Cogito

Skrev en ledare om valrörelsen för den gröna tankesmedjan Cogito.

Finns här - inget nytt för er som följer min blogg, bortsett från ett, för en grön själ, lite pinsamt erkännande till Feministisk Initiativ.

Marknadens diskreta charm

Det är inte så politiskt korrekt att fundera över hur svag etiken är på den så kallade marknaden.

Ödmjukheten, för att inte säga förbindligheten, som för det mesta möter ansvariga bluffmakare, bottnar väl i att alla vet att marknadens största tillgång tycks vara att just... bluffa, manipulera och spela på våra känslor. Det finns snart sagt inte ett reklaminslag eller annons som riktar sig till hjärnan.

De senaste dagarna har vi fått fyra små exempel på marknadens diskreta charm:

1. Det avslöjas att Peter Wallenberg Jr tagit ut en dold miljonlön som ordförande i Foundation Asset Management - trots att han varit oavlönad enligt årsredovisningarna. "Jag kan försåt att det uppfattas som motsägelsefullt, och kan väl hålla med om att det på ett sätt är felformulerat...", säger den Wallenberg som går under smeknamnet Poker. Så var det med det.

2. Det privata apoteksbolaget Hjärtat satsar åtskilligt i sin budget på reklam (det är väl därför så medier ofta vinklar privatiseringar som något positivt - man får in mer reklampengar). Bland annat har man annonserat om fina erbjudanden, men glömde tala om att bäst-före-datum inträtt på produkter som såldes. "Det är mycket olyckligt att Ekot har hittat produkter med kort hållbarhet på våra apotek...", svarar presschefen. Just det: det är olyckligt att Eko hittat produkterna. Annars hade det bara varit en fin affärsidé. Så var det med det.

3. HQ Bank har kört rena rama bluffracet - det lär inte drabba någon fattig, men ändå. Den ansvarige säger sig inte förstått hur affärerna fungerat och att han litat för mycket på medarbetarna - men det var kul så länge kulor ramlade in. Så var det med det.

4. Privatiseringen av skolor - allt fler tillkommer med syftet att ägande riskkapitalbolag skall ta ut så mycket vinst som möjligt - innebär att man slåss om de skattepengar som betalas ut per elev. Ett sätt att dra hem dem till sin egen plånbok är att låta kunderna, det vill säga föräldrarna, styra så att telningarna får goda betyg. Annars kanske de byter skola och ägarna tappar upp mot trettiotusen i vinst... Inte höga betyg genom kunskaper, utan genom betygsinflation. Så var det med det.

Oftast behandlas ansvariga för marknadens blufforgier på ett mycket diskret sätt av medierna, nästan hövligt. Det är väl en del av marknadens diskreta charm. När blev det politiskt inkorrekt - i båda blocken! - att tala om den?

Och så debatterade man grädden på moset....

Jag snubblade några gånger under gårdagens svampjakt. Jag lyssnade nämligen samtidigt på en miljödebatt mellan riksdagspartierna i radion.

Ett antal män talade i munnen på varandra. Några kvinnor försökte få ordet.

Debatten handlade om skatten på handelsgödsel, vargar, vindkraft och höghastighetståg. Det vill säga grädden på moset i en miljödebatt som skulle varit på riktigt - moset brydde man sig inte alls om.

Således inte ett ord om de strukturer som leder till överkonsumtionen, inte ett ord om rekyleffekten, inte ett ord om den reella konflikten mellan ekonomisk tillväxt och miljö.

Det var som att ta steg tillbaka till 70-talet. Miljöpartiets representant valde bort - precis som under ekonomidebatten i teve häromdagen - hela kritiken av tillväxt- och konsumtionssamhället. En totalt omöjlig tanke för det tidigare miljöpartiet. Det pinsamma, för det reellt existerande miljöpartiets ledning, är att ett parti som Feministiskt Initiativ förmodligen hade tillfört detta i den debatten.

Som tröst för utebliven riktig miljödebatt kan man alltid kika på nedanstående istället: Christer Sanne, en av representanterna för Steg 3

Zlatan och Berlusconi på samma scen

Berlusconi, ett av Europas skammärke, är ägare av Milan, den klubb Zlatan Ibrahimovic nu ingår i som fotbollsspelare och reklampelare.

Tanken att se Zlatan, med sina rötter i Rosengård, sitta på samma podium som en skrupelfri politiker och mansgris som spelar på främlingsfientlighet känns ganska trist. Han är ju inte vem som helst: han är en gudabenådad spelare, en outsider som tagit sig hela vägen upp och, som jag förstått det när jag hört honom, en tänkande människa.

Jag har, ända sedan fotbollsspelarna reducerat sig själva till reklampelare, undrat hur mycket man kan prostituera sig genom att göra reklam för sådant man a) inte vet något om b) inte ens själv använder eller c) tycker direkt illa om. Det känns på något sätt ryggradslöst. Än märkligare blir det när man väl uppnått avsevärd förmögenhet och ändå uppträder som en simpel reklampelare.

Att ta steget till en klubb som används som reklampelare för Berlusconi - och därmed de facto ingå i hans stall - måste väl ändå ses som något annat än bara en övergång till ett annat lag. Som stjärna är man ju faktiskt med och legitimerar en suspekt politiker, med åsikter och attityder. Gillar man det, tja, då är det väl okej. Gillar man det inte som tänkande människa, då begriper jag inte hur man tänker.

Hade Berlusconi själv tränat Milan hade man tagit guld i ligan, meddelade han för övrigt i våras. Bara så ni vet.

Ideologiska mantrat

Det ideologiska mantrat som råder tycks vara skynda, skynda, skynda - som vore Gunde Svan vår tids stora ideolog. Och som vi alla vore fångar på marknadsfundamentalismens Fort Economicus.

Tesen är: jobba mer, så du kan konsumera mer, så vi kan produceramer, så du kan jobba mer, så du kan konsumera mer så vi kan producera mer. En evig spiral i jakten på ekonomisk och materiell tillväxt. En jakt som skuldsätter oss alltmer, tär på våra möjligheter att växa som människor och reducerar vårt värde som människor.

Här ett utdrag ur kommande program (bland annat i P1 kl 11.05 onsdagen den 1 september). Funkar inte ljudfilen på din dator så hittar du en på denna länk, till höger i rutan.

Jaha, då har också jag presterat en låttext, baserad på en mästares

Häpnadsväckande valrörelse

Med allt större förvåning upplever jag hur de politiska blocken tappat all förankring i verkligheten. Med retorik som lovar guld och gröna skogar - med brasklappar i allt mindre, och ibland obefintligt, format - är man på väg att lura skjortan av medborgarna.

