Del 2 här.
I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult och hur riksdagsgrupperna blivit röstboskap, ofta i blockpolitikens namn.
Per skrev om taktikens överhand över principerna, om hemliga samförstånd och underförstådda tystnadsplikter. Lägg till detta Petra Kelly, från de tyska gröna, som skrev om de gröna partierna som antipartipartier. Och själv hade jag Elin Wägners beskrivning av faran med auktoritära organisationer på näthinnan och skrev debattartiklar på temat partiledardiktatur, och fick för detta tilltag uppskattande tillrop från professor Gunnar Adler-Karlsson - en av mina husgudar som skrivit Lärobok för 80-talet.
Erfarenheterna från partiets första val (1982) gav, trots inställningen till ledare, miljöpartister som två år senare träffades på kongress i Jakobsberg något att tänka på. Partiet behövde en tydligare framtoning utan att det skulle leda till ledarskap i dess negativa form. Medierna var inte mogna för vår modell. De var auktoritetstroende. De drev med oss - på samma sätt som de ironiserade över våra egna krav på varvade listor (mellan män och kvinnor), vilket i något eller några fall faktiskt skulle leda till att partiet inte kunde ställa upp i kommunval. Att vi inte hade någon partistyrelse väckte givetvis också förvåning.
Hur som helst: Vi behövde någon form av företrädare som hade auktoritet utåt, men inte inåt i partiet.
Kongressen fick ett förslag att ta ställning till: införande av något som - efter mycket debatt - skulle få namnet språkrör. Medierna ironiserade över detta begrepp. Precis som man ironiserat över kvoterade riksdagslistor och kvoterade utskott och ledningsgrupper.
Att det skulle bli en man och en kvinna var självklart. Liksom att de valda inte skulle få vara ordförande i några utskott. Någon partistyrelse fanns inte att vara ordförande i. Maktkoncentration måste förhindras.
På den manliga sidan fanns det ingen tvekan. Per Gahrton valdes i stor enighet. Att han inte blivit vald redan 1982 berodde främst på att han var man, och att han inte själv ville att partiet skulle framställas som gahrtonpartiet. Per hade varit noga med att inte dominera. När jag blev invald i politiska utskottet (1985) upptäckte jag att Per var någon helt annan än den flåbuse som han ofta framställts som. Däremot var vardagens småprat ingenting för Per, här handlade det om de stora frågorna, ibland undrade jag vad han flydde ifrån.
På den kvinnliga sidan stod kampen än en gång mellan antipolitikerna och superpolitikern. Denna gång mellan Ragnhild Pohanka och Agneta Dreber.
Ragnhild Pohanka hade nu erfarenhet från det förra valet, men hade behållit sin framtoning som icke traditionell politiker. Hon var uppskattad i partiet, var mån om partikamraterna och snar till att ge beröm. Hon var den äkta varan. Men hon kunde också snabbt bli trött när hon gått på högvarv, hon hade problem med diabetes. Hennes styrka låg inte i debatter och snabba oneliners. Hon samtalade, snarare än debatterade.
Ragnhild och jag i Örebro 1984, tillsammans med
Bernt Wrange från lokalavdelningen. "Vi är ett fattigt
men ärligt parti", sa Ragnhild enligt tidningarna.
Agneta Dreber var Ragnhilds motsats. Hennes styrka var debatten, de snabba och självsäkra sättet att tala. Hon hade under många år varit Stockholmspartiets lysande stjärna. Detta parti hade vuxit sig stort i huvudstaden sedan bildandet 1979. Man värnade historiska miljöer, motsatte sig bilismens utbredning och profilerade sig för ökad insyn och öppenhet. Många av partiets medlemmar var dubbelanslutna till Miljöpartiet.
Agneta Dreber talar bland annat om mat vid ett
besök i Katrineholm. Här med mig och Claes
Lissenko. Agneta sa bland annat: "När talade
Olof Palme och Ulf Adelsohn om miljö senast?"
Ragnhild vann med några få rösters marginal. Agneta valdes till sammankallande i politiska utskottet, när detta utskott hade sitt första möte. Någon konflikt mellan Ragnhild och Agneta upplevde jag faktiskt inte att det fanns, Agneta accepterade sin roll.
Språkrören återvaldes på nästa års kongress och kunde därmed leda partiet i dess andra valrörelse. Partiet hade då fått tillägget de gröna, vilket såväl var en markering av samhörighet med andra gröna partier i Europa som en markering att det fanns en grön dimension i politiken som omfattade så mycket mer än natur och ekologi. Vi blev allt mer noga med att betona den ideologiska dimensionen i begreppet grönt. Vi reagerade omedelbart om vi definierades som ett rött eller blått parti - vi var gröna.
Per valde att avgå direkt efter valet. Ett nytt provisoriskt manligt språkrör skulle väljas, med mandat fram till ordinarie kongress ett halvår senare. Valet av provröret skulle ske på nästkommande möte med Förtroenderådet. Man skulle välja en person som stammade och led av torgskräck...
Per Gahrton, som fyllt 67 år, är fortfarande aktiv i Miljöpartiet. Han deltar bland annat i en rödgrön samarbetsgrupp som arbetar med försvars- och utrikespolitik. Han är även ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito - liksom i Palestinagrupperna.
I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult och hur riksdagsgrupperna blivit röstboskap, ofta i blockpolitikens namn.
Per skrev om taktikens överhand över principerna, om hemliga samförstånd och underförstådda tystnadsplikter. Lägg till detta Petra Kelly, från de tyska gröna, som skrev om de gröna partierna som antipartipartier. Och själv hade jag Elin Wägners beskrivning av faran med auktoritära organisationer på näthinnan och skrev debattartiklar på temat partiledardiktatur, och fick för detta tilltag uppskattande tillrop från professor Gunnar Adler-Karlsson - en av mina husgudar som skrivit Lärobok för 80-talet.
