Per Gahrton på väg mot det 70:e året...

På lördag fyller Per Gahrton år. Sjuttio stycken. Han kommer att firas speciellt av ett gäng miljöpartister förstås. För när Miljöpartiet bildades den 20 september 1981 var det en frukt av Per Gahrtons frustration. Då var han en yngling på ynka 38 år. Han hade varit ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti. Därefter hade han gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.

Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.

Men inte bara det. Han skrev att det "bör vara förbjudet att på förhand ansluta hela partiet till ett majoritetsblock".

I en debattartikel (DN-debatt 7 juni 1980) skrev han: "Tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggd i sig". Och konstaterade: "Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem."

Per Gahrton på det partibildande mötet i Örebro. Ryktet
som gjorde gällande att Per var en buffel visade sig vara
helt fel .Till talarstolen gick han bara när han behövde.

Boken - och debattartikeln - blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som satte annorlundaskapet högt. När partiet bildades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet rent politiskt  ledas av ett politiskt utskott, underställt kongress och regionalt förankrat förtroenderåd. Utskottet kom att bestå av nio ledamöter, med lika många suppleanter. I utskottet valdes en sammankallande. Det var denna som journalister skulle vända sig till.  

Vid sidan av politiska utskottet fanns förvaltningsutskott och organisationsutskott. Med närmast vattentäta skott emellan. Makten skulle spridas, maktkoncentration motverkas, kotterier bannlysas.

Alla förväntade sig förstås att Per Gahrton skulle bli partiets talesperson. Så blev det inte. Det blev Eva Sahlin. Per ville inte att det skulle heta "Gahrtons parti". Det gjorde det i alla fall. Och Per var ju inte mycket till alternativ med stort A precis. Han var ju gammal proffspolitiker, han var i själva verket politik hela han. Och lite småviltsjägare. När han inte gömde sig bakom kvinnosynonymen  Hertha Knutsdotter och skrev romaner. 

Eva däremot, hon beskrevs i medierna som ett enda stort Alternativ. Hon åt alternativ mat, hade barnen på alternativ skola, hade en alternativ livsföring och var nu alternativ politiker... Per fick således stå på tillväxt. Men likt förbannat ringde medierna till honom om de ville veta nåt. 

Tro nu inte att Eva Sahlin fick sitta så länge. Regelverket var sådant att man skulle rotera ledarskapet. Några månader var. Så där kom Inger Paulsson och Ralph Monö och Ragnhild Pohanka. Opinionssiffrorna såg fina ut. Trots att Per försökte ligga lågt utåt.

Det var Ragnhild Pohanka som företrädde partiet i dess första val. Det var 1982 - ett år efter partiets bildande. Ragnhild hade fött sex barn, var jordnära och en riktig gräsrot. Vad hjälpte det då att Per hade skägg och var superproffset? 

Ragnhild träder fram ur Per Gahrtons skugga. Hon fick företräda
Miljöpartiet i dess första valrörelse. Dock ej i form av språkrör.
Sådana var inte påtänkta än. 

Ragnhilds uppdrag var allt annat än lätt... I SVT fick hon den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad "småpartidebatt" där hon fick samsas med företrädare - i vissa fall rena rama knäppskallarna - för små, sektliknande partier. SVT - som vi då med rätta kallade statstelevision - valde dessutom att ha domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel... 

Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges Television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort Miljöpartiet från riksdagen för att upprätthålla ordningen. Per var förbannad.

Mest förbannad var han på SVT-journalist som berättat för Per hur dumt hela idén med nya partier var och hur omöjligt det skulle vara att som sådant komma in i parlamentet. De partier som fanns räckte så bra till. SVT hade dessutom utnyttjat partiets öppenhet - interna möten var öppna för såväl medlemmar som medier - genom att göra förvånansvärt ironiserande inslag. Partiet fick bara 1,7 procent i riksdagsvalet. 

 
I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult och hur riksdagsgrupperna blivit röstboskap, ofta i blockpolitikens namn.

