Det osannolika röret...
Efter det dåliga valet 1985 meddelade Per Gahrton att han omedelbart ville avgå. Förtroenderådets uppgift blev att välja en tillfällig ersättare som skulle bilda par med Ragnhild Pohanka fram till kongressen ett halvår senare. Då skulle beslut tas om partiet överhuvudtaget skulle ha kvar språkrör, eller om vi skulle återgå till det gamla system.
I valrörelsen 1985 hade jag varit etta på MP:s
riksdagslista i Sörmland och lanserades som
en grön bomb i grådasket. Men det räckte då
inte till - valet blev en katastrof.
Politiska utskottet ville att någon från utskottet skulle ta sig an uppdraget som språkrör. Därmed fanns det bara fem män att välja på. Förutom mig: Lars Norberg, Anders Nordin, Öivind Hatt och Mogens Bech från Växjö.
Ingen av oss verkade speciellt road. Men en av suppleanterna i utskottet - Håkan Josephson från Kalmar - tycktes sukta efter uppdraget. Till min förvåning började bland annat Per Gahrton och Eva Goës plädera för att jag borde "ställa upp". Men jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade.
Lars Norberg var veteran i politiska utskottet och en av dem som
menade att jag borde ställa upp som språkrör. Helena Egerlid var
en av de mer aktiva i Förtroenderådet, och sekreterare på mötet
i Vingåker. Båda hade kommit in i riksdagen om det gått bra i valet 1985.
Jag hade torgskräck och avskydde ända sedan skolan att tala offentligt i både stora och små sammanhang. Att jag stammade lätt hade förvandlat skolan till ett smärre helvete. Skrivningar blev min räddning.
Tanken att jag skulle bli rör, om än bara för några månader, tycktes mig först befängd. Men utmaningen kittlade också. Men någon gång måste man ju våga... Och här fanns människor som trodde på mig, åtminstone att jag inte skulle göra bort mig. Dessutom handlade det bara om sex månader, och partiet var ändå uträknat... Vi hade allt att vinna, inget mer att förlora. Så jag tackade efter en del vånda ja till nomineringen.
Förtroenderådet gick enhälligt på utskottets linje och jag blev vald. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".
Något större intresse från medierna var det inte när Förtroenderådet
träffades. Att Per Gahrton nu steg av som språkrör uppfattades
av många som sista spiken i MP-kistan. Artikeln från Aftonbladet.
Rubriken ovan var synnerligen märklig att läsa. Per Gahrton var ju Per Gahrton. Att komma upp ens till hans knäskålar uppfattade jag som omöjligt. Jag saknade ju de mest grundläggande förutsättningarna för uppdraget. Och långt senare berättade Per Gahrton - på skämt eller allvar vet jag inte - att han förordat mig därför att efterföljaren helst inte skall nå upp till sin föregångares kapacitet...
Hur som helst: plötsligt var jag språkrör för Miljöpartiet de Gröna tillsammans med Ragnhild Pohanka. Det sistnämnda kändes i vart fall tryggt. Jag hade lärt känna Ragnhild, och vi hade - vad jag minns - aldrig hamnat i dispyt.
Nu var det Ragnhild och jag fram till kongressen. Ragnhild
skulle något år senare bli bröllopsvittne när jag och Lena,
som jag träffat på det partibildande mötet 1981,
gifte oss efter det att vi fått två barn och ett antal får.
Att Förtroenderådet valde mig kan möjligen ha berott på att jag hade varit medlem i rådet innan jag blev invald i det politiska utskottet. Jag hade nog ganska gott rykte, hade jobbat på, hade inga allvarliga fiender och var hyggligt respekterad både av de renläriga och de mer pragmatiska. En av de närvarande hävdade att jag var en bra kandidat för att jag i grund och botten var en fundis, men kunde uttrycka mig som en realos. Dessutom gillade jag - vilket inte alla i det politiska utskottet gjorde - principen att Förtroenderådet, det vill säga de regionala länsrepresentanterna, var partiets högsta beslutade organ mellan kongresserna. Något som säkert uppskattades i rådet.Kanske bidrog det även att mötet hölls i min hemkommun. Och kanske var det ett plus att jag levde upp till vissa grundbultar: jag hade jeans, Fjällrävenjacka och skägg... Och dessutom - påpekades i en del medier - hade familjen får, höns, bin och ett stort trädgårdsland.
