Besök med nostalgi och ångest för att Centern blir Magdas tilltungg

Besök häromdagen. Det blir så ibland. Att ännu varande och före detta miljöpartister hälsar på. Extra roligt när de kommer i klump, så att säga. 

Blir en del nostalgiskt prat, en del minnen hitan och ditan, en del om det som sker nu och en del som skulle kunna ske i framtiden. En del är besvikna, andra ännu lite hoppfulla, en del vet inte riktigt vad de ska rösta på om ett halvår, andra suckar på temat "minst dåligt" och en del vill bilda nytt parti. En del är positivt överraskade av att Daniel Helldén internt tycks vara en radikal herre, en del är mycket nöjda över partiets förslag för fler elbilar som fler har råd med, andra suckar och pekar på att också det är ohållbart med tanke på hela det metallflöde med gruvor och allt som måste till. 

Alla tycks vara förbannade på Tidöpartierna, tvivlande på sossarna och oroliga för att Centerns ekonomiska politik kommer att väga tungt när Magdalena Andersson ska bilda en rödgrön regering. Om hon nu tänker göra det med tanke på hur mycket lättare det vore att bilda regering med moderaterna, kanske med Centern som tilltugg. 

Livet går vidare, bomberna faller, debatterna i teve tycks bli dummare och dummare men snart är det vår.  

Norges utrikesminister ger raka svar i 30 minuter

Se och njut av 30 minuter! 

Varför kan ingen enda ledande svensk politiker vara så tydlig, så rak, så redigt analyserande. Inga undanglidande floskler. 

Jakt på lodjur

Så har då jakten på lodjur varit igång ett tag. Med överklagan och inhibering och... Så jag håller koll på stenen. Lodjurstenen. Den finns precis vid tomtgränsen. 

På den satt ett lodjur och tittade på mig när jag räfsade i trädgården. 

Jakt på lodjur. Ett fullständigt bisarr jakt.

Jag har svårt att fatta hur det kan uppstå så stor glädje att skjuta ett lodjur. En sån eufori, som med stolthet, visas upp i filmen nedan. 

Men det är klart, varför skulle jag kunna fatta allt?

Det mest bisarra är hur de som skjuter upplever sig som modiga, som duktiga. Hur modigt och duktigt kan det vara att stå bakom ett gevär och skjuta ett djur som inte har ett gevär att försvara sig med? Jag fattar inte. Men, som sagt, alla kan inte fatta allt.

Den som lyssnar noga hör hur lodjuret i trädet flämtar, katter gör det när de är stressade. De härsar. Kanske finns det sådana som tycker att det är häftigt att stressa fram det där flämtandet. Jag förstår inte.

Som sagt, alla kan inte fatta allt. 

Men det handlar väl om makt, att med ett gevär sikta på någon som ska dö. Och lagligt är det ju, till skillnad från att skjuta en människa. Det är inte så att lodjur skjuts för köttets skull, för att ge människor mat. Vilket är fallet med hjort, rådjur och älg. Så det kan jag förstå. Och vildsvin.

En del tror att vi som bor på landet i princip hatar rovdjur. Så är det inte. Det är en föreställning. Många av oss som bor på landet har valt det därför att det är... landet. Med skogar, fält och djur. Även rovdjur.

Antingen ser oss som gäster i djurens hem. Eller också ser vi djuren som inkräktare i vårt hem. Vårt. Allt är vårt. Människan är härskare som med stolthet och glädje kan skjuta ett lodjur som inte kan försvara sig, som sitter där och härskar av stress. Pang. Död. Eller i vart fall skadeskjuten. Så duktigt, så modigt, så roligt. Och jag fattar inte ett skit...

Flera hundra utländska jägare är dessutom inbjudna till denna troféjakt. 

Här kan du se en snutt om det jag inte fattar:

Smäller på söndag

 Sitter och äter sen frukost, Lena och jag läser tidningar och småpratar om det vi läser, plötsligt muttrar jag "på söndag smäller det" och Lena frågar "vad ska Trump hitta på då?" Smällen jag tänkte på var kvartsfinalen i svenska cupen i fotboll. Hammarby - Djurgården. 

