Dåliga vägar, långa transporter och bilar som behöver repareras....

Avlägsna myten om ekonomisk tillväxt...

Det är hygglig ekonomisk tillväxt på Västbanken, rapporteras i Studio Ett.

BNP utvecklas bra. Vilket beror på att man tvingas köra långa omvägar när man skall transportera sina varor - israelernas vägspärrar tvingar fram många extra mil vilket medför extra bensinkonsumtion. Och därmed ökad BNP.

Dessutom tvingas man göra omlastningar på andra sidan muren, vilket betyder mer jobb och ytterligare ökat tillväxt. Vägarna är dessutom så dåliga att bilarna ofta måste repareras, vilket håller igång de ekonomiska hjulen och bidrar till ökad tillväxt.

Allt berättas i det lika tragikomiska som naket avslöjande reportaget.

Nostaligitripp apropå vågmästeri, utskott och nya partier...

1988 kom Miljöpartiet in i riksdagen, som första nya parti på 70 år. Jag hade förmånen att få vara språkrör då, tillsammans med Eva Goës. 

Efter valdagen så blev det förstås debatt om utskottsplatser och för- och nackdelar med att vara vågmästare. Så här hövligt kunde det låta i Ekot där jag intervjuas. 

Då fanns hopp om ett grönt block i riksdagen... eller som vi sedermera kom att kalla det: ett grönt bälte. De gamla partierna släppte in oss i utskotten, men det bråkades från talmännen om att jag inte hade kavaj i talarstolen och började säga du till andra riksdagsledamöter. Så fick man inte göra, men det gjorde jag ändå så man vande sig. Än värre blev det efter 1994 års val, då fick jag skäll från talmännen för att jag i debatterna vände mig till åhörarna på läktaren, radiolyssnare och tevetittare - man skulle, enligt formerna, vända sig till talmannen. Man fick dock vänja sig även med detta.

Förnyelse av De gröna?

Var ska de gröna landa - i fortsatt blockträsk där de äts upp?

• I 12 av 29 valkretsar fick Sverigedemokraterna fler röster än Miljöpartiet.
• Piratpartiet blev mer än 50 procent större än Gudrun Schymans Feministiskt Initiativ.
• Trots att klimatfrågan för bara några månader sedan var stor så hamnade miljöfrågorna på tionde plats på listan över hur väljarna viktade de politiska sakområdena.

Vad ska man säga? Annat än att Gudrun Schyman förlorade på att det blev så jämnt mellan blocken, att SD:s framgång var lika väntad som sorglig samt att Miljöpartiet uppenbarligen inte lagt många strå i kors för att driva opinion för klimatfrågan. Sveriges näst mest populära partiledare/språkrör hade givetvis borgat för att miljö- och klimatfrågorna hamnat mycket högt upp om partiet velat driva frågan. Men MP hade ett block om foten.

Miljöpartiets riksdagsgrupp blir dock lite annorlunda - och förmodligen friskare - än den som nu suttit och låtit sig begravas i blockträsket i skuggan av språkrör som dominerat alltmer. En kort koll visar att få känner till andra än Peter och Maria från föregående riksdagsgrupp - detta är ett helt nytt förhållande. Tidigare har Miljöpartiets strategi varit att låta många få blomma ut och bli profiler, vilket inneburit att om det går i stå för språkrören har det alltid funnits kända och erfarna medieprofiler som har kunnat ta plats.

Nu gäller det att de nya och oförstörda ledamöterna tar för sig, vågar ifrågasätta sådant som blivit (o)vanor och ta en extra läsning av de ideologiska delarna av partiprogrammet. Och inse att det som nu behövs är en grön fredlig kulturrevolution för att förändra inte bara system och strukturer utan också normer. Tidsandan är mottaglig för det. Det gröna partiet har ett ansvar att försöka. Det är enda skälet till att partiet har ett berättigande  - om man har större mål än att administrera socialdemokratisk eller borgerlig materialistisk tillväxtpolitik.

Nykomlingar i riksdagsgruppen
Det är tio nykomlingar - tolv om man räknar in Agneta Börjesson och Maria Ferm, men de har varit involverade i rummet kring partiledningen även före valet. Det gäller att orka stå emot när trycket från partiledning och andra erfarna lägger sig över gruppen. Är man klok väljer man nya gruppledare, rotation är en av Miljöpartiets ursprungliga principer som det gäller att stå upp för om man inte vill fastna i gamla mönster. Och det är, som jag ser det, alldeles nödvändigt att byta ledamot i finansutskottet eftersom Mikaela Valtersson är är en av arkitekterna till det visionslösa rödgröna experiment som bjudit Reinfeldt på segern.

Hade det gått bättre för Miljöpartiet i valet hade enorma ideologiska spänningar byggts in. Från Roy Resare (f.d Ottosson)  - som inte blev invald eftersom rösterna inte räckte i Västernorrland -  till grönt radikala Annika Lillemets från Östergötland är det minst lika många mil som det var mellan Roy och mig.

Många tycks ha blivit överraskade av att Maria Ferm genom personval slog ut den rödgröna Karin Svensson-Smith, som säkert gjort ett stort demokratiskt hantverk men vars förankring i grön ideologi man kan ifrågasätta. Ska den gröna själen återvinnas betraktar jag valet av Maria som en framgång.

Intressant är också invalet av Valter Mutt, som fungerat som systemkritiske Carl Schlyters omvärldsbevakare. Och förstås valet av Gustav Fridolin, till vilken många miljöpartister lägger både hopp och sina egna drömmar om vad som är grön politik. Därmed har Gustav på något sätt en ohyggligt svår och otacksam situation, som i viss mån liknar den som Barack Obama hade inför presidentvalet.

Tre tänkbara kvinnliga språkrör i riksdagsgruppen
Åsa Romson, miljöprofilerad, och Annika Lillemets, med stark grön identitet, är nya i riksdagsgruppen och kan därmed naturligt bli de som nomineras av grupper som inte vill se Mikaela Valtersson i uppdraget som kvinnligt språkrör. Utanför riksdagen, men i partistyrelsen, finns Akko Karlsson, karismatisk outsider.

Återupprättad identitet?
Hur som helst: det finns vissa möjligheter för blockpartiet att återuppbygga sin identitet och inför valet om fyra år faktiskt kunna bli modiga opinionsbildare istället för fega opinionssurfare. Bland kvarsittarna finns förmågor som jag hoppas får blomma ut när de ges tillstånd att få lämna skugglandet och den räddhågsenhet som präglats av blockpolitikens inneboende logik.

Men det är lång mental väg att gå från att ha varit opinionssurfare till att bli opinionsbildare. Risken att bli nedmald i riksdagen är inte obetydlig. Och det är så oändligt svårt att själv märka att man sitter på ett sluttande plan.

Hur som helst: språkrören träffade statsministern igår, man tycks ha kommit överens om att något mer formaliserat samarbete inte är aktuellt utöver flyktingpolitik - den borgerliga regeringens flyktingpolitik bedöms (Studio Ett, P1) numera som human av Peter Eriksson. Dessutom har nu rören insett att den rödgröna strategin misslyckats men ändå ges signal om att det rödgröna samarbetet skall fortsätta i någon form - men samtidigt noteras att det är osäkert om man skall lägga en rödgrön blockbudget. Ett första steg mot frigörelse, menar Göran Eriksson i SvD.

50 000 jobb har rationaliserats bort under krisen...

Partierna är som strutsar: huvudet i sanden för att inte vilja se.

50 000 jobb rationaliseras bort i svenska industriföretag. 

Det är följden av de investeringar och rationaliseringar man passat på att göra under den s.k. ekonomiska krisen. Det är 10 000 fler jobb än jag för ett år sedan hävdade skulle komma att rationaliseras bort.


Det är inte alls konstigt - i stort sett varje miljard som satsas i näringslivet går ut på att minska mängden arbetstid. Det tycks som om de två blocken - det moderata respektive socialdemokratiska blocket - ser detta som ett hot snarare än som en möjlighet. Man har nämligen den fasta föreställningen att den lagstiftade normalarbetstiden skall förbli 40 timmar per vecka, hur mycket näringslivet än rationaliserar. 

