Minnen och bagateller 5: Så kom där en nunna

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Jag förnimmer världen därutanför, sa han.

Hans ansikte var fult. Men han förnam världen därutanför.

Kring hans mun hängde snusfärgad saliv. Tunn skäggmossa på höger kind. Den var insjunken. Ögonen blodsprängda. Jag förnimmer världen därutanför, sa han. Det är därför jag lever.

Hans högra kind var insjunken. Det tunna gråa håret hängde ner mot kindknotan. Håret var kamgenomdraget. Han låg i en säng. Utan att veta så förstod jag ändå att det var hans säng. Ett underlakan. Ett överlakan. Ett ljusgrönt ruttäcke. En kudde med vacker spets på det kritvita örngottet. Örngottet luktade rent. Ren såpa. Spetsen på örngottet var handvirkad. Säkert mycket gammal.

På den kritvita kudden med den vackra spetsen låg det fula ansiktet. Läpparna var hårt dragna. När munnen talade syntes tre gula tänder. Resten var ett mörkt hål. Tungan syntes inte när munnen talade. De tre gula tänderna var allt som syntes. Ur munnen rann snusfärgad saliv. Men kudden var ren. Skrikande ren.

Munnen talade. Och ögonen gav bakgrunden. När munnen talade fick ögonen liv. Ja, redan sekunderna innan munnen formade ord talade ögonen.

Han sa att han aldrig klöv tungan. Han låg nu i den säng där hans mor fött honom. Hans mor dog i barnsäng. Hans far var ingen.

Jag vände mig och och såg att solen hade börjat rinna ner i osynligheten. Jag hörde att fåglarna tystnat utanför det öppna fönstret. En vindpust i gardinen. Som inte var av tyll. Det slog stilla när fönsterhaken gned mot öglan.

Jag förnimmer världen därutanför och jag klöv aldrig tungan, sa han och strök sin högra hand över det gröna täcket.  Handen sökte min och för ett kort ögonblick höll han sin hand i min. Jag kände en ulk av äckel sprida sig genom halsen. Doften av gammal människa var stark. Han öppnade munnen för att säga något. De tre gula tänderna och den snusbruna saliven. Han sa ingenting och ändå sa han allt. Munnen var öppen och ögonen talade. 

Jag var var väl ungefär sexton år, hade gått in i huset för att fråga efter telefon och nu höll jag i en främmande mans hand och kände äckel.

Ögonen sa att han skulle dö i frid utan rädsla i den säng där han fötts och att han förlät de som var skyldiga och att han hälsade dem som skulle hälsas. Ögonen sa att han förlät ulken som sprang genom min hals.

Socialtjänsten, eller vad det nu kan ha hetat på den tiden, hade inte trängt in i hans liv. Sitt dagliga bröd köpte han på torsdagar när matbussen anlände. Så hade det varit i tre år. Det fick jag veta senare. Han hade avslutat sina yrkesverksamma år som arbetare på bruket med att bli upphöjd till förman. Ett brev, som jag fick tillfälle att läsa långt senare, beskrev hur han avslutat den banan redan efter tre månader. Sedan dess hade han mer eller mindre förskansat sig i den stuga där han fötts.

Jag klöv aldrig tungan, sa han. Han, förmannen, som avgick efter tre månader. Han var arbetare och förmådde aldrig se sig som annat. Han var marxist, berättades det mig. Han hade studerat marxismen i studiecirklar och Kapitalet stod på hedersplats mellan några tomma fotoramar på bokhyllan. Marx, som satte sin dödligt kritiska egg mot borgerligt sociala värderingar, rispade inte ens i industrialismens världsbild, tyckte jag. Medvetande blev, i Marx tappning, därmed detsamma som ”klassmedvetenhet”. Så medveten om sin kollektiva tillhörighet var han som låg där i sängen, att han inte kunnat tänka sig att vara förman.

Fönsterhaken låg nu stilla i sin ögla. Och han låg i sin säng. Den säng som sett honom födas och som nu skulle se honom dö. Jag förnimmer världen därutanför, sa han. Jag gick. Jag mötte en nunna som var på väg in. Hon var vacker på ett annorlunda vis.