Applåden tystnade. Människorna framför mig såg vänliga och inspirerade ut och det kändes bra.
Men undrade, som vanligt, om jag lyckats. Var ganska trött efter en operation och fick dricka mycket vatten för att rösten skulle hålla. Undrade om jag inte kunnat göra det bättre, varje gång jag pratade måste ju vara den bästa.
Det här hände under mina senare år som politiker, som språkrör för De gröna. Jag var trött. Efter framträdandet, drog jag ner till järnvägsstationen, inväntade tåget till Stockholm för byte i Kryblo-Avesta. För att sedan trixa mig fram till Vingåker.
Jag tänker på den där resan, och alla andra resor, när jag nu ser hur tre kvinnor och fem män är på gång att förstöra sin sommar för att delta i det demokratiska hantverket. De må gisslas, men ändå beundras.
Mötet jag hade lämnat för att äntligen åka hem hade handlat om arbetslöshet, för några sekunder önskade jag att jag var arbetslös istället för kringåkande politiker. Jag var så oändligt trött på alltihop, i de värsta stunderna kände jag att vilket jobb som helst vore bättre. Kraven att alltid vara bättre än man varit, att inte göra medlemmarna besvikna - de skulle kunna gå till jobbet nästa dag och känna stolthet över att vara miljöpartister - hade blivit allt tyngre att bära.
Kommer ner till tågstationen, där står ett gäng grabbar som ska till Ljusdal. De är lätt överförfriskade. Det får syn på mig och kör en hejaramsa med mitt namn. Inte elakt, tvärtom. Någon vill, i alla vänlighet, berätta historien: ”Schlaug ville ha en oskuld när han gifte sig för han ville han en obesprutad buske.” Vrålgarv. Har hört den hundra gånger förr, kan hantera den och försöker balansera mellan att vare sig framstå som fullständigt humorfri eller plump. Stannar och surrar med dem ett tag.
Tåget kommer, jag stiger på, hittar min plats, tar upp datorn, skriver ner vad jag pratat om, vilket upplägget var, vilken inledning och avslutning jag använt - det gäller ju att hålla koll på att jag inte använder samma exempel och samma historier nästa gång jag kommer till Bollnäs.
Stiger av i Avesta-Krylbo, väntetid en timme på tåget till Hallsberg. Folk har känt igen mig, tittar när jag knallar perrongen fram, viskar och försöker låtsas att man inte tittar. Det börjar blir mörkt, in i stationshuset, folk väntar, tittar och viskar. Går igenom stationshallen, ut på gatan, ser en tidningskiosk en bit bort. Det är tomt och tyst. Nästan som en ödestad.
Knallar mot tidningskiosken, två ansikten tittar ut genom fönstret, de känner igen mig, jag köper Aftonbladet och jag vet att de registrerar vilken kvällstidning jag köper. De ser vänliga ut, vi skämtar om något, de följer mig med blicken när jag går mot korvkiosken en bit bort.
Det börjar bli kallt. Det är servering inomhus. Går in, låtsas oberörd av att de som står i kön känner igen mig, tittar på menyn, beställer en 90 g ostburgare med rå lök och en Cola. Det registreras, jag känner att någon funderar över att jag köper Cola på burk och att jag äter burgare. Visst det är skräp att äta hamburgare, det är ideologiskt tveksamt att dricka Cola på bruk. Men vad gör man?
Jag sätter mig långt bort med ryggen mot dörren så att ingen ska känna igen mig, så ingen ska börja prata - väljer den modellen trots att det känns obehagligt att vända ryggen till. Är mordhotad sedan länge och känner ibland hur olustkänslorna kommer krypande. Har svårt att åka kollektivt på kvällarna, det gnölas en del i partiet för att jag åker taxi ibland, undrar om de som gnölar begriper varför. Läser Aftonbladet. En ung tjej kommer fram och vill ha en autograf. Jag skriver, bläddrar vidare i tidningen och vi småpratar lite.
Tittar ner på Aftonbladet och ser att på de sidor som råkar vara uppslagna finns nakna kvinnobröst och rubriken ”Är du också trött på bröstvårtor”. Jag förstår varför damen som nyss gick förbi snipte med munnen. Kommer hon att prata med sina väninnor om det? Att registreras, ständigt registreras och bedömas känns allt mer påträngande för varje år.
Går tillbaka till stationen, genom väntsalen och ut på perrongen. Det vanliga tittandet, känner hur ensamheten lägger kalla händer på min kropp. Andra partier accepterar att de mest utsatta får någon med sig - inte minst för att kunna hålla en fredad zon. Att ha någon att prata med när man känner hur registrering och bedömning och blickar och viskanden kletar sig fast är en självklarhet i andra partier.
I miljöpartiet var motsatsen en självklarhet samtidigt som kraven att hela tiden vara bäst, se mest utvilad ut och vinna alla debatter ligger som ett ok över axlarna och ibland gör det svårt att känna lust för det man gjorde.
