Lööf, järnväg och ett ritat gli

Låt mig först denna ystra dag - ska dels göra två intervjuer med författare, dels ger röst åt en liten animerad varelse i en film - meddela att det första jag gör när tidningarna dyker upp i brevlådan - jo, än så länge sker en del tidningsläsning på papper även hemma hos mig - är att läsa Zits i SvD:s kulturbilaga. (Jaja, Assar i DN går inte av för hackor heller när man väl arbetat sig igenom det första motståndet). Efter detta kan man göra frukost med ett småleende. och ta del av resten av nyheterna. Som de om järnvägar och Lööf.

Centerpartiets valberedning föreslår - hur skulle man kunna göra något annat efter borgerliga mediers lansering som fått Centerpartister att tindra med ögonen - Annie Lööf som ny chef. Därmed kan vi få en partiledare i Sverige som dels vill ha platt skatt (det vill säga låta alla betala en lika stor del av sin inkomst i skatt), dels har Thatcher som politiskt föredöme, dels sälja ut SVT och Sveriges Radio.

Jag tror inte att moderaterna ens hade kommit på tanken att lansera någon med de aktuella värderingarna  till statsminister. På den yngre sidan i partiledar/spåkrörskretsen finns nu Betong-Annie mot Solidaritets-Gustav.


Att borgerliga medier gillar Lööf framför Hatt beror förstås på att med Hatt skulle Centerpartiet om några år kunna inta en ställning som ett socialliberalt parti mer fristående från den förlamande blockpolitiken. I realiteten står Hatt för en socialliberal agenda, medan Lööf står för en nyliberal.

Vänner i Centerpartiet säger att det inte spelar någon roll för partiledarens uppdrag är att föra fram kongressbeslut och partiprogram. Men stopp och belägg! Partiledaren/språkrören har enormt inflytande på såväl vad i partiets politik som lanseras, och hur mer luddiga skrivningar kan tolkas. I realförhandlingar med andra regeringspartier har dessutom partiledaren en extremt stor makt - lyssna bara på hur Maud Olofsson berättar hur hon gjorde upp med de övriga rerignsparterna om kärnkraften.

I övrigt meddelas att regeringen ska stasa några "extra" miljarder på underhåll av järnvägen. Det är bra, och nog är det så att inte minst MP:s tjat knuffat på i den frågan.

Reaktionen från MP är förstås att det är för lite pengar, för kortsiktigt och dessutom saknas pengar till att "lägga nya spår". Kanske är det för lite pengar, men hade regeringen kombinerat dessa pengar med uttalad målsättning att påslaget för underhåll skulle fortsätta de närmaste tio åren så hade det varit helt OK för min del.

Det där med pengar till nya spår - läs: höghastighetståg - är jag mer tveksam. Jag hade hellre än dessa så kallade "höghastighetståg" sett att man strategiskt projekterat ett tredje spår utefter de som idag ligger.

Det skulle såväl bli betydligt billigare (om än inte lika storstilat ur en politikers synvinkel) som ge ökat tågutrymme och dramatiskt förbättrade möjligheter att hålla tiderna. De "höghastighetståg" som diskuteras i Sverige kommer att vara tekniskt sett omoderna när alla nya räls är utlagda. Jag ser det som nästan bortkastade pengar. Ska man bygga för ökad hastighet så är det nästa generations banor och tåg som gäller. Å andra sidan: varför så bråttom? Visst vore det sympatiskt om någon politiker meddelade världen att vi kanske inte ska ha så förbannat bråttom...

Befriade gröna?

När miljöpartiets tre mest inflytelserika politiker nu lämnar sina uppdrag - Maria Wetterstrand och Mikaela Valtersson lämnar riksdagen och Peter Eriksson lär, innan han blir landshövding, ägna heltid åt ordförandeskapet i det prestigefyllda men ganska opolitiska konstitutionsutskottet - så öppnar sig nya möjligheter för partiet. 

Maria, Peter och Mikaela var partiets starkaste symboler för den misslyckade blockpolitiken och den tragiska utsuddningen av grön profil. Plötsligt öppnas fönster och dörrar så att den ensidigt maktpolitiska strategin kan vädras ut och in kan strömma insikter om att man faktiskt är ett idéparti.

Med samma kraft som Mikaela i riksdagen förnekat gröna grundbultar - som t ex sänkt arbetstid - ger sig nu en av alla riksdagsledamöterna (Lise Nordin) ut i en debattartikel i BT och formulerar något av kärnan i grön ideologi: "En sänkt arbetstid vore en åtgärd för minskad arbetslöshet, bättre miljö och ökad livskvalitet. Att ge människor tid att leva är ett av de viktigaste stegen för att nå ett hållbart samhälle. Det måste få finnas tid för det som är viktigt för oss, även efter semesterns slut."

Frågan är inte bara om denna insikt - som annars mest Annika Lillemets och Walter Mutt i riksdagen gett offensivt uttryck för - överlever det pågående arbetet med nytt partiprogram, utan också om språkrören vill driva frågan. De tidigare språkrören valde att helt sonika lägga den åt sidan, och till och med strunta i kongressbeslut om att partiet i valrörelsen borde driva frågan om sänkt arbetstid som en del av klimatfrågan (vilket bland annat Tim Jackson i den brittiska hållbarhetsutredningen kommit fram till är en nyckelfråga inför framtiden).

Jag tror också det vore viktigt att inom Miljöpartiet göra en analys över vad som är makt. Det finns, även idag, en tilltro till att makten finns i regeringskansliet-  medan däremot politikens andra ben (opinionsbildning) beskrivs föraktfullt i termer som "plakatpolitik" och "sitta på läktaren". Det man inte förstått är att det mycket ofta är på läktaren makten finns, att den som vinner opinion för sina åsikter är den som har makt.