Per skrev om taktikens överhand över principerna, om hemliga samförstånd och underförstådda tystnadsplikter. Lägg till detta Petra Kelly, från de tyska gröna, som skrev om de gröna partierna som antipartipartier. Och själv hade jag Elin Wägners beskrivning av faran med auktoritära organisationer på näthinnan. 

Petra Kelly och Per Gahrton var de som mer än några andra
formulerade behovet av antiauktoritära organisationsmodeller
för de gröna partierna. Pers doktorsavhandling var en hård
uppgörelse med partiledarkult etc.

Erfarenheterna från partiets första val (1982) gav dock miljöpartister, som två år senare träffades på kongress i Jakobsberg, något att tänka på. Partiet behövde en tydligare framtoning utan att drabbas av partiledarkult eller hierarkiska organisationsformer. Hur nu det skulle gå till. Problemet var att medierna inte  var  mogna för vår modell. De var auktoritetstroende. Vi behövde någon form av företrädare som hade auktoritet utåt, men inte inåt i partiet.

Kongressen fick ett förslag att ta ställning till: införande av något som - efter mycket debatt - skulle få namnet språkrör. Medierna ironiserade över detta begrepp. Precis som man ironiserat över kvoterade riksdagslistor och kvoterade utskott och ledningsgrupper. Det är aldrig lätt att ligga före. 

Att det skulle bli en man och en kvinna var självklart. Liksom att de valda inte skulle få vara ordförande i några utskott. Någon partistyrelse fanns inte att vara ordförande i. Maktkoncentration måste förhindras. Givetvis skulle man inte kunna vara både språkrör och riksdagsledamot på en gång. Någon jävla ordning fick det lov att vara i ett parti som var ett antipartiparti.  

På den manliga sidan fanns det ingen tvekan. Partiet längtade efter Per. Formligen längtade. Han valdes med överväldigande majoritet.

 

Redan innan partiet formellt bildats anade SvD att Per skulle göra
comeback i riksdagen. Ett steg på vägen, trodde många av oss, var
att han skulle leda partiet i valrörelsen 1985.

På den kvinnliga sidan stod kampen mellan Ragnhild Pohanka och Agneta Dreber. Ragnhild vann. Men det var på håret. Partiet hade fått sina första språkrör.

Partiets första språkrör är just valda. Året är 1984.

Valrörelsen blev en besvikelse. Per Gahrton skriver i antologin Maskrosbarn (2001): "De miljöpartister som trodde att mitt kända namn skulle leda till genombrott, fick sina förhoppningar grusade. Vi backade till och med några tiondelar i valet 1985 jämfört med 1982. På sätt och vis var det bra, eftersom det visade sig att personkult i partipolitiken trots allt har gränser."

Per valde att avgå direkt efter valet. Han såg trött ut. Han hade slitit. Och försökte nu inte ens dölja sin besvikelse. Provisorisk ersättare skulle väljas av Förtroenderådet. Detta hölls i Vingåker, vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där; det hade gått mycket bra i kommunalvalet, vi hade väldigt många medlemmar, en medlem bodde på Billsbro gård där mötet hölls, det tryckeri partiet använde fanns i kommunen och frivilliga för marktjänst var många.

Politiska Utskottet ville att någon från utskottet skulle ta sig an uppdraget som språkrör. Därmed fanns det bara fem män att välja på. Ingen av oss verkade speciellt road. Till min förvåning började bland annat Per Gahrton plädera för att jag borde väljas. Var karln dum i huvudet? 

Jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade. Dessutom stammade jag. Och hade en släng av torgskräck. Avskydde att tala offentligt. Hade allt emot mig. Utom att jag hade jeans, Fjällrävenjacka, skägg och var en del av gröna vågen - det vill säga de där som drog från stan till landet för att skaffa djur och leva på det som den egna jorden gav. Möjligen bidrog det faktum att jag kom från en småföretagarfamilj och läste såväl Arbetaren som Land. Det gav en ideologisk stadga...