Apropå smällar:

 

 

DN är lite pigga på kärnvapen. Att öppna upp för kärnvapen beskrivs som "intellektuell rörlighet". DN:s ledarsida vill att Sverige ingår en kärnvapenallians med Emanuel Macron. Han har ju erbjudit det.

Det gäller, enligt DN, att skynda på för snart kan Marine Le Pen var president och hon skulle nog inte vara lika generös... 

 

Så det bästa vore om hon liksom redan sitta fast i avtalet.

DN ser tydligen inga problem med att Sverige skulle samverka med extremhöger i Frankrike om kärnvapen. Det kan förstås beskrivas som intellektuell rörlighet. Eller snarare intellektuell rörighet. 

 

Får vi inte kärnvapen med Frankrike så ökar incitamenten för egna kärnvapen, meddelar DN lättsamt.

 

Kärnvapen normaliseras i den svenska debatten. Steg för steg. Till och med Miljöpartiets ledamot i riksdagens försvarsutskott har berikats med intellektuell rörlighet och anser att det är bra att Sverige skall samarbeta i kärnvapenövningar inom Nato. Något partiet sa nej till före valet. Är rörligheten intellektuell?

Hade någon vid Miljöpartiets bildande hävdat att det vore bra att delta i kärnvapenövningar så hade snarast uteslutning varit aktuell. Det hade brutit mot hela den gröna grundidén. Och ändå levde vi mitt i det kalla kriget, men kärnvapenhot och allt. Men någon polka blev det inte i alla fall. Tankarna räckte längre än så.

Men nu råder det sluttande planets logik. Och alla ska med... Vi får hoppas att den smällen inte inträffar på söndag.

Om SD, hijab och Kjöller

Det är inte varje dag, vecka eller ens år jag citerar Hanna Kjöller som skriver i SvD som kolumnist. Nu är det dags... 

"För ett par veckor tyckte jag mig höra ett radioinslag där sverigedemokraten Jessica Stegrud lanserade en idé om att minska personalstyrkan inom vård, skola, omsorg och bibliotek med sisådär tio procent. Sa hon verkligen det? Ett par dagar senare försöker jag utan framgång att leta mig tillbaka till inslaget. Så jag skriver till SD:s presstjänst för att fråga om jag verkligen hörde rätt. Och får bekräftat, att jo, det gjorde jag.

Det är naturligtvis inte som en neddragning förslaget presenteras. Utan som ”ett slöjförbud (även hijab) för anställda inom all offentlig (skattefinansierad) verksamhet”, som det står i svaret från SD. Inom den högspecialiserade sjukhusvården arbetar jag med flera av de kvinnor som enligt SD inte bör vara där. De hittas bland städare, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Säkert också bland anställda på lönekontor, it-support, HR, ekonomiavdelning och alla andra verksamheter som jag inte kommer i kontakt med mer än telefonledes. Men även där är alltså sjalen, enligt SD, så störande att de inte kan vara anställda. Eller i alla fall bli anställda

För svaret från SD är kort och rymmer inget svar om huruvida förbudet bara skulle gälla vid nyanställningar eller om även redan anställda skulle rensas bort. Inte heller finns någon beräkning av vad det i så fall skulle kosta i utköp, eftersom val av huvudbonad inte utgör skäl för uppsägning. Jag saknar även analysen av hur många nuvarande och blivande anställda som man bedömer att regioner och kommuner kommer att förlora, alternativt inte kommer att kunna rekrytera.

Låt mig påminna om att vi alltså inte pratar om niqab eller burka, heltäckande plagg där man inte ser ansiktet, och som på sjukhus skulle vara en omöjlig klädsel såväl ur ett hygienperspektiv som den begränsning till kontakt som ett täckt ansikte innebär. Religiös klädsel, rånarluva eller mc-hjälm spelar ingen roll. I skolan, liksom på bibliotek och inom vård och omsorg, finns ett osvikligt värde av att se människors ansikten.