För ett parti som Miljöpartiet - vars tillkomst motiverades av att vi inte delade övriga partiers tro på evig ekonomisk tillväxt - är opinionsbildning för ett annan utveckling än fortsatt tillväxt, med ständigt ökande konsumtion som skadar planeten och reducerar människan till verktyg för att underhålla ett ekonomiskt system - ett grundfundament.


Låt de politiskt förlorade åren, som den avgående trojkan symboliserar, vara en övergående fas i Miljöpartiets historia. Hade partiet varit ett företag som slogs om marknadsandelar så hade jag kunnat konstatera att det varit framgångsrika år. Röstmaximering är en sak, förändra samhället en helt annan. Ett parti till för sin egen skull är en sak. Ett parti som redskap för förändring en helt annan.

Lena Sommestads finaste uppdrag...

Lena Sommestad har varit miljöminister under Göran Perssons regi. Men hon skriver på sin blogg att när hon nu blivit vald till ordförande för Socialdemokraternas kvinnoförbund så är detta "det största och finaste förtroende som jag  har fått i politiken". 

Inom den socialdemokratiska sfären tillhör Sommestad onekligen den mest intressanta rösten i en i övrigt skrämmande torftig tankemiljö. Hon gillar kunskap. Och tycks inte rädas långa tankar. Ovanligt i dagens politik.

Så här skrev hon t ex den 30 mars på sin blogg: "Jag önskar att vi som socialdemokrater kunde göra tydligare att vårt mål överhuvudtaget inte är ekonomisk tillväxt i sig  utan ekonomiskt välstånd – för människans skull. Verklig nationell rikedom mäts inte i enskilda BNP-siffror utan handlar om att långsiktigt bygga resurser i form av humankapital, socialt kapital, naturkapital och fysiskt kapital."

Samtidigt passade hon på att kritisera socialdemokraternas nyvalde ekonomisk-politiska talesperson Tommy Waidelich som sagt ”Det viktigaste är att vi har en skattepolitik som främjar tillväxt”.

Med tanke på att den nya socialdemokratiska regimen tycks marschera ner i betongblandaren - medan partiledaren elegant viftar med en kulturvimpel för att dölja marschriktningen - så lär hon få strida för att inte själv drabbas av det socialdemokratiska syndromet framför alla andra: du skall i första hand vara socialdemokrat, i andra hand tänkande individ. Stark individ med funderingar kring tillväxtens dilemman är ingenting man blir statsråd på. Och frågan är om den nya socialdemokratiska regimen inte snarast är rädd för akademiker.



Hur som helst: Att Lena Sommestad vann kampen mot sittande ordförande i S-kvinnorna var ett friskhetstecken. Förmodligen blir hon den intressantaste politikern den närmaste mandatperioden. Hon har uttalat mer grön politik än vad de grönas språkrör gjort. Hennes blogg är grönare än såväl Maria Wetterstrands som Gustav Fridolins senaste böcker - men dessa kanske inte är frukten av övertygelse utan bara av något sorts strategiskt taktik för att verka ofarliga i både sossars och borgerliga ledarskribenters ögon. Vad kan man veta...? Men man kan ju alltid hoppas.

Just nu hoppas jag att Sommestad förmår lyfta den politiska debatten några snäpp. Att vara intellektuell behöver väl ändå inte uppfattas som något negativt inom politiken? Eller är det för mycket begärt?

Vad

 
Vad har ekonomin så bråttom till?

Maria Wetterstrand lämnar riksdagen

Medan riksmedierna berättar att Mikaela Valtersson lämnar sitt uppdrag i riksdagen så kan jag berätta att Maria Wetterstrand också kommer att göra det. I mitten av september ämnar hon bli en "fristående politisk debattör", meddelar hon till sin gamla lokaltidning. Ordvalet är lite roligt. Tyder på vidare vyer än jag haft som tjurskalligt envisats med att kalla mig - och verkligen känna mig som - en fri grön debattör.

Maria meddelar också att hon inte avser att göra comeback och svarar följande på frågan om om visste vad hon gjorde när hon accepterade uppdraget som språkrör: "Nej! Det är inte ett sådant uppdrag som man tackar ja till om man faktiskt vet vd man ger in in på". Tja, visserligen har det blivit värre med åren - åtminstone kan jag tänka mig det - men nog fanns det en fördel i att komma tillbaka efter några år, man slapp göra de värsta tabbarna, hade med sig en massa erfarenhet i bagaget och kunde undvika att bli ställd inför frågor man inte tänkt igenom.

Maria berättar också att det var Peter Eriksson som var den drivande bakom det intima rödgröna samarbetet inför valet, men hävdat att hon stod bakom idén ända från början. Som jag lärde känna Maria så tror jag dock att hon inte var speciellt glad åt Peters agerande i det läget. Men, å andra sidan, vad vet jag...

Eftersom Gustav Fridolin meddelat att han skall vara pappaledig ganska länge innebär det att kanske inget av partiets  givna mediestjärnor sitter i riksdagen den närmaste tiden.

I fredags var jag på ett seminarium på Engelbergs Bruk - det kommer att sändas i Axess TV och finnas på nätet - och kan redan nu berätta att jag alls inte var ensam om att hävda att MP fullständigt tappat sin opinionsbildande roll som idéparti och istället blivit ett maktparti med röstmaximering som mål - och som därmed inte förstått att makt innebär att att få med sig människor, och därmed också det politiska systemet, på sin egen världsbild. Och det var ett tungt startfält på seminariet - inte bara sådana som oss som tagits fram ur vaxkabinettet utan även livs levande dagsaktuella politiker...