Förtroenderådet valde mig. Som språkrör fram till ordinarie kongress ett halvår senare. Då skulle man välja någon mer lämpad. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid". På den där kongressen då man skulle hitta någon mer lämplig hittade man ingen. Så jag fick fortsätta, ett år i taget. Glada och kloka tillrop från Per underlättade.

Något större intresse från medierna var det inte när Förtroenderådet
träffades. Att Per Gahrton nu steg av som språkrör uppfattades
av många som sista spiken i MP-kistan. Artikeln från Aftonbladet.

Rubriken ovan var synnerligen märklig att läsa. Per Gahrton var ju Per Gahrton. Att komma upp i hans nivå uppfattade jag som omöjligt. Jag saknade ju de mest grundläggande förutsättningarna för uppdraget. Och långt senare berättade Per Gahrton - på skämt eller allvar vet jag inte - att han förordat mig därför att efterföljaren helst inte skall nå upp till sin föregångares kapacitet... 

I det fick han rätt. Som i så mycket annat. Att han skall fylla 70 år känns... vad ska jag säga... komiskt.

Grattis Per!

Idag fyller Per Gahrton 75 år. När Miljöpartiet bildades den 20 september 1981 var det frukt av Per Gahrtons frustration. Då var han en yngling på ynka 38 år. Han hade varit ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti. Därefter hade han gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.

Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.

I en debattartikel (DN-debatt 7 juni 1980) skrev han: "Tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggd i sig". Och konstaterade: "Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem."

Per Gahrton på det partibildande mötet i Örebro. Ryktet
som gjorde gällande att Per var en buffel visade sig vara
helt fel .Till talarstolen gick han bara när han behövde.

Boken - och debattartikeln - blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som satte annorlundaskapet högt. När partiet bildades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet rent politiskt  ledas av ett politiskt utskott, underställt kongress och regionalt förankrat förtroenderåd. Utskottet kom att bestå av nio ledamöter, med lika många suppleanter. I utskottet valdes en sammankallande. Det var denna som journalister skulle vända sig till.  

Vid sidan av politiska utskottet fanns förvaltningsutskott och organisationsutskott. Med närmast vattentäta skott emellan. Makten skulle spridas, maktkoncentration motverkas, kotterier bannlysas.

Alla förväntade sig förstås att Per Gahrton skulle bli partiets talesperson. Så blev det inte. Det blev Eva Sahlin. Per ville inte att det skulle heta "Gahrtons parti". Det gjorde det i alla fall. Och Per var ju inte mycket till alternativ med stort A precis. Han var ju gammal proffspolitiker, han var i själva verket politik hela han. Och lite småviltsjägare. När han inte gömde sig bakom kvinnosynonymen  Hertha Knutsdotter och skrev romaner. 

Eva däremot, hon beskrevs i medierna som ett enda stort Alternativ. Hon åt alternativ mat, hade barnen på alternativ skola, hade en alternativ livsföring och var nu alternativ politiker... Per fick således stå på tillväxt. Men likt förbannat ringde medierna till honom om de ville veta nåt. 

Tro nu inte att Eva Sahlin fick sitta så länge. Regelverket var sådant att man skulle rotera ledarskapet. Några månader var. Så där kom Inger Paulsson och Ralph Monö och Ragnhild Pohanka. Opinionssiffrorna såg fina ut. Trots att Per försökte ligga lågt utåt.

Det var Ragnhild Pohanka som företrädde partiet i dess första val. Det var 1982 - ett år efter partiets bildande. Ragnhild hade fött sex barn, var jordnära och en riktig gräsrot. Vad hjälpte det då att Per hade skägg och var superproffset? 

Ragnhild träder fram ur Per Gahrtons skugga. Hon fick företräda
Miljöpartiet i dess första valrörelse. Dock ej i form av språkrör.
Sådana var inte påtänkta än. 

