Vi ser allt tydligare hur två regeringsalternativ står emot varandra. Man blåser upp skillnaderna, trots att man är överens om det mesta. Alliansen och Sosseblocket, med v och mp, är i realiteten poler på samma utvecklingsväg. Det handlar i praktisk politik om mer konsumtion, mer tillväxt, mer lönearbete. Mer av allt som kan räknas i pengar.De enklaver av motstånd som funnits inom centern och kristdemokraterna, när det gällt att betona livskvalitet snarare än tillväxt, har raderats ut. Och de ideologiska värderingar som ännu finns i miljöpartiets program reduceras till intet i det sosseblock som domineras av ett maktparti, vars historia, erfarenheter, manipulationsförmåga och tillväxtmani står milsvida från gröna värderingar.
Miljöparitet bildades utifrån visionen om ett helt annat samhälle där tillväxt, konsumtion och lönearbetet skulle få stå tillbaka för livskvalitet, mänsklig utveckling och mer fri tid för engagemang i det civila närsamhället.
Det tycks inte finnas någon plats för detta i dagens svenska politik. Det uppfattas, även av De grönas företrädare, som orealistiskt. Därmed har politiken blivit fattigare.
Genom varje samordning före valet, mellan de gröna och socialdemokraterna, tappar den alternativa utvecklingsvägen röst. Opinionsbildning för sänkt arbetstid, minskad konsumtion och djupare värden än de som finns på ekonomismens agenda förvandlas till ett hot mot blockets maktövertagande, istället för ett dragplåster.
Rågången mellan grön ideologi och socialdemokratisk politik är hundrafalt bredare än de nyanser som skiljer socialdemokraterna från moderaterna.
De två blocken i svensk politik är som två filer på en motorväg vars trafikanter inte tillåts sänka farten - än mindra stanna - för att begrunda vart man är på väg. Blickarna är krampaktigt fästa vid vägbanan, man är rädd att tappa illusionen av kontroll. Man ser inte alla de vägar som slingrar sig fram vid sidan av, man vågar inte välja avfarten av rädsla för att förlora tid trots att man vet att tid är det enda man inte kan förlora. Man kan bara fylla den.
Tänkare i långa tider har utgått från att den dag människan har arbetat sig ur fattigdom och försakanden, den dagen ska vi får utrymme att odla våra verkliga intressen, utveckla vår kultur och njuta av vår fria tid. Det var för att nå fram till denna möjlighet som vi strävade efter ekonomisk och materiell tillväxt. Om detta var liberaler, socialister och filosofer överens.
Men istället fastnade vi i det ekonomiska hjulet, i tillväxtmanin. Våra tankar formades så att vi förminskade oss själva och såg oss själva som ekonomiska varelser vars identitet till allt större del växer ur vår konsumtion. Vi blev slavar under ett tankemönster där vi jagar tillfredsställelse som ständigt flyttar fram sina positioner så att vi aldrig blir nöjda. Aldrig kan bli nöjda. Aldrig får bli nöjda. Vi blev del av en stresskultur.
Vi byggde upp system som blev beroende av ständigt ökat flöde med pengar, ständigt ökande varuflöden och där normen blev att köpa och äga - inte att känna och leva. Det som var ett tillfälligt medel att nå det materiellt goda samhället, kom att uppfattas som en bestående och evig utvecklingsväg. De två politiska blocken är poler på denna utvecklingsväg.
Trots att vi på många sätt lever i en brytningstid - inte minst beroende på klimatförändringarna - vågar inget parti ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället?
I detta ligger den stora tragiken och den stora ideologiska fattigdomen.
Björn Elmbrandt frågar sig i Dagens Arena vad människor som är klimatfrustrerade skall lägga sin röst när inte ens miljöparitet vågar ifrågasätta konsumtion och livsstil. Själv skriver jag en krönika i dagens BT på samma tema. DN:s ledare kritiserar mig och hyllar mp:s partiledning som gör partiet mer realistiskt. Det finns miljöpartister som anser kongressen varit upplyftande. Det är säkert de flesta, de är kanske också nöjda med den utvecklingsväg som de två blocken är så rörande överens om.