Den diskussion om långärmat inom vården som blossade upp för något decennium sedan är numera stendöd. Eftersom man måste kunna tvätta och sprita sina händer långt upp på armarna, och undvika att flytta över bakterier från en patient till en annan vid omvårdnad, är det en icke-fråga. Alla jobbar i kortärmat. Även läkarna som tidigare utmärkte sig genom sina vita, långärmade rockar.

En kirurgbekant berättade att de hårt knutna hijaberna, där allt hår samlats innanför sjalen, vållade debatt när de först dök upp på sjukhuset. Ohygieniskt, var beskedet, ända tills man kom på att även infödda lintottar tvingades packa in håret på operationssalarna. Och om det gjordes av hygienskäl, hur kunde det då vara ohygieniskt om samma sak gjordes av religiösa eller kulturella skäl. Så man fick backa.

En välvillig tolkning av SD:s förbudsidé skulle kunna vara att man värnar kvinnornas självständighet. Att man ser hijaben som ett uttryck för ett patriarkalt förtryck och att man vill hjälpa till att ”frigöra” kvinnorna. Då kan de inte ha träffat så värst många av de stolta, starka, självständiga och högutbildade kvinnor som jag jobbar med.

Dessutom framstår det som tämligen magstarkt att det parti som har lägst andel högutbildade, både bland riksdagsledamöter och väljare, ska förklara för kvinnor som tragglat sig igenom en av Sveriges mest prestigefyllda utbildningar att de trots sina många utbildningsår inte begriper sitt eget bästa.

Och hur ska man förresten göra med intagningen till läkarprogrammet och utbildningar till psykolog, fysioterapeut, dietist, kurator, ekonom, jurist, civilingenjör, HR och tja, alla andra utbildningar som kan ligga till grund för en tjänst inom offentlig sektor? Ska man förbjuda sjaletten redan där? Om inte, hur smart är det att lägga ett par miljoner av skattebetalarnas pengar på att utbilda en läkare för att sedan förvägra samma skattebetalare att skörda frukterna av sin investering?

Bland läkare med specialistkompetens är 37 procent födda utanför Sverige. På tandläkarprogrammet uppgår andelen med utländsk bakgrund till 57 procent. Alla är förvisso inte kvinnor, och alla bär inte sjal. Men tillräckligt många för att definiera SD:s idé om ett slöjförbud som ett samhällsekonomiskt självskadebeteende.

Kanske tänker SD att ett förbud leder till att anställda bara säger okej och tar av sjaletten. Dream on, säger jag. Förbud mot nagellack, smycken, armbandsur och långärmat köper vi alla eftersom det kan motiveras ur ett verksamhetsperspektiv. Men ett emotionellt grundat förbud mot hijab signalerar krav på underkastelse.

Lika lite som andra anställda skulle svälja ett krav på att jobba topless, tror jag att mina hårdöljande kollegor skulle acceptera att ta av sig något på befallning. Snarare skulle de leta efter nya jobb hos privata arbetsgivare som kan tänkas lägga större vikt vid vad en sökande har i huvudet – än på huvudet.

Så grattis digitala vårdgivare i guldgrävarbranschen! Ni som snarare än att hjälpa sjuka, kapitaliserar på människors hälsoångest och obehagsintolerans. Ni som sannolikt genererar mer ohälsa än hälsa genom att medikalisera skavanker, skörhet och övergående infektioner. Ni som hellre strävar mot maximal kundtillfredsställelse än värnar och högtidlighåller principen om vård efter behov. Ni som gräver stora hål i regionernas sjukvårdsbudgetar genom kryphålskreativa affärsupplägg som tvingar regionerna att betala för överflödsvård av unga storstadsbor.

Om sverigedemokrater får som de vill, kan både ni och era aktieägare glädjas åt hur många medarbetare ni kan rekrytera ur den personalpool där det framöver kommer att simma massvis av superspecialister för er att bara håva in. Alltmedan sjukhusen dräneras på kompetenta medarbetare."

Min gamle trätobroder Thomas

Året var 2010

Och nu.