Ragnhilds uppdrag var allt annat än lätt... I SVT fick hon den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad "småpartidebatt" där hon fick samsas med företrädare - i vissa fall rena rama knäppskallarna - för små, sektliknande partier. SVT - som vi då med rätta kallade statstelevision - valde dessutom att ha domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel... 

Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges Television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort Miljöpartiet från riksdagen för att upprätthålla ordningen. Per var förbannad.

Mest förbannad var han på SVT-journalist som berättat för Per hur dumt hela idén med nya partier var och hur omöjligt det skulle vara att som sådant komma in i parlamentet. De partier som fanns räckte så bra till. SVT hade dessutom utnyttjat partiets öppenhet - interna möten var öppna för såväl medlemmar som medier - genom att göra förvånansvärt ironiserande inslag. 

I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult och hur riksdagsgrupperna blivit röstboskap, ofta i blockpolitikens namn.

Per skrev om taktikens överhand över principerna, om hemliga samförstånd och underförstådda tystnadsplikter. Lägg till detta Petra Kelly, från de tyska gröna, som skrev om de gröna partierna som antipartipartier. Och själv hade jag Elin Wägners beskrivning av faran med auktoritära organisationer på näthinnan. 

Petra Kelly och Per Gahrton var de som mer än några andra
formulerade behovet av antiauktoritära organisationsmodeller
för de gröna partierna. Pers doktorsavhandling var en hård
uppgörelse med partiledarkult etc.

Erfarenheterna från partiets första val (1982) gav dock miljöpartister, som två år senare träffades på kongress i Jakobsberg, något att tänka på. Partiet behövde en tydligare framtoning utan att drabbas av partiledarkult eller hierarkiska organisationsformer. Hur nu det skulle gå till. Problemet var att medierna inte  var  mogna för vår modell. De var auktoritetstroende. Vi behövde någon form av företrädare som hade auktoritet utåt, men inte inåt i partiet.

Kongressen fick ett förslag att ta ställning till: införande av något som - efter mycket debatt - skulle få namnet språkrör. Medierna ironiserade över detta begrepp. Precis som man ironiserat över kvoterade riksdagslistor och kvoterade utskott och ledningsgrupper. Det är aldrig lätt att ligga före. 

Att det skulle bli en man och en kvinna var självklart. Liksom att de valda inte skulle få vara ordförande i några utskott. Någon partistyrelse fanns inte att vara ordförande i. Maktkoncentration måste förhindras. Givetvis skulle man inte kunna vara både språkrör och riksdagsledamot på en gång. Någon jävla ordning fick det lov att vara i ett parti som var ett antipartiparti.  

På den manliga sidan fanns det ingen tvekan. Partiet längtade efter Per. Formligen längtade. Han valdes med överväldigande majoritet. Till kvinnligt rör valdes Ragnhild Pohanka.

 

Redan innan partiet formellt bildats anade SvD att Per skulle göra
comeback i riksdagen. Ett steg på vägen, trodde många av oss, var
att han skulle leda partiet i valrörelsen 1985. 

Partiets första språkrör är just valda. Året är 1984.

Valrörelsen 1985 blev en besvikelse. Per Gahrton skriver i antologin Maskrosbarn (2001): "De miljöpartister som trodde att mitt kända namn skulle leda till genombrott, fick sina förhoppningar grusade. Vi backade till och med några tiondelar i valet 1985 jämfört med 1982. På sätt och vis var det bra, eftersom det visade sig att personkult i partipolitiken trots allt har gränser."

Per valde att avgå direkt efter valet. Han såg trött ut. Han hade slitit. Och försökte nu inte ens dölja sin besvikelse. Provisorisk ersättare skulle väljas av Förtroenderådet. Detta hölls i Vingåker, vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där; det hade gått mycket bra i kommunalvalet, vi hade väldigt många medlemmar, en medlem bodde på Billsbro gård där mötet hölls, det tryckeri partiet använde fanns i kommunen och frivilliga för marktjänst var många.

