Carl Bildt är nöjd och glad

Ny MP-klädsel?

Carl Bildt kan fästa två nya skalper i sitt bälte: Peter Erikssons och Maria Wetterstrands. Det är inte undra på att han är nöjd och glad. 

Frågan är hur språkrören fått med sig partistyrelse och riksdagsgrupp. Har de blivit förda bakom ljuset, eller har de helt tappat kompassen?

Den proposition som MP, tillsammans med S, ställt sig bakom innebär att antalet svenska soldater ökar med 100 redan nästa år.

Idag finns det 500 soldater i truppen, allt som allt, inklusive de som i omgångar är hemma på semester. Men nu gäller att det skall vara 500 soldater på plats i Afghanistan hela tiden, vilket innebär att truppen måste öka med 20 procent, skriver SvD.

Man passar också på att leka Orwell genom att numera döpa om soldaterna till fredssoldater. Man anammar därmed en gammal klassisk Sovjetisk tradition.

Man anammar också en klassisk socialdemokratisk retorik: avveckling med förnuft kallades det inför folkomröstningen om kärnkraft: det innebar löfte om avveckling, men först en utbyggnad. Nu säger man sig tagit beslut om nedrustning, men först blir det en upprustning. Kostnaderna för denna ytterligare upprustning uppgår nästa år till 419 miljoner kronor.

Fråga är, som sagt, hur MP:s riksdagsgrupp och partistyrelse fått sig uppgörelsen serverad. Jag kan inte tänka mig att det gått hederligt till. Och har det gjort det: desto värre ideologisk kollaps för partiet.

Myterna om de goda verkningarna av den militära närvaron i Afghanistan är skrämmande. Bilden är i själva verket så här:

• Opinionsundersökningar är inte alls så positiva som har påståtts i medierna. Tvärtom. I stora regioner uppfattar bara 1 procent av de tillfrågade att de utländska trupperna är i Afghanistan för att utveckla landet! En majoritet anser att den utländska koalitionsstyrkan vill ”förstöra Afghanistan”, hyser allmänna ”våldstendenser”, ” vill krossa islam” eller helt enkelt ”ockupera Afghanistan”. Detta erkänns nu till och med i svensk media.

• Den militära propagandamaskinen ger alltid bilden av framgång, lögnen är krigets, och därmed militärens, syskon.  Verkligheten är denna: Antalet attacker mot de utländska styrkorna ökade till 21.000  under förra året, vilket är 75 procent fler än året innan. Ökning även 2010.

• Enligt den afghanska regeringen är bara 9 av 364 distrikt "säkra områden". Efter snart tio års krig!

• Militära invasionsstyrkor blir sällan eller aldrig älskade, tvärtom blir den utländska närvaron i sig den primära drivkraften för motståndet, såväl militärt som ideologiskt. En gammal sanning som nu Wilhelm Agrell påpekar offentligt. Ni som följt den här bloggen vet att jag tjatat om detta i många år. Kriget är kontraproduktivt. Nu dör soldater och civila som en följd av politikers prestige. 

Igår kunde Carl Bildt också glad i hågen konstatera, det vi är många som redan konstaterat: Erikssons och Sahlins försök att utmåla övergången för svensk trupp från formellt "stridande" till så kallad "stödjande" funktion är en ren bluff som den presenterats. "Stödjande" innebär att svensk militär "stöder" regeringsstyrkor i strid. Vokabulären känns igen sedan Vietnamkriget.

Krigets retorik har tagit över också svensk inrikespolitik. Att det gröna partiet skulle spela med i detta känns alldeles förskräckligt. Spåkrören lär väl nu hoppas på att människor engagerar sig mer i den nya fånserien Ladies från Östermalm än i frågan om hur politiker hanterar frågan om Afghanistan.

Mer om Afghanistan:

1. Tio punkter att fundera kring.
2. Soldater dör för att rädda ansiktet på politiker.
3. Militären som professionell lögnare.
4. Drönare som skapar terrorister.