Thomas Idergard. Vi satt många år tillsammans i SVT:s Nyhetspanel som ingick på fredagar i Gomorron Sverige. Det var roligt. Thomas var smått galen, tyckte jag. Men trevlig. Ofta nya kläder, svepande uttalande om att miljö och klimat inte var så viktigt, flyg och far så mycket du vill, kör hårt. Han var moderat, före detta ordförande i ungdomsförbundet. 

Vi satt ofta kvar, tillsammans med den tredje panelisten, Ursual Berge och pratade efter tevesändningen. Han var högerytter, hon var vänsterinner.

Vi pratade om politik, krig och fred och... allt mer om religion. Trevligt, lyssnande och ofta spännande. Kul att gilla någon med så motsatt uppfattning.

Thomas är nu präst i katolska kyrkan. Jag läser ibland de predikningar han lägger ut på sociala medier - jag tycker mig inse att han gått från ytterlighet till ytterlighet. Hans predikningar tycks mig teoretiska och ibland obegripliga - Thomas som knappast var auktoritetstroende tycks nu så troende på hur kyrkan tolkar orden i Bibeln så det känns helt obegripligt för en sån icke-troende som jag. 

Han ogillar att Svenska Kyrkan "är politisk", betonar att Bibeln inte är ett partiprogram och att det inte är givet att skriften menar att vi ska ha det, som i debatten, kallas generös flyktingmottagning. Det är så jag tolkar min gamle trätobroder. Han deltar i poddar som jag undrar om i vart fall förre påven (Franciskus) uppskattat. Men vad vet jag om det...

Jag har alltid varit intresserad av religion, hade högsta betyg i det ämnet då jag gick ut gymnasiet. Med stora undrande ögon studerade jag mer än vad läraren krävde och blev allt mer förvånad över hur människor kan tro på en det ena än det andra. Och hur man kan ägna petimätertolkningar av skrifter som vore det någon guds ord. Är lika förvånad idag. 

Min uppfattning är att religioner skapar mer elände än reda som verktyg för makthavare av alla de sorter. Och nog ryms hyckleri i alltihopa, och rädsla, och maktbegär, och dumhet, och vansinne, och idéer som leder till ett rent helvete på jorden.

De som fällde atombomberna fick kyrkans välsignelse innan flygningen.

Suffragetter och kvinnodag - och nu då?

Internationella kvinnodagen. Den 8 mars. En dag att minnas demokratins framväxt. 

Avgörande för demokratins framgång var kvinnors kamp för rösträtt. Även våldsam kamp. Den utspelade sig inte minst i England för drygt 100 år sedan. Likvärdig rösträtt infördes där först år 1928. För bara fyra generationer sedan. Ett extra tack till suffragetterna. 

FÖR "GAPIGA"
I Sverige tog kvinnorörelsens ledande avstånd från suffragetterna. Man ansåg att dessa var gapiga och förfärliga. En av de få som försvarade dem var Elin Wägner, som kom att skriva romanen Pennskaftet. Den handlar om kvinnors, och en del mäns, kamp för allmän rösträtt.

Den svenska debatten var inte lätt. Kyrkan hade makt. Kyrkoherde Henrik Ringius var en av dem som formulerade en allmän uppfattning. Han skrev i ett debattinlägg: ”Kvinnor som engagerar sig i rösträttskvinnornas sak riskerar att bli ett mänskligt neutrum, som varken kan fylla kvinnors eller mäns uppgift i skapelsen.”

Ringius var inte ensam. Från predikostolar över snart sagt hela landet predikades samma budskap.