Politiska Utskottet ville att någon från utskottet skulle ta sig an uppdraget som språkrör. Därmed fanns det bara fem män att välja på. Ingen av oss verkade speciellt road. Till min förvåning började bland annat Per Gahrton plädera för att jag borde väljas. Var karln dum i huvudet? 

Jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade. Dessutom stammade jag. Och hade en släng av torgskräck. Avskydde att tala offentligt. Hade allt emot mig. Utom att jag hade jeans, Fjällrävenjacka, skägg och var en del av gröna vågen - det vill säga de där som drog från stan till landet för att skaffa djur och leva på det som den egna jorden gav. Möjligen bidrog det faktum att jag kom från en småföretagarfamilj och läste såväl syndikalistiska Arbetaren som Land. Det gav en ideologisk stadga i det som formades som grön ideologi. 

Förtroenderådet valde mig. Som språkrör fram till ordinarie kongress ett halvår senare. Då skulle man välja någon mer lämpad. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid". På den där kongressen då man skulle hitta någon mer lämplig hittade man ingen. Så jag fick fortsätta, ett år i taget. Glada och kloka tillrop från Per underlättade.

Något större intresse från medierna var det inte när Förtroenderådet
träffades. Att Per Gahrton nu steg av som språkrör uppfattades
av många som sista spiken i MP-kistan. Artikeln från Aftonbladet.

Rubriken ovan var synnerligen märklig att läsa. Per Gahrton var ju Per Gahrton. Att komma upp i hans nivå uppfattade jag som omöjligt. Jag saknade ju de mest grundläggande förutsättningarna för uppdraget. Och långt senare berättade Per Gahrton - på skämt eller allvar vet jag inte - att han förordat mig därför att efterföljaren helst inte skall nå upp till sin föregångares kapacitet... 

I det fick han rätt. Som i så mycket annat. Att han fyller 75 år känns... vad ska jag säga... komiskt. Inför höstens val står han åter på riksdagslistor. 

Per har beskrivit sig själv  som den som haft helhetsansvar för Miljöpartiet under den långa resan. Och det är nog sant. Det enda raseri som skymtar fram i den dagbok han publicerat är när han berättar hur han blev överkörd i försvarsfrågan. Partiet höll 2004 på att göra upp med socialdemokraterna om EU:s militarisering. Per hade hållits utanför, trots att han var försvarspolitiskt ansvarig i partistyrelsen. ”Detta var den värsta krisen någonsin mellan mig och partiledningen = Peter.” , skriver Per och avslöjar sedan att Gustav Fridolin och Ulf Holm (numera talman i riksdagen) påstod att Peter Eriksson hade hotat med att avgå om Per bjöds in till riksdagsgruppens möte där frågan skulle avgöras.

”Jag teg”, skriver Per lakoniskt.

Hemligt var det, när han var på väg att starta ett nytt parti. Per har berättat att han i sin dagbok vädrade detta första gången på ett sätt som skulle försvåra för eventuella tjyvkikare att förstå vad han funderade på. Han skrev på ryska. Han kan en radda språk, skriver dessutom fort - första gången upptäckte jag det senare när han en morgon, när vi andra i partiledningen sömndrucket försökte peta i oss lite frukost på en kursgård, pigg som en lärka kom in och redovisade att han skrivit två debattartiklar på morgonen. Som det föredömen Per varit för mig, så har jag försökt upprepa det vid ett antal tillfällen med varierat resultat.

Grattis Per! Och tack!

Per Gahrton är död

Per Gahrton är död. Det känns konstigt att skriva de där orden. Visst har Per haft det svårt de sista åren med en svår sjukdom som fysiskt drabbat hårt. Utan Per hade det inte blivit något stort av Miljöpartiet, det vågar jag utan vidare påstå, han tog initiativet, hade erfarenhet och kompetens att ödmjukt styra upp när det kärvade.

Idag är det på dagen 42 år sedan mötet som bildade Miljöpartiet avhölls. Att det 42 år senare skulle bli en sorgens dag känns så konstigt.