Drömmen om någon sorts exponentiell ekonomisk utveckling baseras på något som snarast kan liknas vid voodooekonomi där man frambesvärjer drömmen om en evig ekonomisk tillväxt. Verkligheten är den att den ekonomiska tillväxt vi sett under många årtionden grundats på skuldsättning. För att kunna fortsätta jakten på ekonomisk tillväxt har vi

• levt allt mer på planetens samlade kapital i form av olja, skogar, fiskbestånd och andra naturresurser som det tagit årmiljoner att bygga upp

• lånat allt mer pengar för att skjuta fram såväl direkt konsumtion som investeringar som har i syfte att påskynda konsumtionen

• accepterat att följderna av de ovanstående förhållningssättet lett till att vi producerat allt mer synligt avfall och osynliga molekylsopor som stegvis lett till bland annat växthuseffekt, illa åtgånget grundvatten, sargade hav och dramatiskt försämrade livsvillkor för många av de arter som utgör livet på vår planet.
  

För att upprätthålla den ekonomiska tillväxten - särskilt i den redan materiellt rika delen av världen där vi för länge sedan uppfyllt våra materiella behov - har vi således skuldsatt oss upp över öronen.

Vi lever på kapital vi inte själva skapat och på lånade pengar.
För att dölja problemen - och skjuta upp skuldkriserna - förverkligades så idén om globalisering, vars grundläggande element är att låta kapitlet gå på tillväxtjakt över hela världen med så få sociala och ekologiska regleringar som möjligt. Begreppet frihandel blev heligt - trots att frihandel i realiteten betyder handel utan vare sig miljöklausuler eller sociala klausuler.

Politiker som inte förmår inse dessa förhållanden kan aldrig komma med lösningar, tvärtom binder de fast oss i system, strukturer och normer som ovillkorligen kommer att leda till allt fler, och allt oftare förekomna, kriser av den art vi sett i ekonomin. Dessa förstärks av att de finansiella marknaderna agerar allt mer hetsigt och frikopplat från etik och moral.

Ekonomisk tillväxt som baseras på skuldsättning är omöjlig i längden. Antingen kan vi välja att bortse från detta och köra på så länge vi kan, eller också inser vi problemen och försöker tänja vårt mod att tänka nytt. Det är inte lätt. Det krävs mycket av oss. Men att låta bli gör bara saken värre.

Valrörelsen vill på alla sätt ge bilden av en ljus ekonomisk utveckling - pratet om skattesänkningar, ökad konsumtion, fortsatt tillväxt och reformer fullkomligt haglar. Jag menar att sanningen är mycket enkel: i ett läge när jakten på tillväxt lett fram till peak oil, till hotande klimatförändringar och penningekonomisk skuldsättning finns inget utrymme att lova just någonting. Nästa år kan vi stå mitt i en ny finanskris, nya hysteriskt uppumpade bubblor kommer att spricka.

Det vore väldigt trevligt om någon av blockens företrädare kunde påpeka detta. Och vad mer: att de kunde erkänna att de själva bidragit till just den utvecklingen.

P1 Onsdag 15.00 - 15.45

Försvar av Federly, angrepp på Ruwaida

Politik är, som det mesta andra, kryddat med ömsom smakfulla kryddor, ömsom mindre aptitliga.

Svenska Dagbladet försvarar att Fredrick Federly åker taxi som få andra, skriver "möte" för taxiresor som går till nattklubbar och annat kul - och låter riksdagen betala.

SvD förklarar att det är av säkerhetsskäl som Studeplanscenterns galjonfigur åker så mycket taxi.

Men visst är det lustigt, tänk om SvD haft samma genuina intresse att försvara Yvonne Ruwaida, som på uppmaning av riksdagens säkerhetsavdelning åkte väldigt mycket taxi. Men, det är klart, hon kom förstås inte från någon borgerliga allians... Det är skillnad på folk och folk. Hon drog ju inte ens omkring vid Stureplan. Borgerliga politiker är väl lite finare. Faktum var att Ruwaida var hotad till livet av invandrarfientliga grupper.

För övrigt är det väl så att en av Guds få gåvor till de rödgröna är just Stureplanscentern. Men det innebär inte att jag tycker att hotade politiker, trots att jag inte gillar dem, inte skall ha rätt att åka taxi till uppdrag och debatter. Men inte till privata sammankomster och fester. Tjänar man över 600 000 om året har man en slant över att betala sådant själv. Vilket jag är ganska övertygad om att Ruwaida faktiskt gjorde.

Men på Stureplan anser man väl att bidrag just till välbeställda är att se som ett sorts avdrag, och avdrag är fint. Om Stureplan har jag bland annat skrivit här.

Pastor ifrågasätter korsfästelsen

Den Jesus som det berättas om i Bibeln var en stor filosof. Evangelisterna, vars texter av höga herrar valts ut för att utgöra centrala delar av det som är Bibeln, berättar att Jesus bar något som kallas stauros på väg till Golgata.

Men att det skulle vara ett kors, ja, det vet man inte, enligt Gunnar Samuelsson, teologie doktorn i bibelvetenskap och pastor i Svenska Missionskyrkan.

Han ifrågasätter hela berättelsen om korsfästelsen. Vilket kan vara lite pinsamt med tanke på hur trosbekännelsen ser ut... I vilken man säger sig tro på just korsfästelsen.

Att ifrågasätta detta är väl ungefär som om en miljöpartist som står etta på en valsedel inte tror på höjd bensinskatt - exempel på det finns förresten i min gamla kommun Vingåker.

Att det inte har blivit så mycket debatt om saken har kanske två skäl: de flesta bryr sig inte och de som bryr sig tycker det är så genant att man tiger. Man kan förstås också säga att korsfästningen är mer av symbolisk art, och att det ändå är sant Jesus dog. Vilket ju lär vara regel för dem som levat.

För övrigt kan påpekas att det fanns massor med människor som hette Jesus redan vid den tid som skulle bli år noll i vår tideräkning, och många ansåg sig vara profeter i en eller annan form. Inte bara det: det var inte ovanligt att man hängde upp lik och likdelar i alla möjliga konstruktioner, träd och stolpar. Tiden var lika grym då som nu.

I högdragna beskäftiga beskrivningar om människan så brukar det heta att vi utgör den enda art som kan känna empati och därmed kan förstå hur andra lider - vilket väl snarast gör oss till moraliskt lägre stående än de djur som sägs sakna empati. Trots vår förmåga till empati bär vi oss åt som vi gör. De rovdjur och anda bestar som Göran Hägglund tar fight mot på KD:s valaffischer har därmed inget att skämmas för.

