Ska man skratta eller gråta?

Jag ser bilder från mötet mellan George W Bush och Fredrik J Reinfeldt. De har talat om global uppvärmning. Det är som att låta hörselskadade analfabeter analysera Shakespeares texter.

Och när Fredrik Reinfeldt stolt beskriver de svenska energiskatterna - som Miljöpartiet de Gröna under hårda budgetförhandlingar tvingat sosseregeringen att införa - så blir det bara för mycket. Amerikanska politiker talar beundrade om Reinfeldts miljöengagemang... Men moderaterna har röstat emot varenda en av dessa skatter, trots att varenda krona i ökade miljöskatter kompenserats med lika mycket sänkt skatt på arbete.

När ska Reinfeldt be om ursäkt för att han och hans parti hånat, förlöjligat och med alla medel försökt förhindra den gröna skatteväxling vars innehåll han nu stoltserar med?

Efter ursäkten är det bara att ta sig an det faktum att miljöfrågor på intet sätt står emot konservatismen. Det var de konservativa som värnade natur och miljö en gång i tiden, medan socialister såg varenda bolmande skorsten och varenda nytt avgasrör som en framgång.

Jag vill vara en god människa som är tacksam för att herrar Bush och Reinfeldt nu, efter mer än tjugo års debatt, kan uttala orden 'global uppvärmning" utan att staka sig. Men, sorry, jag klarar inte av det. Jag blir bara förbannad över att makten - den politiska, den ekonomiska, den fackliga - gång på gång förnekat, förlöjligat och försenat allt det som kunnat åtgärda problemen för länge sedan. Så har det varit med vindkraft, solceller, ekologiskt jordbruk, katalytisk avgasrening, klorfritt papper, återvinning, miljöbränslen, KRAV-mat... I fråga efter fråga har De gröna fått rätt, men trögheten hos makthavande partier har försenat det som borde göras för länge sedan. Deras ryggmärgsreflex att säga Nej har kostat Sverige pengar, miljö och konkurensfördelar.