Både Per och jag kan nog beskrivas som introverta i privatlivet - vilket väl var skälet till att vi lärde känna varandra mest i den politiska sfären. Som språkrör kände jag alltid stöd från Per. Jag minns första gången jag talade med honom, han hade ringt i telefon och berömt mig för en smärre grej jag gjort i Förtroenderådet - det gav mig inspiration att jobba hårdare för partiet.

Av detta lärde jag mig att som språkrör varje månad ringa en för mig okänd aktiv medlem i MP och fråga efter hur läget var...

Vi är många som ha all anledning att rikta ett stort, varmt tack till Per.

Miljöpartiet bildades helgen den 19. 20 september 1981. Det var där och då som Lena och jag träffades, vi blev med parti före det att vi blev med barn. Allt tack vare Per.

Miljöpartiet var på avgörande sätt en frukt av Per Gahrtons frustration. Han hade varit ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti. Därefter hade han gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.

Per på det partibildande mötet i Örebro den 19 september 1981.

Per var allt annat än den burduse man som medierna skrev om,
han var ödmjuk och alltid stöttande inom partiet.

Utan Pers erfarenhet, kopiösa arbetsförmåga och nog också själstärande
engagemang - hade MP blivit till då?

Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.

Lika försynt och ödmjuk Per var internt i MP, lika hård var han i debatterna.

Redan innan partiet formellt bildats anade SvD att Per skulle göra
comeback i riksdagen.  

Partiets första språkrör är just valda. Året är 1984. Innan dess fanns inte språkrör.

 

 

Per - det stora namnet med det stora engagemanget inför folkomröstningen om EU.

EN FOLKPARTIST SOM BLEV FÖRBANNAD

Folkpartisten var Per Gahrton. I sin bok Det Behövs ett Framtidsparti skrev han följande:

”Ett par veckor före valdagen 1979 (Per var fortfarande folkpartist) ägde de årliga antikärnkraftsdemonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag försökte springa av mig min oro i Stadsparken kunde jag höra talkörerna över hustaken: Barsebäck - Väck! Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen, några hundra meter bort från Bantorget när jag rusade förbi den gamla badhusruinen. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats.”

I sin dagbok skrev han - på ryska för att försvåra tjuvläsning - i februari 1980: Varför inte ett nytt parti? 

Månaden efter började han skriva boken Det behövs ett Framtidsparti. Och i juni skrev han på DN-debatt att det var dags för ett nytt politiskt parti. Som inser att “tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggt i sig”.

Det var den artikeln jag, Lena och många andra gick igång på.

I artikeln (DN-debatt 7 juni 1980) skrev han: "Tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggd i sig". Och konstaterade:"Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan  beskriva nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem."

Per Gahrton på det partibildande mötet i Örebro. Ryktet
som gjorde gällande att Per var en buffel visade sig vara
helt fel .Till talarstolen gick han bara när han behövde.

 

Boken - och debattartikeln - blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som satte annorlundaskapet högt. När partiet bildades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet rent politiskt ledas av ett politiskt utskott, underställt kongress och regionalt förankrat förtroenderåd.
Vid sidan av politiska utskottet fanns förvaltningsutskott och organisationsutskott. Med närmast vattentäta skott emellan. Makten skulle spridas, maktkoncentration motverkas, kotterier bannlysas.

Alla förväntade sig förstås att Per Gahrton skulle bli partiets talesperson. Så blev det inte. Det blev Eva Sahlin. Per ville inte att det skulle heta "Gahrtons parti". Det gjorde det i alla fall.

Först inför valet 1985 inrättades uppdraget som språkrör. Per blev det första manliga röret. Jag blev det andra, det var Per som föreslog att jag skulle ta vid. En för mig orimlig tanke. Men så blev det i alla fall. Tack vare Per.

 

Språkrörens historia - del 4

Det osannolika röret...

Del 1 finns här. Del 2 här. Del 3.

