Två poler på samma utvecklingsväg

Vi ser allt tydligare hur två regeringsalternativ står emot varandra. Man blåser upp skillnaderna, trots att man är överens om det mesta. Alliansen och Sosseblocket, med v och mp, är i realiteten poler på samma utvecklingsväg. Det handlar i praktisk politik om mer konsumtion, mer tillväxt, mer lönearbete. Mer av allt som kan räknas i pengar.

De enklaver av motstånd som funnits inom centern och kristdemokraterna, när det gällt att betona livskvalitet snarare än tillväxt, har raderats ut. Och de ideologiska värderingar som ännu finns i miljöpartiets program reduceras till intet i det sosseblock som domineras av ett maktparti, vars historia, erfarenheter, manipulationsförmåga och tillväxtmani står milsvida från gröna värderingar.

Miljöparitet bildades utifrån visionen om ett helt annat samhälle där tillväxt, konsumtion och lönearbetet skulle få stå tillbaka för livskvalitet, mänsklig utveckling och mer fri tid för engagemang i det civila närsamhället.

Det tycks inte finnas någon plats för detta i dagens svenska politik. Det uppfattas, även av De grönas företrädare, som orealistiskt. Därmed har politiken blivit fattigare.

Genom varje samordning före valet, mellan de gröna och socialdemokraterna, tappar den alternativa utvecklingsvägen röst. Opinionsbildning för sänkt arbetstid, minskad konsumtion och djupare värden än de som finns på ekonomismens agenda förvandlas till ett hot mot blockets maktövertagande, istället för ett dragplåster.

Rågången mellan grön ideologi och socialdemokratisk politik är hundrafalt bredare än de nyanser som skiljer socialdemokraterna från moderaterna.

De två blocken i svensk politik är som två filer på en motorväg vars trafikanter inte tillåts sänka farten - än mindra stanna - för att begrunda vart man är på väg. Blickarna är krampaktigt fästa vid vägbanan, man är rädd att tappa illusionen av kontroll. Man ser inte alla de vägar som slingrar sig fram vid sidan av, man vågar inte välja avfarten av rädsla för att förlora tid trots att man vet att tid är det enda man inte kan förlora. Man kan bara fylla den.

Tänkare i långa tider har utgått från att den dag människan har arbetat sig ur fattigdom och försakanden, den dagen ska vi får utrymme att odla våra verkliga intressen, utveckla vår kultur och njuta av vår fria tid. Det var för att nå fram till denna möjlighet som vi strävade efter ekonomisk och materiell tillväxt. Om detta var liberaler, socialister och filosofer överens.

Men istället fastnade vi i det ekonomiska hjulet, i tillväxtmanin. Våra tankar formades så att vi förminskade oss själva och såg oss själva som ekonomiska varelser vars identitet till allt större del växer ur vår konsumtion. Vi blev slavar under ett tankemönster där vi jagar tillfredsställelse som ständigt flyttar fram sina positioner så att vi aldrig blir nöjda. Aldrig kan bli nöjda. Aldrig får bli nöjda. Vi blev del av en stresskultur.

Vi byggde upp system som blev beroende av ständigt ökat flöde med pengar, ständigt ökande varuflöden och där normen blev att köpa och äga - inte att känna och leva. Det som var ett tillfälligt medel att nå det materiellt goda samhället, kom att uppfattas som en bestående och evig utvecklingsväg. De två politiska blocken är poler på denna utvecklingsväg.

Trots att vi på många sätt lever i en brytningstid - inte minst beroende på klimatförändringarna - vågar inget parti ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället?

I detta ligger den stora tragiken och den stora ideologiska fattigdomen.

Björn Elmbrandt frågar sig i Dagens Arena vad människor som är klimatfrustrerade skall lägga sin röst när inte ens miljöparitet vågar ifrågasätta konsumtion och livsstil. Själv skriver jag en krönika i dagens BT på samma tema. DN:s ledare kritiserar mig och hyllar mp:s partiledning som gör partiet mer realistiskt. Det finns miljöpartister som anser kongressen varit upplyftande. Det är säkert de flesta, de är kanske också nöjda med den utvecklingsväg som de två blocken är så rörande överens om.

