 |
| Det ekonomiska systemets hållbarhet. |
Om - eller rättare sagt när - bostadsbubblan spricker eller/och nästa finanskris anfaller bakifrån så lär alla ansvariga sätta upp en förvånad min i vanlig ordning. (Som man gjorde med pandemin trots att Folkhälsoinstitutet varnat om brister för flera år sedan).
Det det totala skuldberget (statens såväl som hushållens etc) avgör hur vi som medborgare i landet Sverige skall klara oss ur de oundvikliga kriser som kommer.
Men med en papegojas envishet upprepar politiker i Sverige att vår statsskuld är låg, vi har sparat i ladorna, och därför kan vi nu brassa på med stora bidrag till företag, bolag och koncerner. Utan att ens ställa krav, vare sig ekologiska eller sociala. Staten vill hålla igång det som lite makabert kallas ekonomi oavsett dess innehåll. (Ekonomi betyder egentligen hushållning).
Att hushållens skulder närmar sig 5000 miljarder tycks politiker för tillfället var helt ointresserade av. En del länder, de flesta, har höga statskulder. Sverige tillhör de länder som istället låtit hushållen låna för att upprätta tillväxten. Men till syvende och sist är alla skulder - hushållens såväl som statens - medborgarnas skulder.
Det är inte bara politikens olika områden som för det mesta diskuteras ett och ett (klimatfrågans krav på minskad konsumtion för sig - och tillväxtens krav på ökad konsumtion för sig).
Även delar av den "ekonomiska" debatten förs titt som tätt i egna bubblar. Nu hoppas jourhavande ekonomer och politiker på att konsumtionen skall dra igång igen, att det skall bli "som vanligt". Omställning till ett miljö- och klimatbättre samhälle får rännilar med stöd. Medan den stora forsen är kravlös.
Nu kan man inte bortse från att också se på de tillgångar som finns. Inte minst hushållens tillgångar. Men de är ofta av sådan art att deras värde kan minska dramatiskt (när t ex värdet på bostäder sjunker som en sten eller när radioaktivt utsläpp gör jordbruksmark, industrier och skog värdelösa).
Hur som helst: att staten nu i panik tar på sig ökande skulder utan att ens ställa ekologiska och sociala krav på de som tar emot de skattefinansierade stöden är helt horribelt.
Denna enorma bidragsflod till företag, bolag, koncerner och konglomerat hade givetvis varit en fantastisk möjlighet att ställa om, styra om, lägga tillrätta för att styra mot social och ekologisk omställning. Och därmed hedra idén om medborgarperspektiv snarare än det ensidiga marknadsperspektiv som vuxit fram som en del av den sentida globaliserade kapitalism som har blivit alltför kreativ för planetens och demokratins bästa.
Sägas skall också att den tillväxt som upprätthålls till inte obetydlig del varit just lånedriven. Utan ökande skulder, lägre tillväxt. Vilket borde få var och en att fundera över systemets ohållbarhet.
Det är inte de som hävdar att vi måste hitta system som kan bära demokrati och social rättfärdighet oavsett om vi har ekonomisk tillväxt eller inte som är flummiga... Det är systemförsvararna som utgör flummarna.
Har inte också pandemin visat det? Och då ska vi ha klart för oss att pandemins effekter varit en stilla bris mot hur det riskerar att bli nästa gång.