NEUTRUM
Kvinnor som tog kampen för jämlikhet beskrevs som neutrum, en tanke som utvecklades i en av den tidens stora boksuccéer, Det tredje könet av Ernst von Wolzogen. Han skrev om dessa kvinnor:

”Dessa urvattnade manliga själar i smaklösa kvinnohöljen, vilka satt en omotiverad stolthet i att ha dödat kvinnans längtan inom sig och vilka försumma sina plikter mot naturen genom att svärma för att grundlägga åt sig rättigheter inom samhället. Arma själar i skärselden, för vilka ingen bedjer… Sådant är detta tredje kön…”

Hjalmar Söderberg var inte bättre han. I sin bok Hjärtats oro meddelar han inte bara att kvinnor som ville ha rösträtt var fula utan också att de var ”som små barn när det gäller politik”. Själv hade han aldrig träffat någon kvinnlig kvinna som brytt sig om rösträtt...

ETT OTING
I tidskriften Strix, som var ett veckoblad där många ur den tidens kulturetablissemang skrev, kunde man läsa hur Albert Engström ansåg att kvinnor som engagerade sig politiskt var ”ett oting som bör klippa sitt hår och tala i bas.”

Kyrkan, kulturfolket… Politiskt då? Många är de liberaler och socialister som gärna vill ta åt sig äran för att Sverige fick kvinnlig rösträtt. Men svenska liberaler och socialister var sega. 

Sverige var sist i Norden att införa kvinnlig rösträtt.

HINKE
På Socialdemokraternas kongress år 1905 avslogs, med stöd av Hjalmar Branting, kravet på kvinnlig rösträtt med 96 mot 66. Frågan om kvinnlig rösträtt fick inte stå i vägen för annat – männens rättigheter nämligen. Ungsocialisterna blev förbannade, den mest framträdande (Hinke Bergegren) uteslöts så småningom ur partiet.

ÄVEN LIBERALER DARRADE
Även liberalerna darrade på manschetten. När den liberale statsministern Karl Staaf år 1905 fick motta en petition med 130 underskrifter av välkända kulturpersonligheter – bland andra Selma Lagerlöf – så svarade han med att frågan inte var mogen. 

Skulle man nu dra med sig kvinnorna så skulle det hota en rösträttsreform för ”ansvariga medborgare”.

År 1909 ramlade det ut ett riksdagsbeslut om allmän rösträtt för just dessa. Med ”ansvarsfulla medborgare” menades de som inte var fattiga, värnpliktsvägrare eller kvinnor.

Men, till slut, år 1921 fick också kvinnor rösta i val till riksdagen. 

Socialbidragstagare, främst ensamstående mödrar, fick vänta ända till 1945. Romer till 1959.

ALLMÄN OCH LIKA
1989 fick även "psykiskt handikappade och utvecklingsstörda” rösträtt. Det var då, först då, vi fick lika och allmän rösträtt i Sverige. När det offentliga Sverige för några år sedan firade hundra år av "allmän och lika rösträtt" ljög man.

Nu har vi det som kallas politisk demokrati. Den omsluts allt mer av en växande icke-demokrati inom ekonomin.

Suffragetterna gjorde ett grovjobb för demokratin. Ett sådant uppdrag väntar också i idag. När demokratin är under attack. När den nya tidens klaner - med gigantisk rikedom  - växer fram i den sentida globaliserade kapitalismen famn. 

Behöver vi inte en ny tids suffragetter? Är inte "våra politiker" alltför rädda att tala klartext? Sitter inte också riksdagen på det sluttande planet?

Ett jävla tjat... och lite till

 

Världen tycks galen... Militariseringen sprider sig, plötsligt finns kärnvapen på den svenska debatten medan diplomater och fredsförhandlare är arbetslösa. Vi sitter på ett sluttande plan och måste börja tänka längre istället för att lalla med. Vi behöver ett jävla tjat om fred.

 

Bokens titel kom till när jag hörde två äldre män med alltmer upprörda och höga röster på ett tåg diskuterande krig och fred, kärnvapen och krigskultur. Den ena blev till slut ilsken på den andre och utropade upprört: "Ja, men, det var ett jävla tjat om fred...".