Årskrönika 2007 - året för utshoppade, flipperekonomi, klimatångest och exorcister...

Dags att sammanfatta 2007, så här när tomatplantorna ännu grönskar och potatisen kan plockas ur jorden... Det var året då allt fler började känna sig utshoppade. Helt enkelt drabbas av insikten att livet inte blir bättre av ännu en pryl. Konsumtionsutmattade. Oförmögna att finna frälsning i nya köptempel. Och det värsta är att vi utshoppade nog är lyckligare än de flesta, vi har blivit drogfria.

Fast å andra sidan visar det sig att konsumtionen ökar ändå. Med elva procent jämfört med förra året. Vilket ses med oro av allt fler klimatforskare. Det räcker nämligen inte med ny, smart teknik för att lösa klimathotet, det krävs en ny livsstil också. Färre flygresor, bilar som drar mindre, mer tåg, solfångare och mindre kött på matbordet.

Tufft. Men inte hälften så tufft som människor i de länder där klimatet ställer till den ena katastrofen efter den andra. Där handlar det inte om lyxfrågor som att ställa in Kinaresor, som för mig, utan att fly för sina liv. Så vad har vi att klaga på?

Klimatdebatten, som jag längtat efter i snart tjugo år, har tagit sådan fart att jag är orolig för att den skall brinna ut, att det blir för mycket i teve, radio och tidningar. Men positivt är förstås att alla, och jag menar alla - till och med kristdemokraterna - nu har insett att vi står inför ett gigantiskt hot.

Kristdemokraterna var ett av de sista partierna i Europa som lovade sänkta bensinpriser mitt under brinnande klimatdebatt. Så sent som i förra valrörelsen profilerade man sig i denna fråga. Men för några veckor sedan kröp man till korset. Erkände att ökad skatt på bensin är nödvändigt. Man har blivit upplyst. Som om en exorcist har drivit ut det onda.

Exorcisten har nog varit framme hos moderaterna också. I ett gigantiskt lappkast har detta parti plötsligt insett att det sker ett förfärligt slöseri inom militären. Och att det finns pengar att spara, att organisationen inte har koll. Miljöpartiets hälsning till Anders Borg när han tillträdde var: titta noga på försvarets siffror! Samarbetet med sossarna hade nämligen gett insyn i försvarets budget, en insyn som skrämde.

Borg har tittat, så noga att försvarsministern fick gå. Med eller utan exorcist till hjälp. För övrigt bör Reinfeldt kunna bli en god tågmästare, eller rent av generaldirektör för SJ, när han slutar som statsminister: han är bra på regelbundna avgångar. Fast han måste lära sig att det inte funkar med ström i schenorna...

Sossarna ville ju inte vara sämre dom, när de gäller frontalangrepp på den försvarslösa militären. Så i årets riksdag lade man förslag som innebär större besparingar på försvaret än vad till och med miljöpartiet funnit genomförbart! Om miljöpartiet klassats som flummigt i försvarsfrågan, vad är då sossarna?

Centern är väl det parti som annars förvandlats allra mest. Profileringen med Stureplanscenter är pinsam, acceptansen av kärnkraften och Maud Olofssons senaste utspel riktat till Bryssel - för att försöka ge Sverige rätt att släppa ut mer koldioxid än vad EU-kommissionen anser rimligt- är trist. Undrar om inte den där onda anden som plockades ur kristdemokraterna placerats hos centern. Vid nästa fullmåne skall jag gå ut i natten och ropa upp i kosmos: Olof Johansson, var är du?

Vad annat har hänt inom den politiska världen detta år? Jo, värt att notera är att vänsterpartiet tagit beslut om att vänsterpartister ska se gladare ut än förr. Det är därför Lars Ohly numera ikläder sig rollen som Glader även när han skall förklara de usla opinionssiffrorna.

