Obs! Varför är grön ideologi så svår?

I radions Obs! pågår en debatt om grön ideologi sedan några veckor tillbaka.

Den startades av miljöpartiets nestor Per Gahrton som bland annat frågade varför ideologisk debatt och analys avtar i partier som skaffat sig en maktposition. Här ger jag ett av de svar som kan finnas.

Grattis Per Gahrton - och tack för mina barn!

Idag fyller en av mina hjältar år: Per Gahrton. Han blir pensionär. Jag har hyllat honom tidigare. Men vill nu också passa på att tacka honom för mina barn.

Per tog initiativet till bildandet av miljöpartiet. Och på det partibildande mötet träffade jag Lena. Och vi fick barn. Så, tack Per för din insats.

Och ett stort grattis. Du har alltid varit en schysst man, uppmuntrande och stöttande. Även om du lite skämtsamt sagt till mig att du förordade mig som din efterträdare som språkrör därför att du ville vara säker på att efterträdaren inte skulle överskugga sin företrädare. Tja, du fick väl rätt. Men det gör inget.

Bilden är från 1982. Torgmöte under partiets första valrörelse.

Nära-döden-upplevelse: Jag höll på att bli...

Har just lämnat SVT:s stora hus efter dagens medverkan i Nyhetspanelen. Domen kommer redan på Karlavägen. Glada tillrop, en och annan sur kommentar. Fattar inte att så många ser på teve på morgonen. Kikar in på Politikerbloggen, innan frukosten på hotellet. Där har man en märklig serie som handlar om politiker och döden. Bland annat skriver politiker under rubriken Jag lurade döden.

Man anar den där kryptiska formuleringen som medierna brukar använda när man skall förklara vad som händer om den namngivna gamlingen dör. Senast man koketterade på detta sätt var inför påvens död.

Vi har ett märkligt förhållningssätt till döden, tror allt som oftast att den inte har med oss att göra. Som ung är man morsk och tycker "att va fan, jag vill dö innan jag blir gammal - det vill säga över 40 bast - och trist". Som äldre upptäcker man att man var tristare som ung. Och att livet inte alls är en linjär linje från början till slut, utan en tratt som blir vidare och vidare ju äldre man blir.

Jag har också varit nära döden. Det är vi ju alla i princip varenda sekund, men bortsett från det, så har jag jag haft några nära-döden-upplevelser av klass. En nära-döden-upplevelse var när jag höll på att bli medlem i centerpartiet.

Jag bodde som ung i Stockholm och tyckte centerpartiet var det enda vettiga alternativet. Centerpartisterna i Stockholm var radikala, angrep sossarna, och stundom även kommunisterna, från vänster. Rune Lanestrand vill jag minnas var en av de riktigt härliga centerextremisterna. Tänkte väl bli medlem. Men 1971 flyttade jag till Vingåker. Gröna vågen, ni vet. Läste Land, odlade för självförsörjning, värnade utedasset och skaffade höns, och så småningom får. Skägget blev lurvigare. Och jag gick på centermöte i Vingåker. Återigen med tanke på att kanske bli medlem.

Det var en chock. Det var ett annat parti än det jag perifert närmat mig i Stockholm. PRO var väl snarast att likna vid en ungdomsklubb. Och kvinnor såg jag inte skymten av, de ägnade sig åt bullbak i kvinnoförbundet, helt i enlighet med alla fördomar man kunde ha. Att ens andas om förbud mot besprutning av kommunens skogar var detsamma som att begära en skriftlig idiotförklaring av de äldre herrarna med jord under naglarna och bekämpningsmedel i blick.

Efter några gånger så tyckte jag till. Och blev vänligt men bestämt påmind om att jag nog inte hade varit med tillräckligt många gånger för att kunna tycka något alls. Så skrev Per Gahrton i DN att det behövdes ett nytt miljö- och framtidsparti. Det tyckte jag också. Och kom ur nära-döden-upplevelsen med livet i behåll. För tänk om jag varit medlem i centern nu, när Maud är ordförande, hyllande Stureplanscentern och tillåtande uranbrytning.

Tack, Per Gahrton, du räddade min mentala hälsa! Om det är någon som anser tvärtom, så bjussar jag på det.

Minne från politiken (5): Idag för 26 år sedan bildades miljöpartiet - och jag hade just fått en livskamrat...

Idag, för 26 år sedan bildades Miljöpartiet. Klockan 11.37. På Karolinska Skolan i Örebro.

Dagen innan hade jag parkerat min Saab V4 på skolgården. En annan bil parkerar samtidigt alldeles bredvid. När jag kravlar mig ur min bil kryper en rödhårig ung kvinna ut från bakdörren på den andra bilen.