 

Boken ges ut av Verbal förlag:

OCH SÅ LITE AV FÖLJDERNA AV ETT KRIG:
Strandsatt. Ordet har jag hört till förbannelse, de senaste dagarna. Vuxna människor - inte minst unga vuxna- intervjuas på temat "strandsatt". Inte utan mat eller tak över huvudet, men semestern har drabbats av följderna av krig. En föga trevlig upplevelse förstås. Men strandsatta? Är inte det ett lite väl tilltaget ord för de som valt att dra till Dubai på februarilovet? Ingen kan ju - eller? - varit ovetande om att uppladdningen för krig varit på gång. Är jag orättvis nu? Kanske, men det kan inte hjälpas...

Hur som helst kan det ju vara nyttigt att förstå vad krig kan innebära. En del lever i det, dagligen. De är liksom strandsatta på allvar. 

Arbetstid...

"Så har då frågan om sänkt arbetstid dykt upp igen. Det är ju snart val. Miljöpartiet var först ute den här gången, tätt följd av Vänsterpartiet. Hur hårt tryck vågar de sätta på en potentiell socialdemokratisk statsminister som – det är min övertygelse – hellre gör upp med Moderaterna? Med motivet: ”För Sveriges bästa i oroliga tider …”. Skönt att slippa småpartier dessutom.

Om det nu skulle bli en rödgrön regering så är mitt absoluta råd till Amanda Lind, Daniel Helldén och Nooshi Dadgostar att inte vika ner sig, att inte luras av s-löfte om ännu en utredning. Sådana löften har vi sett i fyrtio år. Alla har haft som outtalat mål att förvirra, fördumma eller till och med förnedra."

Läs hela krönikan här.

Stop running. And look around.

Så kan ett politiskt budskap förpackas. 

Stop running. And look around. Just så. 

Tips till partiledare

 

Tips till språkrör och partiledare inför hösten val: jamsa inte, fjäska inte, var brutalt ärliga på temat "gillar du inte vår politik så rösta på nåt annat".

En journalist påminde mig häromdagen om ett telefonväkteri på temat "du var en jävel på att svara rakt" som språkrör. Apropå några partiledarinterjuer som nyss sänts i SVT.

Han länkade till en krönika som en journalist på Sveriges Radio skrivit. 

Utdrag ur krönikan: 

"För många år sedan var programledare i Sveriges Radio och hade partiledarna i studion i telefonväkterier.

Ingen som ringde till programmen ville diskutera politik, alltså vilket samhälle vi ska ha. Alla ville bara höra vad partiledaren hade att erbjuda just dem.

Inte blev det bättre av att partiledarna i de flesta fall bjöd över varandra. Ivriga att tala om att politiken faktiskt råkade vara utformad så att livet skulle bli bättre just för den som ringde.

Värst på den punkten var vänsterledaren Gudrun Schyman och kristdemokraternas Alf Svensson, tyckte jag. De höll med alla. Alla fick de svar de ville ha. Som försäljare på marknaden. Kunden har alltid rätt.

Göran Persson höll förstås inte med alla. Han bet ifrån ibland när de som ringde kläckte ur sig alltför uppenbara dumheter. Men mest stack Birger Schlaug (MP) ut.

Han fick två frågor på raken och gav precis de svar som de som ringde INTE ville ha. Först var det en från Linköping som jobbade med JAS-projektet.

- Det ska läggas ner snarast. Vi får försöka hitta andra jobb till dig och dina arbetskamrater.

Sedan var det en man som drev ett litet åkeri.

- Vägtransporterna ska bort! Vi ska höja bensinskatten och på andra sätt se till att gå över till järnväg istället.

Schlaug försökte inte alls linda in sitt tuffa budskap. Inget socker i botten. Jag kunde inte låta bli att skratta där i studion, jag hoppas att inte lyssnarna hörde det.

Men det här var bara så totalt annorlunda mot de andra. Han sa helt enkelt sin mening. De som lyssnade fick gilla det, eller låta bli. Tyvärr blir nog sådana politiker alltmer sällsynta.

Hur man säljer in ett budskap blir allt viktigare. Det ligger faktiskt något i att de nya Moderaterna mer liknar en pr-byrå än ett parti.

Partisekreteraren Per Schlingmann har sin bakgrund i reklambranschen och vet att nästan allting går att sälja med, om inte mördande, så i alla fall skicklig reklam. Hans pr-byrå skapade ju Ipren-mannen.