Efter det dåliga valet 1985 meddelade Per Gahrton att han omedelbart ville avgå. Förtroenderådets uppgift blev att välja en tillfällig ersättare som skulle bilda par med Ragnhild Pohanka fram till kongressen ett halvår senare. Då skulle beslut tas om partiet överhuvudtaget skulle ha kvar språkrör, eller om vi skulle återgå till det gamla system.

I valrörelsen 1985 hade jag varit etta på MP:s
riksdagslista i Sörmland och lanserades som
en grön bomb i grådasket. Men det räckte då
inte till - valet blev en katastrof.

Förtroenderådet hölls i Vingåker vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där; det hade gått bra i valet, vi hade många medlemmar, en medlem ägde stort hus på Billsbro gård där mötet hölls och Wilsons tryckeri, som tryckte det mesta för partiet, låg i kommunen.

Politiska utskottet ville att någon från utskottet skulle ta sig an uppdraget som språkrör. Därmed fanns det bara fem män att välja på. Förutom mig: Lars Norberg, Anders Nordin, Öivind Hatt och Mogens Bech från Växjö.

Ingen av oss verkade speciellt road. Men en av suppleanterna i utskottet - Håkan Josephson från Kalmar - tycktes sukta efter uppdraget. Till min förvåning började bland annat Per Gahrton och Eva Goës plädera för att jag borde "ställa upp". Men jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade.

Lars Norberg var veteran i politiska utskottet och en av dem som
menade att jag borde ställa upp som språkrör. Helena Egerlid var
en av de mer aktiva i Förtroenderådet, och sekreterare på mötet
i Vingåker. Båda hade kommit in i riksdagen om det gått bra i valet 1985.

Jag hade torgskräck och avskydde ända sedan skolan att tala offentligt i både stora och små sammanhang. Att jag stammade lätt hade förvandlat skolan till ett smärre helvete. Skrivningar blev min räddning.

Tanken att jag skulle bli rör, om än bara för några månader, tycktes mig först befängd. Men utmaningen kittlade också. Men någon gång måste man ju våga... Och här fanns människor som trodde på mig, åtminstone att jag inte skulle göra bort mig. Dessutom handlade det bara om sex månader, och partiet var ändå uträknat... Vi hade allt att vinna, inget mer att förlora. Så jag tackade efter en del vånda ja till nomineringen.

Förtroenderådet gick enhälligt på utskottets linje och jag blev vald. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".

Något större intresse från medierna var det inte när Förtroenderådet
träffades. Att Per Gahrton nu steg av som språkrör uppfattades
av många som sista spiken i MP-kistan. Artikeln från Aftonbladet.

Rubriken ovan var synnerligen märklig att läsa. Per Gahrton var ju Per Gahrton. Att komma upp ens till hans knäskålar uppfattade jag som omöjligt. Jag saknade ju de mest grundläggande förutsättningarna för uppdraget. Och långt senare berättade Per Gahrton - på skämt eller allvar vet jag inte - att han förordat mig därför att efterföljaren helst inte skall nå upp till sin föregångares kapacitet...

Hur som helst: plötsligt var jag språkrör för Miljöpartiet de Gröna tillsammans med Ragnhild Pohanka. Det sistnämnda kändes i vart fall tryggt. Jag hade lärt känna Ragnhild, och vi hade - vad jag minns - aldrig hamnat i dispyt.

Nu var det Ragnhild och jag fram till kongressen. Ragnhild
skulle något år senare bli bröllopsvittne när jag och Lena,

som jag träffat på det partibildande mötet 1981,

gifte oss efter det att vi fått två barn och ett antal får.

Att Förtroenderådet valde mig kan möjligen ha berott på att jag hade varit medlem i rådet innan jag blev invald i det politiska utskottet. Jag hade nog ganska gott rykte, hade jobbat på, hade inga allvarliga fiender och var hyggligt respekterad både av de renläriga och de mer pragmatiska. En av de närvarande hävdade att jag var en bra kandidat för att jag i grund och botten var en fundis, men kunde uttrycka mig som en realos.