Sent inlagt: Här berättar Maria om hur hon ser på Mikaelas utspel om samarbete med moderaterna. Visst är det så att sossarna mycket väl kan återgå till sitt gamla jag som klassiskt betongparti som är lika långt stående från MP som moderaterna är idag. Det gäller att ha klart för sig att grön ideologi såväl är det mest radikala som finns, men också det mest konservativa.  Här berättar hon att hon - klokat nog - valt bort erbjudanden om chef- och ordförandejobb. Att hoppa på det direkt vore förödande - risken att som fri debattör som inte tänker på framtida karriär är att erbjudanden om sådant försvinner.

Fredagsfundering: Får man sudda ut en PDF-fil med en helig skrift?

Det anses allmänt som olämpligt - enligt vissa till och med ett brott som skall straffas med olika typer av flaggbränning, bannbullor eller till och med dödsstraff - att bränna det som människor uppfattar som en helig skrift. Det kan gälla Bibeln, Koranen eller något annan.

Eftersom numera dessa skrifter också finns i digital form - som nedladdade PDF-filer t ex -  uppkommer frågan om det är lika olämpligt - och belagt med reaktioner som flaggbränning, bannbullor och dödsstraff - att avlägsna en sådan fil från datorn genom att helt enkelt sudda ut den.

Om det är mer kränkande att bränna en helig bok än att sudda ut den så kan det tyckas att själva tekniken skulle vara viktigare än själva innehållet, vilket i sin tur gör mig konfunderad.

För säkerhets skull har jag inte laddat ner någon helig skrift alls, utan valt att studera dem online på nätet i den mån de inte finns i bokhyllan då studier lockar. Jag utgår från att det är helt i sin ordning att trots allt stänga ner sig från en sådan uppkoppling.

Är det någon som har ett mer eller mindre kvalificerat svar - annat än att det kan vara korkat att bränna böcker - på detta spörsmål?

Die Grünen vaknar till alltmer...

När Joschka Fischer gjort sitt har det börjat grönska rent ideologiskt i die Grünen. I den nordtyska delstaten Schleswig-Holstein har de gröna, tillsammans med Institutet för ekologisk ekonomi i Berlin, tagit fram ett välfärdsmått med 21 parametrar. Från det konventionella BNP-måttet drar man ifrån  kostnader för miljöförstöring och förluster av naturresurser medan man lägger till bland annat ideellt informellt arbete.

Valter Mutt - riksdagsledamot för Miljöpartiet - berättar i Miljömagasinet att detta slagits upp stort i de lokala medierna. Lägg till det att die Grünen i delstaten har cirka 22 procent av väljarna med sig. Inte i första hand efter maktspel, utan efter opinionsbildning.

Det lönar sig att skapa opinion, att våga skapa egna opinionsvågor istället för att bara surfa med de vågor som andra skapat. Något för det svenska miljöpartiet att fundera över. Sluta var så förbannat fega! Det är allvar nu, våga säga det som måste sägas. Något bättre tillfälle än när den finansiella krisen går hand i hand med hög arbetslöshet och klimathot lär inte finnas för gröna frågor som grön tillväxtkritik, konsumtionskritik, sänkt arbetstid, grön skatteväxling, världshandel med ekologiskt och socialt ansvar, tobinskatt och debatt om det grundläggande trygghetsnätet. Om Obama sa Ja, vi kan, så borde de gröna säga Ja, vi vågar.

(Hade den ekonomiska krisen inte drabbat Sverige inför valet 1994 hade partiet förresten inte kommit tillbaka till riksdagen. Det var i den ekonomiska slutdebatten i teve som det vände för oss.)

Jerry Leiber

Igår meddelades att Jerry Leiber har avlidit. Märkligt när människor som man följt genom ett helt liv bara försvinner trots att de aldrig varit närvarande på samma plats som man själv. Leiber var tillsammans med Mike Stoller den duo som skapat kanske flest klassiska rocklåtar, inte minst till Elvis men också t ex den här (tillsammans med Ben E King).

Självfallet fanns Jerry Leiber med i Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, här ett utdrag:

"Den här låten, Loving You, var skriven av Jerry Leiber och Mike Stoller, som kom att leverera mängder av låtar till mig under de kommande åren.I själva verket är det så att Jerry och Mike är en viktig del av rockens historia. Oavsett om ni är glin som gillar Chemical Brothers eller hiphop eller nåt annat så tillhör det faktiskt den musikaliska allmänbildningen att känna till Jerry och Mike.

De hade levererat Hound Dog till bluessångerskan Willie Mae Thornton redan 1952. Jag hade sett henne i Las Vegas, gjort om låten lite grand och gjort skandal i teve med den. Allt det där vet ni.

Det ni inte vet är att Loving You var den första låt som killarna skrev direkt för mig. De hade fått se en kortversion av filmmanuset och fått chansen att leverera några låtar som skulle passa in någotsånär. När det gäller att komponera filmlåtar handlar det om att de ska kunna användas i en massa olika sammanhang. Loving You skulle vi således ha i olika versioner, i högt tempo och i långsamt, med full orkester och nästan a capella.

Det är en jäkligt fin låt, men jag hade jobb med den. Massor med jobb. Hur mycket, har inte ni med att göra. Jag ska bara säga att det gick trögt. Som jag sagt tidigare, det var marigt med stora studios och en massa folk som rantar runt.

