Oviljan att erkänna hur illa det är blev lite patetisk när man förra månaden försvarade opinionssiffror på knappt fyra procent med att "det är stabilt". Döden är också stabil.
Jag är övertygad om att det är mycket partiet måste korrigera. I ett
systemkritiskt grönt parti måste det kännas att hjärtan brinner. Känns
det?
Kommunikatörerna är inte bra. Strategin har länge varit så konstig och historielöst. Partiledningen tycks fått för sig att de talar till sossarnas partiledning, inte till medborgarna som företrädare för MP.
Lägg till det att budskapen i miljö- och klimatfrågor är ohyggligt otydliga. Vilket bidragit till att förtroendet i dessa frågor har sjunkit dramatiskt i opinionen. Partiets företrädare borde till exempel begripa att miljöskatter drabbar ojämlikt om inte också fördelningspolitiken finns i såväl beslut som offensiv retorik.
Problemet är att det börjar bli sent att korrigera det som så uppenbart har blivit partiledningens identitet, strategi, uttryck och kommunikationssätt.
Läget i sak är ju fantastiskt för MP egentligen. Klimatfrågan är stor, miljöintresset inte mindre än förr, globaliseringens strupgrepp på självtillit och demokrati stort, värdefrågorna finns i många människors funderingar, militariseringen tar allt större utrymme i statens budget. Allt det där är som gjort för grön ideologisk offensiv.
Men istället är partiets strategi att inte sticka ut, inte offentligt besvära sossarna, inte vara obekväma utan framstå som det man inbillar sig är regeringsfähigt. Men politik är mer än så: det är också opinionsbildning för att visa att det finns vägval att göra, att det finns vändpunkter, att det finns visioner om ett annat samhälle.
Partiledningen kommet inte att vakna om inte medlemmarna börjar reagera högljutt istället för att - i tron att man är lojala - applådera, gilla och länka på ett sätt som legitimerar den strategi och den framtoning som leder käpprätt åt fanders.
Lojalitet är inte att stötta det som driver partiet i fördärvet. Så vakna nu! Tiden rinner ut. Jag känner starkt för de gräsrötter och kommunpolitiker som knegar på och gör goda gröna insatser men som kommer att drabbas av rikspartiets strategiska kollaps och oförmåga att se på sig själva med utanförperspektiv.
Inför förra valet skyllde man vid några tillfällen - bland annat vid en kongress - dålig opinionssiffror på Carl Schlyter, Valter Mutt och Annika Lillemets som påstods drivs plakatpolitik när de försvarade partiprogram och ideologiska grundbult. Dom lämnade och bildade eget, Partiet Vändpunkt. Vilket inte skett om partiledningen varit lite mindre stelbent och mer förstående för partiets historia.
Ett grönt parti måste ha företrädare som förstår att det inte räcker att låta, kännas, tala och bete sig som andra partiers företrädare.
Känslan som infinner sig - den kan vara orättvis - är att företrädare tänker mer på sin möjlighet att få fina FN-uppdrag och generaldirektörsjobb efter avslutat MP-tid än på partiets framtoning, väl och ve. Och vad värre: hela den gröna idéns väl.
Istället för att begrava så mycket av det som var syftet med den gröna partibildningen bör sådant lyftas fram, belysas och drivas. Herregud, ni sitter ju på en ideologisk skattkista. Öppna locket!
Vilka ska annars på ett icke-nationalistiskt sätt driva globaliseringskritik? Vilka ska annars stå upp för idén om självtillit som den främsta grunden för att möta det främmande utan rädsla? Vilka ska annars stå upp för fredsrörelsens värderingar? Vilka ska annars stå upp för sakpolitiken som förenar stort frihetsrum för individen med rättfärdig fördelning och solidaritet? Vilka ska annars försvara civilsamhället från angreppen från såväl staten som kapitalet? Vilka ska annars stå för en annan politik än arbetslinje, tillväxtfundamentalism och konsumism?