I valrörelsen var det inte något av riksdagspartierna som drev kravet på sänkt arbetstid. Tvärtom kunde man till och med höra gröna politiker prata om hur behovet av arbetskraft skulle öka i framtiden - bland annat genom investeringar i höghastighetståg... Det var beklämmande att höra hur man anpassat sig till Mona Sahlins och Fredrik Reinfeldts gamla världsbild.

• Pensionsavgångar då? Ja, hälften av 40-talisterna (det av Pär Nuder betecknade köttberget) har redan uppnått pensionsålder. Trots detta är arbetslösheten högre än 8 procent!
• Tjänstesektorn då? Även den rationaliseras för att ta bort arbetstid - allt fler sköter sina bankärenden själva, beställer resorna själva via nätet, scannar in sina varor på ICA och Konsum... 
• Nya gröna jobb då? Även gröna jobb rationaliseras, och där de tillkommer ersätter de oftast bara gamla jobb. 
• Tilläxt då? Kurvorna för tillväxt och antalet jobb följs inte alls åt längre.

Det finns bara en lösning som kan komma tillrätta med att många arbetar så mycket att deras liv slits sönder av stress och "måsten", medan andra slits sönder av den ångest och ekonomiska stress som samhället lägger på dem för att de råkar vara arbetslösa. Lösningen är sänkt normalarbetstid till 30 timmar per vecka. Det innebär, precis som nu, att några kommer att lönearbeta mer än normen och andra mindre - men att låta normen vara densamma idag som under industrisamhällets personalintensiva dagar är absurt. Om inte Reinfeldt kräver att vi skall åka hem och städa varandras hem, bädda varandras sängar och laga varandras middagar förstås. Tvångs-Rut kanske kan vara nåt?

De gröna politiker som inte tog upp frågan i valet begick, enligt min uppfattning, grovt tjänstefel. De partistrateger som vägrat ta i frågan borde förpassas från sina uppdrag fortast möjligt. Öppna fönstren och vädra ut den unkna blockdoften!

Vem har sagt...?

”Vi har samma kulturarv, samma demokratiska grundvärderingar som resten av Europa. En sådan enkel sak som att vi alla har bröd - inte ris eller couscous - som basföda, förenar oss. Eller att vi så gott som alla har samma Gud. Vi är helt enkelt rätt lika.”

Kan ni, så här i onådens år, gissa varifrån ovanstående text är hämtad?

• Sverigedemokraternas valmaterial inför valet år 2010? 
• Ett tal av Heinrich Himmler år 1939, med anledning av strategin att förena Europa under den rena ariern Adolf Hitler.
• Ett utdrag från TCO:s studiematerial inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU? Argument för att Sverige - där vi käkar bröd, tror på demokratin och firar jul - bör vara med i EU.
• Riksdagstal den 3 maj 1992 av reklamteves egen mysfarbror Bert Karlsson.

Rätt svar hittar du här...

Sorry, trött, tänker sova halva dagen... Så jag gör det lätt för mig. Gårdagens Nyhetspanel finns här, en ovanlig konstellation och prat om självbilder, SD, sossar och rödgrönt samarbete.

Sossarnas världsbild...

Sossarna blev störst i valet. Ändå är dom inte nöjda. Dom fick över 30% av rösterna, men deras självbild säger att allt under 45% är ett misstag.

Nu ska dom se över både sina försäljningsmetoder och vilken godis man skall sälja. Vad tycker de 70 procent som inte röstade på dem var fel? Vad ska vi tycka för att fler skall gilla oss?

Så resonerar ett företag i åsiktsbranschen. Precis som Marabou eller Nestlé resonerar inom varubranschen.

Märkligt, vore jag sosse skulle jag ställa en annan fråga: Vad vill jag med samhället? Och så skulle jag berätta det, om "väljarna" gillade det eller inte skulle jag ge fullständigt fasen i. Gillar man det så röstar man. Gillar man det inte så röstar man på något annat. Svårare än så är det inte.

Ett parti är inget självändamål. Ett parti skall bära idéer som dess medlemmar tror på. Inte idéer som de tror kan locka väljare.

Sossarna tycks vara mer av maktapparat, av åsiktssäljande företag, än ett parti som brinner för en politik. Att samlas för att konferera på temat "vi måste få mer röster" känns oerhört fattigt. Socialdemokratin är nog fattig, man har en organisation, man har anställda, man har förtroendevalda - och så letar man efter några åsikter att stoppa i organisationen så de anställda får nåt att jobba med och de förtroendevalda kan ha kvar sina roller. Sen kan man ta namnet Nya socialdemokraterna och låtsas lika övertygade om sin nya politik som man låtsades vara över den gamla.

Lika bra att dom är inne

Jaha. Det ser inte ut att bli någon majoritet för Alliansen, trots matematikers idoga försök att upprätthålla spänningen några dagar till. Vilket säkert tacksamt mottagits av trötta partiledare/språkrör som kunnat få några dagars lugn med motivet att ingenting är klart.

Trots vilan har etablerade partier luftat tanken att minska antalet ledamöter i riksdagens utskott för att därmed hålla borta sverigedemokraterna. Ibland finns det inte måtta på den självgodhet som präglar olika etablissemang! Det vore inte bara demokratiskt förkastligt, det vore kontraproduktivt att bete sig på det sättet. Jag skriver mer om det sist i det här inlägget.

Först några rader om valresultatet: Det talas om ett nytt politiskt landskap efter SD:s inträde. Men så är inte fallet annat än i ett formellt perspektiv. Landet ligger som det ligger, och man måste varit både döv och blind om man inte upptäckt att de åsikter som SD står för de facto finns i Sverige. Den svenska uppblåsta självbilden har fått sig en törn. Uppfattningar som att vi är moraliskt mer högstående än andra länders medborgare - danskar, österrikare och fransmän - vilar nästa på någon sorts kvartsrasism...

Min uppfattning är därför att det är lika bra att SD finns i riksdagen, sverigedemokraterna blir synliga och kan inte agera i skuggorna - dessutom kommer de gamla partierna tvingas debattera med det parti som man valt att tala OM, men inte MED, under hela valrörelsen. Jag anar att man både tekniskt och retoriskt får skärpa till sig en hel del, vilket inte skadar.

Det jag sett av försök till debatter mellan Åkesson och andra partiers partiledare och partisekreterare förskräcker. Häromkvällen, på ett trist hotellrum, slog jag på Debatt i SVT och förskräcktes än mer: den enda som inte avbröt, pladdrade på i stackato eller var oförskämd var... sverigedemokraten! Jag satt och skämdes, tyckte det var pinsamt. Jag kände hur jag rodnade på samma sätt som när en kinesisk vän ironiskt talade om den upphöjda förfinade demokratin i det engelska parlamentet där man hånar, väsnas och skriker till varandra...

Mer av liknande pinsamhet: Statsvetare Jenny Madestam är nog den som bäst - och utan att vara rädd för att säga det som alla ser - analyserat situationen och bland annat konstaterat att Åkesson nästan intar samma lugna statsmannaroll som Reinfeldt. Det är upp till de gamla partierna att skärpa sig i debatterna, sluta skrika i stackato och vägra sitta i samma rum.


Hur uppträder vi som ogillar Sverigedemokraterna när de intar våra förskansade rum? Lars Ohly, som jag har den största respekt för när det gäller hans genuina antirasism, beter sig som ett barn när han vägrar gå in i den, till måttet ganska stora, sminkloge där Åkesson befinner sig. Han tänker inte befinna sig i samma rum som Åkesson, och gör därmed någon sorts repris på Westerbergs välkända soffresning. Att inte befinna sig i samma rum som Åkesson lär bli svårt om Ohly har för avsikt att delta i riksdagens debatter och voteringar. Ska vänsterpartisterna vägra delta i riksdagens utskottsarbete, eftersom det sker i slutna rum där man tvingas befinna sig med både kreti och pleti? Och hur många veckor tog det innan Westerberg satte sig i samma soffa som Ian Wachtmeister – om än utanför kamerorna…

När Åkesson, tillsammans med partilike, besökte Sveriges Television häromdagen för att låta sig intervjuas i Godmorgon Sverige befann jag mig själv i lokalerna. Tog en fika efter att ha suttit i tevesoffan och pratat med Lars Leijonborg och Margareta Winberg. Åkesson kom in och det lade sig en märklig stämning över rummet, man vände ryggen till, låtsades som om man inte såg honom och hans medföljare. Där fanns politiker, ledarskribenter och annat fint folk. Det var en märklig, för att inte säga tragikomisk stämning.

