Präster drabbas av psykisk ohälsa

Präster riskerar mer än andra att drabbas av psykisk ohälsa genom sitt arbete. Detta enligt en rapport från Försäkringskassan. "Som präst förväntas du aldrig vara ledig. Det är en kulturfråga, där du som präst förväntas vara nåbar även när du är ledig", säger Vibeke Hammarström, kanslichef på Kyrkans akademikerförbund.

Men just det, att aldrig vara riktigt ledig, gäller många. Även om det, av kulturella skäl, nog känns på gränsen till det orimliga för en präst att be en sökande eller sörjande återkomma på kontorstid. En präst är kanske aldrig riktigt ledig. Dessutom anser de väl att den riktige arbetsgivaren ständigt sitter på axeln...

Men, är det verkligen bara bristen på ledighet som skapar psykisk ohälsa? Hur stressande måste det inte vara att söndag ut och söndag in predika i nästan tomma lokaler? Alla lokaler är inte nästan tomma, men många är det. Hur hopplöst måste det inte kännas att människor struntar i det där med kyrka och religion - hur hopplöst måste detta inte kännas för en präst som rimligen anser att relationen till Gud är det största som finns? Att se oss andra, som då och då besöker kyrkor, göra det i samband med att det är en bra konsert eller för att ta del av arkitekturen eller för att helt enkelt utnyttja lokalen för att få en stunds vila i tystnad utan präst och predikan - och utan att ens fundera på Svenska kyrkans budskap...

Själv vet jag hur det var att åka ut i landet för att tala under mina första år som språkrör - oron, som nästan skapade ångest, för att ingen, eller bara ett fåtal, skulle komma. En resa med tåg på över tjugo timmar för att mötas av en nästan helt tom lokal, för att sedan sätta sig på tåget hem igen - ingen höjdare. Det gick över, men så kunde det faktiskt vara de första åren som språkrör för Miljöpartiet. Jag tänkte på det när jag kikade in i en kyrka i samband med en söndagspredikan och såg att det längst fram satt tre äldre damer, i övrigt tomt. Prästen dundrade om synd, och de tre äldre damerna sågs huka i bänkarna. Kanske har det blivit bättre. Det finns bra präster, det finns kyrkor som är välbesökta, så är det. Men det finns också de som ekar tomma, och där de få som kommer blir allt äldre. Församlingar slås ihop, predikningarna roterar mellan de hopslagna församlingarnas kyrkor, Svenska kyrkans medlemsantal minskar tros alla löften som i dess lokaler ges.

Måste inte detta - att så få faktiskt lyssnar på det som för en präst, som tar sitt uppdrag på allvar, vill förmedla - kännas enerverande, stressande?  Jag menar, det är ju inte bara bilförsäljning det handlar om, eller att försöka få någon att gilla ett politiskt budskap.

Blir det inte enerverande att veta att de flesta som artigt mumlar med i trosbekännelsen, under t ex julottan, inte tror på det man mumlar om...?

Svenska kyrkans tidning - som numera återgått till att heta Kyrkans Tidning efter perioden då man poppade upp sig och kallade sig Kt, som kanske lät lite mindre kyrkligt när man uttalade det - skriver på ledarplats att det "behövs bättre gränsdragningar mellan arbete och fritid" för att minska den psykiska ohälsan. Så kanske det är, men å andra sidan riskerar man inte då göra medmänniskor besvikna? Och kan en präst, som dessutom bryr sig om människor, leva upp till idén om reglerad arbetstid? Ser inte många präster det som ett kall, snarare än ett jobb? Eller?

En fundering som framförs i ledaren är om "svenska präster talar mer i sina predikningar om vad människan kan och bör göra och allt mindre om vad Gud har gjort för oss... Nåden gäller rimligt också präster och kan handla om rätten att sätta gränser för att inte själv gå sönder". Och så rekommenderas att överlämna det man "inte räcker till för till Gud i bön". Genom den åtgärden kan säkert Kyrkans akademikerförbund driva igenom krav på reglerad arbetstid för alla präster.

Stackars den där guden, mycket skall läggas på dess axlar, reglerad arbetstid lär den inte ha. Lider den månde av psykisk ohälsa? I så fall fullt förståeligt. Om den nu skulle finnas, stackarn.