Naturligtvis skulle fotografer ta bilder på mig och fåren efter
språkrörsvalet. Fåren spelade stor roll under de kommande
åren. Journalister kunde ringa på somriga söndagsförmiddagar
höra om jag hade något att säga - fixade jag till det så fick de
såväl en trevlig bilresa ut på landet som kaffe med journalistkaka
i solen med lammen skuttande kring benen.
Till råga på allt var jag utflyttad stockholmare, med spridda universitetsstudier bakom mig, och en konkret del av 70-talets gröna våg. Läste både Arbetaren och Land. Kom från småföretagarfamilj men hade också jobbat fackligt. I någon tidning påpekades, helt riktigt, att jag varit en av de första som varit pappaledig. Och, inte minst viktigt, jag var skeptisk till politiker. Jag hade ju läst vad Per Gahrton hade skrivit...Efter några månader, när jag svettat mig igenom åtskilliga offentliga möten, började jag känna att jag nog inte var så dålig på det här som jag befarade att jag skulle vara. Dessutom var det ganska kul. Och jag kände mig trygg i partiets politik och värderingar. Ragnhild lät mig hållas, hon låg lågt efter den hårda valrörelsen.Jag upptäckte snart vilka tidpunkter TT var mottagligt för utspel och kommentarer. Söndagsmorgnar, just när dagskiftet gick på... Det blev en vana att ringa in uttalanden just vid den tidpunkten om det verkade vara nyhetstorka. Till slut svarade en TT-man - innan jag sagt vem det var som ringde (detta var innan telepresentatörernas tid - och långt innan internet, inte ens fax hade vi tillgång till) - med orden "Hej, Birger!". Då förstod jag att de genomskådat min taktik.
Efter ett dåligt val gäller det att snabbt förklara varför det gått dåligt, vi hade börjat uppträda "alltför mycket som vilket parti som helst" blev det mer eller mindre intelligenta budskapet. Vi marknadsförde offensivt visioner för väcka intresse. Till höger språkrörsspalten i vår tidning Alternativet - här gällde det att gjuta tillförsikt i medlemmarna. 1988 skulle vi in i riksdagen. Punkt.
När valberedningen frågade om de fick nominera mig till språkrör inför nästa kongress blev svaret ja. Utmaningen att klara av uppdraget som språkrör kändes omöjligt att tacka nej till. Det gällde bara att kliva över några berg.
Frågan var bara vad kongressen skulle säga. Skulle man ge mig chansen? I så fall var det väl i brist på andra. Vem skulle bli kvinnligt språkrör? Agneta Dreber? Nej, hon trodde nog att det var kört med partiet, att det var en återvändsgränd.
Här krävdes någon som brann, som inte tvekade en sekund att ge tid och kraft utan ett öre. Det fanns en. Och herregud vad hon brann... Fortsättning följer.
Efter många år som aktiv i Miljöpartiet slutade jag betala medlemsavgiften några år in på 2000-talet och är nu inte medlem i något parti. Ägnar tid efter 60-årsdagen (född 1949) åt att föreläsa om hur vi kan gå vidare från tillväxt- och konsumtionssamhället till Utvecklingsamhället där fri tid, kultur och social närvaro prioriteras. Är bland annat sekreterare i Elin Wägner-sällskapet, ledamot i Ordfronts styrelse och engagerad i föreningen Rädda Tisnaren.
Här bloggar jag... :-)
