Minnen och bagateller 2: Salta kex och mandelkubbar från Skogaholm

Skiss: Lena Rosén Schlaug

Jag såg henne komma vandrande över ängen som om jag såg rakt in i en folkvisa. Hennes långa klänning smekte prästkragar och smörblommor och hennes steg var bestämda. Hennes långa blonda hår föll som en mantel ner över hennes axlar och hennes blick var fästad vid det gamla torpet jag hyrt. 

Jag såg henne genom köksfönstret. Några flugor surrade och försökte komma ut. I övrigt fanns bara tystnad nu när också glöden slocknat i vedspisen.

Kvinnan som kom vandrande över ängen var den första människa jag sett på åtta dagar.  Att hon kom över ängen kan ha sin förklaring i att det gamla torpet  låg i väglöst land. Det hade varit på väg att förflyttas till hembygdsgården.   

Ägaren var gammal redan när förflyttningen varit aktuell. Hans barn ansåg det vara en rimlig, rationell och lagom ömsint hantering att överföra historien till hembygdsföreningen. Man skulle dessutom genom denna åtgärd slippa ta hand om ängen. Ängen var ett ständigt uppblossande dåligt samvete. En äng måste skötas. En äng måste slås. En äng måste försvaras mot det anfallande mörkret.

Deras far hade protesterat mot planerna på förflyttning av det torp där hans minnen satt inristade i golvplank, ektak och vedspisens svarta yta. Han hade påpekat att han ännu inte var död. Om än gammal. 

Här hade han levt sitt liv, varit gift två gånger och försörjt de barn som nu såg honom som en anekdot.   

Barnen var gråa män i staten nu, ville glömma det som varit, sa man i byns lanthandel som fortfarande luktade lanthandel och vars grund var tjärad och gav en doft av skärgård. Barnen valde då en annan lösning. Torpet hyrde man ut, mot att ängen slogs och att slyet hölls på avstånd. Att mörkret hölls på avstånd.

Nu satt jag i det gamla köket, granskade skogen bortom ängen och än mer den kvinna som kom gående över ängen med så bestämda steg. Kvinnan såg mot köksfönstret. Kanske såg hon att där satt någon.

Det blåste till i hennes hår och jag såg att hon inte var ung trots att hennes bestämda steg och raka kropp gav intryck av ungdom. Hennes ansikte tycktes vara vackert. Vackert och fårat. Hennes blick var stadig och hon såg mig rakt in i ögonen när hon nu snabbt närmade sig. 

Jag reste mig, gick ut i den lilla farstun, öppnade dörren. Hon fanns där inte. Jag gick runt huset, det blåste till och solen gick i moln. Jag ropade hallå. Ingen svarade. Jag gick in och då satt hon redan vid köksbordet. Hon var vacker på det sätt som bara gamla människor med stolta fåror och rak rygg kan vara vackra.

Hon tittade på mig. Jag tittade på henne. 

 - Förlåt att jag gick in, sa hon. Men jag ville så gärna se hur det ser ut nuförtiden. Det var här jag blev mördad när jag var barn.

Jag tittade på henne. Förmodligen med dumt gapande mun. Hon log. Hon log vackert.

- Jag spökar inte. Jag blev aldrig riktigt mördad. Man kan säga att jag föddes på nytt. Mitt gamla jag blev mördad. Mitt nya föddes. Det var en smärtsam förlossning. Och blev väl också ett smärtfyllt liv. Men också ett smärtfyllt liv kan vara värt att leva. Eller hur?

Jag vet inte om jag sa något. Jag vet att jag gick fram till spisen, tog med mig kaffekannan och en ren kopp och ställde vid hennes bordsände. Hon fyllde i och skrattade nästan lite generat. Hon hade en vacker mun. Hon hade samlat rynkor, men läpparna var fortfarande fylliga och tänderna vita. 

- Det var många år sedan, sa hon. Många, många år sedan. Jag var nio år och mor hade dött. Vi hade begravt henne och bjudit på kaffe som det skall vara. Prästen var stor och mörk och pratade på ett skrämmande sätt. Jag vet inte vem han skrämde mest, far eller mig. Far hade skräck i ögonen. Jag hade aldrig sett det tidigare. Skräcken blandad med sorgen. Mor hade dött i barnsäng, som det heter. Så far miste inte bara det han hade, han miste också det han skulle få.

Hon satt tyst. Smuttade på kaffet. 

- Har du något till, sa hon och skrattade förläget.

- Javisst, sa jag och letade fram både salta kex och mandelkubbar från Skogaholm i skafferiet. Jag hittade en burk svarta oliver, som jag inte sett förut.

- Tack, sa hon. Mandelkubbar. Det var länge sedan.

- Jag har inte varit här på många, många år, fortsatte hon och log. Jag visste inte ens att torpet stod kvar. Men jag ville se det en gång till. Och just idag.