Själv har jag den uppfattningen att man skall agera som man tror att Mahatma Gandhi skulle ha gjort, han hade nämligen förmåga att påverka människor till det bättre genom sitt sätt att vara. Så när jag gick förbi Åkesson hälsade jag på honom som hastigast. Jag tror nämligen att världen blir bättre om man talar med varandra, även med sådana vars åsikter man inte delar eller ens kan acceptera. Jag finner allt annat vara kontraproduktivt och pubertalt. Fler borde lära av Gandhi, även sådana som ofta hänvisar till honom.

Därför uppfattar jag att även de två blockens reaktioner efter SD intrång på deras domäner ter sig fåniga. Det kan ju inte vara en myras fel att två elefanter inte kan tala med varandra för att lösa problem. Det kan inte vara orimligt att göra blocköverstigande överenskommelser för att hålla borta varje uns av den främlingsfientlighet som kännetecknar SD. Sanningen är ju den, att den ”vågmästarställning”, som det ser ut att SD har, i själva verket ägs av varje parti i riksdagen. Varje parti är vågmästare, eller tungan på vågen, och har därmed ett ansvar. Om man nu inte fått för sig att blockpolitik är någon sorts ny naturlag.

Sverigedemokraternas inträde på den parlamentariska scenen utnyttjas också som ett reningsbad för partier som innan Åkessons uppdykande av allt från gröna till socialliberaler och vänsterpartister betraktats som hårda och omänskliga i sin flyktingpolitik. När skalan förlängts faller ljuset från helgonglorian även på ställen som tidigare legat i skugga… Nu står vi alla enade. Själv vidhåller jag att åtskilligt i svensk flyktingpolitik är värd hård kritik även efter Åkessons och Söders inträde.



PS!
När miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 så utökades antalet platser för att partiet skulle kunna få plats. Internt diskuterade vi hur vi skulle agera om vi inte kom in; tanken var att i så fall inte säga ett knyst om hur vi avsåg att rösta förrän frågorna kom upp i kammaren med efterföljande votering. Eftersom vi inte var tunga på vågen hade det endast i fåtalet frågor skapat oro för regeringen - skulle sverigedemokraterna välja att hålla tyst ända till debatten i plenum, med efterföljande votering, skulle visserligen intresset för riksdagen öka högst avsevärt, men på bekostnad av mycket annat.

På gång...

Kinna Teater
Tisdag 28 september 19.00
Skynda, skynda, skynda -
från tillväxt till utveckling...

Piteå Stadsbibliotek
Torsdag 30 september 19.00
Elin Wägner - mod och inspiration!

Mer eller mindre klokt...

Tja, vad får man allt ifrån? Frågan är om det är erfarenhet och klokskap eller en lätt släng av politisk demens som ligger bakom gamlingarnas prat... Kanske var jag lite väl förbaskad häromdagen, när detta spelades in:

Paus, eller vad man nu kan kalla det...

Intresset för hur livet i Rosenbad skall se ut verkar stort. Det verkar stressigt värre.

Varför inte coola ner lite och fundera över livet kring en ek istället? Det är i alla fall det jag gör i kvällens En bok - en författare. Kunskapskanalen klockan 19.00. Intervjuar Johan Lind som gett ut boken Ekens mångfald.

Och förresten: det här blev jag riktigt glad över! Det är ju kul att någon uppskattat raka svar utan undanflykter. Även om mina svar knappast fick de frågande att rösta grönt...

Som man bäddar får man ligga

Inte speciellt överraskande att de rödgröna partierna tappade röster och att Alliansen blev störst. Jag har sagt det ända sedan de strategiskt inkompetenta rödgröna hjärntrusterna beslutade bilda ett block: 1+1+1+1 blir mer än 4 för Alliansen, medan 1+1+1 blir mindre än 3 för de rödgröna.

Som man bäddar får man ligga. Tanken på personliga statsrådsposter förblindade tunga delar av ledningen för MP, som varit tjatigt pådrivande i kravet på sammanklistring med Socialdemokraterna trots att man rimligen varit läskunniga och vetat att detta skulle skrämma bort traditionella sosseväljare till den andra sidan.

De tre partierna i oppositionen hade haft alla fördelar av att gå fram var och ett för sig, och sedan prövat regeringsbildning efter valet. Min övertygelse har hela tiden varit att man då skulle få en rejäl majoritet.

Jag delar också Wanja Lundby-Wedins konstaterande att den rödgröna valplattformen var i stort sett helt socialdemokratisk. Läggas till skall att den var befriad från visioner som kunde tända eldar i hjärtat. Den var förskräckande gråsossig. Inget friår, ingen sänkt arbetstid, ingen analys av en annan samhällsutveckling.

Miljö/klimatfrågan hamnade på tionde plats bland valets viktigaste frågor - MP har därmed inte gjort sin grundläggande plikt att föra upp de stora frågorna till debatt. Till och med Maria Leissner suckade snopet att Maria Wetterstrand till slut lät allt mer som en vanlig sosse.

Sverigedemokraterna blev tungan på vågen, vilket i sig påskyndar att det rödgröna blocket kommer att splittras. Skulle de rödgröna gå fram gemensamt så innebär det att SD under mandatperioden i hundratals frågor kommer att a) kunna rösta på sitt eget förslag b) se det falla i riksdagens votering och c) sedan välja mellan att stödja antingen Alliansen eller de rödgröna i slutvoteringen. Det är mumma för Åkesson.

Eftersom de andra säger att de inte ens vill tala med honom kan det innebära att ingen vet hur riksdagens beslut blir före det att voteringarna är färdiga i riksdagen. Självfallet kan inget av de gamla partierna bjuda SD på detta.

Det naturligaste är att M och S tar varandra i hand, bildar regering med motivet att det är för Sveriges bästa - skillnaden mellan S och M är betydligt minde än mellan S och MP.

PS!
Miljöpartiets röstsedlar damp ner i brevlådan några veckor före valdagen, tillsammans med valreklam från partiet. Spännande för ett avdankat, lätt mumifierat, rör att öppna och kika vilka hyss dom hittat på inför detta val.

Det visade sig att tillväxt var ett bärande tema i valbroschyren. Jobb var ett annat tema, men utan ett ord om förkortat arbetstid eller friår. Klimat var ett tredje tema, men inte ett ord om överkonsumtionen. Och som goda tillväxtfixerade sossar berättar man att väljarna inte skall behöva räkna med några uppoffringar för klimatets skull - med ny teknik fixar vi allt.

Jag blev så trött. Borta var all kritik av tillväxtsamhället, borta var krav på sänkt arbetstid, borta var idén om grön skatteväxling, borta var viljan till systemförändring. Vision? Nej.

Men det var en fin bild av Maria och Peter. De har varit duktiga på att driva partiet åt det håll de stakat ut. Och pappren var väl inte sämre än de andras papper som damp ner i brevlådan. Inte mycket bättre heller.

Till Miljöpartiet vill jag bara säga: Ta en fundering över partiets själ, var inte så räddhågsna, inte så fega. Bli en del av den nödvändiga samhällsförändringen, inte en del av det system som legitimerar en utveckling som riskerar leda till ekologisk kollaps och demokratins stegvisa nederlag.

Kort och gott: Reconsider, baby!

Slipslösa moderater, miljöpartist i smoking och Bruckners klimatsymfoni....

Dagen är här - på pricken 29 år efter det att MP:s partibildande möte inleddes.

Facit fastställs efter en mentalt ganska mager valrörelse. Skönt att inte vara inblandad mer än som ansvarslös kommentator - som en sådan där ledarskribent eller annat besserwisser som kan tycka utan att ta ansvar för just någonting...

