Minnen och bagateller 4: Ett testamente uppnubbat bakom en tidning på en vind

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

En gammal man sitter på sin kammare och plitar ner bokstäver till ett testamente över sitt liv. Bokstäver var inte det han vanligen ägnade sin tid åt. De blev inte så vackra, trots att de formades med stor omsorg.

Vad gör man med ett testamente när man inte har något att låta gå i arv? Och vad hade det varit att ärva? En dragig stuga med ett rum och kök, en vedspis, ett bord, några stolar, en kökssoffa.

Han skrev som överskrift: Testamente. Han strök under ordet med ett vågigt streck. Sedan skrev han om sin längtan, fäste det färdigskrivna testamentet på väggen på vinden i vedboden, dolde det under uppnubbade tidningar och masonitskivor och tapeter. Året var 1949. Åtminstone om man får tro tidningarna.

En av tidningarna var Stockholms-Tidningen. Jag hittade den när jag rev bort masoniten för att isolera väggen. Ledarsidan kunde jag inte undgå att läsa: ”I två väsentliga delar bidrag onsdagens skattedebatt i riksdagen till att skapa ökad klarhet i skattepolitiken. Det framgick tydligt nog att även det största partiet haft så stark känning av det hårda skattetryckets deprimerande verkningar att det finner situationen olustig. Även herr Wigfors har nu pressats att gå med på en allmän översyn.”

Ledaren gläds åt att Wigfors tycks känna skattetrycket olustigt högt och utropar att skattetrycket är hela 20% och att detta är en skatteutpressning som skadar landet så att produktion och effektivitet drabbas hårt. Skatter har tydligen alltid, oavsett hur låga de varit, uppfattats som för höga av de som sett jämlikhet i skola, vård och omsorg som något förskräckligt.

Jag sitter där på vinden med den gamla tidningen i min hand. Jag tittar upp och ser den handskrivna pappersbiten med de fumligt sirliga bokstäverna som formade ordet Testamente. Jag lossade försiktigt papperet och upptäckte att det var en uppklippt papperspåse. Jag försökte läsa, en del av bokstäverna var svåra att tyda, men där stod ungefär:

"Det blev inte såsom jag önskade. Jag förblev ensam och åren löpte. Nog sneglade Ester och jag på varandra  men det blev ingenting av detta, vi har gått på var sin sida skogen och kanske har hon drömt som jag har drömt. När Ester dödde miste jag glädjen över att nästa dag hoppas på ett möte. Så gick åren och jag lästade,  jagade, fiskade och såg hur torpen fylldes med barn och med glädje. Men detta torp förblev tyst."

Den som bott i huset hette Ask. Han hade gått lärling som skomakare och hade suttit i köket och lagat skor. Kanske hade han gett så mycket rabatt till barnfamiljerna att han inte tjänat det han kunnat. Kanske räckte inte pengarna till att fria till Ester.

Jag hade hört om Ask när jag började arbeta med torpet. Han hade varit ungkarl hela sitt liv, han hade dött på femtiotalet. Han hade uppfattats som lite utanför, lite konstig, lite vresig, lite butter. Men han hade för det mesta varit snäll mot barn.

Skulle man börja berätta historien såsom den berättas så kunde man börja: Det var en gång en man som aldrig vågade, som längtade, som arbetade och dog. Sann eller inte, vad vet jag.

Man såg honom häromdagen. Sägs det. Han gick med blommor till Esters grav. Så sägs det.

Men det sägs så mycket. Huset står kvar. Det är renoverat, men bara på gammalt sätt, men timmer som vuxit långsamt, med fönster av kärnvirke, men handsmidda gångjärn. Det kommer att stå där i två hundra år till. Så berättelsen om dess gamle ägare kan fortleva.