Avhandlingen om korsfästelsen har väckt förvånansvärt lite debatt i kristna tidningar, bortsett från att Stanley Sjöberg gardelliserat budbäraren. Får jag be om största möjliga tystnad, tycks vara mottot för den i Sverige hårt beskurna, och ganska hårt hållna, kristenheten.

Ett ganska ovidkommande PS:
När jag gick i skolan, vilket är oerhört många år sedan, höll jag på att tappa min 5:a i religionshistoria när jag i en uppsats ifrågasatte inte bara Guds existens utan - vilket tydligen var mycket värre - både kors och korsfästelse. Min lärare meddelade vänligt att "jag tror att vi glömmer just den där passusen om korsfästelsen i din uppsats." Det gjorde han och jag fick min femma. Han kanske lät udda vara jämt: jag hörde honom nämligen på ett derby mellan Djurgården och AIK - och han var så upprörd att han svor och skrek där han satt bakom mig på Råsundas östra läktare. Han var väl orolig för att jag skulle tjalla om hans ovärdiga beteende till rektorn.

Leffe Skiöld och Leif "Chappe" Eriksson spelade väl ut AIK, vill jag minnas. Med betoning på vill. Det är i alla fall Chappe och Skiöld som finns på bilden. Chappe var så nära Jesus man kunde komma i min fotbollöverhettade hjärna...

Efter regn kommer svamp

Tog en tur i svampskogen och kunde fylla en korg ganska snabbt med kolhydratfria livsmedel. Hittade dock ingen blåfotad skivling, vilket var en tröst i höstrusket.

Konstaterar också - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att 1+1+1+1 blir mer än 4 för borgarna, men att 1+1+1 blir mindre än 3 för oppositionen.

Menar att det största strategiska misstaget de rödgröna gjorde var att väva ihop sig inför valet till en ganska beige väv - självfallet hade man, nu när Pär Nuder är borta från s-ledningen, kunnat bilda regering efter valet utan att kopiera borgarnas strategi.

För övrigt gäller det att tömma tjugotalet svartvinbärsbuskar hemma på tomten innan bären blir för mjuka och kladdiga. Det är som med politiska partier på något sätt. Först är de omogna, sedan spänstiga för att därefter börja den naturliga nedbrytningsprocessen.

Apropå nedbrytning så erkännes att jag föredrar surströmming framför kräftor - trots att de sistnämnda serveras röda med grön dill. Jag vet att jag med detta konstaterande öppnar upp för elaka kommentarer... Det bjussar jag på.

För övrigt såg jag Agenda igår och kunde konstatera att Gudrun Schyman tyvärr använde flera av de vanligaste traditionella manliga härskarteknikerna för att kväsa Jimmie Åkesson. Jag är rädd för att med sådana debattmetoder vinner inte den som har rätt, utan den som upplevs som påhoppad. Den orangegula giftspindlingen, som tidigare varit sällsynt i vårt land, lär nog breda ut sig en del på grund av den gödning den får av oss som vill utrota den. Som äggrön kragskivling (se bilden) lärde jag mig inför valet 1988 värdet av att bli orättvist behandlad i teve av så kallade etablissemang.

Dinosaurier återuppstår i skugga av val

Jaha, så skall man då dammas av tillsammans med andra avdankade politiker.

Som sidekicks i Nordegren i P1 ska de återuppväckta dela med sig av en och annan djuplodande analys och lagom distanserade kommentarer. Ja, Ingvar Carlsson lär väl tala direkt ur partiprogrammet kan jag tänka, men övriga kanske kan gå utanför skaklarna.

Olof Johansson hade kanske den bästa kommentaren om sitt gamla parti när dinosaurierna lunchade i SR:s styrelserum. Min kommentar var fylld med en del ironi, dock ej helt. Bilden, a la gammal öststatsmodell, är kanske också lite ironi... Hoppas jag.

Apropå overshot day...

Apropå dagens blogg: Så här kan det sägas.

PS! Krumelur från Putin och pojkarna: Rysslands röst meddelar glatt att "en medelryss skadar miljön dubbelt så lite som en medelamerikan". Å andra sidan meddelas det lika glatt att moder Ryssland ligger i topp bland "de ledande staterna" när det gäller tillväxt... Så hoppet lär, för Putin och pojkarna, vara att man hinner ifatt amerikanerna i kapprustningen mot planetens kollaps.

Skivan med länkade låt skrivs om här.

Reinfeldt och Sahlin fördelar brickluncher

Idag, den 21 augusti, har arten homo sapiens förbrukat den mängd resurser som vår lilla planet producerar under hela år 2010.

Det betyder att vi från och med imorgon än tydligare har en ekonomisk tillväxt som är oekonomisk.

Från och med idag, när valrörelsen tar fart på allvar, lever vi således över våra tillgångar, roffar girigt på kapitalet även av sådant som är förnybart.

Vi fiskar upp mer fisk än vad som produceras, vi skövlar mer skog än vad som växer, vi släpper ut mer koldioxid än vad naturen kan ta hand om. För att ta några exempel. Allt för att vi skall konsumera allt mer och hålla igång en ständig ekonomisk och materiell tillväxt.

Den dag när hela årets förnyelsebara produktion tagit slut - "overshot day" - inföll förra året den 25 september. I år nästan en månad tidigare. Resultatet har tagits fram av nätverket Global Footprint Network och kan betraktas som högst seriöst.

Statsministerkandidaterna för fyra år framåt - Reinfeldt och Sahlin - har inte med ett ord i sina tal funderat över problemet. Här är det tävling i skattesänkning som gäller. Det är som att ägna all kraft åt att fördela brickluncher trots att man vet att fartyget är på väg att gå under.

Men den politiska journalistiken förmår inte koppla ihop jakten på ekonomisk tillväxt och utarmning av planeten. När hörde ni Mats Knutsson och de andra tolvtaggarna ens nämna konflikten? Kanske får de själva en bra andel av brickluncherna. Dags att ta sig upp från restaurangkön till styrhytten för att titta sig omkring.

Vem blir klokare av reklam?

Kostnaden för reklam var förra året 60 miljarder kronor, påpekar Jacob Bursell i en krönika i SvD. Rubrik: Vem blir klokare av reklamfloden?

Det talas mycket om att mängden tjänster växer allt mer, och att detta innebär att tillväxten i ekonomin alltmer frikopplas från negativ miljöpåverkan. I den politiska retoriken talar man om frisörer, små krogar och fotvård för äldre.

Men detta utgör en försvinnande liten del av den växande tjänstesektorn, där ju också detaljhandel, finansiella tjänster och reklam ingår. Det sistnämnda - reklam - är således nu uppe i en summa som är en och en halv gång så stor som hela försvarsbudgeten.