På väg till konserthuset i Stockholm igår - såg Filharmonikerna spela Bruckners symfoni nr 3 (vilken känns som en orkestrerad illustration av hur en vacker planet drabbas av klimathotet) - såg jag hur moderater kastat av sig slipsen medan Peter Eriksson talade på miljöpartiets dag i Kungsträdgården iklädd smoking och sin guldväst. Fråga mig inte varför. Förresten vill jag inte veta.

Deltar lite grand i SVT:s valvaka ikväll - förresten också under lunchsändning. Här en låt som sammanfattar den mentalt fattiga valrörelsen ganska bra:



Och så en äkta grönsak:


Tänker lägga in en låt imorgon också... Till mitt gamla parti, med omsorg och ömhet och hopp om grönare tider...

Om att vara vågmästare - och att fundera över det rimliga i evig ekonomisk tillväxt

På Effekts klimatblogg redovisas en liten undersökning bland riksdagens ledamöter om tilltron till det egna partiets vurm för ekonomisk tillväxt. Alla tycks inte tro på sitt eget parti, om man får tro den summariska redovisningen. Inga sossar har svarat.

Apropå tillväxt - och talet om vågmästarroll för sverigedemokraterna - så blev jag igår påmind om att jag i min första partiledardebatt i riksdagen talade om just detta, det var den 1 februari 1989.

Så här lät det, sossarna fick sig några skopor... Nostalgin svämmar över...:-)

Anf. 8 BIRGER SCHLAUG (mp):

Herr talman!

Miljöpartiet de gröna har suttit i riksdagen i snart fyra månader. Under dessa fyra månader har vi lärt känna makten och de arbetsförhållanden som råder i denna församling.

(-)

I fördelningspolitiken och miljöpolitiken är ni socialdemokrater de stora svikarna, för ni har lovat mest. När det gäller fördelningspolitik borde er ideologi göra att ni hade en helt annan inställning än den ni har. Jag tror att det gäller att vara trogen sina ideal och sina idéer.

(-)

Hur häftig ekonomisk tillväxt vi än har, hur stora vinster vi än gör, hur stora vinster Volvo än gör, hur många smarta klipp som LO eller Anders Wall än kan göra på börsen, hur många nya TV-kanaler vi än får, Carl Bildt, och hur mycket reklam vi än får i dessa TV-kanaler, kan vi inte köpa oss ett nytt hav om det gamla dör. Vi kan inte köpa oss ny åkermark när den gamla förgiftats med tungmetaller. Vi kan inte köpa nytt grundvatten när det gamla är förgiftat med bekämpningsmedel. Vi kan inte köpa ett ozonlager när det gamla tar slut. Vi kan inte köpa nya sjöar när de gamla förgiftats av radioaktivitet. Vi kan inte köpa en framtid för våra barn om den gamla tar slut.

Kjell-Olof Feldt har gått, det var synd. Jag skulle vilja säga så här: Hur stor ekonomisk tillväxt vi än har, kan vi inte heller köpa oss nya naturlagar. Därför bör finansministrar, oavsett färg, rätta sig efter naturlagarna och inte begära att naturlagarna skall rätta sig efter finansministrar.

Tillväxt mätt i bruttonationalprodukt är ett mycket märkligt begrepp, eftersom det endast utgör mått på omsättningen av betalda varor och tjänster. Ett företag med aldrig så stor omsättning kan gå i konkurs. Det kan ett land också. En hel planet kan gå i konkurs, med aldrig så stor omsättning. I BNP-måttet görs ingen skillnad på närande eller tärande verksamhet, ingen skillnad på uppbyggande eller nedbrytande verksamhet. BNP är ett övermåt­tan ointelligent sätt att mäta framgångar. Därför är det beklagligt att varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar - egentligen är det kanske samma sak i dag- någon enda gång i de senaste årens finansplaner förmått sig att tala om tillväxtens innehåll, utan bara om omfånget.

Detta är egentligen sorgligt. Det är sorgligt att så många män - för det är ju mest män - företrädande så många organisationer, under så många högtidliga sammankomster och under så mycket gravallvar, under så många år kunnat resonera så länge om något så i grunden flummigt som ekonomisk tillväxt mätt i BNP. Det är ett flummigt begrepp.

Herr talman! Vi säger alla som sitter i denna kammare att vi strävar efter ökat välstånd för svenska folket. Men vad är då välstånd?

För Carl Bildt kanske välstånd är reklam i TV och nya parabolantenner. Det är möjligt.

För Ingemar Eliasson kanske välstånd är frihandelsliberalism, som ser till att vi får billiga varor oavsett hur det går med arbetsmiljön och miljöförstö­ringen eller hur vi utnyttjar barnarbetare i andra länder. Det kanske är välstånd för en frihandelsliberal.

För socialdemokratin verkar välstånd - och nu provocerar jag medvetet, för jag vill ha en debatt om vad välstånd är - ibland vara den fadda tråkigheten; mer prylar och nya utredningar.

Det är dags att vi tar en ordentlig debatt om vad välstånd egentligen är. I Sverige är vi lyckligt lottade: Vi har ett formellt trygghetsnät, och socialdemokratin har betytt mycket för att vi på den sociala sidan har det så bra som vi har det i vårt land i dag.

Hjalmar Branting och Per Albin Hansson brottades med en hård social verklighet, där huvudproblemen var fattigdom, arbetslöshet och dåliga bostäder. De kunde konstatera att när man med sociala reformer rättade till dessa missförhållanden, så ökade både det materiell välståndet och människors välbefinnande.

Men i dag är inte detta lika självklart. Det är inte alls säkert att ökad materiell tillväxt leder till ökat välbefinnande. Det är kanske i vissa fall tvärtom. Får vi mer och mer av allting, får vi också mer och mer av avfallshögarna. Ökad bilism leder till att haven dör, ökad flygtrafik leder till att kväveutsläppen ökar, ökade transporter innebär miljöförstöring och förbrukning av ändliga naturresurser. Ökad varuomsättning leder till ökat avfallsberg.

Ändå planeras för ökad industriproduktion, ökad energiomsättning, ökad flygtrafik, ökad bilism och ökad varuomsättning; "mer, mer, mer". Det skall vara tillväxt. Aldrig finns det ett lagomläge. Det skall alltid vara mer, för annars blir vi så fruktansvärt fattiga, sägs det.

Detta sker trots att det konsumtionsmönster som vi har i dag i Sverige är fullständigt orimligt och omöjligt att översätta i en global skala. Per capita förbrukar vi i Sverige mer naturresurser än de allra flesta folk. Vi släpper ifrån oss mer radioaktivt avfall per capita än något annat folk. Vi släpper ifrån oss mer kväve per person i vårt land än nästan något annat folk. Så här är det på område efter område. Världen har inte råd med fem miljarder svenskar och fem miljarder svenskars konsumtionsmönster. Ändå skall vi ha mer av just detta konsumtionsmönster. Hur hänger det ihop?

Jag tror att vi i dag står inför ett historiskt skede i svensk politik. Allt fler inser att de nya skiljelinjerna inte går mellan ett gammalt borgerligt block och ett gammalt mycket trött socialistiskt block. Att Kjell-Olof Feldt går hand i hand med Bengt Westerberg är ingen slump, det är en logisk följd av dels de förskjutningar som skett mellan partierna, dels den nya dimensionen i politiken. Den nya dimensionen har gjort att miljöpartiet de gröna har en plats i Sveriges riksdag, och den gröna rörelsen växer internationellt, i väst såväl som i öst, i Argentina såväl som i de baltiska staterna.

(-)

Det intressanta är att socialdemokraterna är vågmästare i snart sagt varje miljöfråga här i kammaren. I höstas gick socialdemokraterna hand i hand med moderaterna gång på gång. Men här finns ju den historiska möjligheten som socialdemokraterna har pratat om i hela valrörelsen, den historiska uppgiften, den historiska omvändelsen, de nya ATP- och rösträtts­reformerna, genom att ta miljön på allvar. Men det gör ni inte. I stället gör ni upp med det sämsta alternativet här i riksdagen gång på gång, och konsekvent förlorar miljöfrågorna.