Så har Schlingmann nu också lyckats lansera hårdför högerpolitik, som slår mot sjuka och arbetslösa - som arbetarpolitik. Det är fjärran från den rakt -på- sak-attityd som Birger Schlaug bjöd på.

Men det vore kul att höra lite mer sånt klarspråk från politikerna..."

Slut på krönikan. Skriven som krönika i Folkbladet för ett antal år sedan.

Dessutom tror jag att det är bra mycket roligare... Så tips till partiledare och språkrör: Säg som det är, tro inte att det är ett företag som ska ta marknadsandelar som ni företräder. Några av intervjuerna som nu skett i 30 minuter (SVT) är inte bra. Glöm inte att det finns korta svar på frågor också; Ja eller Nej.

Hela krönikan här:

 https://www.folkbladet.se/debatt/norrkoping/artikel/tala-klarsprak-som-schlaug/reg77ewj

Fallvarning

Med anledning av halt väglag och Liberalernas läge:

Från Sveriges Radio.

Från SvD:s text om halt väglag.

I otakt...

Jag frågade AI vad min kommande självbiografi skulle kunna ha för titel. Förslaget var: ”I otakt med tiden”. 

Suck.

Våren hörs från källaren

Himlens och vattnets rodnad uppkom genom morgonsolen, inte genom brinnande inferno efter en kärnvapenexplosion. Men politiker av allehanda sorter gör vad de kan för att det sistnämnda ska "råka inträffa".

 

Efter valet i september kommer moderater och socialdemokrater att bilda regering, ett av deras förslag kommer att vara nordiska kärnvapen. Som en pump som pumpar ut allt vad vett och sans heter. Slurp.

 

Våren hörs från källaren. Kanske inte så romantiskt, mer sörplande. 

Det är sugpumpen som i sitt sänkhål - dit vattnet rinner i sina kanaler - meddelar att det är vår. Snön smälter, tjälen lossar, vatten rinner från skogen som inte längre är en riktig skog - den blev utsatt för krigshandling för några år sedan - in i vår källare, pumpas ut genom kanaler byggda på 40-talet och hamnar i diket vid den lilla vägen. Slurp. Så kan våren låta. Det känns tryggt. Pumpen funkar.

Vi bor söder om det som förr varit en skog att vandra i. Marken sluttar kraftigt ner mot en fjärd. Isen smälter sakta därnere, häromveckan var den 30 centimeter tjock, den sjöng. Nu jämrar den sig. Knakar. Vill få uppmärksamhet, tycks det. 

Snart kommer tranorna... Chilin och auberginerna är sådda, snart dags för tomater. I växthuset är spenaten sedan länge sådd, skördas till det är lagom att planera ut tomaterna. Vi ska så mer ruccola än vi brukar, det har blivit den sallad vi gillar mest. 

Vi lever i fred, utan missiler. Det är inte alla förunnat. Ta vara på det. 

Då har det gått så långt att jag alltmer uppfattar Carl Bildt som den som är både den sansade och analytiska nu när Israel och USA påbörjat bombningarna av Iran. Det känns märkligt, men ska erkännas. 

Leder kriget till regimkollaps? Troligen, i vart fall på kort sikt.

Leder det till än mer kaos? Möjligen, gränsande till troligen.

Leder det till storkrig? Risken är stor.

Är Bildts påstående relevant när han säger att Israel drev på så att de amerikanska målsättningarna i de diplomatiska förhandlingarna blev så "maximalistiska" att Iran inte kunde säga ja? 

"Man hade säkert kunnat få ett avtal som var bättre än man fick 2015 men man satte ribban så högt att det blev omöjligt..."

"Sen är det uppenbart att president Trump fått smak för att starta krig efter attacken mot Venezuela..."

"Ett krig med Iran kan stärka Netanyahu inför valet som ska hållas i Israel..."

Sagt av Bildt. Ligger säkert massor i detta. Däremot känns det minst sagt obekvämt att Sveriges statsminister heter Ulf Kristersson för tillfället. 