Jerry och Mike dök förresten upp i studion. Jag jammade gärna med Mike. Vi lirade fyrhändigt piano. Det blev mest blues. Jerry och Mike sjöng inte själva in sina låtar, de hade förstått att andra kunde göra det bättre. Det handlar om något så elementärt som råvaror och förädling av dessa.

Melodi och text är råvarorna, framförandet är förädlingen. En bal bomull må vara av högsta kvalitet, men den är ändå bara en bal bomull. Det är förädlingen som gör den användbar, nyttig och till och med vacker. Det går att förädla även bomull av usel kvalitet, fuktskadad med slitna fibrer, till ett vackert och njutbart klädesplagg. Men sker tillverkningen av plagget på ett dåligt sätt spelar det ingen roll om råvaran är bra eller dålig. Så är det också med musik."

Om att bevisa det man vill bevisa...

Igår hade Annie Lööf (tidigare Johansson) något av en programförklaring i SvD inför valet av partiordförande i Centerpartiet. 

Bland annat skrev hon att det inte finns någon motsättning mellan ekonomisk tillväxt och "en offensiv miljöpolitik". Som bevis för detta hävdade hon att utsläppen av koldioxid minskat medan tillväxten ökat kraftigt. Idag bemöter jag hennes påståenden.

Utdrag ur mitt bemötande: 

"Beräkningar som gjorts av både Naturvårdsverket och Stockholm Environment Institute visar att sedan 1990 har våra totala utsläpp – baserat på konsumtion – på detta sätt ökad med mellan 10 och 20 procent! Varför tål inte politiker – det må vara blåa, röda eller gröna – att ta del av de samband som faktiskt finns? Lööf är långt ifrån ensam. Regering såväl som opposition nyttjar samma argument.

Trots alla nationella åtgärder som den nuvarande och den förra regeringen gjort kvarstår det faktum att vår totala negativa miljö- och klimatpåverkan de senaste decennierna ökat högst väsentlig.

Det finns ingen frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och klimatpåverkan. Inte i verkligehten, bar aom man laborerar med statistik, blandar äpplen med päron - och har rymligt samvete. Och plötsligt - mitt i det globaliserade tidevarvet - börjar tänka nationalistiskt när det gäller utsläpp.  
 
Ska vi komma tillrätta med klimathotet, och det faktum att två tredjedelar av de globalt viktigaste ekosystemen överutnyttjas, måste vi åtminstone ha modet att sluta blunda.

Klicka på rubriken nedan om du vill läsa hela bemötandet: 
Annie Lööf blandar äpplen och päron

 

Hög kvalitet hotar ekonomin...

Jag hörde det på radio. En av alla dessa förnumstiga experter - hämtade från den finansiella sektorn - förklarade hur illa det kan bli: Om inte företag tror på framtiden så kommer de inte att köpa den där nya lastbilen av Volvo utan att ha kvar den gamla några år till, och så får vi lågkonjunktur och ökad arbetslöshet. Och så la han till med en suck: Folk kanske använder sina kläder längre också. 

Det är förstås helt sant. Och det händer just nu, när både USA och Europa krisar. Så uttalandet låter väl förnuftigt och rimligt, eller hur?

Helt sant är också följande: Om den gamla lastbilen är så bra, av så hög kvalitet, att den håller väldigt länge, så hotar lågkonjunktur och arbetslöshet.

Låter det lika förnuftigt och rimligt?

Fortsättning har jag plitat ner i dagens krönika i liberala Katrineholms Kuriren.

Godmorgon, allt var verkligen inte bättre förr...

Inför valet 1982...

Inför valrörelsen 1985...

Inför valet 1988 (med GU:s ordförande Katja Wagner)

Inför valet 1991

 

Inför valet 1994...

Bilderna på skivomslag hittade jag på bloggen Katastrofala omslag. Bilderna med MP-anknytning hittade jag i den arkiverade kartongen Katastrofala inslag.

Livet är ett dramatiskt tillstånd...

Livet är ett dramatiskt tillstånd, som slutar med döden. Tänkte jag igår när hösten visade upp sig. De vita tobaksblommorna hukade under ösregnet som smattrade mot taket på verandan. Katterna kurade vid fönstren, vinden slet i bönorna i klosterträdgården och viken nere i dalen låg i grådis.

Radion var på. Jag hör ett inslag om den ekonomiska krisen. En förnumstig expert uttalar sig: "Industriproduktionen ökar inte som det var tänkt". Vad var det som var tänkt då? 

Jo, det som var tänkt var att industriproduktionen skulle öka med 4%. Det vill säga det var tänkt att den skulle fördubblas på 18 år. Fyrdubblad om 36 år, åttadubblad om 54 år och 32 gånger så stor som idag vid nästa sekelskifte. Så var det tänkt. Undrar hur man är funtad när man tänker så? Om man förstår vad tillväxten, som ju mäts exponentiellt, innebär?

En annan expert från den finansiella sektorn hävdar att "det gått i baklås". Nej, det är inte klimatfrågan han menar, eller miljöfrågan, eller den sociala rättfärdigheten. Utan jakten på ekonomisk tillväxt. Den har gått i baklås. Det komiska är att om den går den i baklås tillräckligt mycket så kan vi minska klimathotet, överexploateringen av jordens resurser och hotet mot - ursäkta det högtravande ordbruket - de planetära processerna. Det vill säga sådant som ingen finansminister, ingen regeringschef och knappt någon partiledare tycks ha någon kunskap om. Det är som att låta psykologer ägna sig åt hjärtoperationer.