Kanske kan man inte begära att människor ska förstå att ångesten kan komma krypande när som helst när man plötsligt upplever att man är betraktad, bedömd, registrerad - på gatan, i postkön, på Åhléns. Men en sådan best som jag skall väl inte känna ångest över att vara igenkänd, kontrollerad, bedömd och påpassad?
Jag undrade ofta hur många som egentligen är riktiga vänner i den politiska världen, hur många som skulle komma att ta avstånd om det började gå dåligt, hur många som skulle ta chansen att sticka knivar i ryggen den dag man gör bort sig, hur många som skulle tystna och vända bort blicken, hur många som skulle försöka skapa lite intresse kring sig själva genom att förtala när uppgången förbytts i nedgång.
Hur många ryggdunkar bygger på riktig vänskap i den politiska världen? Hur ofta är man språngbräda för varandra? Hur ofta trampas det inte på andra för att man själv ska få näsan över vattenytan? Registrerad, bedömd, påpassad, när tillfälle ges kommer gliringarna, avundsjukan och knivsticken från de som har svårt att skilja på målet för saken och målet för sin egen person.
Hur mår Mona Sahlin? Och Maud Olofsson? De har opinionssiffror som skaver. Och bakom Lars Ohlys ständiga solvargsgrin...? Och hur känns det att efterträda Alf Svensson och se siffrorna balansera mellan liv och död? Och bakom Björklunds kaxiga min, vad finns där? Och bakom Reinfeldts trygga bruna ögon? Hur känns det, egentligen, att vara Peter och bara bli jämförd med Maria? Och hur mår Maria bakom masken av säkerhet, hon vet ju att det vässas knivar i syfte att punktera framgången...
Till nästa dags kvällstidningar kan det vara en evighet eller en nanosekund.
Tåget kom så småningom. Det gör en överförfriskad man också. Han säger att han sett mig någonstans. På teve? Jo, det är möjligt. I något roligt program? Nej, det vete sjutton. Norra Magasinet? Nej. Fan, du är Birger. Ja. Hurudu , jag tänker bli språkrör i miljöpartiet. Hur gör man, frågar han. Han hänger på in i vagnen. Folk tittar, bedömer, hur hanterar den där miljöpartisten den här situationen? Han följer med i första klass, sätter sig, pratar, är snäll och vänlig och påstruken och fågelskådare och har grepp på växthuseffektens påverkan på Golfströmmen. Han pratar som om vi vore gamla kompisar.
Folk tittar. Bedömer. Är Schlaug också dragen? Tänker inte vara oförskämd eller snorkig - killen har nog sitt helvete ändå och har, enligt egen utsago, förlagt sin tjej någonstans på vägen. Han vill bli rådgivare när jag blir statsminister. Får hans adress, han berättar om fågelstationen på Ölands södra udde och hur hemskt det är när unga ringmärkare råkar få med sig tungan på starar när dom ska lossa dom från näten. Till slut går han till sin plats i andraklassvagnen. Han hade inget årskort, betalat av någon annan.
Att något så roligt som politik, något så fantastiskt fint som att vara språkrör för det gröna partiet så ofta kan kännas så ensamt och rent av plågsamt. Att lyckas medför att kännas igen, att kännas igen medför att friheten beskärs och att integriteten ständigt kränks - ju bättre man råkar lyckas, desto värre blir det. Ju värre, desto bättre. Ju bättre, desto värre. En märklig ekvation. Och hela tiden med miljöpartiet ristat i pannan. Ett helt parti, med förtroendevalda och med anställda, kan få skit och bli av med uppdrag och jobb om man gör bort sig.
Några nyktra medresenärer började prata om ett teveprogram om arbete är jag varit med; jag hade varit bäst och tvålat till Ann Wibble, säger man. Vänligt, positivt och det känns så otacksamt när känslan av att vilja vara ifred kryper längst varje nerv.
Går in på toaletten, öppnar fönstret, andas djupa andetag, känner ensamheten. Den totala ensamheten. Skulle vilja gå ut och se ut som jag känner mig: trött, tvär, ointresserad och sorgsen och tvekande över rollen. Men hur gör man det när det står partinamnet i pannan? Skulle vilja lägga upp fötterna på stolen mitt emot, halsa en starköl och sova. Men så gör man inte.
Två timmar till Hallsberg, vänta en halvtimme och sedan tåg till Katrineholm. Där står bilen och väntar. Kan vara hemma strax före midnatt. Undrar om ungarna är vakna.
Allt det där tänker jag på när jag ser Wetterstrand, Sahlin, Olofsson, Reinfeldt, Ohly, Hägglund, Björklund och Eriksson. Dumma ibland, manipulerande ibland, pladdrande alltför ofta med utslätat politik och rädda för visioner - men ändå hjältar som står ut med att låta ännu en sommar dränkas i PM, framträdanden, intervjuer och fanstyg bara för att vi ska få leva i något vi kallar demokrati. Skrattas åt? Javisst! Men mest hedras ändå.
Bilder av Lena Rosen Schlaug: 1: Walk a mile in my shoes. 2: Ensam
.jpg)
