Minnen och bagateller 10: Medan jag var på språng

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Nu var hon död. Och hade tillönskats en vila i frid. Hon hade så sent som en vecka tidigare sänt mig en dikt som jag inte hade kunnat tolka eftersom jag inte förstod att hon var på väg att dö. Det hade gått så fort, jag hade fullt upp med politik och vänskap hamnade i bakvattnet och på en månad kan så mycket hända.

Visst, hon hade varit trött, det visste jag. Men att hon skulle dö, visste jag inte. Hon hade dött medan jag var på språng.

Jag var på språng till mitt som var så viktigt. Det var väl borta vid Karlaplan, på väg till en av de där debatterna som skulle vara så viktig, jag började gråta. Och en önskan om att hon inte skulle vila i frid kom över mig. Jag önskade vi skulle få en stund att prata med varandra. Bara en liten stund. Bara en enda gång. Reda ut det som blev fel, förklara meningen med det som blev missuppfattat.

För Guds skull, vila inte i frid. Kom som du vill, gärna som en - jag är ledsen men det var den uttjatade raden som kom till mig - fladdrande tyllgardin i ett sommaröppet fönster. Påminn mig om att tiden jag lever är nu, och att vara på språng inte är detsamma som att leva.