan även tittade på människor, som kom fram för att prata, genom mörka glas.

Numera har jag löst problemet på två sätt: dels är jag inte längre politiker, dels har jag skaffat nya solglasögon med bågar och allt, som man helt enkelt sätter ovanpå sina vanliga glasögon. Kallas visst Fitover solglasögon.

Frågan jag - och inte bara jag kan jag tala om - ställt mig är om det är töntigt, coolt, snyggt, fult, fräckt eller bara allmänt pensionärsmässigt. Något svar gives inte. Vilket inte behövs så länge man inte är politiker som skall granskas ur alla möjliga vinklar.

Förutom det rent praktiska skälet till val av solglasögon är det bästa skälet till valet att det inte är några löjliga märkesglas där jag göder typer som Leonardo del Vecchio eller hamnar på samma sida som glina på Stureplan. Suck, det blev likt förbannat politik av solglasögonen också. Sorry. Ska försöka bättra mig till imorgon. Ska försöka skriva om något riktigt harmlöst och opolitiskt och något helt befriat från ideologi. Vän av ordning kanske anar att jag menar det moderna miljöpartiet, men det får stå för vän av ordning.

Almedalen: Inte ens färgen räckte till...

Inte ens färgen räckte i år...

Jimmie Åkesson berättade, till skillnad från språkrören, vad Miljöpartiet har inskrivet i sitt partiprogram.

I likhet med MP:s senaste partiledningar ansåg han att det skrämmer väljarna.

I övrigt kan konstateras att sju partiledare och två språkrör talat 5 timmar och 31 minuter. Av dessa ägnades 3 minuter åt miljöfrågor. Noll minuter åt klimatfrågan. Inte ens grönfärgen räckte i år.

Det berättas emellanåt att Miljöpartiet har mer makt än någonsin, är större än någonsin, är mer etablerat än någonsin, har fler medlemmar än någonsin, är modernare än någonsin.

Resultat av allt detta: Miljöfrågorna har under de senaste trettio åren aldrig varit så undanskuffade från politikerveckan. Trots att de aldrig varit så akuta. Och trots att de aldrig varit så belysta av forskarvärlden.

Framgångar kan verkligen mätas på olika sätt. En del mäter det i ryggdunkningar från de som inte vill förändring.