Det är osäkerhet i makroekonomin, hävdar en annan expert. Nej, det är det faktiskt inte. Det är inte alls osäkert. Det är med hundra procent alldeles säkert att vi inte kan hålla på som vi gör, att konsumtionen i de materiellt rika länderna måste länkas av, att vi måste bry våra huvudet med vad som kommer efter tillväxt- och konsumtionssamhället. Hur vi gör för att varva ner, växla ner och sänka hastigheten utan att det får sociala och demokratiska negativa följder. Det är en jättefråga. Som ingen av alla dessa experter ens närmat sig. Som de inte vågar ta i. Det är rädslan som gör att de inte vågar tänka det som måste tänkas. När inte ens gröna språkrör vågar ta i den mest avgörande frågan har fegheten fått fotfäste också där den borde vara bannlyst. Det har verkligen gått i baklås.

Livet är förvisso ett dramatiskt tillstånd. Som slutar med döden. Politik är också en dramatiskt verksamhet...

Den stora förnekelsen och vikten av att skala av sig gråa uniformer...

Ekonomisk kris, berättas det. Eftersom "ekonomi" betyder hushållning så lär det således vara hushållningskris. Vad är hushållningskris? Att vi konsumerar för lite? Eller är det så att vi för att hushålla med jordens resurser måste konsumera mer? Är det så man menar? 

Den ena dagen meddelas i medierna att USA måste konsumera mindre för att dra ner sina enorma utsläpp av koldioxid. Den andra dagen meddelas i medierna att USA måste konsumera mer för att få igång hjulen. Den makthavare - det må gälla allt från Obama till Anders Borg och Håkan Juholt - som inte ser hur ekologiska realiteter krockar med ekonomiska teorier tycks mig vara både blind och döv och korkad.

Ikväll 19.00 intervjuar jag Anders Wijkman i Kunskapskanalen. Om ekonomisk tillväxt, klimat och lite av varje. Utgångspunkt är boken Den stora förnekelsen.

Det säga att en och annan i Miljöpartiets ledning läst den, men den tycks inte ha satt några större spår. Partiets stora utmaning är annars - skall tala om det på Forum Axess nästa torsdag - att våga ta sitt eget partiprogram på allvar och plädera för utveckling utan tillväxt. Det gäller att hugga bort den form som partiet de senare åren har förskansat sig i.

Repris vid midnatt och dessutom lite extra på lördag morgon klockan 9. Samt måndag morgon klockan 9.

På söndag morgon samtalar jag förresten med Bitte Hammargren om boken Revolution i Egypten. Eftersom det är en repris av en intervju jag gjorde när den arabiska våren var alldeles fräsch så lär man förstå att analyser ofta har ett bäst-före-datum...

För övrigt sitter jag just nu och läser en bok om ett kontroversiellt ämne av en kontroversiell författare. Blir en intervju framåt hösten. Men innan dess är det bokintervjuer om bland annat Pakistan, slaveriet, litteratur, ekonomisk tillväxt och om en spännande naturfotograf.

PS! Här kommenterar jag Dinamarcas syn på delat ledarskap.

Uppdrag: att föda upp en statschef

En blivande statschef ligger i sin moders livmoder, meddelas från hovet. Man kan tro att det är ett annat århundrade, men så är det icke. I landet Sverige föds statschefer upp.

Kanske orden "föda upp" låter som en elak gliring från min sida. Men så är det inte. Det är så rojalisterna ser på det... Det är så det står i riksdagens betänkanden om monarkins vara.

Och i näringslivets vokabulär är det ordet "varumärke" som gäller. Varumärket Victoria kan utnyttjas för att sälja svenska produkter, som kanoner, punschrullar, kylskåp och antidepressiva piller. Och AIK vill göra den ännu ofödde till hedersmedlem. Exploateringen började redan första dagen det blev känt att en statschef var avlad. Så sjukt! Aftonbladet sänder teve direkt från både slottet och Haga. På spelbolagen kan man sätta en slant på vad den kommande statschefen skall heta. Snart lär man kunna spela på om Victora får missfall eller inte - ingenting är för snaskigt för marknaden.

Nu är alltså Victoria gravid och skall enligt näringslivets vokabulär föda upp ett nytt varumärke. Jag tycker det borde kännas förnedrande, trots både pompa, ståt och folkets kärlek...

Hur fungerar detta med föräldrarollen? Något av det värsta man kan tvingas till är väl ändå att låta de egna barnen bli spelpjäser i det egna uppdraget? Men här krävs det för att upprätthålla intresset för den svajande monarkin.

Till kungen och Silvia skulle jag vilja ställa frågan: Hur står ni ut med detta som far- och morföräldrar? Hur känns det att leva med tanken att era barnbarn skall "födas upp" till varumärken? Utan att tillfrågas, utan möjlighet att själv välja att bli utsatt för granskning, bedömning och registrering. Det är vidrigt! Visserligen står det i svensk grundlag att det så skall vara, men visst har kungahuset all makt i världen att ändra på det. Genom att helt enkelt abdikera, befria det barn som nu ligger i kronprinsessans livmoder från att födas upp till statschef.

Det vore hederligt att avveckla monarkin nu när arvtagaren är både uppskattad och begåvad. Då gör vi det av principiella skäl, trots Victoria. Inte på grund av.

Anser kungen och Victoria att det är viktigare att upprätthålla familjen Bernadottes kungaroll än att befria sina barn och barnbarn? Anser dom att egen lojalitet med traditioner och grundlag är viktigare än barnens frihet att själva få välja om de vill bli offentliga personer eller inte? Kanske anser Victoria att hennes förfäder skrivit ett moraliskt kontrakt som också gäller i nedstigande led? För inte tror väl Victoria att hennes familj är av Gud utsedd? Nej, jag tänkte väl det. Upplysningen har ju pågått ett tag... Men så trodde man en gång. Det var till och med invävt i religionen, att lyda överheten, en del av budskapet från prästerna. Gud, kungen och militären. En treenighet, försvarad från predikostolarna.