De största delarna av den privata tjänstesektorn har i uppgift att upprätthålla konsumtionssamhällets varufetischism och därmed upprätthålla ett system som skadar miljö, klimat sch därmed också sociala förutsättningar för goda liv.

Tro därför inte på politiker - röda, blå eller gröna - som hävdar att den växande tjänstesektorn är ett bevis på möjlighetgen av evig ekonomisk tillväxt.

Onsdagen 25 augusti 19.00
Skynda, skynda, skynda...
Åtvidabergs Kulturhus


Måndag den 30 augusti 19.00
Elin Wägner - mod och inspiration
Biblioteket Piteå

Regeringens kulturpolitik

En kritisk analys av regeringens kulturpolitik presenterades på Expressen kultursida häromdagen.

För kritisk? Passar inte in i kampanjjournalistik? Hur som helst: Från nätet försvann artikeln och där den fanns hittar man bara detta. Vilket kanske kan vara en bra beskrivning av borgerlig kulturpolitik...

Bra - och seriös - bok om politik

Så har då Betydelsefulla möten kommit ut med en ny bok. Den här gången berättar kända och okända om hur man inspirerats att delta i det politiska demokratiska hantverket. Politiker från alla partier finns med. Boken kommer att fungera som inspiration om den sprids. Den är en aktiv handling för demokrati och för det demokratiska samtalet, till skillnad från mycket annat vi sett de senaste dagarna.

Här finns en nätupplaga - de politiska partier som inte köper in den, och delar ut den i sina valstugor, lär begå ett misstag!

"Kolla varenda jävla ersättning hon fick!"

Jag har läst Kronprinsessan. Boken om Maria Wetterstrand. Jag känner inte Maria speciellt bra, och känner henne inte så mycket mer efter att ha läst boken.

Vad hon tycker politiskt och hur hennes politiska analyser växt fram får man inte veta så mycket om. Det konstateras dock att hon hade samma uppfattning som mig i regeringsfrågan 2002, men sedan på obeskriven grund ändrat uppfattning.

Författaren är inte politisk journalist, det märks. En sådan hade jagat för att försöka förstå mer av det inre politiska skeendet.

Men boken är trevlig, rappt skriven och är inte bara berättelsen om Maria utan också berättelsen om hur boken kom till. Bra grepp!

För den som inte alls känner Maria är det säkert ett litet närmande till politikens Garbo. Sedan får man berättelse om katten Torsten på köpet, det får man ta.

Jag har ingen anledning att misstro de citat som finns i boken, de som härrör från en intervju med mig känns mycket exakta. Ett citat som inte kom med, men som jag minns att Percan tittade förvånat på mig när jag uttalade, var svaret på frågan om hur karriärsugen jag anser att Maria är. Jag vill minnas att jag förvånat skrattade åt frågan och sa något som "hon skiter fullständigt i karriären, om jag känner henne rätt". För det är min övertygelse, hon är lite som Åsa Domeij i det avseendet.

Författaren Tonchi Percan tycks inte varit ute efter något annat än att göra ett så bra och ärligt jobb som möjligt. Han har låtit sig fångas i processen, och man känner att hans nyfikenhet är äkta. Och att förvåningen är äkta när han fattar hur skicklig Maria faktiskt är på att hantera en publik, och hur hårt hon värnar sitt privatliv.

Hans avslöjande av hur man på Expressen redaktion talar om hur man skall jaga Maria är faktiskt en av bokens höjdpunkter. Percan hade fått ett telefonsamtal från en journalist på kvällstidningen, och denna glömde lägga på luren innan man på redaktionen lade upp strategin för att mosa Maria.

Redaktionens samtal finns inspelad i Percans röstbrevlåda, och han, som jobbat på Medierna i P1, låter sig givetvis inte övertalas när Expressens Christian Holmén, som till slut kom på att luren inte var avlagd, ber honom radera allt. En grävande journalist ber om den nåd han nog aldrig själv beviljat.

Så här kan det låta: "Du, Micke, ansvarar för hennes privata ekonomi. Du ska kolla varenda ersättning hon fått från riksdagen. Från hennes första dag på jobbet. Förstår du, från första dagen hon kom in i riksdagen. Du ska gå igenom varenda jävla kvitto, varenda deklaration och du ska prata med folk, med varenda en som har kännedom om hennes ekonomi. (-)Prata med grannar. Kolla precis allt.(-) Prata med varenda jävla granne.".

Percan skriver: "De är fyra, fem personer i grävgruppen. De ska hålla på i minst en och en halv månad. De ska prata med alla anställda i riksdagskansliet, i partistyrelsen, i distrikten. De kommer att säga till folk att det bara rör sig om bakgrundssamtal".

För övrigt meddelas i boken att Paulo Silva, miljöpartiets stabschef, är sur på mig. När han talar om mig så mörknar hans ögon. Till min glädje tycks inte Maria vara speciellt sur. Och själv gör jag nog som så många andra gröna kritiker av det nya anpassade och slimmade miljöpartiet: skyller - förmodligen ganska orättvist - det mesta på Peter... Världen är inte alltid så rättvis. Vilket han får möjlighet att med en suck kommentera med att det är lättare att skylla på en gubbe än på en ung tjej.

PS!
För övrigt har Maria Wetterstrand fallit i samma förnedrande fälla som de flesta andra... Hon tror att det heter chicken race.... Men det heter chicken run....

Uttrycket kommer från filmen Ung rebell, med James Dean. Till och med Wikipedia har fel. Den som vill veta mer kan alltid läsa boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac eller beställa föreställningen (D)elvis Presley.

Förnedringsteve

Jag har varit med i förnedringsteve. Suttit i en soffa i ett program som SVT valt att kalla Demokratifesten. Start på valrörelsen i publicservice-teve. Det var, rent ut sagt, ett skitprogram som snarast förlöjligade demokratin, dess värden och möjligheter.

I programmets inspelade delar berättade människor hur tråkig politiken är (gör den roligare själv då, istället för att sitta på campingplatsen och gnälla), hur politiker inte uppfyller sina löften (vilket de till övervägande del visst gör enligt alla granskningar som gjorts) och hur politiker käbblar (vilket politiker lärt sig är det enda medier är intresserade av).

Några unga glin i publiken uttryckte sitt missnöje med att politiker inte var roliga, var trist klädda (okej, jag hade svarta linnebrallor och svart linneskjorta, inte så jäkla kul kanske, men bekvämare och skönare än Armani, modejeans eller konsumtion à la HM).

Och så hade SVT inslag på temat politiker är dumma - i äkta gubbanda ägnade man båda dessa inslag åt två av de kvinnliga partiledarna. Och så kom den medelålders Björn Ranelid in på scenen, förd framåt av två unga, ganska lättklädda flickor - producenten var väl inspirerad av Berlusconi-teve eller nåt.