Stopp för klorutsläpp före år 2000 - ni när vågmästare.

Sänkta hastighetsgränser på vägarna - ni är vågmästare.

Avveckling av Barsebäck och ringhals 2 - ni är vågmästare.

Övergång till biologsikt jordbruk - ni är vågmästare.

Rädda de fjällnära skogarna - ni är vågmästare.

Höjda bensinskatter - ni är vågmästare.

Krafttag för att rädda haven - ni är vågmästare.

Stopp för motorvägen på västkusten - ni är vågmästare.

Stopp för bilbro över Öresund - ni är vågmästare.

I fråga efter fråga är ni vågmästare. Men ni utnyttjar inte er vågmästarställning. I höstas gjorde ni gång på gång upp med det sämsta alternativet - ibland med moderaterna, ibland med folkparitet, ibland med centern, ibland med vpk - och som sagt: Miljön förlorade varje gång, konsekvent.

Hela anförandet finns här.

Förrätt till kvällens partiledardebatt: Bard, hjärnan och bedrägeriet

Alexanders Bard har tillsammans med Jan Söderqvist skrivit en bok som fått namnet Kroppsmaskinen - manual till den moderna människan.

I den hävdar man att våra hjärnor har bedragit oss så länge vi har existerat. Men kan vi anse oss bedragna av våra hjärnor om det är våra hjärnor som kommit på att vi är bedragna?

Och vilka är "oss" om hjärnan är något annat än "oss"? Detta ska vi reda ut så gott det nu går.

Dessutom hävdar Alexander att "jagets tid är förbi" och att vi bara är kroppsmaskiner.

I kväll är det dags för mig att intervjua Alexander Bard i serien En bok - en författare.

Sänds i Kunskapskanalen klockan 19:00, just före stora partiledardebatten i ettan. Vågar knappt titta på det själv...

PS!
Sorry, men Åkesson hade full rätt att bli förbannad...
Inte undra på att Jimmie Åkesson blev förbannad igår. Hur illa jag än tycker om hans politik - den är på nästan varje punkt den totala motsatsen till vad jag anser - så kan jag mer än väl förstå att han blev förbannad när SVT:s Debatt bjudit in "expertkommentatorer" för att bedöma vad han och andra debattörer sagt.

Häpnadsväckande! Hur Niklas Ekdal, som säger sig vara liberal, kan åta sig rollen som gudomligt orakel är så obegripligt att han diskvalificerar sig själv som liberal. Hade han varit troende stalinist hade det varit begripligt. Expressens förvrängda rubrik till Åkessons berättigade ilska var "Åkesson hoppade på experter...". Gamla politiska redaktörer från Expressen och Dagens Nyheter kallas således nuförtiden för experter.

Jag har varit med om det där förr: det var i valet 1982 då Miljöpartiet ställde upp första gången i ett val. Ragnhild Pohanka representerade MP i en debatt med "småpartier" - och så fanns där domare som gav expertutlåtande om partiernas idéer. Dessa så kallade domare hade givetvis sin världsbild - och när Miljöpartiet bröt mot deras världsbild så förklarade de att Pohanka helt enkelt hade fel åsikter. Skrev lite om det här.

Veckans krönika i BT

Med allt större förvåning upplever jag hur valrörelsen tappat all förankring i verkligheten. Med retorik som alltmer ensidigt riktar sig till omsorgen om våra plånböcker är de två blocken på väg att lura skjortan av medborgarna.

Ekonomisk tillväxt som baseras på skuldsättning är omöjlig i längden skriver Birger Schlaug. Bild ifrån finansvärldens centrum, börsen på Wall Street i New York.

Samtidigt innebär retorikens vädjanden att det blir ett normaltillstånd att inte tänka längre än till plånboken. De politiska blocken har en dröm om någon sorts exponentiell ekonomisk utveckling, som baseras på något som snarast kan liknas vid voodooekonomi, i vilken man frambesvärjer drömmen om en evig ekonomisk tillväxt. Man tycks inte inse att den ekonomiska tillväxt vi sett under många årtionden grundats på skuldsättning. För att kunna fortsätta jakten på ekonomisk tillväxt har vi

– levt allt mer på planetens samlade kapital i form av olja, skogar, fiskbestånd och andra naturresurser som det tagit årmiljoner att bygga upp;

– lånat allt mer pengar för att tidigarelägga såväl direkt konsumtion som investeringar som har i syfte att påskynda konsumtionen;

– accepterat att följderna av detta lett till att vi producerat allt mer synligt avfall och osynliga molekylsopor som stegvis lett till bland annat växthuseffekt, illa åtgånget grundvatten, sargade hav och dramatiskt försämrade livsvillkor för många av de arter som utgör livet på vår planet.

För att upprätthålla den ekonomiska tillväxten – särskilt i den redan materiellt rika delen av världen där vi för länge sedan uppfyllt våra materiella behov – har vi således skuldsatt oss upp över öronen. Vi lever på kapital vi inte själva skapat och på lånade pengar.

För att dölja problemen – och skjuta upp skuldkrisernas effekter – förverkligades så idén om globalisering, vars grundläggande element är att låta kapitlet gå på tillväxtjakt över hela världen med så få sociala och ekologiska regleringar som möjligt. Begreppet frihandel blev heligt, trots att frihandel i realiteten betyder handel utan vare sig miljöklausuler eller sociala klausuler (det vill säga utan miljöansvar och utan socialt ansvar).

Politiker som inte förmår inse dessa förhållanden kan aldrig komma med lösningar, tvärtom binder de fast oss i system, strukturer och normer som ovillkorligen kommer att leda till allt fler, och allt oftare förekommande, kriser av den art vi sett i ekonomin. Dessa förstärks av att de finansiella marknaderna agerar allt hetsigare och mer frikopplat från etik och moral.

Långsiktighet tycks numera vara nere på kvartalsnivå inom näringslivet, månadsnivå inom finanssektorn och mandatperiod inom politiken. Det vi ser är en fördumning utan like. Ekonomisk tillväxt som baseras på skuldsättning är omöjlig i längden.

Antingen kan vi välja att bortse från detta och köra på så länge vi kan, eller också inser vi problemen och försöker tänja vårt mod att tänka nytt. Det är inte lätt. Det krävs mycket av oss. Men att låta bli gör bara saken värre.

Det är fullt riktigt att många länder, där den materiella standarden är låg, eller rent av katastrofal, behöver ekonomisk tillväxt för att människor skall kunna leva ett drägligt liv. Men det innebär att vi i den materiellt stinna delen av världen måste ge utrymme för detta. Inte fortsätta vår egen konsumtionsexpansion. Valrörelsen vill på alla sätt ge bilden av en ljus ekonomisk utveckling – pratet om skattesänkningar, ökad konsumtion, fortsatt tillväxt och reformer fullkomligt haglar.

Jag menar att sanningen är mycket enkel: I ett läge när jakten på tillväxt lett fram till snar brist på olja, till hotande klimatförändringar och penningekonomisk skuldsättning, finns inget utrymme att lova just någonting. Nästa år kan vi stå mitt i en ny finanskris, med både gamla och nya, hysteriskt uppumpade, bubblor som kommer att spricka.

Det vore väldigt trevligt om någon av blockens företrädare kunde påpeka detta. Och vad mer, att de kunde erkänna att de själva bidragit till just den utvecklingen.

Birger Schlaug
f.d. språkrör och riksdagsledamot

PS!

Strutspolitik kan man kalla årets valrörelse. Vi borde diskutera verkligheten, peak oil (ny hemlig rapport finns här) och hur i h-e vi i en värld där penningströmmarna forsar snabbare än någonsin - och göder de redan gödda mer än någonsin - låter en miljard människor leva i grav fattigdom. Men skit i det, kakla om badrummet i trendigare färg med hjälp av statliga subvention, låt en balt rensa ditt avlopp, köp en superbil för 400 000 och få en skatterabatt på 40 000 och rösta på Alliansen så slipper du vara med och betala för sjuka, lytta och andra lata jävlar.

Att vakna en morgon som denna...

Godmorgon. Vaknade med en opinionsmätning i örat, en mätning där Sveriges tredje största parti heter Sverigedemokraterna.