Petra Kelly och Per Gahrton var de som mer än några andra
formulerade behovet av antiauktoritära organisationsmodeller
för de gröna partierna. Pers doktorsavhandling var en hård
uppgörelse med partiledarkult etc.
formulerade behovet av antiauktoritära organisationsmodeller
för de gröna partierna. Pers doktorsavhandling var en hård
uppgörelse med partiledarkult etc.
Erfarenheterna från partiets första val (1982) gav, trots inställningen till ledare, miljöpartister som två år senare träffades på kongress i Jakobsberg något att tänka på. Partiet behövde en tydligare framtoning utan att det skulle leda till ledarskap i dess negativa form. Medierna var inte mogna för vår modell. De var auktoritetstroende. De drev med oss - på samma sätt som de ironiserade över våra egna krav på varvade listor (mellan män och kvinnor), vilket i något eller några fall faktiskt skulle leda till att partiet inte kunde ställa upp i kommunval. Att vi inte hade någon partistyrelse väckte givetvis också förvåning.
Hur som helst: Vi behövde någon form av företrädare som hade auktoritet utåt, men inte inåt i partiet.
Kongressen fick ett förslag att ta ställning till: införande av något som - efter mycket debatt - skulle få namnet språkrör. Medierna ironiserade över detta begrepp. Precis som man ironiserat över kvoterade riksdagslistor och kvoterade utskott och ledningsgrupper.
Att det skulle bli en man och en kvinna var självklart. Liksom att de valda inte skulle få vara ordförande i några utskott. Någon partistyrelse fanns inte att vara ordförande i. Maktkoncentration måste förhindras.
På den manliga sidan fanns det ingen tvekan. Per Gahrton valdes i stor enighet. Att han inte blivit vald redan 1982 berodde främst på att han var man, och att han inte själv ville att partiet skulle framställas som gahrtonpartiet. Per hade varit noga med att inte dominera. När jag blev invald i politiska utskottet (1985) upptäckte jag att Per var någon helt annan än den flåbuse som han ofta framställts som. Däremot var vardagens småprat ingenting för Per, här handlade det om de stora frågorna, ibland undrade jag vad han flydde ifrån.
Redan innan partiet formellt bildats anade SvD att Per skulle göra
comeback i riksdagen. Ett steg på vägen, trodde många av oss, var
att han skulle leda partiet i valrörelsen 1985.
comeback i riksdagen. Ett steg på vägen, trodde många av oss, var
att han skulle leda partiet i valrörelsen 1985.
På den kvinnliga sidan stod kampen än en gång mellan antipolitikerna och superpolitikern. Denna gång mellan Ragnhild Pohanka och Agneta Dreber.
Ragnhild Pohanka hade nu erfarenhet från det förra valet, men hade behållit sin framtoning som icke traditionell politiker. Hon var uppskattad i partiet, var mån om partikamraterna och snar till att ge beröm. Hon var den äkta varan. Men hon kunde också snabbt bli trött när hon gått på högvarv, hon hade problem med diabetes. Hennes styrka låg inte i debatter och snabba oneliners. Hon samtalade, snarare än debatterade.
Ragnhild och jag i Örebro 1984, tillsammans med
Bernt Wrange från lokalavdelningen. "Vi är ett fattigt
men ärligt parti", sa Ragnhild enligt tidningarna.
Agneta Dreber var Ragnhilds motsats. Hennes styrka var debatten, de snabba och självsäkra sättet att tala. Hon hade under många år varit Stockholmspartiets lysande stjärna. Detta parti hade vuxit sig stort i huvudstaden sedan bildandet 1979. Man värnade historiska miljöer, motsatte sig bilismens utbredning och profilerade sig för ökad insyn och öppenhet. Många av partiets medlemmar var dubbelanslutna till Miljöpartiet.
Agneta Dreber talar bland annat om mat vid ett
besök i Katrineholm. Här med mig och Claes
Lissenko. Agneta sa bland annat: "När talade
Olof Palme och Ulf Adelsohn om miljö senast?"
Språkrören återvaldes på nästa års kongress och kunde därmed leda partiet i dess andra valrörelse. Partiet hade då fått tillägget de gröna, vilket såväl var en markering av samhörighet med andra gröna partier i Europa som en markering att det fanns en grön dimension i politiken som omfattade så mycket mer än natur och ekologi. Vi blev allt mer noga med att betona den ideologiska dimensionen i begreppet grönt. Vi reagerade omedelbart om vi definierades som ett rött eller blått parti - vi var gröna.
Partiets första språkrör är just valda. Året är 1984.
Valrörelsen blev en besvikelse. Något av ett fiasko.Per Gahrton skriver i antologin Maskrosbarn (2001): "De miljöpartister som trodde att mitt kända namn skulle leda till genombrott, fick sina förhoppningar grusade. Vi backade till och med några tiondelar i valet 1985 jämfört med 1982. På sätt och vis var det bra, eftersom det visade sig att personkult i partipolitiken trots allt har gränser."Per valde att avgå direkt efter valet. Ett nytt provisoriskt manligt språkrör skulle väljas, med mandat fram till ordinarie kongress ett halvår senare. Valet av provröret skulle ske på nästkommande möte med Förtroenderådet. Man skulle välja en person som stammade och led av torgskräck...
Per Gahrton, som fyllt 67 år, är fortfarande aktiv i Miljöpartiet. Han deltar bland annat i en rödgrön samarbetsgrupp som arbetar med försvars- och utrikespolitik. Han är även ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito - liksom i Palestinagrupperna.
Här skriver Per krönikor för Cogito.
