Poker med bara lankor

Fredrik Reinfeldt har träffat Barack Obama för att tala om klimatfrågan. Det gick trögt. Lika trögt som det går inom EU, där ledarna allt mer tappat intresset.

Inget annat var att vänta. Man är nämligen fast i en dogm: vi kan bara genomföra sådana klimatåtgärder som inte rubbar tillväxten och som inte håller tillbaka konsumtionen.

Istället för beslut och åtgärder spelar man därför poker, håller på sina kort, bluffar för att se vad andra gör, ber till högre makter om att det sista kortet skall ge en oslagbar hand.

Tittar vi realistiskt på det så sitter vi med lankor allihop. Och vad värre: ju sämre korten blir desto mer jublar medierna över att "ekonomin vänder", "tillväxten kommer igång" - och snart jublar man över att "julhandeln slår nya rekord". Deras synapser är dåligt utvecklade - skrev om det här.

Jag undrar varför inte världens ledare diskuterade frågan för tjugo år sedan. Redan då stod det klart vad som var på gång. Nu kommer vi inte att klara det lågt ställda mål, som den politiska världen beslutat om: temperaturen får höjas högst 2 grader.

Det finns inga politiska beslut som tyder på att målet skall uppnås. Inte ett enda. Varför låtsas man som något annat? Snart kommer man att ändra målsättningen från högst 2 grader till högst 2-3 grader - med motivet att "det visade sig att situationen var värre än vi visste, och vi har ännu inte fått åtgärderna på plats trots betydande ansträngningar".

När miljöministrar och statschefer med bekymmerrynkor uttalar att de gjort betydande ansträngningar och tagit viktiga beslut är det, med förlov sagt, rent skitprat.

Beslut och åtgärder har nämligen alltid underställts dogmen om evig tillväxt. Konsumtionstillväxten är helig.

• Det är, för att dra ut konsekvenserna, viktigare att McDonald pytsar ut nya engångsleksaker varje vecka i HappyMeal, än att minska riskerna för översvämningar i Bangladesh.
  
• Det är, för att dra ut en liknande konsekvens, viktigare att vi kan köpa och slänga kläder i allt snabbare takt än att förhindra att djur och växter utrotas.
• Det är, för att ta till något riktigt känsligt, viktigare att Timell och Co får oss att köpa nya kök än att vi försöker vara nöjda med de vi har.
  

Världens blogg hänvisar förresten till en artikel i Los Angeles Times. Rubrik: Var ska jag ta vägen? Och det är just det som saken handlar om. Var ska klimatflyktingarna ta vägen? 10 miljoner har redan tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringar.

Men vi, här i den materiellt övergödda delen av världen vi vet var vi ska ta vägen: Till den fyra fotbollsplaner stora köpladan i Ullared. Det ger jobb och tillväxt. Halleluja.

PS - med sorg i hjärtat...
Med politisk sorg i hjärtat blir jag allt mer övertygad om att det just nu är bättre för den globala klimatpolitiken att Fredrik Reinfeldt är svensk statsminister än om Mona Sahlin vore det. Reinfeldt tycks vara övertygad om klimatfrågans dignitet - kallas Klimattalibanen av sina EU-kollegor - och jag tror honom när han ger starkt intryck av att inse klimatfrågans vikt: "Vi måste hitta den positiva energin hos alla politiska ledare som vill något, få dem att sluta att gömma sina åtaganden och få dem att kliva fram", sade Reinfeldt efter mötet med Obama. Han inser att det inte är rimligt att spela poker längre.

Det är trist att Reinfeldt accepterat en så ohyggligt svag miljöminister, från ett parti som varit en främmande fågel i Europa. (Man försökte en gång komma med i European Greens med platsade givetvis inte.)

Risken att Sahlin ägnat ett svenskt ordförandeskap i EU till jobbfrågan istället för klimatfrågan är överväldigande. Klimatet verkar vara ett vitt ark för Socialdemokraterna. Kanske hade jag ändå rätt när jag under Göran Perssons tid hävdade att han var den ende i den socialdemokratiska partitoppen som hade intresse för miljöfrågorna. Begreppet "Grönt folkhem" var hans, inte Socialdemokraternas.