"Kolla varenda jävla ersättning hon fick!"

Jag har läst Kronprinsessan. Boken om Maria Wetterstrand. Jag känner inte Maria speciellt bra, och känner henne inte så mycket mer efter att ha läst boken.

Vad hon tycker politiskt och hur hennes politiska analyser växt fram får man inte veta så mycket om. Det konstateras dock att hon hade samma uppfattning som mig i regeringsfrågan 2002, men sedan på obeskriven grund ändrat uppfattning.

Författaren är inte politisk journalist, det märks. En sådan hade jagat för att försöka förstå mer av det inre politiska skeendet.

Men boken är trevlig, rappt skriven och är inte bara berättelsen om Maria utan också berättelsen om hur boken kom till. Bra grepp!

För den som inte alls känner Maria är det säkert ett litet närmande till politikens Garbo. Sedan får man berättelse om katten Torsten på köpet, det får man ta.

Jag har ingen anledning att misstro de citat som finns i boken, de som härrör från en intervju med mig känns mycket exakta. Ett citat som inte kom med, men som jag minns att Percan tittade förvånat på mig när jag uttalade, var svaret på frågan om hur karriärsugen jag anser att Maria är. Jag vill minnas att jag förvånat skrattade åt frågan och sa något som "hon skiter fullständigt i karriären, om jag känner henne rätt". För det är min övertygelse, hon är lite som Åsa Domeij i det avseendet.

Författaren Tonchi Percan tycks inte varit ute efter något annat än att göra ett så bra och ärligt jobb som möjligt. Han har låtit sig fångas i processen, och man känner att hans nyfikenhet är äkta. Och att förvåningen är äkta när han fattar hur skicklig Maria faktiskt är på att hantera en publik, och hur hårt hon värnar sitt privatliv.

Hans avslöjande av hur man på Expressen redaktion talar om hur man skall jaga Maria är faktiskt en av bokens höjdpunkter. Percan hade fått ett telefonsamtal från en journalist på kvällstidningen, och denna glömde lägga på luren innan man på redaktionen lade upp strategin för att mosa Maria.

Redaktionens samtal finns inspelad i Percans röstbrevlåda, och han, som jobbat på Medierna i P1, låter sig givetvis inte övertalas när Expressens Christian Holmén, som till slut kom på att luren inte var avlagd, ber honom radera allt. En grävande journalist ber om den nåd han nog aldrig själv beviljat.

Så här kan det låta: "Du, Micke, ansvarar för hennes privata ekonomi. Du ska kolla varenda ersättning hon fått från riksdagen. Från hennes första dag på jobbet. Förstår du, från första dagen hon kom in i riksdagen. Du ska gå igenom varenda jävla kvitto, varenda deklaration och du ska prata med folk, med varenda en som har kännedom om hennes ekonomi. (-)Prata med grannar. Kolla precis allt.(-) Prata med varenda jävla granne.".

Percan skriver: "De är fyra, fem personer i grävgruppen. De ska hålla på i minst en och en halv månad. De ska prata med alla anställda i riksdagskansliet, i partistyrelsen, i distrikten. De kommer att säga till folk att det bara rör sig om bakgrundssamtal".

För övrigt meddelas i boken att Paulo Silva, miljöpartiets stabschef, är sur på mig. När han talar om mig så mörknar hans ögon. Till min glädje tycks inte Maria vara speciellt sur. Och själv gör jag nog som så många andra gröna kritiker av det nya anpassade och slimmade miljöpartiet: skyller - förmodligen ganska orättvist - det mesta på Peter... Världen är inte alltid så rättvis. Vilket han får möjlighet att med en suck kommentera med att det är lättare att skylla på en gubbe än på en ung tjej.

PS!
För övrigt har Maria Wetterstrand fallit i samma förnedrande fälla som de flesta andra... Hon tror att det heter chicken race.... Men det heter chicken run....

Uttrycket kommer från filmen Ung rebell, med James Dean. Till och med Wikipedia har fel. Den som vill veta mer kan alltid läsa boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac eller beställa föreställningen (D)elvis Presley.