Hon tittade sig omkring, drog fingrarna försiktigt och trevande över bordsskivan. Hon tittade ut.

- Livet är värt att leva även om det är svårt. Hur gammal är du?

- Sjutton år, sa jag.

- Nästan dubbelt så gammal som jag när jag blev mördad, sa hon. Och återfödd, lade hon till och log.

Hon började berätta. Efter begravningen och kaffet hade tystnaden invaderat torpet.

- Far var rädd. Det syntes i ögonen. Han var skräckslagen. Jag hade diskat undan och lagt mig när han kom och la sig bredvid. Han grät. Det gjorde säkert jag också. Det var den åttonde kvällen i mitt liv utan mor. Han grät och smekte mig över kinden. Det var den sista gången jag kände kärlek i hans händer. Han tog i mig och stirrade på mig och förde ner min hand till sitt kön.

Hon tystnade. Hon tittade ut över ängen. Solen lyste. Flugorna surrade irriterat. Jag lovade mig själv att jag skulle släppa ut dom.

- Han tog i mig hårt. Sedan vet jag inte. Jag vet bara att jag hade ont mellan benen när jag vaknade och att någon som liknade min far satt vid köksbordet och grät. Jag hade ingen känsla kvar för mannen som satt där i min fars kläder och med min fars ansikte. Det hade inte varit fars händer som tvingat mig. Mannen där borta, i fars kläder och med fars ansikte men utan hans ögon, tittade på mig. Han reste sig, hämtade en tegelsten på vedspisen, gick emot mig, lyfte armen och slog.

- Han mördade mig. Han slog stenen i mitt huvud. När jag vaknade var det kyligt och mörkt och tyst. Jag hade ont i kroppen. Men inte ont i huvudet. Det kom först senare. Det var så mörkt att jag inte såg något. Jag trevade med fingrarna runt om och kände väggar tätt omkring mig, både på sidorna och över mig. Jag var inte rädd. Konstigt nog var jag inte rädd. Jag var inte rädd. Jag var lugn. Jag kände doften av tjära.

- Jag minns att jag försökte knuffa på de där sidorna som var runt mig. Men dom gick inte att rubba. Det for en tanke genom huvudet att jag var död och att jag hamnat i helvetet för att jag syndat och far hade försvunnit ur sin kropp och någon annan hade kommit med hårda händer och hårda ögon. Men jag var inte rädd. Det konstiga var att jag inte var rädd. Till slut försökte jag trycka på taket. Det gick att rubba. Det gick att lyfta så jag kunde resa mig.

- Jag hade legat i en kista. Mannen som slagit mig hade lagt mig i en kista. Hur jag kom därifrån vet jag inte riktigt. När jag vaknade så var solen varm, fåglarna sjöng och humlor och getingar surrade. Jag trodde jag hade kommit till himlen. Men jag kände snart igen mig. Jag var i skogen där bakom ängen.

Hon tittade ut genom fönstret där de två irriterade flugorna fått sällskap av en geting.

- Har du något emot att jag släpper ut dom, sa hon. Dom behöver också friheten. Dom kan bli återfödda istället för dödade.

Hon reste sig och öppnade höger fönster och både getingen och flugorna flög rakt ut och försvann. Det blev tyst i köket. Vi åt mandelkubb och salta kex och drack kaffe. Oliverna förblev orörda. Hon hade skjutit burken ifrån sig, ställt den bakom en tidningshög som om hon inte ville se den.

- Jag såg torpet och jag såg mannen som var klädd i min fars kläder komma ut genom dörren. Han bar en spade och skyfflade jord. Först senare förstod jag att han skyfflade igen min grav. Jag gick därifrån. Nio år gammal. Jag undrade var min far tagit vägen. Det tog många år innan jag förstod att det var han som begravt mig.

Hon reste sig. Närmade sig med tvekande steg sängen som var inbyggd vid bortre väggen. Hon smekte med fingrarna över sidstycket, vände sig om och tittade mig in i ögonen.

- Livet är värt att leva, sa hon. Gå ut och bli återfödd.

Hon gick mot dörren, öppnade den och solen lyste upp golvplankorna. Hon vände sig i dörröppningen och sa:

- Tack för kaffet. Och mandelkubben.

Jag reste mig gick ut. Hon fanns där inte. Jag gick runt huset. Men såg henne ingenstans. Jag gick in igen. Gick fram till skafferiet. Tog ner tre geléburkar med förtvivlade sömntabletter. Gick ut, hämtade den gamla spaden som stod i jordkällaren och grävde ner tabletterna. 

- Där var det, sa hon. Just där begravdes jag. Och just där återföddes jag. Och du.

Hon stod bakom mig. Jag såg in i hennes ögon. Hon log. Sen gick hon.