Henne ska jag få ett liv med.

Problemet just då är att det stiger ut en barsk rödhårig äldre man, som ilsket stirrar på mig, ur förarsätet. Lär väl vara hennes far. Ur passagerarsätet stiger en ung man ut. Skall väl föreställa hennes fästman eller nå´t. Ryggraden bestämde sig för att ogilla de båda männen. Men det behövdes inte. Den rödhåriga unga kvinnan hade bara råkat fått skjuts från Eskilstuna.

Jag och den rödhåriga kvinnan laborerade oss fram i aulan så att vi fick sitta bredvid varandra för att glo på den ena människan efter den andra som äntrade talarstolen. Det tycktes populärt att ta med sig småbarn upp i densamma. Vare sig man behövde eller inte. Det skulle väl ge ett gott intryck. Vi var båda främmande fåglar i den här församlingen. Vi kände inte igen mer än enstaka ansikten. Per Gahrton satt framme till höger. Han sa inte mycket. Såg nästan blyg ut. Vilket överraskade mig. Mediebilden av Per var ju att han var en dominerande gaphals som slängt käft med Per Ahlmark.

Det sistnämnda hedrade honom.

Det var god stämning i aulan. Mycket bra prat när inte någon vildvuxen trubadur ryckte ut med gitarren eller när vi fick käcka uppmaningar att gymnastisera i bänkarna.

Men den rödhåriga unga kvinnan då? Jodå. Redan första dagen så gjorde vi det där som vi sedan gjort så många gånger. Ja, i själva verket gjorde vi det redan efter några få timmar. Straxt före lunch. Det förenade oss på något sätt.

Vi lånade pengar alltså. För att ha råd att äta.

Många lån har det blivit under åren.

Att jag hamnade där berodde på en slump – min tidigare hustru skulle egentligen representera Vingåkers lokalavdelning av Aktionsgruppen För Ett Miljö- och Framtidsparti. Jag fick rycka in eftersom hon fått förhinder.

Att jag skulle vara något annat än passiv medlem i det parti som bildades den helgen var aldrig meningen. Men jag hade jeans, grön Fjällrävenjacka och skägg. Det var väl det som gjorde att jag efter valet 1985 blev vald till språkrör. Men att Projekt Miljöparti skulle sluka 20 år av mitt liv visste jag ju inte den där dagen i september 1981. Då visste jag bara att vi just bildat ett nytt radikalt politiskt parti som hånades för könskvotering och vägran att ha partiledare.

Jag är fortfarande tillsammans med den rödhåriga tjejen. Däremot har jag lämnat miljöpartiet.

Jag är glad att det inte är tvärtom.

På bilden är det Eva Sahlin som talar på det partibildande mötet, söndagen den 20 september 1981. Eva hade just blivit vald till partiets första sammankallande i det politiska utskottet - det var så nära "språkrör" man kunde bli. Språkrör inrättades först 4 år senare: de första blev Ragnhild Pohanka (numera vänsterpartist) och Per Gahrton.

Per Gahrton och jag kan kasta oss i väggen....

– Folket har inte valt de där slängkapporna i EG-domstolen. De är oavsättliga. De deltar inte i något offentligt samtal, de fattar beslut och sedan är det locket på.

Det sa Morgan Johansson (s) och tidigare folkhälsominister i riksdagen igår. Sedan fortsatte den yrvakne Morgan:

– Vi har varit naiva när det gäller EG-domstolens roll.

Jag kan upplysa dig, Morgan, att EU-lag står över svensk lag. Det är liksom grejen med EU, typ. Morgan fortsätter i gammal god garthonsk stil:

- Det är ju inte klokt.

Som om folkhälsoministern vaknat upp ur ett icke helt nyttigt rus slår han sedan fast en outslitlig sanning:

– Då ska de här juristerna sitta och bestämma över vilka tidningar som ska få leva och vilka som ska få dö. Vad kommer härnäst? Bostadspolitiken? Eller någon av våra grundlagar?

Men, snälle Morgan, det är liksom vitsen med EU. Inte ens den där miljögarantin, som sosseriet pratade så mycket om inför folkomröstningen, gäller. Rätten att gå före och ställa högre miljökrav på produkter gäller inte. Så Kalifornien hade inte platsat i EU:s mer sovjetiserade centraliseringsiver.

– Om man tar EU-kommissionen i hand så får man räkna fingrarna efteråt för att veta om de verkligen är kvar. För har de tagit ett lillfinger tar de hela handen, sedan tar de hela armbågen och sedan klättrar de upp över axlarna också, fortsatte Morgan Johansson i i gårdagens riksdagsdebatt.