Och inte tror väl vare sig kungen eller kronprinsessan att de bernadottska generna är de gener som är mest lämpade för att bära rollen som statschef i landet Sverige? Nej, självfallet inte. Båda är ju upplysta. Den ena rent av begåvad.

Man kan aldrig sätta sig in i andra människors liv och tänkande fullt ut. Men jag tror att Victoria emellanåt funderat på om det är så jäkla kul det här med monarki. Om det är rimligt att ärva posten som statschef, stå över lagen och tvingas uppfostra sina barn i en grundlagsfäst tro...

Låt Victoria föda sitt barn i frihet, låt landet Sverige sluta kräva att kommande statschefer skall utses i en livmoder. Det ÄR absurt. Den beryktade lekstugan, som lär stå till höger om slottet, lär bli utsatt för åtskilliga kameralinser de närmaste åren så att medborgare i  kungariket Sverige - och om man får tro euforiska medier, snart sagt hela världens befolkning... - kan kika på den pyttelilla blivande statschefen.

PS! 
Så här absurt kan det låta i en debatt i Sveriges riksdag om monarkin - min sista debatt i ämnet med socialdemkraterna, moderaterna och folkpartiet.

Med svenska mått är konservativa Merkel radikal...

Så har då också regering och de sedvanliga tillväxtexperterna insett att arbetslösheten inte alls kommer att sjunka på det sätt man beräknat. Man verkar överraskad. Det är obegripligt. 

När skall Borg, Juholt, Svenskt Näringsliv och LO vakna upp och begripa att nästan varenda miljard som investeras går ut på att rationalisera bort arbetstid? För övrigt är det intellektuellt undermåligt att ha som mål i samhället att "skapa" arbetstillfällen, att producera arbete, att driva en torftig arbetslinje.

Nu räknar man med att arbetslösheten på 7,5 procent kommer att ligga kvar flera år. Man påstår, i vanlig ordning och utan någon som helt insikt i att tillväxtekonomin inte skapar fler arbetstillfällen, att det blir bättre sen. Man tycks inte ens begripa att den tillväxt som upprätthålls i den materiellt mogna delen av världen idag sker genom konsumtion med hjälp av lånade pengar och med allt mer dramatiska följder för klimat och miljö. 

Vi kommer inte att få det som kallas "full sysselsättning" om vi har kvar normen 40 timmar. Det är uteslutet. Arbetslösheten i Europa kommer att öka, inte minska. Dags att vakna upp och titta på världen som den är?

I takt med att mängden arbete kommer att minska alltmer så måste vi bredda skattebasen. Den politiker som på fullt allvar menar att det är skatten på arbete som skall finansiera skola, vård och omsorg i framtiden har fastnat i ett tänkande som fungerade förr.

Självfallet är jag ganska belåten med att man i Europa (men givetvis inte i Sverige, där nejsägarna dominerar) nu talar allt mer intensivt om att bredda skattebasen. Det mest nödvändiga - att införa skatt på finansiella tjänster - ser ut att äntligen kunna bli av. Merkel och Sarkozy tycks ha kommit dithän. Tyvärr femton år försent. Det är nödvändigt att bredda skattebasen. Och det är högst rimligt att den finansiella sektorn får vara med och betala för samhällets insatser. (För MP var både sänkt arbetstid och skatt på finansiella tjänster viktiga frågor före Erikssons/Wetterstrands era).

34 år sedan

För 34 år - 16 augusti 1977 - dog Elvis Presley.  Idag toppar en ny dvd med honom (The Great Performances) bland annat Billboards försäljningslista.

Den där dagen för 34 år sedan satt jag i en liten lånad lägenhet i Stockholm där jag slutredigerade mitt första manus till en roman i eget namn. Det blev inte antaget. Noveller skrivna under pseudonym hade gått bättre, antagna, publicerade och - tack och lov - både glömda och gömda. Gömd och glömd blev dock inte  Presleys musik.

Här tre låtar från 50 - 60 - 70-talen.







För den som vill förstå mer av detta hänvisas till denna sida, där jag berättar lite mer om kulturens adelsmärken..:-).

Vårdbolagen vägrar bidra till välfärden

Satte mig idag innan frukost för att skriva ner några rader om vårdbolagen och dess avsaknad av samhällsansvar. Slog lite på nätet för att få fram de senaste siffrorna, och hittade minsann en text som redan skrivits på ett sätt som gör att jag inte behöver säga mer.

Har tydligen missat denna i somras. Jacob Bursell, journalist och krönikör i SvD, tillhör den grupp skribenter som gör att jag väljer SvD före DN. På köpet får man den moderna upplagan av MAD gratis, i form av ledarsidan.

DN-debatt 13 mars 2000: "Göran Persson är värd förakt i EMU-debatten."

Det är på väg att braka ihop totalt inom euroområdet. Så här skrev jag på DN-debatt den 13 mars 2000, inför folkomröstningen om EMU:

Det är tragiskt att Sveriges statsminister ska sänka sig så lågt att han inte kan föra EMU-debatten på ett hederligt sätt, utan väljer en argumentationslinje som saknar varje koppling till verkligheten.

Jag kritiserar inte Göran Persson för att han tagit ställning för EMU. Det finns argument för ett medlemskap, precis som det finns argument mot. Det finns åtskilliga intellektuellt hederliga argument som raka och ärliga EMU-anhängare framför. De är värda respekt och argumenten skall vägas in i helhetsbedömningen av hela EMU-projektet.

