Bagateller och minnen 11: Hennes händer var lite rynkiga nu

Detalj ur akvarell: Lena Rosén Schlaug

- Det blev ju aldrig nå´t av oss, sa hon. Jag har följt dig i tidningar och varit glad för din framgång. Inte kunde jag tro att du skulle bli den du blev. Är du den du tycks vara, eller är du den där jag minns? Skygg och på din vakt, var du. Vem är du nu?

Vad svarar man på det. Självklart förändras man som person när innehållet i vardagen blir förändrat. Man ser på världen från en annan utsiktspunkt, värderingarna förändras, den omgivning man lever med påverkar.

Hon tände en cigarett och höll den på det där sättet som jag minns så väl. Det är konstigt hur man kan minnas detaljer. Hennes händer, hennes sätt att hålla en cigarett. Hennes händer var lite rynkiga nu. Vi smuttade på vinet - vi hade suttit så länge att kaffet fått efterföljare den där sommardagen -  och kände nog båda hur glädjen att ses igen drunknade i sorg över att det aldrig blev något riktigt av det.

Vad hade det blivit av oss om vi valt varandra? Minuterna och timmarna hade fyllts med något annat, vägvalen hade blivit andra, ingen av oss hade varit där vi nu var. En enda minuts uppriktighet, då för länge sedan, hade kanske medfört ett helt annat liv. Kanske inte alls bättre, kanske inte sämre, men helt annorlunda. Inte hade jag flyttat till landet, inte hade jag haft de erfarenheter jag nu har med mig i bagaget, inte hade jag blivit politiker. En enda minuts uppriktighet och mod hade påverkat ett helt liv. Eller snarare två.

- Du, minns du att vi respekterade varandra på ett speciellt sätt, sa hon. Det var kanske just det som gjorde att det aldrig blev något. Det var dig jag kom till när jag var rädd, behövde tröst. Det var dig jag på något konstigt sätt ersatte med andra för att det var för allvarligt menat mellan oss. Men det var också dig jag blev mest besviken och ilsken på, kanske därför att jag brydde mig mer om dig än någon annan, att du fanns i ett speciellt ställe i mitt hjärta.

Det kunde varit jag som sa det.

Hon flyttade ihop med en man, de  fick barn och sedan gick åren. Jag flyttade ihop med en kvinna, vi fick barn och sedan gick åren. Det blev goda år fyllda med bra liv. Vi levde vid sidan av varandra och jag tänkte ofta på henne som en vän jag ville ha nära mig. När jag såg henne nu blev jag rörd, jag fick kämpa för att hålla inne tårarna när hennes tårar föll.

- Vardagsrum hemma är fyllt med böcker, sa hon. Väggarna är fyllda med böcker. I rummet står skinnsoffor och gardinerna är ganska tunga. Men när jag blev lämnad ekade det ändå i rummet som om det vore tomt. Märker du att jag vågar erkänna att jag blev lämnad? Det har jag aldrig vågat erkänna för någon annan. Knappt för mig själv.

Hon hade fortfarande vackra händer, en ring på vänster pekfinger. Hade jag vågat ta hennes händer då för länge sedan hade våra liv varit annorlunda. Förmodligen inte alls bättre, men annorlunda.

Nu hade hon ringt och sagt att hon gärna ville träffa mig en stund. Det var så länge sedan vi hörde av varandra. Hon hade permission. Var fri hela helgen. Utan bevakning. Vi satt där på restaurangen och såg på varandra och kanske tänkte vi båda att det var märkligt att det blev som det blev.

Hon blev dömd, fråntagen sina barn och satt nu mitt emot mig med en cigarett i handen som bara brann utan att hon rökte. En svart sorg gled genom mig och det kändes nästan som när man är på väg att svimma. Hade hon sluppit den där slumpens grinande ansikte om jag hade förmått mig att våga? Om jag inte varit så förbannat rädd att bli sårad? Om jag vågat hade det som blev inte blivit, timmarna hade fått annat innehåll, den minut när hon stack kniven i  mannen som sårat henne så djupt hade fått ett annat innehåll.

Jag känner mig skyldig.

Hon släckte cigaretten, vi betalade notan, kramade varandra och steg in i varsin taxi.