Öppet brev i BT till SJ:s verkställande direktör

Bäste verkställande direktör!

Jag sitter nu på ett tåg. Detta tåg står stilla. Det står i Flen och det har stått stilla i 55 minuter. Hur länge det skall stå still tycks ingen veta. Det är på något sätt en hemlighet, en hemlighet väl bevarad någonstans i SJ:s innersta gömmor.

Personalen på tåget vet intet. Jag har erbjudit dem att låna min mobiltelefon (sådana har funnits i samhället utanför SJ i snart 20 år), men man avböjer... Jag har en revolutionär idé om att en lämplig konduktör skulle kunna ringa till någon sorts sambandscentral, eller något annat inom SJ:s kroppshydda, för att fråga hur länge vi förväntas stå still.

Det vi fått information om – ja, inte alla, men svensktalande som sitter i de vagnar där högtalarna fungerar – är att det någonstans längre fram står ett tåg som fått lokfel. Detta tåg skall evakueras med hjälp av ett annat tåg. Men man vet inte om det tar fem minuter eller fem timmar. Och det finns tydligen ingen att fråga. Ingen vet. Konduktörer ställer sig utanför tåget och blickar bort mot fjärran som för att få ett budskap från högre makter.

”Nu ser jag ett tåg komma rullande från Stockholm!”, utropar en röst just nu i högtalarsystemet. Vi har stått här i 60 minuter prick. Vad det kan betyda med ett tåg som kommer rullande från Stockholm vet vi emellertid inte. Kanske kan det betyda att vi får åka så småningom. Hur som helst lär det betyda att åtminstone ett spår är ledigt.

Hur många tåg som skall rulla före oss på detta enda spår vet vi inte. Hade vi fått veta något hade vi kunnat bedöma om det varit värt att ta taxi till Gnesta och pendeltåg därifrån till Stockholm. Men ingen vet. Ingen får veta.

Just nu sitter jag och undrar om chefer inom SJ enbart består av idioter. Det är nog en statistisk omöjlighet, men uteslutet kan det inte vara.

Du som är direktör brukar å direktörers vägnar berätta att ni har så bra betalt därför att ni har så hiskeligt stort ansvar. Och att få är så skickade som just ni till att sköta ert arbete. Jag kan förstå att du, bäste direktör, inte kan ta ansvar för en snörik och kall vinter. Eller ens som nu när ett lok går sönder mitt på sommaren. Men nog skulle väl du kunna fixa det där med mobiltelefoner, en sambandscentral dit din personal på fältet kan ringa?

Vi får nu besked via högtalarsystemet att det tåg man såg verkar stanna här i Flen för att eventuellt släppa fram ett annat tåg som är mer prioriterat, och som också förväntas komma på det enda spår som är körbart mellan Flen och Gnesta. Fast det får bara svensktalande veta. I de vagnar där högtalarna fungerar.

Nu har det avverkats 70 minuter, och vi vet fortfarande inte om det är ett eller tjugo tåg som skall passera innan vi får köra. Hoppsan, nu skymtar ett tredje tåg i fjärran, meddelas i högtalarna. ”Så många fler kan det nog inte finnas”, meddelas glatt. Om denna information kommit tågpersonalen tillhanda via röksignaler eller via ett medium vet vi inte.

Min fråga till dig, bäste direktör, är hur i helvete du har mage att uppbära din feta lön med tanke på hur SJ fungerar.

Lok går sönder på grund av eftersatt underhåll, det kan du alltid skylla politiker för. Växlar går sönder, det kan du skylla Banverket för. Vintern är för kall, det kan du skylla makterna för. Och sommaren är för varm, det får väl också makterna ta på sig. Men vem skall du skylla på när du efter alla dessa år, och efter alla dessa erfarenheter, inte ens kan se till att passagerare – och inte ens din personal – kan få information om huruvida en evakuering kan ta femton minuter eller fem timmar, eller om det är ett eller tio tåg som står före i kön. Det är inte mycket man som passagerare kräver av SJ.

Bäste verkställande direktör! Har du någon hut i kroppen ber du regeringen halvera din lön de närmaste åren. Vad innebär annars det där med ansvar?

Med hälsning, Birger Schlaug

(Från gårdagens krönika i BT)