Det är ju nu som det skulle kunna skördas det som en gång såtts! Istället besprutas det med bekämpningsmedel. Jag tror att sådan strategi leder mot kollaps.
Kommunikatörerna är inte bra. Strategin har länge varit så konstig och historielöst. Partiledningen tycks fått för sig att de talar till sossarnas partiledning, inte till medborgarna som företrädare för MP.
Lägg till det att budskapen i miljö- och klimatfrågor är ohyggligt otydliga. Vilket bidragit till att förtroendet i dessa frågor har sjunkit dramatiskt i opinionen. Partiets företrädare borde till exempel begripa att miljöskatter drabbar ojämlikt om inte också fördelningspolitiken finns i såväl beslut som offensiv retorik.
Problemet är att det börjar bli sent att korrigera det som så uppenbart har blivit partiledningens identitet, strategi, uttryck och kommunikationssätt.
Läget i sak är ju fantastiskt för MP egentligen. Klimatfrågan är stor, miljöintresset inte mindre än förr, globaliseringens strupgrepp på självtillit och demokrati stort, värdefrågorna finns i många människors funderingar, militariseringen tar allt större utrymme i statens budget. Allt det där är som gjort för grön ideologisk offensiv.
Men istället är partiets strategi att inte sticka ut, inte offentligt besvära sossarna, inte vara obekväma utan framstå som det man inbillar sig är regeringsfähigt. Men politik är mer än så: det är också opinionsbildning för att visa att det finns vägval att göra, att det finns vändpunkter, att det finns visioner om ett annat samhälle.
Partiledningen kommet inte att vakna om inte medlemmarna börjar reagera högljutt istället för att - i tron att man är lojala - applådera, gilla och länka på ett sätt som legitimerar den strategi och den framtoning som leder käpprätt åt fanders.
Lojalitet är inte att stötta det som driver partiet i fördärvet. Så vakna nu! Tiden rinner ut. Jag känner starkt för de gräsrötter och kommunpolitiker som knegar på och gör goda gröna insatser men som kommer att drabbas av rikspartiets strategiska kollaps och oförmåga att se på sig själva med utanförperspektiv.
Inför förra valet skyllde man vid några tillfällen - bland annat vid en kongress - dålig opinionssiffror på Carl Schlyter, Valter Mutt och Annika Lillemets som påstods drivs plakatpolitik när de försvarade partiprogram och ideologiska grundbult. Dom lämnade och bildade eget, Partiet Vändpunkt. Vilket inte skett om partiledningen varit lite mindre stelbent och mer förstående för partiets historia.
Ett grönt parti måste ha företrädare som förstår att det inte räcker att låta, kännas, tala och bete sig som andra partiers företrädare.
Känslan som infinner sig - den kan vara orättvis - är att företrädare tänker mer på sin möjlighet att få fina FN-uppdrag och generaldirektörsjobb efter avslutat MP-tid än på partiets framtoning, väl och ve. Och vad värre: hela den gröna idéns väl.
Istället för att begrava så mycket av det som var syftet med den gröna partibildningen bör sådant lyftas fram, belysas och drivas. Herregud, ni sitter ju på en ideologisk skattkista. Öppna locket!
Vilka ska annars på ett icke-nationalistiskt sätt driva globaliseringskritik? Vilka ska annars stå upp för idén om självtillit som den främsta grunden för att möta det främmande utan rädsla? Vilka ska annars stå upp för fredsrörelsens värderingar? Vilka ska annars stå upp för sakpolitiken som förenar stort frihetsrum för individen med rättfärdig fördelning och solidaritet? Vilka ska annars försvara civilsamhället från angreppen från såväl staten som kapitalet? Vilka ska annars stå för en annan politik än arbetslinje, tillväxtfundamentalism och konsumism?
Det är ju nu som det skulle kunna skördas det som en gång såtts! Istället besprutas det med bekämpningsmedel. Jag tror att sådan strategi leder mot kollaps.