Förvånande? Nej, inte särskilt. När blockpolitiken lanserades som idé också av de rödgröna så skulle ju effekten med automatik bli en framgång för SD, vilket jag skrev om redan då.

I de traditionellt socialdemokratiska väljargrupperna finns åtskilliga som ser sverigedemokraterna som ett attraktivt parti. Än mer attraktivt blev det när den kulturkonservative Göran Persson byttes ut mot en kulturradikal Sahlin som pratar HBT-frågor. Och som dessutom kände sig påtvingad - av de gröna ledarnas krav på gemensam politik före valet - att klistra ihop sig med det parti som många socialdemokratiska väljare uppfattar som en pina.

Som man bäddar får man ligga. I den sängen innebär miljöpartiets fastlåsning vid socialdemokraterna att man inte längre slåss om miljöväljare från båda blocken, utan främst drar väljare från just socialdemokraterna - de gröna rören verkar säkert i mångas ögon vara trevligare sossar än sossarna själva. Lite pinsamt är, kanske mer rättrådiga sossar tycker, att de gröna numera idogt försvarar riskkapitalbolags rätt att driva skolor - men å andra sidan har rören som lojala sahlinister begravt frågan om sänkt arbetstid, friår och kritik av tillväxt- och konsumtionssamhället.

Vad händer nu då? Tja, om det skulle bli så att SD blir tunga på vågen mellan två block så är det knappast det lilla nya partiets ansvar om de övriga inte kan finna lösningar. Det är inte en myras fel om två elefanter inte kan samtala.

Den tragikomiskt mest naturliga politiska lösningen, om SD blir tungan på vågen, är väl att Sahlin och Reinfeldt skrapar bort fernissan som skiljer dem åt, bildar regering och driver sin gemensamma politik för mer arbete, mer konsumtion, mer produktion och fortsatt politik i tangentens riktning. Metall och Pappers skulle säkert jubla: arbetsrätten kvar, precis som kärnkraften. Och de tunga pojkarna inom socialdemokratin skulle kunna få ha kvar trupp i Afghanistan, precis som det var tänkt - och kärringfrågor som sänkt arbetstid och klimatpolitik skulle kunna hanteras mer socialmoderat. Förresten, vad är det för fel på betong? Den kan ju alltid målas grön.

En socialmoderat regering föreslås också av Rolf Alsing och Niklas Ekdal - tidigare redaktörer för Aftonbladet resp DN och Expressen.

Det mest tragikomiska denna morgon är ändå att läsa hur moderaterna tror att man kan stoppa Landskronabor att rösta på SD genom att skicka ner en högdragen Carl Bildt. Sverigedemokraterna lär gnugga händerna av förtjusning, precis som när Wetterstrand gjorde detta lilla parti till huvudaktör i partiledarutfrågningen. Alla talar OM Sverigedemokraterna, istället för att debattera MED dem. Så skapar man en framgång... Även om en ingrediens också är att Åkesson är en väl så skicklig debattör och retoriker som de övriga partiledarna.

I sann frustration får man väl rösta rödgrönt som ett piller mot den värre olustkänslan som Reinfeldts regering ger upphov till. Man kan ju alltid försvara sig med att man kryssade i personvalet. Här i Östergötland finns en kandidat.

Läcka från tyska försvarsmakten: kollaps i världsekonomin hotar.

Vi som ifrågasätter fortsatt ekonomisk tillväxt gör det av två skäl: dels är det av omsorg om planeten, dels av omsorg om demokratin.

Nu har ett utkast till den tyska försvarsmaktens rapport angående det sistnämnda läckt ut till Der Spiegel, vilket bekräftar problemet på ett synnerligen akut sätt.

"Brist på tillgången till viktiga varor kan uppkomma", står det i rapporten. Olja används direkt eller indirekt för 95 procent av produktionen av industrivaror och prischocker kan därför drabba så gott som alla branscher - inte minst livsmedel. Vi är redan inne i peak-oil. Vidare skriver man: "På medellång sikt kommer det globala ekonomiska systemet likväl som marknadsorienterade nationella ekonomier att kollapsa".

Skälet till att miljöfrågorna måste tas på allvar, istället för att gömmas undan i en naiv tilltro till tekniska lösningar är alltså inte bara omsorg om planeten utan också om demokratin. Vilket i allra högsta grad var ett skäl till att de gröna partierna en gång bildades. Det behövs såväl ny smart teknik, som ny smart livsstil istället för konsumtions- och tillväxtfundamentalism.

Buisness as usual-scenariet är därför djupt problematiskt, vilket bland annat den tankeväckande tidskriften Effect skriver om här.

Åkeriförbundet vill ju ha kilometerskatt!

Det är lite märkligt att åkerinäringen - och regeringen - verkar upprörd över att de rödgröna föreslår kilometeravgifter på tunga transporter. Reinfeld tycktes mäkta upprörd i gårdagens tevedebatt med Sahlin. Det är mycket märkligt. Har nog mer med valrörelsen att göra än med sakfrågan...

Åkeriförbundets ordförande Jan Sandberg och jag skrev nämligen en gemensam debattartikel i DN (23 mars 2001) där vi tillsammans föreslog just... väganvändaravgifter!

Det du Reinfeldt! Och än mer: Jan Sandberg har varit moderat riksdagsledamot!

Kilometeravgifter slår konkurrensneutralt mellan svenska åkare och åkare från lågprisländer. Åkeriförbundet erkände i vår gemensamma debattartikel att klimatfrågan måste tas på allvar och att ökade järnvägstransporter är att föredra framför ensidig satsning på landsvägstransporter.

Så här skev vi bland annat:

"Vi vill att den svenska regeringen aktivt arbetar för införande av miljörelaterade, rättvisa och konkurrensneutrala väganvändaravgifter - frågan behandlas bl a i EU:s vitbok om rättvis prissättning.

Det finns olika tekniska lösningar för detta, gemensamt är att det för svenskt vidkommande skulle innebära att samma skatt/avgift utfaller oavsett om man är svensk, holländsk, polsk eller estnisk åkare.

Idag missgynnas svenska åkare eftersom andra länders åkare kan fylla tanken, oftast med betydligt miljösämre diesel än den svenska åkare använder, i ett lågskatteland och sedan köra långa sträcker i Sverige. (-)

Transporterna är inget självändamål, utan följden av efterfrågan och samhällets strukturer. Vi vet att transporterna inom EU kommer att öka, inte minst som ett led i den fria rörligheten och den inre marknaden.

Utifrån detta perspektiv vill vi, med olika bakgrund och olika roller, försöka hitta framkomliga lösningar. Vi vet att det miljöutrymme som finns inte får överskridas eftersom det leder till oöverblickbara konsekvenser för oss alla. (_)

Det vore också på sin plats att det svenska näringslivet stimulerar miljöarbete med motsvarande krav.

I ett fungerande transportsystem kompletterar lastbils- och järnvägstransporter varandra i högre utsträckning än de konkurrerar. En allt större mängd gods borde transporteras i kombinerad lastbils- och järnvägstrafik.

Detta är en både ekonomiskt och ekologisk rationell utveckling som är önskvärd. (-)

Det mesta av det vi dagligen använder eller kommer i kontakt med har transporterats med lastbil i ett eller flera led. Vägtransporter är därför en central länk i samhället och är nödvändiga för att det dagliga livet skall fungera.

Samtidigt medför vägtransporterna en belastning för miljön. De totala koldioxidutsläppen inom EU skall minska med 8 % fram till 2010. Det är en mycket stor utmaning.

Vi måste alla ta vår del av ansvaret, och gärna mer än så. Det kan vi göra om vi hittar en rimlig balans mellan nationella och internationella åtaganden.

Svensk åkerinäring och miljörörelsen har alla anledning att stiga upp ur eventuella skyttegravar och se möjligheterna att utifrån var och ens erfarenhet finna medel som kan leda till att de nödvändiga miljömålen nås. Förvisso finns det konflikter.

Och självklart kan vi inte komma överens i alla frågor. Men det får inte hindra oss från ett konstruktivt samtal. Klimatfrågan är för viktig för retorik från skyttegravarna!"