Men Göran Perssons retorik hör inte hemma i den kategorin. Tvärtom bygger de på rent bedrägeri och taktiska överväganden för att skrämma människor och utnyttja frågans komplexitet för att försöka sprida dimridåer och på det sättet manipulera opinionen.

De EMU-anhängare som argumenterar utifrån att kostnaderna för valutaväxling blir lägre, att EMU är naturlig del av en alltmer integrerad union med alltmer gemensam politik, att det är bra och rationellt med framväxten av Europas Förenta Stater är värda respekt för sina åsikter. De finns på den borgerliga sidan i Sverige. Men vad ska man säga om Göran Perssons retorik?

Det Persson nu målar upp är den lilla skvalpande valutan som flyter omkring på den globaliserade ekonomins stormande hav. Den lilla, oskyddade båten, på väg att dränkas så fort kapitalismens stormar tar fart. Och så har han mage och oförskämdhet att säga att han inte en gång till vill uppleva hur finansvalparna ska flina åt honom på Wall Street och han påminner retoriskt om hur räntorna rusade upp till 500 procent med åtföljande ekonomiska kaos som drabbade småföretagare, villaägare och många andra när spekulationen mot den svenska kronan var som värst.

Men denna argumentation är ren nonsens.

Problemet den gången, i början på 90-talet, var ju att kronan var knuten till ecun, att det politiska etablissemanget ville tillhöra EU:s A-lag varför man pumpade luft i systemet i stället för att släppa kronan fri. När man äntligen - vilket bland annat miljöparitet krävt under en längre tid - lät kronan flyta bedarrade stormen.

En flytande valuta, som vi nu har, kan inte drabbas av det stormande hav som Göran Persson pratar om. Skälet är att så fort kronan blir undervärderad kommer den att köpas upp av dem som upptäckt att den är undervärderad. När valutan är flytande anpassas kostnadsläget till omvärlden.

Om Carl Bildt och Ingvar Carlsson hade låtit kronan flyta tidigare hade vi sluppit en stor del av arbetslösheten och masskonkurserna hos småföretag. I stället bildade socialdemokrater och moderater en pakt för att paniskt hålla fast kronans värde vid ecun. Efter det har paktens uppdrag varit att förneka sina misstag, låtsats som om det regnat, när en stor del av den ekonomiska respektive sociala kris som Sverige befunnit sig i härrör från deras agerande.

Det EMU-anhängarna i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet måste svara på är huruvida de anser att EU utgör ett optimalt, eller ens rimligt, valutaområde.

Inom EU är det ju sällan, för att inte säga aldrig, som hela unionen har samma utveckling under samma tid. Att EU:s centralbank skulle föra en räntepolitik som skulle passa allt från Grekland till Sverige ter sig tämligen osannolikt. Det sannolika är att den anpassas efter den situation som uppstår i centrala delar av EU, inte efter svenska utgångspunkter. En gemensam ränta kommer naturligtvis då att slå hårt mot de delar där arbetslösheten är hög samtidigt som den riskerar att öka inflationen i överhettade områden.

Detta är en följd av att EU på intet sätt är ett rimligt valutaområde.

Visst kan man tänka sig stora valutaområden, men man måste faktiskt fundera över vad som är optimalt. Det finns väl ändå ingen som med hedern i behåll kan påstå att hela unionen från Grekland via Tyskland till Sverige kan betraktas som det.

Jag kan mycket väl finna att argumenten för en gemensam valuta kan bli större någon gång i framtiden, men nu, och under överskådlig tid, finns inget som talar för EMU som ett ekonomiskt projekt - om man nu inte fått för sig att man från någon sorts maktelit skall pressa fram ett Europas Förenta Stater med allt vad det innebär.

EMU-frågan hanteras på samma sätt som när EU-anhängarna mot sitt eget vetande lurade skjortan av människor när det gällde bland annat följderna för den svenska alkoholpolitiken vid ett medlemskap.

Det finns skäl att lära sig av hur makteliten agerat: Alla som var det minsta insatta i EU-frågan visste att det är en omöjlighet att behålla våra restriktioner i en fri inre marknad. På samma sätt som alla visste att den neutralitet som makteliten talade så vackert om var så fylld med hål att man måste ta till de värsta lögnerna för att fylla igen fasaden.

När de gamla maktetablissemangens intressen sammanfaller föds de offentliga lögnerna och varje försök att ifrågasätta dem bemöts med den stora Förnekelseapparaten, särskilt väl utvecklad av det under så många år statsbärande socialdemokratiska partiet.Sedan må det gälla vapensmuggling, registrering av människor på arbetsplatser, svek mot neutraliteten eller medvetna lögner i till exempel EU-frågan.

Låt oss då i Sverige, precis som i övriga delar av världen, slå fast är EMU ett politiskt projekt. Detta förnekas naturligtvis ihärdigt av framför allt socialdemokratiska EMU-anhängare. Detta förnekande är vid sidan av bilden av den skvalpande lilla valutabåten på kapitalismens stormande hav huvudlinjerna i socialdemokraternas retorik.

EMU är, hävdar s-ledningen, mest ett ekonomiskt-tekniskt projekt som egentligen inte betyder så mycket. Det är, med förlov sagt, rent nonsens. EMU är en naturlig motor i det som stegvis är på väg att utvecklas till Europas Förenta Stater. Det kan man tycka illa om - eller tycka bra om. Båda uppfattningarna är lika hederliga. En gemensam valuta och en gemensam riksbank måste leda till en gemensam ekonomisk politik om den skall fungera. En gemensam skattepolitik är också en naturlig följd av detta, och ur detta växer en gemensam arbetsmarknadspolitik fram. Det kan vara bra - det kan vara dåligt.

