Minnen och bagateller 6: Vem kunde tro att försent skulle bli nu?

Akvarell: Lena Rosen Schlaug

Så är det då försent. Försent att säga det man velat säga. Försent att göra det man velat göra. Försent att öppna sig. För sent att ta emot.

Kistan står därframme. Det blev blommor och sidenband istället för ord och famningar. Det var så mycket enklare att köpa blommor och sidenband.

Bara du hade levt en dag till, tänkte han. Då hade jag gett och tagit emot. Bara jag vetat att det skulle bli försent. Jag trodde inte att försent skulle bli nu.

De satt tysta framför teven. Oförmögna att öppna kontakt. Blyga inför känslor som fanns gömda därinne. Han hade så svårt att säga ”Jag älskar dig”. Orden stupade innan de nådde stämbanden.

Så är det då försent. Med mörk kostym och ros i handen, hon skulle inte känt igen honom. Med tårar som svar på det ögonen ser. Till och med nu känns det främmande att säga ”Jag äskar dig”.

Kanske är det din generations fel att det blev som det blev, tänkte han.  Känslor var inte verkliga. Känslor skulle strypas innan de nådde fram.

Främmande för varandra stod vi tafatt tryckta mot varandra utan att känna, tänkte han. Skrämda för beröring. Vi talade om väder och vind. Om teveprogram och lite politik inför valen. Närmare än så kom vi aldrig.

Vi var stympade. Rädda, inte för varann utan för oss själva. Så var det. Om jag bara vetat att försent skulle bli nu. Och så strös jord på kistan. Kroppen ska brännas. En urna med aska placeras i en grav. Han tänkte att var dag ska bli en dag då han ska gå med blommor till hennes grav. Han tänkte att om han bara vetat att försent skulle bli nu.

Varför nådde jag aldrig fram? Varför tog jag aldrig ditt grånande huvud mellan mina händer och kysste dina kinder? Vad är det som skapat alla hinder, alla murar? Utanför barndomens villa låg en rosrabatt men det var aldrig någon glädje med rosrabatten, den gav bara arbete och ingen fick njuta av rosorna så länge det fanns ogräs i rabatten. Ingen fick njuta av solen förrän arbetet var färdigt, men då hade solen gått ner. Barndomens tårar måste gömmas, för man gråter inte när man har så mycket  att vara tacksam för och när man inte vet vad man gör av tårarna.

Till och med nu skämdes han för sina tårar. Han gör allt för att hålla emot. Sidenbanden är kalla och kransen som den ska. Strikta kostymer och allvarliga klänningar. Kläderna får sörja och sidenbanden sakna. Det är lättast så. Till och med bevis för sorg kan köpas. Att bara komma med tårar väcker förtal.

Och all gråt flödar inåt. Och den inre observatören samlar och lagrar. Och varför lät han det bli försent? Och vem kunde tro att försent skulle bli nu?

Så talade han. Nästan såsom i en spegel.