Nu undrar förstås vän av ordning varför jag ännu inte, i denna smått sarkastiska genomgång av det snart gångna året, kommenterat miljöpartiets insatser. Tja, vad ska jag säga. Partiet tycks vilja fläta sig samman med sossarna. Det är synd. De gröna borde värna sin identitet, hålla på rågången till de andra partierna, särskilt nu när man sitter i opposition. Kompromissa gör man efter valet. Istället har man fått ett block om foten.

Ska sanningen fram så har sossarna mer gemensamt med moderaterna än med miljöpartiet. De är ju båda inriktade på fortsatt konsumtionssamhälle, acceptans av flipperekonomi och ständig jakt på tillväxt. Och det är väl inte miljöpartiet? Fast blott gudarna vet så här i blockpolitikens dagar.

Folkpartiet då? Skönt för Leijonborg att inte hans efterträdare tvingat fram betyg också för gamla partiledare.

En annan märklig sak har också hänt detta år. Det gäller språkbruket. Begreppet spelare har tagit sig in bland nationalekonomer, politiker och journalister. Har ni tänkt på det? "En ny spelare på marknaden", "en stark spelare på börsen", "jag vill gå in som spelare i branschen".
Ursäkta, men vem vill lägga sin framtid i händerna på spelare? Genom begreppet försöker man normalisera ett perverst förhållningssätt i detta flipperekonomins tidevarv.

Gott nytt år!
(Denna grundtext är införd som krönika i KK).

Värre än att vara glad i hatten: högt flygande ord om moral och strålande löften...

Tagit del av ståhejet kring Schenström. Uppsägning blev det. Debatt om enkla frågor är lättare att engagera sig i än i svåra frågor. För både journalister och vanliga dödliga. Någon pratade om moral och etik. Kom att tänka på Ingvar Carlsson, statsministern före Göran Persson, ni vet. Han sa något till mig en gång om moral. Det var i en partiledardebatt.

Sökte på nätet och fann följande från den 15 juni 1995. Med facit i hand kan man konstatera att utifrån Ingvar Carlssons egen måttstock så saknar sossarna moral. Om man inte lyckas avveckla kärnkraften senaste 2010...

Tänk vad moral kan vara flyktig... Även om man inte är glad i hatten, eller på kanelen...

Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s)

Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det. Vill man göra något sådant får man gå tillbaka till folket. Birger Schlaug tog också tidigare upp vetorätten. Vi kommer under inga förhållanden att låta vår alliansfria utrikespolitik underställas någon omröstning utanför den här kammaren. Det är vi själva som avgör den saken och ingen annan.

Ideologisk debatt - ajabajja, sån´t är bara i vägen....

På denna blogg har jag skrivit en del om avsaknaden av "grön ideologi" och debatt kring denna. En del kommentarer har ramlat in - såväl på bloggen som via mejl och telefonsamtal. Några är sura och förbannade över att jag tagit mig friheten att skriva om sådant man anser att jag inte bör tycka något om, ens på min egen blogg. Den som på detta sätt har lätt att gå i taket bör inte läsa ända till slutraderna...

Jag tror att man måste ha klart för sig vilken värderingsgrund man står på. Därför skriver jag gärna - och talar än hellre - om Elin Wägner. Få, om ens någon, har lyckats väva samman gröna trådar till en grön plattform som hon.

Elin Wägners radikalism var i mångt och mycket revolutionär i dess bästa mening: vi behöver en fredlig kulturrevolution för att bryta invanda tankemönster; vi måste bryta upp mot förtryck av människor och djur, vi måste avslöja teser om "militarisering i fredens syfte" och synen på naturen som något vi skall lägga under oss.

En av dem som Elin Wägner gärna hänvisade till var Peter Kropotkin. Denne frihetlige socialist bar idéer som är grundläggande för det, som åtminstone jag, uppfattar som kärnan i grön ideologi. I sin fantastiska bok Inbördes hjälp gick han till totalangrepp på socialdarwinister och de hårdföra liberaler som fastnat i tanken på att inbördes kamp är det bästa för ett samhälle. Han skriver:

"I utövandet av inbördes hjälp, som vi kan spåra från utvecklingens tidigaste stadium, finner vi det positiva och otvivelaktiga urpsrunget för våra etiska begrepp: och vi kan påstå att i människans etiska framåtskridande är det inbördes hjälp - inte inbördes kamp - som har spelat huvudrollen. Om denna princip kan spridas och tillämpas i största möjliga mån idag, och i framtiden, har vi häri vår bästa garant för vårt släktes vidare framsteg och utveckling".

