Lika bra att dom är inne

Jaha. Det ser inte ut att bli någon majoritet för Alliansen, trots matematikers idoga försök att upprätthålla spänningen några dagar till. Vilket säkert tacksamt mottagits av trötta partiledare/språkrör som kunnat få några dagars lugn med motivet att ingenting är klart.

Trots vilan har etablerade partier luftat tanken att minska antalet ledamöter i riksdagens utskott för att därmed hålla borta sverigedemokraterna. Ibland finns det inte måtta på den självgodhet som präglar olika etablissemang! Det vore inte bara demokratiskt förkastligt, det vore kontraproduktivt att bete sig på det sättet. Jag skriver mer om det sist i det här inlägget.

Först några rader om valresultatet: Det talas om ett nytt politiskt landskap efter SD:s inträde. Men så är inte fallet annat än i ett formellt perspektiv. Landet ligger som det ligger, och man måste varit både döv och blind om man inte upptäckt att de åsikter som SD står för de facto finns i Sverige. Den svenska uppblåsta självbilden har fått sig en törn. Uppfattningar som att vi är moraliskt mer högstående än andra länders medborgare - danskar, österrikare och fransmän - vilar nästa på någon sorts kvartsrasism...

Min uppfattning är därför att det är lika bra att SD finns i riksdagen, sverigedemokraterna blir synliga och kan inte agera i skuggorna - dessutom kommer de gamla partierna tvingas debattera med det parti som man valt att tala OM, men inte MED, under hela valrörelsen. Jag anar att man både tekniskt och retoriskt får skärpa till sig en hel del, vilket inte skadar.

Det jag sett av försök till debatter mellan Åkesson och andra partiers partiledare och partisekreterare förskräcker. Häromkvällen, på ett trist hotellrum, slog jag på Debatt i SVT och förskräcktes än mer: den enda som inte avbröt, pladdrade på i stackato eller var oförskämd var... sverigedemokraten! Jag satt och skämdes, tyckte det var pinsamt. Jag kände hur jag rodnade på samma sätt som när en kinesisk vän ironiskt talade om den upphöjda förfinade demokratin i det engelska parlamentet där man hånar, väsnas och skriker till varandra...

Mer av liknande pinsamhet: Statsvetare Jenny Madestam är nog den som bäst - och utan att vara rädd för att säga det som alla ser - analyserat situationen och bland annat konstaterat att Åkesson nästan intar samma lugna statsmannaroll som Reinfeldt. Det är upp till de gamla partierna att skärpa sig i debatterna, sluta skrika i stackato och vägra sitta i samma rum.


Hur uppträder vi som ogillar Sverigedemokraterna när de intar våra förskansade rum? Lars Ohly, som jag har den största respekt för när det gäller hans genuina antirasism, beter sig som ett barn när han vägrar gå in i den, till måttet ganska stora, sminkloge där Åkesson befinner sig. Han tänker inte befinna sig i samma rum som Åkesson, och gör därmed någon sorts repris på Westerbergs välkända soffresning. Att inte befinna sig i samma rum som Åkesson lär bli svårt om Ohly har för avsikt att delta i riksdagens debatter och voteringar. Ska vänsterpartisterna vägra delta i riksdagens utskottsarbete, eftersom det sker i slutna rum där man tvingas befinna sig med både kreti och pleti? Och hur många veckor tog det innan Westerberg satte sig i samma soffa som Ian Wachtmeister – om än utanför kamerorna…

När Åkesson, tillsammans med partilike, besökte Sveriges Television häromdagen för att låta sig intervjuas i Godmorgon Sverige befann jag mig själv i lokalerna. Tog en fika efter att ha suttit i tevesoffan och pratat med Lars Leijonborg och Margareta Winberg. Åkesson kom in och det lade sig en märklig stämning över rummet, man vände ryggen till, låtsades som om man inte såg honom och hans medföljare. Där fanns politiker, ledarskribenter och annat fint folk. Det var en märklig, för att inte säga tragikomisk stämning.

Själv har jag den uppfattningen att man skall agera som man tror att Mahatma Gandhi skulle ha gjort, han hade nämligen förmåga att påverka människor till det bättre genom sitt sätt att vara. Så när jag gick förbi Åkesson hälsade jag på honom som hastigast. Jag tror nämligen att världen blir bättre om man talar med varandra, även med sådana vars åsikter man inte delar eller ens kan acceptera. Jag finner allt annat vara kontraproduktivt och pubertalt. Fler borde lära av Gandhi, även sådana som ofta hänvisar till honom.

Därför uppfattar jag att även de två blockens reaktioner efter SD intrång på deras domäner ter sig fåniga. Det kan ju inte vara en myras fel att två elefanter inte kan tala med varandra för att lösa problem. Det kan inte vara orimligt att göra blocköverstigande överenskommelser för att hålla borta varje uns av den främlingsfientlighet som kännetecknar SD. Sanningen är ju den, att den ”vågmästarställning”, som det ser ut att SD har, i själva verket ägs av varje parti i riksdagen. Varje parti är vågmästare, eller tungan på vågen, och har därmed ett ansvar. Om man nu inte fått för sig att blockpolitik är någon sorts ny naturlag.

Sverigedemokraternas inträde på den parlamentariska scenen utnyttjas också som ett reningsbad för partier som innan Åkessons uppdykande av allt från gröna till socialliberaler och vänsterpartister betraktats som hårda och omänskliga i sin flyktingpolitik. När skalan förlängts faller ljuset från helgonglorian även på ställen som tidigare legat i skugga… Nu står vi alla enade. Själv vidhåller jag att åtskilligt i svensk flyktingpolitik är värd hård kritik även efter Åkessons och Söders inträde.



PS!
När miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 så utökades antalet platser för att partiet skulle kunna få plats. Internt diskuterade vi hur vi skulle agera om vi inte kom in; tanken var att i så fall inte säga ett knyst om hur vi avsåg att rösta förrän frågorna kom upp i kammaren med efterföljande votering. Eftersom vi inte var tunga på vågen hade det endast i fåtalet frågor skapat oro för regeringen - skulle sverigedemokraterna välja att hålla tyst ända till debatten i plenum, med efterföljande votering, skulle visserligen intresset för riksdagen öka högst avsevärt, men på bekostnad av mycket annat.