När soffans mumier - jag var en av dem - fick möjlighet att säga något som möjligen skulle kunna vara av demokratiskt värde så avbröts detta så fort som möjligt. För nu ska vi inte ha tråkigt. Jag fick min största applåd när jag sjöng en strof av Love me tender - på temat om politik kan vara erotiskt. Herregud! Vad gör man inte?

Det största inlägget om demokrati görs av Babben Larsson. Som tycks mena att allt borde lösas i konsensus utan "käbbel". Jaha. Ska man alltså inte försöka skapa opinion för sin åsikt? Vad är nästa steg i populismens enkla fotvandring?

Det sägs att mumierna i soffan såg ganska uttråkade ut hela kvällen. I så fall kom rätt bild fram. Vi var uttråkade.

För övrigt anser jag att demokrati är mer än att medborgare skall matas med lättsmält föda, som är kul och pubertal. Medborgare som säger att de inget får veta, får faktiskt skylla sig själva. Matborden är dukade, det är bara att ta för sig. Och matborden finns överallt och nästan dygnet runt. Det räcker inte med att gapa och låta någon annan stoppa in sötat godis i munnen. Man får ta sig till att själv stoppa maten i munnen. Skulle man kunna lätta på ändan och hjälpa till med matlagningen så gör man en insats större än att gapa.

Demokrati är inte bara rättigheter, det är också skyldigheter. Skyldigheter att emellanåt tugga sådant som är svårsmält och som kräver långa tankar. Som åtminstone är längre än 30 sekunder.

Zapp-generationerna får fan i mig ta sig i kragen. Fast-journalism är lika näringsfattigt som fast-food. Fattar inte SVT det, så kan lika gärna public-service läggas ner. Före valet. Så vi slipper partiledarutfrågningar som fördummar politiken än mer. Kräv något av tittarna! Behandla dem som vuxna, tänkande varelser. Det är vinnande i längden. Försök få politiker att växa intellektuellt, istället för att uppmuntra dem att förminskas.

Och dessutom: Vem vill bli politiker om man vet att man blir utsedd till driftkucku och allmän spottkopp? Inte någon vettig människa sätter sig i den sitsen. Det borde både pubertala skämtnissar och teveproducenter fundera ett tag på. Kritisk analys och hård kritik - javisst! Men driftkucku och spottkopp?

Steg 3

Så har då Steg 3, med stor ödmjukhet, tagit de första steget ut i offentligheten.

Initiativtagare är Johan Olsson och i nätverket återfinns bland annat Anders Wijkman, Annika Åhnberg, Birger Schlaug, Christer Sanne, Kajsa Borgnäs och Nina Björk.

Klicka här för en första info! Och varför inte: skriv på! Vem vet, det kan bli de första stapplande steget på det som tar oss från Tillväxt- och konsumtionssamhället till Utvecklingssamhället.

Vi kan inte vänta - framåt tillsammans!

Så har de presenterats. Socialdemokraternas och moderaternas valkampanjer.

Framåt tillsammans hojtar moderaterna. Framåt till vilket mål?

Vi kan inte vänta, utropar socialdemokraterna. Vad kan man inte vänta på?

Svaren på frågorna bli tragikomiska. Framåt tillsammans mot ett samhälle där vi jobbar mer, konsumerar mer och springer fortare i det ekonomiska hjulet. Och det är just det som sossarna inte kan vänta på.


Det är som att ta tre steg tillbaka, som om vi skulle kunna lösa de problem vi står inför med hjälp av att arbeta mer, konsumera mer och springa allt fortare - det vill säga vara duktiga idioter i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare och där cirkusdirektören - i blå eller röd mantel - piskar människor att varva upp, växla upp och skynda fortare. Gärna framåt. Det vill säga dit som näsan pekar.

Steg 1 tillbaka: 80-talets debatt om livskvalitet contra det materialistiska tillväxtsamhället är bortsopad från agendan. Det var den debatten som skapade miljöpartiet. I den debatten var socialdemokraterna den största fienden, betonghäckarna som slogs för rätten att släppa ut miljögifter bara det gav jobb. I dagens debatt finns bara en enda väg: ekonomisk tillväxt. Alla riksdagspartier har socialdemokratiserats.

Steg 2 tillbaka: 90-talets debatt om sänkt arbetstid är bortsopad från agendan. Trots att alla partier, utom moderaterna, var eniga om att man skulle gå vidare efter det att man infört fyrtiotimmarsveckan som norm. Alla riksdagspartier har moderatiserats.

Steg 3 tillbaka: All den insikt som samtliga partier uttryckte verbalt under klimatmötet i Köpenhamn är nu glömd och undanstoppad. Fredrik Reinfeldt orkade till och med, när debatten så krävde, ifrågasätta jakten på tillväxt. Och Mona Sahlin luftade, när medierna så krävde, för ett ögonblick tanken att klimatfrågan var den viktigaste frågan. Alla partier tonar nu, i blockpolitikens namn, ner klimatfrågan så mycket man kan.

Nu gäller framåt tillsammans, för vi kan inte vänta. En i vänsterfil, en i högerfil. Kör dit näsan pekar. Så fort som möjligt. Tänk inte. Det har du inte tid med.

Som motvikt mot deras visionslösa budskap läser jag på en sajt, som är under försiktigt uppförande:

Steg 1:

I slutet av 1700-talet tog industrialiseringen fart i England och spred sig snart till övriga Västeuropa och vidare ut i världen. Den ekonomiska tillväxten blomstrade, enorma rikedomar alstrades och så småningom tillkämpade sig även vanligt folk en del av välståndsökningen.

Man kan säga att det första steget i det moderna samhällets utveckling hade tagits.

Steg 2:

Efter ett chockartad uppvaknande under oljekrisen tog den ekonomiska tillväxten ny fart under 1980-talet, samtidigt som ingen längre kunde förneka de växande miljöproblemen. Det visade sig finnas en tydlig koppling mellan ekonomisk tillväxt och ökad miljöpåverkan.

Men lösningen blev inte att se över själva tillväxtmodellen, trots att många fakta pekar på att den kan vara en stor del av problemet. Istället nåddes en bred enighet om att mer tillväxt ska lösa tillväxtproblemet.

Det moderna samhällets utveckling har därmed gått in i sin andra fas...

Steg 3:

Steg 3 i det moderna samhällets utveckling innebär att vi accepterar att ingen teknikutveckling i världen kan ändra det faktum att evig materiell tillväxt är omöjlig på en planet med begränsade resurser. Tekniken kan bara skjuta fram gränserna lite, inte trolla bort dem.