Det otillåtna

Det går illa för de rödgröna, enligt dagens SIFO. Förmodligen beror det på att man inte lyckats samla sig kring en vision, utan blivit en avslagen kopia av den regering man vill byta ut. Man vinner inte val på höghastighetståg och videokonferenser. Och absolut inte på att bilda block tillsammans, block som suddar ut respektive partis särdrag. Men som man bäddar får man ligga.

Tyvärr får många ligga illa när de oförstående eliterna i de rödgröna partierna bäddat sämre än de behövt göra. För ingen kan få mig att tro att medborgarna älskar regeringen. I det här valet röstar man inte för något, man röstar mot något.

Ansvaret vilar tungt på de få personer som drivit fram den rödgröna strategin.

Nåja, än är det inte för sent. Centern har nästan ingen kärna kvar längre, visar det sig. Ska Olofsson komma in i riksdagen blir det med hjälp av politisk socialhjälp.

Repris: det ingen vill/får säga i en valrörelse...

PS! Ses i Agenda ikväll, får väl någon minut att kommentera Sahlin och Reinfeldts debatt. I morgondagens blogg ska jag berätta något som borgarna absolut inte vill kännas vid.


Tillägg 10:55: Dagens kommentar av F! är värd att notera, så här skriver Gudrun i sin dagliga kommentar:

Dagens Gudrun den 12 september

Sänkt arbetstid i stället för sänkt skatt är hållbart

Den intensiva budgivningen om väljarna som nu pågår utgår från att vi röstar mer efter plånbok än efter övertygelse. I det finns en underliggande förståelse av människan som en ekonomisk varelse, där drivkraften i det egna livet och i samhällsutvecklingen antas vara enständigt ökande materiell konsumtion. Mantrat är ”jobba mera, få sänkt skatt och lös tidsnöden med köp av skattesubventionerade tjänster”. Det är inte hållbart, varken för människor eller för miljö. Den långsiktigt hållbara reformen heter arbetstidsförkortning. I dag är Feministiskt initiativ ensamma om att kunna föra in den frågan i riksdagen. Vi tror att kortare arbetsdagar tillsammans med rättvisa löner och trygga anställningar också ger oss mer tid att leva.

För mer information
Feministiskt initiativs pressjour, 0706-100 191

Hård dag

Gårdagen var hård och skoningslös. Maud Olofsson dök upp i teverutan och Boxer-Robert i brevlådan. Behöver andas ut. Så det blir inget mer idag.

Partiledarintervjuerna

Så är då partiledarintervjuerna i SVT avslutade. Vinnare blev nog det parti som inte var med, men som det talades om: Sverigedemokraterna. En utfrågning av Jimmie Åkesson hade varit intressant - och demokratiskt välmotiverad.

Rent tekniskt uppfattar jag att Jan Björklund och Lars Ohly var skickligast - överhuvudtaget har Vänsterpartiet gjort en överraskande bra valrörelse i allt från den ekonomiska debatten i SVT till partiledarutfrågningar.

Mona Sahlin fick inleda, vilket alltid är svårt eftersom man inte vet vilken strategi som utfrågarna tänker arbeta efter. Hon var noga med att vädja till våra solidariska sidor, till skillnad från Reinfeldt som valde att envist och kontinuerligt vädja till våra egoistiska sidor. Sahlins svaghet ligger i att hon a) engagerat och offensivt kritiserar de stora skattesänkningar som hon och Reinfeldt fått men b) inte gör ett dyft för att rätta till detta. I de rödgrönas förslag ligger ju alla de skattesänkningarna kvar. Jag får inte ihop det.

Fredrik Reinfeldt driver, mer än någon annan, det han kallar jobbpolitik. Han har fått det dithän att den som lovar mest arbete till flest människor uppfattas som bäst. Det måste betraktas som ett paradigmskifte i svensk politik - tidigare har man talat om att minska arbetslösheten, sänka arbetstiden, men nu uppfattas det som fint att tvinga människor att arbeta mer, intensivare och längre. Han har fått valrörelsen dit han ville. Men kylan när det gäller illa drabbade människor känns obehaglig - och att göra det till en konst att vädja till våra egoistiska sidor känns olustigt.

Maud Olofsson talar så fort, och hoppar så snabbt mellan olika trådar, att jag faktiskt inte orkar lyssna på henne. Jag lyssnar tio minuter i taget på SVT-Play, tar en paus och försöker förstå vad det är hon egentligen säger i ordkaskaderna.

Hennes tes om att nya företag ger jobb är oändligt förenklad: hon tycks tro att det blir mer jobb om kommunen lägger ut på entreprenad och om var och en av oss startar eget företag för att med F-skattsedel göra samma sak som tidigare.

Hennes argumentation om kärnkraften är rent löjeväckande: genom att öppna upp för nya reaktorer så öppnar man upp för "det förnybara". Sanningen är ju den att om hon inte bytt uppfattning så hade vi sett slutet på kärnkraftens era eftersom reaktorerna börjar bli för gamla - och därmed hade det förnybara tagit över.

Jan Björklund var klart skicklig - med demagogisk pedagogik och ett leende på läpparna skulle han kunna låta införande av dödsstraff och atombombning av Iran låta som något både harmlöst och fullständigt naturligt. Han har dessutom rätt i att energiuppgörelsen med Centern innebär att ny kärnkraft kommer att byggas. Folkpartiet kommer att göra ett bra val.

Göran Hägglund såg jag inte, men partiet tycks mig ganska ointressant eftersom det inte tillför något till det politiska samtalet - man har ju släppt alla sina profilfrågor. Jag ogillar dessa profilfrågor, men anser att det finns ett värde i att även de frågorna finns med i det demokratiska samtalet.

Lars Ohly balanserade snyggt mellan ödmjukhet, självdistans och tydliga budskap. Det kommer att gå bra för Vänstern i valet. Tjatet om allas rätt till heltid - men inte rätt till deltid - är tröttsamt, men engagemanget för bättre vård och skola utan vinstintresse är vinnande och kan utan vidare dra röster bort från Miljöpartiet, som ju plötsligt tycks var det parti som mest av alla försvarar att skolor drivs av internationella bolag med vinstsyfte - obegripligt! Vänsterns, sedan flera år tillbaka, raka linje i frågan om svensk trupp i Afghanistan skiljer sig också från Miljöpartiets virriga linje.

När utfrågarna hävdade att det fanns en utredning som visade att sänkt arbetstid skulle kosta 270 miljarder borde Ohly bett utfrågarna redovisa den utredningen. Den finns nämligen inte i annan form än som ett slarvigt nedklottrat papper från regeringskansliet.

För Maria Wetterstrand lär utfrågningen varit ett smärre helvete eftersom det alltid är pressande att leva upp till enormt stora förväntningar - jag minns hur lättsamt och positivt det var att fixa partiledarutfrågningen i 1994 års val då jag hade allt att vinna eftersom opinionsmätningarna innan pekade på två procent... Och hur pressande utfrågningen var 1998, då jag fått rykte om mig att vara skickligare än jag var och dessutom hade allt att förlora. Jag gjorde dåligt ifrån mig 1998.

För Maria Wetterstrand gick det sådär, det är inte lätt att försvara en blockpolitik som ligger en bra bit från det egna partiets uppfattningar. Hon är en god rödgrön representant, lojal till utmattningens gräns.

Hon tog inte chansen att angripa tillväxt- och konsumtionssamhället när frågan om nya köpcenter togs upp, hon valde att inte gå till offensiv i klimatfrågan när frågan om köttskatt kom upp och hon planade ut i socialdemokratisk argumentation när det gällde kärnkraften och transportberoende. Hon lär inte ha skrämt någon betongsosse, men inte heller fått hjärtan att brinna hos oss som vill se omvandling från konsumtionssamhälle till utvecklingssamhälle.

Jag sörjer att inte Maria fick vara en fri grön fågel som hade möjlighet att tända hjärtan för en grön livsbejakande kulturrevolution där tillväxtsamhällets stress och konsumtionshets fick konkurrens av en annan vision.