Många iranier, har jag förstått, ser hellre nästan vad som helst än fortsättning på det förtryck som pågår. Går att förstå förstås. Problemet är väl att vad som helst faktiskt kan bli vad som helst, att allt löper amok. Världen styrs inte av eftertanke, ett naivt konstaterade i brist på bättre. 

Att jag skulle se Carl Bildt som den mest sansade känns obekvämt och egentligen alldeles förfärande.

 

Rysk fisk på EU:s tallrikar.

Alaska pollock

Lax

Under de senaste åren har EU:s import av fisk från Ryssland ökat med 25 procent. Var fjärde torskbit - och varannan Alaska pollock - som serveras inom EU kommer från Ryssland och bidrar till finansieringen av deras krig i Ukraina.  Allt enligt Europaparlamentets fiskeutskott... 

Gas, olja, konstgödsel, timmer och fisk... kan nog inte kallas solidaritet med Ukraina utan mer som delfinansiering av Rysslands krigskassa. 

Ska vi kalla det hyckleri? Förräderi? Eller vanlig snikenhet? 

 

Rörmokaren slog ut Sir Starmer och småfascisterna...

 

De gröna vann fyllnadsvalet i Gorton och Denton i Manchester med bred marginal. Labour övergavs av nästan hälften av sina väljare från 2024, i en valkrets där de brukar ta ett av sina säkraste mandat. 

Så vann hon då. Hanna the plumber. Det gröna partiet slog ut Labour så det sjöng om det. Med rätta. Hon vågade tala i klartext om fördelning och krossade Sir Starmers Labour och det där partiet som hade som tema "vi och dom"...

 

I sitt segertal sa hon bl a: “Instead of working for a nice life, we’re working to line the pockets of billionaires. We’re being bled dry. And I don’t think it’s extreme or radical to think that working hard should get you a nice life”.

 

The Guardian skriver:

"Spencer emphasised community solidarity and said she would call out politicians “who constantly scapegoat and blame our communities for all the problems in society. My Muslim friends and neighbours are just like me – human.”

 

Hör Spencers segertal här: https://youtu.be/KrzLQ294guI?si=oYZaaYcHlyNfXCF7&t=170

Medan sanden rinner...

 

Satt i bastun. Betraktade timglaset. Sanden rann stillsamt, men obevekligt, från den övre behållaren till den undre. Det var varmt. Närmare 95 grader. Björkriset gav ifrån sig något som jag fördomsfullt uppfattade som finsk doft. Kyligt ute, ett tjugotal minusgrader på termometern av märket ABES. 

Så rann den sista sanden ut. Den övre behållaren var tom. Den undre full. Vi kunde utan att betraktas som fega ta oss ut. Tjugo steg till vaken, fem trappsteg ner i vattnet. Det var smärtsamt behagligt. Ungefär som livet självt, tänkte jag.   

Men efter en stund, väl uppkommen ur isvattnet, tänkte jag att det där med smärtsamt var ju förbaskat överdrivet.  

Jag har levt i en god parentes. Föddes 1949. I ett land utan krig. Med mat på bord, rent vatten i kran och utan hat i sociala medier. Med gratis utbildning och skattefinansierad sjukvård. Med rätten att säga vad jag vill, rätten att vara fackligt aktiv, rätten att medverka till bildandet av ett nytt parti. Många rätt är det.     

När jag var, som det heter nuförtiden, ung vuxen var det dessutom lätt att få arbete, välståndet hälldes över oss. Och familjen krävde inte att jag skulle ta över familjeföretaget. Frihet från ärftliga fördelar kan väl det sistnämnda kallas.   

Har med råge fyllt 75 år. Trodde inte att jag skulle få samla på mig så många årsringar. Faktiskt inte. Men hur man än ser på den saken så närmar jag mig deadline. Dessvärre är det nog mycket som närmar sig deadline. Vi har ställt till det så förbannat, vi Homo sapiens.   

Ur förordet till min självbiografi som kommer ut i höst.