Allt fler undrar om vi inte måste överge den samhällsmodell som är baserad på ekonomisk tillväxt. Vi behöver kanske hitta en helt ny modell för mänsklig utveckling som förmår sprida välfärden och samtidigt respektera de ekologiska gränserna. Vi kallar denna nya modell för Steg 3.

Ingen vet hur en sådan modell ska se ut och vi kommer att ställas inför tuffa utmaningar och stora förändringar, men vi tror inte att det finns något alternativ. Vi behöver plocka fram modet och hitta nya kreativa lösningar. De äkta samhällsentreprenörerna måste träda fram och skapa ett samhälle där planetens och människors välmående prioriteras högre än ekonomisk tillväxt.

På gång

Kalmar
Söndag 15 augusti 18.00
Kalmarsalens Glasveranda
Dags att tänka nytt! Om liv, pengar och miljö...
Info här.

Vimmerby
Måndag 16 augusti 18.00
föredraget hålls i Astrid Lindgrens Näs.
Elin Wägner - mod och inspiration!

Info här.

Oskarshamn
Tisdag 17 augusti 18.00
Kulturcafé Orchidéa
"Skynda, skynda, skynda... Men vad gör vi sen?"

Info här.

"Nu ska vi ta krafttag...."

Minkfarmarna kunde varit stängda idag. En enda händelse saboterade en lag som stoppat pälsdjursuppfödning i Sverige. Mer om det nedan. Men först några rader om Djurrättsalliansens nya dokumentation.

Det myckna skitprat som gång på gång, år efter år, framförs av ansvariga politiker när det gäller djurskydd lär slå det mesta i hyckleri. Nu låtsas jordbruksministern att han inte känt till hur minkar lever i verkligheten. Men allt det där vet alla som är det minsta insatta. Vet man det inte så beror det på att man inte vill veta. Till och med DN:s ledarsidan uppger att man känner till det... Fast jag tror mig minnas att just den ledarsidan gjorde sig lustig över att jag som språkrör påpekade det orimliga i den här typen av uppfödning. SvD:s ledarsida väljer dock att angripa Djurrättsalliansen istället.

Samma bortförklaringar, löften och pladder som när Djurrättsalliansen avslöjande hur det stod till fläskproduktionen kommer nu i repris. Det är så tröttsamt att höra. Åter har Djurrättsalliansen gjort det arbete som myndigheterna borde ha gjort - om det varit meningen att de skulle göra det. För grisarna har det kanske blivit något bättre efter Djurrättsalliansens agerande. Se filmen om minkarna här.

Per definition bryter idén om minkar i bur mot djurskyddslagens grundläggande paragrafer. Men avståndet från dessa till den enskilda minken eller den enskilda hönan är astronomiskt.


Varför togs inte beslutet att avveckla bland annat minkfarmarna redan för mer än tio år sedan?

Så här var det: I samband med regeringsförhandlingarna 1998 - då MP påbörjade samarbetet med socialdemokraterna - fick vi till en verbal överenskommelse att pälsfarmerna skulle avvecklas. Det var en av de frågor som MP drev och där kompromissmånen var minimal.

Tyvärr släpptes minkar fri i en djurrättsaktion just i samband med överenskommelsen, vilket ledde till att regeringen valde att inte ställa upp på vårt krav eftersom det skulle kunna tolkas som att man gav efter för "terror och våld". Det hela var mycket olyckligt. Gott syfte fick motsatt effekt. Vi var många som var förbannade, istället för att till djurrättsrörelsen kunna leverera en god nyhet blev det besvikelse över hur några enstaka aktivister, som inte vågade krypa ur sin anonymitet och därmed också frånsade sig principerna för civil olydnad, körde hela projektet i sank.

Nu har det gått 12 år sedan detta hände. Tolv år med fortsatt drift av minkfarmar och drift med djurskyddslagen... Här skriver förresten talespersoner från Djurrättsalliansen i AB. Och här ett bra blogginlägg.

Det magiska minnet....

Vi minns det vi vill minnas, vi fantiserar ihop vår historia. Just Idas sommarvisa, tycks vara populär att minnas från sin barndom, från vissa speciella stunder.

Nu senast är det Jackie Jakubowski som minns hur han för exakt 40 år sedan kunde höra svenska barn sjunga Du ska inte tro det blir sommar för första gången. Visan kopplas till ett vackert minne, den första midsommaren i Sverige för en polsk-judisk flykting. Men visan fanns inte då...

För några år sedan fick en hel upplaga av en bok gå upp i rök - boken hade som mål att påvisa att Astrid Lindgren var djupt religiös - eftersom författaren hade så många minnesfel att det blev löjligt. Bland annat mindes han hur han som litet barn satt på bryggan och sjöng just Idas sommarvisa... Men den fanns inte då författaren var liten.

Minnen, vittnesbilder, berättelser från barndomen läggs med åren i nya skapade skimmer när hjärnan bearbetat, stoppat undan, förmildrat, förvärrat eller helst sonika blandat ihop en berättelse med egna minnen, skapat föreställningar starkare än verkligheten. Detta är ett problem när människor skriver memoarer eller på annat sätt beskriver ett händelseförlopp. Människan är en kreativ varelse, med fantasi. Däremot inte särskilt trovärdig.

Det tycks vara så att det inte finns något särskild del av hjärnan som ansvarar för minnet. Det är bra att ha klart för sig hur vår hjärna fungerar.

Hur många tror sig inte komma ihåg hur sälarna tog in MP i riksdagen 1988. Valet fick så småningom, med hjälp av forskare som mindes fel, namnet sälvalet. Men sälarna tog inte alls in MP i riksdagen, det är en myt som hela tiden upprepas. Senast av glad expert under helgen.

Ett meningslöst inlägg

Med anledning att Jan Björklund vill kunna tvinga föräldrar, vars barn är stökiga, att vara med på lektioner så kanske han bör betänka att föräldrarna kan vara ännu stökigare.

Konspirationsteoretiker skulle nog kunna komma fram till att Björklund vill klassificera eleverna än mer genom sitt förslag.

Konspirationsteorier kan vara många och långa. En del tror att månlandningen var en bluff. Min konspirationsteori är att de tre små grisarna försvunnit ur Kalle Anka beroende på att köttindustrin inte ville ge personliga ansikten åt grisar.

Möjligen har Elaka Vargen käkat upp dom. Apropå ingenting. Eller apropå Björklund.

Missade ni gårdagens inlägg om SJ:s verkställande direktör så kolla det istället för det här dravlet som nog har sitt ursprung i att det är måndag morgon, efter en ledig sommar, och att synapserna i hjärnan löpt amok.

Öppet brev i BT till SJ:s verkställande direktör

Bäste verkställande direktör!