Per Gahrton och jag själv kan kasta oss i väggen. Vi har aldrig lyckats ta i så pass, ens i vår glans dagar... Med sådana sossar på barrikaderna är det inte undra på att folkets tilltro till EMU är svagt, vilket gårdagens mätning visar. Tur att för Merkel att hon inte tvingas tas med denna man, utan får nöja sig med den blide Reinfeldt.

När man hört mullret från f.d. folkhälsoministern så funderar man på vilket parti han tillhör, om han är utsänd från sossekansliet för att inför EU-parlamentsvalet norpa väljare från junilistan, v och mp.

Och själv minns jag när jag tappade en stor dos förtroende för sossarna. Det var när Ingvar Carlsson, i slutdebatten inför folkomröstningen om medlemskap i unionen, under sitt avslutande inlägg tittar rakt in i tevekamran, rakt in i våra vardagsrum, och säger: "Lita på mig!"

Han borde sagt: "Tänk själva!"

Dubbla budskap från mp om militär i Afghanistan

Den 11 mars 2007 skrev jag i bloggen att Miljöpartiets gröna färg alltmer liknar militärens. De grönas stöd till svensk trupp, under Natos ledning, i Afghanistan kändes allt annat än grönt.

Per Gahrton svarade så här på bloggen:

"Mp:s partistyrelse beslöt redan i slutet av februari att nu får det vara nog i Afghanistan - vilket Fib-Kulturfront lagt märke till och berömt."

Men det var en sanning med modifikation, vilket väl kan förklara att det bara var Fib-Kulturfront som hade sett nå´t...
I gårdagens riksdagsdebatt var mp:s budskap sannerligen inte att "nu får det vara nog". Men det kanske kan bli nog i framtiden, någon annan gång. Om opinionstrycket blir tillräckligt hårt, kan jag tänka...
Däremot lyckades man säga nej till fler svenska soldater, och framlade någon sorts principskiss: de civila insatserna skall vara lika stora som de militära. Man undrar, med den inställningen, om detta skall gälla hela fältet så småningom: om de civila biståndsinsatserna uppgår till 20 miljarder skall då också de militära insatserna utomlands uppgå till 20 miljarder? Blott gudarna vet i en tid när det gröna partiet lovordar EU-trupp och därmed faktiskt också i realiteten militariseringen av EU. Allt för att kunna platsa i en socialdemokratiskt ledd regeringen - åtminstone är det min tolkning.
Undrar vad den nya partistyrelsen anser, det blev ju många nya friska namn i den efter kongressen. För övrigt anser jag att Gustav Fridolins artikel i Aftonbladet igår är värd att läsa.
Dessutom: något land bör helt och hållet inrikta sig på civila insatser i krisområden - sjukvård, utbildning - eftersom det finns så många andra som är mer än villiga att satsa på militär och vapen. Att blanda ihop det, vilket tycks vara mp:s nya principiella linje, är olyckligt. Det är alltid svårt att ena dagen bli skjuten av en svensk soldat, för att nästa dag bli erbjuden sjukvård av en svensk läkare... Såsom världen ser ut behövs det motbilder och motmakt mot militarismens norm. Den motbilden borde synliggöras av De gröna.

Svensk trupp kräva avlyssnat folk

Kräftor kräva dessa drycker, hette det inför folkomröstningen om motbokens vara eller inte (1922).

Nu heter det: Svensk EU-trupp kräva ett avlyssnat folk (2007).

Det militära engagemanget i EU-trupp ökar nämligen behovet att avlyssna folkets data- och teletrafik. Det meddelar försvarsminister Odenberg i senaste numret av Fokus.

Försvaret, via FRA, skall således genom kontroll av medborgarnas mejl och sms öka skyddet för svenska soldater på mission i annat land. Självfallet utan domstolsprövning eller åklagares inblandning. Här handlar det om militär verksamhet. Inte om vanliga demokratiska spelregler.

Politiska partier av olika färger - tyvärr även det gröna partiet - har applåderat att svensk militär ingår i EU:s stridsgrupper i syfte att ge världen det man tror att den mest av allt behöver: vapen, kulor och (som nästa steg) ett och annat JAS-plan. Visserligen blev Per Gahrton så förbannad att han avgick som partiets talesman i försvarfrågor, men vad hjälpte det. Den gröna bastiljonen mot militarisering föll... Och sammanblandingen mellan svensk FN-trupp, EU:s stridsgrupper, amerikaner och Nato är bara en naturlig följd av den påbörjade strategin.

Och nu vill Storebror Odenberg således titta rakt in i dina mejl - med motiveringen att skydda svenska flickor och pojkar på mission. Ironiskt. Men logiskt, ty det ena leder alltid till det andra.
Hur gröna debatterar kan du se här.
PS! Motboken föll.