Dessutom gillade jag - vilket inte alla i det politiska utskottet gjorde - principen att Förtroenderådet, det vill säga de regionala länsrepresentanterna, var partiets högsta beslutade organ mellan kongresserna. Något som säkert uppskattades i rådet.

Kanske bidrog det även att mötet hölls i min hemkommun. Och kanske var det ett plus att jag levde upp till vissa grundbultar: jag hade jeans, Fjällrävenjacka och skägg... Och dessutom - påpekades i en del medier - hade familjen får, höns, bin och ett stort trädgårdsland.

Naturligtvis skulle fotografer ta bilder på mig och fåren efter
språkrörsvalet. Fåren spelade stor roll under de kommande
åren. Journalister kunde ringa på somriga söndagsförmiddagar
höra om jag hade något att säga - fixade jag till det så fick de
såväl en trevlig bilresa ut på landet som kaffe med journalistkaka
i solen med lammen skuttande kring benen.

Till råga på allt var jag utflyttad stockholmare, med spridda universitetsstudier bakom mig, och en konkret del av 70-talets gröna våg. Läste både Arbetaren och Land. Kom från småföretagarfamilj men hade också jobbat fackligt. I någon tidning påpekades, helt riktigt, att jag varit en av de första som varit pappaledig. Och, inte minst viktigt, jag var skeptisk till politiker. Jag hade ju läst vad Per Gahrton hade skrivit...

Efter några månader, när jag svettat mig igenom åtskilliga offentliga möten, började jag känna att jag nog inte var så dålig på det här som jag befarade att jag skulle vara. Dessutom var det ganska kul. Och jag kände mig trygg i partiets politik och värderingar. Ragnhild lät mig hållas, hon låg lågt efter den hårda valrörelsen.

Jag upptäckte snart vilka tidpunkter TT var mottagligt för utspel och kommentarer. Söndagsmorgnar, just när dagskiftet gick på... Det blev en vana att ringa in uttalanden just vid den tidpunkten om det verkade vara nyhetstorka. Till slut svarade en TT-man - innan jag sagt vem det var som ringde (detta var innan telepresentatörernas tid - och långt innan internet, inte ens fax hade vi tillgång till) - med orden "Hej, Birger!". Då förstod jag att de genomskådat min taktik.

Efter ett dåligt val gäller det att snabbt förklara varför det gått dåligt, vi hade börjat uppträda "alltför mycket som vilket parti som helst" blev det mer eller mindre intelligenta budskapet. Vi marknadsförde offensivt visioner för väcka intresse. Till höger språkrörsspalten i vår tidning Alternativet - här gällde det att gjuta tillförsikt i medlemmarna. 1988 skulle vi in i riksdagen. Punkt.

När valberedningen frågade om de fick nominera mig till språkrör inför nästa kongress blev svaret ja. Utmaningen att klara av uppdraget som språkrör kändes omöjligt att tacka nej till. Det gällde bara att kliva över några berg.

Frågan var bara vad kongressen skulle säga. Skulle man ge mig chansen? I så fall var det väl i brist på andra. Vem skulle bli kvinnligt språkrör? Agneta Dreber? Nej, hon trodde nog att det var kört med partiet, att det var en återvändsgränd.

Här krävdes någon som brann, som inte tvekade en sekund att ge tid och kraft utan ett öre. Det fanns en. Och herregud vad hon brann... Fortsättning följer.

Efter många år som aktiv i Miljöpartiet slutade jag betala medlemsavgiften några år in på 2000-talet och är nu inte medlem i något parti. Ägnar tid efter 60-årsdagen (född 1949) åt att föreläsa om hur vi kan gå vidare från tillväxt- och konsumtionssamhället till Utvecklingsamhället där fri tid, kultur och social närvaro prioriteras. Är bland annat sekreterare i Elin Wägner-sällskapet, ledamot i Ordfronts styrelse och engagerad i föreningen Rädda Tisnaren.

Här bloggar jag... :-)