Jag sitter nu på ett tåg. Detta tåg står stilla. Det står i Flen och det har stått stilla i 55 minuter. Hur länge det skall stå still tycks ingen veta. Det är på något sätt en hemlighet, en hemlighet väl bevarad någonstans i SJ:s innersta gömmor.

Personalen på tåget vet intet. Jag har erbjudit dem att låna min mobiltelefon (sådana har funnits i samhället utanför SJ i snart 20 år), men man avböjer... Jag har en revolutionär idé om att en lämplig konduktör skulle kunna ringa till någon sorts sambandscentral, eller något annat inom SJ:s kroppshydda, för att fråga hur länge vi förväntas stå still.

Det vi fått information om – ja, inte alla, men svensktalande som sitter i de vagnar där högtalarna fungerar – är att det någonstans längre fram står ett tåg som fått lokfel. Detta tåg skall evakueras med hjälp av ett annat tåg. Men man vet inte om det tar fem minuter eller fem timmar. Och det finns tydligen ingen att fråga. Ingen vet. Konduktörer ställer sig utanför tåget och blickar bort mot fjärran som för att få ett budskap från högre makter.

”Nu ser jag ett tåg komma rullande från Stockholm!”, utropar en röst just nu i högtalarsystemet. Vi har stått här i 60 minuter prick. Vad det kan betyda med ett tåg som kommer rullande från Stockholm vet vi emellertid inte. Kanske kan det betyda att vi får åka så småningom. Hur som helst lär det betyda att åtminstone ett spår är ledigt.

Hur många tåg som skall rulla före oss på detta enda spår vet vi inte. Hade vi fått veta något hade vi kunnat bedöma om det varit värt att ta taxi till Gnesta och pendeltåg därifrån till Stockholm. Men ingen vet. Ingen får veta.

Just nu sitter jag och undrar om chefer inom SJ enbart består av idioter. Det är nog en statistisk omöjlighet, men uteslutet kan det inte vara.

Du som är direktör brukar å direktörers vägnar berätta att ni har så bra betalt därför att ni har så hiskeligt stort ansvar. Och att få är så skickade som just ni till att sköta ert arbete. Jag kan förstå att du, bäste direktör, inte kan ta ansvar för en snörik och kall vinter. Eller ens som nu när ett lok går sönder mitt på sommaren. Men nog skulle väl du kunna fixa det där med mobiltelefoner, en sambandscentral dit din personal på fältet kan ringa?

Vi får nu besked via högtalarsystemet att det tåg man såg verkar stanna här i Flen för att eventuellt släppa fram ett annat tåg som är mer prioriterat, och som också förväntas komma på det enda spår som är körbart mellan Flen och Gnesta. Fast det får bara svensktalande veta. I de vagnar där högtalarna fungerar.

Nu har det avverkats 70 minuter, och vi vet fortfarande inte om det är ett eller tjugo tåg som skall passera innan vi får köra. Hoppsan, nu skymtar ett tredje tåg i fjärran, meddelas i högtalarna. ”Så många fler kan det nog inte finnas”, meddelas glatt. Om denna information kommit tågpersonalen tillhanda via röksignaler eller via ett medium vet vi inte.

Min fråga till dig, bäste direktör, är hur i helvete du har mage att uppbära din feta lön med tanke på hur SJ fungerar.

Lok går sönder på grund av eftersatt underhåll, det kan du alltid skylla politiker för. Växlar går sönder, det kan du skylla Banverket för. Vintern är för kall, det kan du skylla makterna för. Och sommaren är för varm, det får väl också makterna ta på sig. Men vem skall du skylla på när du efter alla dessa år, och efter alla dessa erfarenheter, inte ens kan se till att passagerare – och inte ens din personal – kan få information om huruvida en evakuering kan ta femton minuter eller fem timmar, eller om det är ett eller tio tåg som står före i kön. Det är inte mycket man som passagerare kräver av SJ.

Bäste verkställande direktör! Har du någon hut i kroppen ber du regeringen halvera din lön de närmaste åren. Vad innebär annars det där med ansvar?

Med hälsning, Birger Schlaug

(Från gårdagens krönika i BT)

När SSU krängde östtyska teveapparater...

Att skaffa pengar till valrörelser har alltid varit en sjå för partierna, än mer förr när det inte utgick så stora partistöd.

Det var ett tag sedan som SSU fick det briljanta idén att sälja billiga och dåliga teveapparater för att få in pengar till partiets valrörelse. Man hade börjat med att köpa in apparaterna till vinster i ett lotteri, men började sedan leka affär och kränga dem. Problemet var att de var dåliga och reservdelar fick man inte tag på.

Om det, och mycket annat, berättar Janne Sundling - som skrivit boken Rösta! - när jag intervjuar honom i serien En bok - en författare.
Intervjun finns här.

Lilla pojken firas idag: EU kärnvapenfri zon...

Idag är det 65 år sedan atombomben över Hiroshima fälldes - det är den som finns på bilden till höger.

Den hade fått namnet Lilla pojken, och piloterna hade fått pastorers löfte om Guds välsignelse innan de lyfte. De hade också fått veta att japanerna tillhörde en lägre ras.
Inom några få historiska ögonblick, efter det att bomben fullgjort sitt verk på förväntat sätt, avrättades 140 000 människor.

De ansvariga ställdes aldrig inför domstol för brott mot mänskligheten. Och i Sverige fick Otto Hahn samma år som atombomben fälldes ta emot Nobelpris för upptäckten av "fission av tunga atomkärnor".

Elin Wägner, som då blivit invald i Svenska Akademien, var djupt upprörd över att Vetenskapsakademien hade mage att år efter år ge pris till dem som skapat förutsättningarna för atomkraften.

Hon skrev bland annat en kraftfull debattartikel i Dagens Nyheter den 22 januari 1946:

"När konturerna av atomforskningens historia drogs upp fick man klart för sig hur troget Nobelpengarna stött de forskargenerationer som arbetat på det slutliga resultatet: atomkraftens frigörelse. Och nu var stunden inne att ge priset åt den nye Prometeus, dold på okänd ort under det borgerliga namnet Otto Hahn, en Prometeus som brutit inseglet varmed atomkraften var bunden."

Och idag? Sverige är med i EU, vilket är också en försvarsunion. Därför vore det mer än rimligt att en svensk regering, som vill gå under namnet rödgrön, kräver att EU skall bli en kärnvapenfri zon.

Expressen kokar soppa på få godbitar....

Det har varit svårt för medierna att hitta godbitar att lägga i den soppa man i månader försökt koka på språkröret Wetterstrand.

Expressen har gjort några försök, den bittraste biten de hittade var att hon tagit taxi för tusen kronor en sen kväll efter en tevesändning. Hon måtte, om detta är avarten, var en av de mest jungfruliga politikerna i riksdagen...