John Sturt Mill skall vi inte heller glömma... För det har dagens liberaler gjort... Denne liberal hade faktiskt en vision om ett samhälle där natur och människa inte längre exploateras utan där en fas av kvalitativ utveckling inleds. Mill menade att tillväxtekonomin så småningom borde ersättas av ett ”stationärt tillstånd” där den fria tiden, kulturen och andligheten kan växa.

Han skrev: ”Jag måste tillstå att jag inte känner mig tilltalad av det livsideal som företräds av dem som tror att det normala tillståndet för mänskliga varelser är ett tillstånd av kamp för att slå sig fram; att det förtrampande, krossande, armbågande, sparkande som utgör den nuvarande formen av socialt samliv, skulle vara den mest önskvärda människolotten eller överhuvudtaget någonting annat än de icke-godtagbara symtomen av en av det industriella framåtskridandets faser...”

Mill var förkämpe till individens fri-och rättigheter, men inte kapitalets fri-och rättigheter. Just denna tanke förfinades av den, milt uttryckt, kontroversielle Rudolf Steiner, som är grundare av bl a biodynamisk odling och waldorfpedagogik. Steiner menade att individens frihet inte kan gälla inom vare sig ekonomin eller rättsordningen, men däremot inom alla de områden som hör till det han kallade ”kulturlivet”. Han menade att inkomstfördelningen och arbetslivets utformning skall ge människor största möjliga frihetsrum i det vardagliga livet. Det handlar således inte bara om friheter utan också om reella möjligheter för människor att få växa åt olika håll.

Här ligger kärnan i det som är grön samhällsteori för mig: en rättvis fördelning skall kombineras med frihet för människor att utvecklas fritt. Jämlikhet, detta gamla vänsterbegrepp, är i grön tappning inte detsamma som likhet, tvärtom: jämlikhet är detsamma som att ge alla människor möjlighet att växa åt olika håll utan att trampa på andra. Valfrihet, detta gamla högerbegrepp, är i grön tappning inte mycket värd om den inte kan utnyttjas av människor.

På tåget på väg till Sala plockar jag åter fram Karl Erik Lagerlöfs En väg för Sverige, från 1981, och läser:

”Den livssyn som lever starkast i Sverige är en kombination av liberala och socialistiska idéer med tankar om frihet, jämlikhet och broderskap som grundläggande varp i väven. Den ekonomiska politik som bedrivs går rakt emot dessa mål, inte i ord men i verkligheten.”

I sin bok sammanfattar han hur det positiva övergår till något negativt när man missar balanspunkterna: tillväxt som är bra i det fattiga samhället blir skadligt i det rika, jordbruksrationalisering som är bra i svältländer blir förödande i överflödslandet, frihandeln som är fattigas räddningsplanka i en fungerande konkurrensekonomi blir som en död hand i monopolkapitalets och de transnationella jättarnas värld. De positiva människoanpassade utvecklingstrenderna övergår efter en tid i sin motsats. Det som var bra igår blir livsfarligt idag. Kanske är det där vi har problemets kärna. Även partier och ideologer som var bra igår blir livsfarliga idag.

Dagens svenska klimatdebatt är verkligen ett bra exempel på det sistnämnda. Här står alla partier långt ifrån det som Arbetarpartiet i Norge lyckats formulera: Kritik av konsumtionssamhälle, livsstil och ständig ekonomisk tillväxt!

Sossarna i Sverige torgför att konflikten mellan miljö och tillväxt inte längre gäller ("problemet är löst"), moderaterna menar att problemet finns i Kina och andra länder och att de måste skärpa sig... De gröna har i sin pågående klimatkampanj noga undvikit kritik av livsstil och konsumtionssamhälle - och istället riktat in sig på järnvägsutbyggnad och andra, i och för sig, bra åtgärder.