Hur går det då i valet? Tja, jag vidhåller att 1+1+1+1 blir mer än 4 för borgarna, men att 1+1+1 blir mindre än 3 för oppositionen. Jag är rädd för att Alliansen vinner valet - om nu Centern kommer in i riksdagen - och att Sverigedemokraterna kommer in utan att bli det minsta partiet. Jag tror att Vänstern blir större än Miljöpartiet.

Målet är nått...

I Katrineholm heter sossarnas starke man Göran Dahlström. Han leker fransk president och kastar ut en romsk familj, på tillfälligt besök, ur staden. "Jag vill inte att de ska vara kvar i stan", meddelar Dahlström.

Valrörelsen är så pinsam att jag vill fly till annat ämne. Därför:

Äntligen, äntligen, äntligen... Vad är elva år som språkrör mot detta?

Slagen endast av Carl Bildt - och en onämnbar man som förbjöd romer att besöka ett köpcenter i Skara. Allt enligt Radio Hallands i stort sett helt begåvade analys.

PS!
Mr Fred Lane, min kollega i bland annat en god föreställning om kulturens innersta kärna - och rasismens fula tryne - må bäva inför mina framtidsmöjligheter i branschen.

Bilden härstammar från 2007, då Elvis gamla musiker besökte Jönköping och kvällen avslutades på en pub i stan. Jo, det är jag vid micken. Elvis gamle trummis D.J.Fontana har just lämnat över trummorna.

Sidkickad...

Som avdankad politiker, lätt mumifierad, får man vara glad om man får vara sidekick... Personligen hoppas jag att Maud Olofsson kan få erbjudande om att bli sidekick inför nästa val. Det borde nästan vara obligatoriskt (se detta från gårdagens utfrågning av Olofsson).

Hur som: Det är dags för mig igen, idag hos Nordegren i P1 klockan 15.00. Ämnen? Ingen aning.

Modern vision: Lev för att arbeta! Arbete ger frihet, arbete befriar dig!

Det var en gång för länge sedan en politisk debatt om lönearbetet och dess värde.

Man funderade över om inte alltför mycket lönearbete stod i konflikt med livskvalitet och om det inte inskränkte alltför mycket på människans frihetsrum och möjligheter att bygga sociala relationer i sitt privatliv.

För nu fanns det ju så mycket nya möjligheter. Genom robotisering, datorisering, automatisering, effektivisering och rationalisering... Vi skulle ju alla kunna dela på vinsterna som den nya tekniken gav, och vi skulle alla få möjlighet att sänka arbetstiden. Vi skulle kunna jobba mer deltid. Livet skulle bli rikare.

Men så blev det inte. Det blev tvärtom. Kanske satt en liten jävel bakom örat på de som hade makten och viskade: vad kan folk inte hitta på om de får en massa fri tid? Så på 80-talet gjorde man allt för att "skapa sysselsättning". Smaka på begreppet! Du skall sysselsättas som barnen på dagis...

Så småningom hittade man på att den offentliga sektorn minsann främst skall finansieras genom skatt på människors arbetstid, inte genom skatt på produktionen eller omsättningen i sig. Efter några år blev den där tanken lika självklar som om den vore en naturlag.

Man hade fått alla att tro att välfärden - skola, vård, omsorg och trygghet - krävde att vi skulle jobba lika mycket som förr trots all rationalisering, automatisering, datorisering och effektivisering. Det där med sänkt arbetstid var bara dumt, fick man till och med LO att säga. Ja, till och med Kommunal och Handels tyckte att det var dumt att inte arbeta heltid.

Senaste åren har också De gröna tappat greppet, partiledningen driver inte frågan alls, frågan finns inte med i partiets hushållsfolder, trots kongressens envisa påpekanden om att partiledningen bör driva frågan. Det som var en av de mest centrala delarna för övergång till ett grönare samhälle har reducerats till en till intet förpliktigande text i partiprogrammet.

Och den som vågar knysta om sänkt arbetstid får de mest märkliga argument mot sig. Lag om att normalarbetstiden skall vara 40 timmar sägs t ex vara god marknadsekonomi. Skulle den sänkas till 30 timmar så beskrivs det som hemsk planekonomi. Vad 45 timmar skulle vara har vi aldrig fått svar på... Blandekonomi?

Det är bäst, tänkte de som makten har, att alla fås att längta efter att lönearbeta. De måste lära sig att de kan köpa mer saker om de sätter barnen på dagis hela dagarna så de kan jobba mycket mer. Så därför hittade man på det där med maxtaxa. Den som söker i bakgrundsmaterialet till idén om maxtaxa finner att det inte var barnens bästa det gällde, utan vuxnas möjlighet att jobba mer i strävan efter ökad materiellt och ekonomisk tillväxt. Sen hittade man på det där nya fina ordet: utanförskap.

Hur mycket socialt liv man hade, och hur mycket goda saker man än gjorde, så levde man i det kalla och otäcka utanförskapet om man inte hade ett lönearbete. Ja, ordet slank ut ur politiker färgade på alla de sätt. Jobbade man deltid så levde man i halvt utanförskap, predikade makten.

För att vi alla skall förstå att vi måste arbeta mer än vi behöver för att konsumera mer än vi behöver satsade man cirka 60 miljarder kronor på livsstilspropaganda förra året. Utan denna satsning kanske vi inte skulle förstå vårt eget bästa. Man kan liksom säga att de där 60 miljarderna på reklam är ett försvar av välfärden. Själva syftet med livet skall vara att köpa och äga. Att vi reduceras till duktiga idioter i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare skall vi helst inte ha tid att fundera så mycket på. Allt medan tron växer: köper vi fler toppar så får vi råd med välfärd. Köper vi färre toppar går det åt helvete. Amen.

Att fundera på det rimliga i vad som sägs skulle kunna leda till en kulturrevolution... Och att vi frågar oss vad livet är till för. Men det ligger utanför tankegodset i en valrörelse, åtminstone en som reducerats till en fråga om vilket av två block som skall segra i matchen om hur fler skall jobba mer, längre och intensivare. Den som ser till att flest jobbar mest vinner.

Boxningsmatchen, mellan de rödgröna och de blåa, har pågått några veckor. Ibland önskar jag att båda åkte på en knock. Och att flagor av de rödgröna reste sig på tio, tog sig själva i kragen och sträckte på sina ryggar.

Varför vill så få hjälpa Pakistan?

Svaret på ovanstående fråga är nog att vi människor utgör, inte bara en etnocentrisk art, utan även en klassificerande art.

Vi lever i och med fördomar och föreställningar för att förenkla vår obegripliga tillvaro. Pakistan ligger inte bara långt bort - det gjorde Haiti också, men Haiti ingår in den kristna sfären och är beläget nära USA. Pakistan är mer av "dom andra".

Normen för "vår" syn på världen är européns - i vid bemärkelse. Vi är normala - andra är avvikande. Så sent som i Svensk Uppslagsbok från 1965 kunde man läsa att européer skulle akta sig för att skaffa barn med färgade eftersom "vi" då skulle blanda vår bättre arvsmassa med en sämre.

Det var för övrigt den gamle greken Aristoteles som uppfann "klassificeringen" som teoretisk idé i någon sorts akademisk tappning. En idé som fortplantats genom generationerna och som, inte minst nu när snabba klimatförändringar, riskerar att att få djupt inhumana följder när begrepp som "vi" och "dom" lätt blir dominerande i kriser.

Lägg till detta att arten människa i praktisk mening genom vår historia snarast gjort det till regel att det egna folket identifieras som just människa - de flesta ursprungsbefolkningar identifierar sig själva med begreppet människa, medan folken utanför inte innefattas i det begreppet.

Vi människor beskriver gärna vår art som den enda arten som kan känna empati. Frågan är dock för vilka vi känner empati. Vi ser en valrörelse där begreppet empati borde analyseras lite mer - det vore bra för att vi därmed skulle kunna få bättre insyn i våra värderingar både vad gäller inrikes frågor som globala.

Vår bedömning av lidande och vår empati för lidande har med vår syn på de lidandes status att göra. Jag intervjuade Thomas Malm om detta, utifrån hans bok Den omöjliga kedjan. Thomas är biolog, socialantropolog och humanekolog. Intervjun finns här.