Jag är övertygad om att det är dåligt under en överskådlig tid med många negativa sociala och för den skull också ekologiska följder.

Varför bejakar inte socialdemokraterna EMU för det som det faktiskt är? EMU-anhängare i Sverige är väl snart de enda ja-sägarna i Europa som tycks skämmas för vad projektet innebär och därmed försöker de måla upp en bild för folket som inte skall uppröra eller irritera.

Det finns politiker i vårt land som står för EMU och vad projektet innebär - de är värda respekt. Men de som förnekar och låtsas att det handlar om något annat än vad det gör är ju bara värda förakt. Mest lurade blir ju egentligen de socialdemokratiska valarbetarna - de förses med argumentation (jämför alkoholfrågan eller den så kallade miljögarantin inför folkomröstningen om EU) som ledningen ju vet är rena rama lögnen. Valarbetarna, gräsrötterna, de som litar på partiledningen, blir direkt utnyttjade för partiledningens syften.

Ni som tvivlar på att jag har rätt kan ju kika på materialet som regeringen skickade ut inför folkomröstningen - det var bedrägeri, inget annat. Inte missförstånd, bedrägeri.

Och vem minns inte när Ingvar Carlsson i slutdebatten i teve lade argumentationen på hyllan och tittade in i TV-kameran, rakt in i vardagsrummen, och sa: "Lita på mig".

Nu lär man försöka sig på samma knep i EMU-frågan, som är så mycket större än medlemskapet i EU. Lita på oss, kommer hela det gamla maktetablissemanget att säga.

De som känner att man har kunnat lita på det samlade höger- och vänsteretablissemanget när de förnekat vapensmuggling, förnekat registrering, förnekat samarbete med Nato, förnekat att vi skulle få ändra vår alkoholpolitik och vår miljöpolitik kan väl fortsätta att lita på dem.

Till alla andra skulle jag vilja säga: Tänk själva!
Birger Schlaug/språkrör miljöpartiet de gröna

Småttigt om kindpussar

Med viss tillfredsställelse läser jag att man i Tyskland dragit igång en kampanj mot kindpussandet. Heja!

Med avsaknad av tillfredsställelse läser jag dock att Lars-Åke Lagrell vill sälja Allsvenskan till en norsk affärsman för 1 miljard. Om kinesiska staten erbjuder 2 miljarder lär Lagrell gilla det också, ty "den ekonomiska delen styr det sportsliga, så det är inte helt ointressant".

En annan variant är att sälja ut Lagrell och låta hans idé begravas med en symbolisk dödskyss.

Ibland när jag ser vad som ramlar ut på skärmen när jag skriver undrar jag om det inte vore bäst att tiga. Ursäkta att jag tagit din tid i anspråk för att komma ända hit.

Nyhetspanelen

Jaha, idag var det Nyhetspanelen igen. Jag fick utgjuta mig om världsekonomin, bristen av grönt parti i riksdagen och lite annat jox. Finns här:

Väder

SMHI vinner kriget om sommarens bästa prognoser, meddelas i Dagens Nyheter som kontrollerat fyra väderinstitut. Kanske kan tyckas förvånande. Den som säger att vädret imorgon blir som idag får för övrigt också ganska stor träffsäkerhet.

Detta påminner mig om en märklig process på sjuttiotalet - jag arbetade på en väderstation och blev plötsligt fackligt aktiv, strejkledare och uppkallad till riksdagen för utfrågning.

Så här var det: SMHI försökte få ut pengar från staten för att driva fram ett projekt som hette PROMIS 90. Man lovade, i ett fett underlag till regeringen, att om man fick pengarna skulle man kunna ge prognoser för i stort sett varje gata i storstäderna, man skulle kunna beskriva hur regnskurarna skulle röra sig exakt. Man berättade också hur man skulle kunna lägga ner i stort sett alla bemannade meteorlogiska stationer runt om i landet - allt från inlandet till fjäll och skärgårdar.

Väderstationerna hade blivit allt dyrare att driva efter ett strejkhot som lett till hårda förhandlingar -  jag var strejkledare som blivit förbannad efter att ha hört ett radioprogram där en kvinna i fjällen berättade att hon inte varit ledig en enda dag från sin väderstation "sedan maken dog för många år sedan", men ändå var tacksam för att hon hann åka till gudstjänsten på söndagar mellan två observationstider.

Vi drev krav på normala löner, ledighet två dagar i veckan och normala ob-tillägg - och det gick igenom, inte minst eftersom flygtrafiken hotades om väderprognoser skulle utebli. Tidigare hade man för en spottstyver arbetat var tredje timme, dygnet runt, alla dagar i veckan, oftast utan en enda semesterdag. Det har sagts att någon större förbättring av avtal aldrig förekommit i svensk fackföreningshistoria.

Hur som helst: Vi granskade SMHI:s underlag för PROMIS 90 och fann att det var minst sagt tillrättalagt. Bland annat hävdade man att man skulle kunna köpa väderradar för en spottstyver. Vid en kontroll visade sig att det var fantasisiffror. Jag blev uppkallad till ett av riksdagens utskott, fick dra min kritik och inte minst Centerpartiet och Vänsterpartiet agerande i samklang med den motrapport som jag skrivit. I motrapporten gavs underlag för ett annat system där automatstationer och radar skulle kombineras med bemannade väderstationer i främst fjällen och skärgårdarna. Varken PROMIS 90, eller mitt motförslag BAMSE, genomfördes.

Den som låg bakom SMHI:s egen makabra rapport hamnade så småningom som statssekreterare (s) i regeringskansliet. Tilltro: noll.