Jag är den förste som brukar hävda att vi inte sitter inne med några absoluta sanningar. Men vi sitter inne med kunskaper. Dessa kunskaper används inte. De förträngs om de uppfattas som plågsamma eller farliga. Inget politiskt parti i Sverige vill ta åt sig sådana fakta som t ex Kungliga Tekniska Högskolan levererat: nämligen att vi låter andra länder ta på sig de utsläpp som vi orskar genom vår konsumtion. Vi i Sverige hävdar att vi "bara" släpper ut 6 ton koldioxid per person trots att vi i själva verket - på grund av konsumtionssamhälle, reklamfundamentalism och kravet på ständig tillväxt - släpper ut upp till dubbelt så mycket om vi räknar in produktion i andra länder av det vi konsumerar... Jag tar mig friheten att hävda att den som känner sig trygg i grön ideologi aldrig skulle komma på tanken att driva en klimatkampanj utan att med ett ord ifrågasätta konsumtionssamhälle, tillväxtekonomi och livsstilsmönster.

Men det är klart att jag kan ha fel. Det kan vara jag som missuppfattat alltihop. Jag är ju bara en medelålders föredetting av mankön, för att anknyta till en grön kritikers bistra uppfattning...:-)

Grattis Jimmie Åkesson, nu börjar dom närma sig sd...

Så börjar då marchen till valrörelsen. Förflyttningar i riktning Sd påbörjas. Och, var så säker, den kommer att fortsätta. Det är partistrategi. Det gäller att rädda marginalväljare. Därför föreslår sossarna att människor som fått uppehållstillstånd i Sverige, skall hålla sig till vissa utpekade kommuner.

Det är befängt - har man fått uppehållstillstånd i Sverige så har man. Då skall man vara en fri individ. Annars börjar vi sätta upp ännu fler regler för Den andre. Lever vi i ett mångkulturellt samhälle så gör vi, då skall regelverken gälla alla lika.

Tillbaka till partistrategier...

När miljöpartiet fick opinionssiffror som pekade på riksdagsplats första gången så förflyttade sig alla riksdagspartier, bortsett från moderaterna, i riktning mot mp. Miljörelaterade frågor lyftes upp, förslag lades och retoriken skärptes för miljön - men mot miljöpartiet.

När Fi bildades, och tycktes växa i obehaglig takt, rörde sig alla partier, utom moderaterna och kd, i riktning mot Fi. Feministiskt relaterade frågor lyftes upp, förslag lades och retoriken skärptes för feminism - men mot Fi.

Så har då Sd hamnat nära spärren till riksdagen. Och de allra flesta partier kommer att lyfta frågor så att de kan konkurera med Sd. Förslag kommer att läggas, retoriken balansera för att ge potentiella Sd-sympartisörer lagom doser Sd-politik samtidigt som den riktar sig mot Sd.

Det är alltså inte alls konstigt att sossarna nu lägger förslag som innebär att människor som fått uppehållstillstånd skall leva i kommunarrest i det fria landet Sverige. Det är bara ett naturligt sätt att ro hem marginalväljare. Ynkligt? Javisst! Partistrategi? Javisst.

Oavsett vad man anser i sakfrågan bör man ställa sig frågan, för att förstå politikens inneboende logik: Hade sossarna lagt förslag om att människor som fått uppehållstillstånd i Sverige måste befinna sig i beslutad kommun om inte Sd hade legat och nosat på fyraprocentspärren?

Självfallet inte! Då hade man hånat den borgerliga regeringen för att lägga sådana förslag, varit upprörda och tala om borgarnas cynism. Detta är ett av alla de skäl jag har för att, trots att jag uppskattar delar av sossarnas ideologi, ogilla partiet.

Bilden föreställer Mona Sahlin och Jimmie Åkesson inför den märkliga debatt man hade i TV4. Bilden är lånad från DN. Jag låter den vara liten. Som en politisk markering.