Minnen och bagateller 9: Trumma på pannloben

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Min lärare i tyska hette Gunnel Forsheim. Hon var övertygad om att jag var en begåvad elev med fallenhet för det tyska språket. Klingade inte mitt hamn tyskt kanske? Och med sådant namn borde förstås såväl tyska glosor som grammatik med elegans ansamlas i min hjärna för att med sällsam lätthet ramla ut som svar på hennes frågor.

Hon var så övertygad om min fallenhet att hon redan första terminen satte ett mycket högt betyg. Vilket förvånade både mig och mina klasskamrater eftersom min språkliga begåvning snarast lyste med sin frånvaro.

Det tog nästan två terminer innan det började gå upp för min idogt arbetande tysklärare att jag allt som oftast inte hade svar på hennes frågor om grammatiska böjningar och det tyska språkets meningsbyggnad. Men hon försvarade sina föreställningar om motsatsen mycket elegant, hon konstaterade högt och ihållande – när jag anlagt veck i pannan och ihärdigt trummade på skallbenet - att jag var en god tänkare.

Att svaren inte blev de rätta förklarade hon notoriskt med att jag nog drabbats av tillfälliga tankelapsusar eller var offer för unga gossars oförmåga till koncentration när hormonerna ansåg att hjärnan skulle fundera över mer erotiska ting än tysk grammatik.

Det tog flera flera läsår innan tysklärare Forsheim började sänka betyget och på den vägen fortsatte det tills dess att jag läst tyska de år det skulle läsas.

Åren med tyska i högstadiet lärde mig mycket. Visserligen inte så mycket tyska, men bra mycket om livet. Jag förstod att föreställningar kan spela oss ordentliga spratt, att vi gärna ser det vi vill se, tror det vi vill tro och hör det vi vill höra. Finns det något tryggare än att få sin världsbild bekräftad, hur undermålig den än är? Och går man vilse tillräckligt länge känner man sig hemma.