Så här sammanfattade Expressen för några dagar sedan symbolen Wetterstrand. Lite lustigt är att det som nummer två på den listan hävdas att Maria är "Schlaugs gunstling" och att hon "tidigt hamnade under Birger Schlaugs beskydd."

Beskyddarverksamhet? Gunstling? Det var väl att ta i ändå.

Expressen hävdar också att hon har "kommit lindrigt undan", trots att jag blivit mitt "före detta partis ilsknaste kritiker". Jaha. Nu är det nog så att de åsikter en sedan tio år avdankad politiker har knappast påverkar folks uppfattning om Wetterstrand.

Så hon tål nog att jag är starkt kritisk till att det nuvarande språkrörsparet, som förvisso är det medialt och tekniskt skickligaste partiet haft, föröder begreppet grön ideologi och reducerar grön politik till något harmlöst och visionslöst.

Men å andra sidan har ju såväl riksdagsgrupp som partistyrelse accepterat det. Man har skapat det Nya miljöpartiet, ett parti som elegant kan uppslukas av blockpolitiken och vävas in i ett blivande tvåpartisystem under ledning av det gamla statsbärande partiet.

Projektet som gick ut på att starta, utveckla och förädla ett grönt parti - med en grön ideologi över hela det politiska fältet - har visat sig bli ett fiasko sett ur ideologisk och politisk synvinkel. Men på väg att bli väljarsuccé som administrativ organisation, kanske främst för att Wetterstrand uppskattas mer än Sahlin.

Grillat inför valet

Med tanke på att vi är allt fler som fått allt mer pengar över efter det att den välvilliga regeringen sänkt skatter har jag ett tips som kommer att få grannen att sjuda av avund och kräva än lägre skatt så att han också har råd med denna nödvändiga tingest till det facila priset av 99.999 kronor. Bra för tillväxten.

Och nog kan sjuka och lytta glädjas genom att få kika in genom grinden och njuta av hur fint man kan få det om man jobbar, sköter sig och har vett att vara frisk - och förstår sig på att göra avdrag.

Det är nämligen skillnad på avdrag och bidrag. Avdrag är fint. Bidrag är fult. Avdrag som kan användas till personal som sköter grillen är respektabelt och fint. Bidrag till hyran är fult.

Grillen kommer inte att finnas på kommunens äldreboende, där hoppas man på en extra kopp kaffe.

Svart katt, vit katt

När ska den borgerliga tillförordnade regeringen inta ett medborgarperspektiv?

Socialister har under årtiondena haft sitt statliga perspektiv, borgarna har sitt vinstperspektiv. Vem tar sig an medborgarperspektivet?

Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar råttor. Sa kommunister som privatiserade. När ska denna typ av insikt gå upp för fundamentalister i den svenska tillförordnade regeringen? Frågar sig denne skribent (Ola Wong i dagens SvD).

För övrigt är filmen till höger en höjdare, en total upplevelse i grenen film.

Vad finns övrigt att säga denna höstlika sensommardag? Jo, att Sverigedemokraterna går bra i en opinionsmätning - större än tre riksdagspartier - vilket föranleder Aftonbladet att i gammal god ordning tala om att politisk kaos hotar. Kaos? Jag minns när samma tidning menade att demokratin hotades om MP kom in i riksdagen.

Kaos är fel ord. Tragik är rätt ord - men det är inte en följd av invandrings- och flyktingpolitik som Sd kommer in i riksdagen, utan av att de två blocken saknar visioner som kan tända eldar i människors bröst. Vem brinner för borgarnas vurm om att sälja ut? Vem brinner för de som nöjer sig med att försöka återföra något till det som var för fyra år sedan? Är det något vi kan brinna för? Att ha som vision? Eller höghastighetståg till Kalix som vision?

"Lekstuga för politiska passioner"

- Med en privatisering hindrar man att Vattenfall blir en lekstuga för politiska passioner.

Det säger Carl B Hamilton, folkpartiets energipolitiske ansvariga och detta partis tunga politiker när det gäller ekonomisk politik.

"Politiska passioner"... Etik, avveckling av fossila bränslen, satsningar på förnybar energi, skatter som medför att de externa kostnaderna - det vill säga miljöförstöring - vävs in i priset är väl sådana "politiska passioner" som Carl B Hamilton räds.

Mitt första möte med Hamilton bestod i att han och Bengt Westerberg debatterade ekonomisk politik med mig på redaktionen hos Veckans Affärer. Året var 1987.

Det var något skumt i luften när jag kom in på redaktionen, där Bengt Westerberg, Carl B Hamilton och redaktören träffats redan innan vi skulle träffas... Det visar sig att man hade en plan. Tillsammans.

MP hade siffror kring 10 procent i opinionsmätningarna - precis som nu - och folkpartiet var det parti som startade offensiven mot oss. Chansen att MP som första nya parti på 70 år skulle ta sig in i riksdagen var uppenbar. Vi hade flyt. Så pass att Bengt Westerberg hade gått till våldsamt angrepp. Och nu ville Veckans Affärer "avslöja" miljöpartiet genom att låta Westerberg såga mig i nivå med fotknölarna. I en ekonomisk debatt.

Men Westerberg var rädd, han hade med sig Carl B Hamilton så det blev två folkpartister som debatterade med en miljöpartist.

Jag påpekade det orimliga i detta, men redaktören på tidningen log bara elakt till svar. Det var första gången jag förstod att etablissemangets män var rädda för oss. Men jag hade redan anat att man var ute för att manipulera den här debatten, så jag hade med mig en egen liten bandspelare så att man inte skulle kunna vrida på citaten.

Redaktören såg sur ut när jag monterade upp en egen mikrofon och tryckte igång inspelningen. En av folkpartisterna fnös och muttrade något om en "ny innovation".

Skrev om detta här, där en del av debatten är redovisad. Artikeln blev nog inte det som vare sig redaktören eller folkpartisterna tänkt sig. Den blev riktigt bra, men helt riktiga citat. Jag tackade min bandspelare för det.

En tid efteråt meddelade Handelshögskolans tidning - på ett helt uppslag - att miljöpartiet nog var de riktiga marknadsekonomerna eftersom vi var det enda parti som ville att de externa effekterna (det vill säga bland annat miljöförstöring och sociala kostnader) via skatter skulle ingå i en varas pris. För varför skall man privatisera vinster och socialisera kostnaderna...?

Mobil rättighet

"Där (i Afrika) är det fler som har tillgång till mobil än som har rent vatten och sanitet inom räckhåll."
Anders Wijkman i artikel på Brännpunkt, SvD. Den svenska regeringen stödde inte att rent vatten skall vara en mänsklig rättighet.