Lördagens valfundering: En resa genom Sverige...

Att färdas genom Sverige är att se landet där de gamla ladugårdarna förfaller. Ingen tycks bry sig, taken rasar in, väggarna rämnar, minnen förintas. Det liknar på något sätt det som kallats folkhem.

Det finns få byggnader som är så vackra som gamla ladugårdar. Och få idéer som är så vackra som den om ett hem där människor bor som likar. Det finns någon sorts harmoni i den faluröda tryggheten. Precis som det finns harmoni i det goda samhället där man får hjälp att resa sig när man ramlar, där man ser varandra och där det inte är avgrunder mellan rik och fattig.

Det finns någon sorts djupare mening och syfte i de grova brädorna och de rustika portarna. Precis som det finns en djupare mening i mjuka skyddsnät som kärleksfullt tar hand om den som faller och linor att vandra på för dem som vågar.

Jag hör det varma trygga ljudet av kor som idisslar, känner den varma doften av välbrunnen dynga och ser dimman lätta när en ny dag randas. Tja, det finns nog likheter med politiken i det också.

Jag minns när vi gick ner till ladugården med våra ungar i den kalla vinterkvällen, hörde mjölkhinkar försiktigt slamra, fyllde kannan med spenvarm mjölk och kanske lite råmjölk till kalvdans.

Själva hade vi får, den trygga, lugna, ansvarsfulla Rakel och den hyssiga, vackra och lite slarviga systern Ronja. På våren tiotalet lamm som lekte med hönsflocken och var rädda för bikuporna.

Samtidigt var jag politiker, som for fram med ord och färdmedel för att berätta om en vision om ett ekologiskt hållbart och socialt anständigt samhälle där människor får växa fritt. Där frihet råder i kultur och vardag, där syskonskap råder i ekonomin och där absolut jämlikhet råder i rättssystemet. Där valfrihet är vävens inslag, och valmöjligheter dess varp. Där man inser att en väv utan varp är ihålig och bara till för den starka och lyckligt lottade.

Mycket finns skrivet i de fallfärdiga ladugårdarna som drar sina sista suckar överallt i landet. Snart är de borta. Vi har inte råd att ta hand om dem, sägs det. Det känns lite sorgligt. Det heter att utvecklingen har sin gång. Och det är sant. Det är också sant att det i ladugårdarna står skrivet minnen om fattigdom, slit och kyla. Det är som om Utvecklingen inte vill kännas vid den tiden, för Utvecklingen bär på sin egen fattigdom, sitt eget slit och sin egen kyla.

Så då får de gamla ladugårdarna förfalla, bli till faror för lekande barn och vilsna själar, och får besked att de blivit farliga och måste rivas. Vi stressar förbi dem, har inte tid att lägga handen mot dess solvarma brädor, tar höghastighetståget och hinner liksom inte ens älska i kärleken. Vi tror oss spara tid, men blir besvikna den dag vi ser att kontot är tomt hur mycket vi än trott oss spara.

Så får slyet ta över. Som det redan tagit över den olönsamma ängen. En äng måste skötas. En äng måste slås. En äng måste försvaras mot det anfallande mörkret. Precis som en människa måste försvaras mot det anfallande mörkret. Och etik och moral måste försvaras mot den globala marknadens och kortsiktighetens lönsamhetstänkande.

Ibland undrar jag vart allt det liv som fanns i Rakel och Ronja tog vägen. Hemkommen sent på vinterkvällarna kunde jag gå in i deras lilla hus, där det doftade varmt och välkomnande. De skorrade välkomnande och delade med sig av sin trygghet till den som tappat sin egen efter en dag på den politiska teatern med dess krav på att aldrig göra fel, aldrig svara fel, alltid vara bättre än man varit dagen innan.

Ibland undrar jag vart allt det goda inom socialdemokratin tog vägen. Hur det kom sig att just de öppnade dammluckorna som lät Alliansens fullfölja rivningen - för det var inte Alliansens som påbörjade den politik som lett till ökande klyftor mellan rik och fattig, det var inte Alliansen som påbörjade den politik som lett till allt fler rödlistade arter, det var inte Alliansen som påbörjade en flyktingpolitik utan ära - Alliansen tog bara vara på chansen när dammluckorna öppnats. Som fukten och rötan tog chansen när vi lämnade ladorna utan tillsyn, när vi fått för oss att de blivit omoderna och olönsamma.

Om du tror att det här är nostalgi så tror du helt fel. Å andra sidan är det inte modernt heller. För det som är modernt idag är omodern imorgon. Egentligen handlar det bara om värden. Större än de som finns på all världens konton. Större än vad siffror kan ange. Värden och värdighet.

Akvareller och oljemålning: Lena Rosén Schlaug.