Nya miljöpartiet växer fram. Och fort går det.På en vecka har partiledningen bytt inställning i
- betygsfrågan,
- socialförsäkringsfrågan
- och nu, föga överraskande, EU-frågan.
Omsvängningen i EU-frågan skrev jag förresten om för några veckor sedan. Och jag tror inte man vågat göra den utan Per Gahrtons acceptans - han förkroppsligar ju fortfarande EU-motståndet.
Jag tror för övrigt att många i partiets ledning känner det genant att bära på EU-motståndet när man träffar andra toppar i samhället.
Betygsfrågan: Man ändrade plötsligt argumentation genom att hävda att betyg är det bästa urvalsinstrumentet, från att tidigare förkastat det som urvalsinstrument.
Socialförsäkringsfrågan: Genom att frångå idén med grundtrygghet och slopa visionen om basinkomst så ansluter man sig till den traditionella arbetslinje som både socialdemokraterna och moderaterna bygger sina värderingar på - något som man tidigare förkastat av ideologiska skäl.
EU-frågan: Partiledningen har stegvis närmat sig den EU-linje man nu företräder. Man har successivt anställt personer som är positiva till svenskt medlemskap i EU - nu senast Maria Wetterstrands sekreterare. Den högsta tröskeln gick man över när man plötsligt applåderade svensk medverkan i EU:s militära uppbyggnad via Nordic Battle Group - partimedlemmarna tycks inte ha reagerat nämnvärt på detta (huruvida de var medvetna om det vet jag inte).
Jag tror, som sagt, att man inte vågat göra detta sidbyte utan Per Gahrtons acceptans. Hade man inte den skulle man ställa till med kaos i partiet. Och det vet man förstås.
Att partiets mest involverade EU-politiker Ulf Holm, Carl Schylter och Max Andersson är kritiska kan man nog leva med. Värre är kanske att man utmanar ungdomsförbundet. Många medlemmar i partiet kanske tänker som Emma.
Strategin är målmedvetet, konsekvent och skickligt genomförd av en partiledning som vet vart den vill. Regeringsbildning. Övergången till nya ståndpunkter underlättas genom att man tonat ner ideologisk argumentation de senaste åren - självfallet vore det svårare att välja arbetslinjen om man de senaste åren valt att diskutera lönearbetets värde, självfallet vore det svårare att vända i EU-frågan om man lagt ideologisk kritik på militariseringen av EU...
De omflyttningar man gjort av tankegodset kan säkert locka nya väljare som känner oro för samhällsomvandling - man kan förstås också förlora väljare. Man kommer säkert att vinna nya medlemmar - och förlora gamla.
Däremot kan man nog inte räkna med att vinna de där eldsjälarna som är så viktiga i valrörelser. Det nya miljöpartiet, mer anpassat till "normala" uppfattningar brinner man kanske inte så mycket för - men vilket parti brinner man för idag när de flesta av dem slåss om de där fem procenten i mitten?
Kanske är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet gladast - det kanske bara är de som kan locka väljare med EU-motstånd nästa val. Om nu det lockar någon.
