.png)
"Låt kriget mala på tills vi vinner". Den åsikten tycks förena Putin och en del i västvärlden, inklusive svenska tyckare, trots att åsikten om vem som ska vinna förstås skiljer sig åt.
Jag anser att båda dessa sidor uttrycker förakt för liv. Och acceptans av att fler och fler blir av med såväl armar och ben som sin mentala hälsa.
En miljon, två miljoner, tre miljoner... de allra flesta sorterade i Excelkolumn för döda och invalidiserade soldater trots att de nyss varit civila pappor, söner, bröder, grannar som levt sina liv.
Fortsätta kriget tills vi vinner... De miljoner som dör och får sina liv förödda har inte vunnit... men skit samma. Fortsätt kriget tills vi "vunnit".
Flödet av soldater till kriget måste hela tiden fortgå för att ersätta de döda och skadade med nya som om människorna vore saker. Som ett löpande band där man kommer in som frisk och åker ut som död. Detta accepteras och uppmuntras. Det totala vanvettet.
VACKRA ORD SOM PARFYM FÖR ATT DÖLJA STANKEN AV RUTTNAT KÖTT
Cynismen är stor när den spirar hos de som sitter bakom skärmar långt från stanken av ruttnat kött, avslitna ben och myllret av likmaskar. Sen må dom sitta i despotens, anfallarens, Kreml eller någonstans i en annan bubbla där vackra ord om "rättvis fred" och "regelbaserad världsordning" fungerar som parfym - antingen cyniskt orealistisk och förljugen eller pinsamt hycklande.
Kriget skulle upphöra om Ryssland lämnade Ukraina, drog hem sina soldater. Men det kommer inte att ske. Så ingen kommer att vinna kriget.
Hycklet når sin höjdpunkt när "vi" som skickar vapen till Ukrainas försvar samtidigt delfinansierar det ryska allt brutalare kriget genom att köpa olja, gas, konstgödsel. "Vi" vill inte tvingas sätta dubbla sockor på fötterna eller äta färre biffstekar. "Vi" finansierar hellre kriget...
"Vi" tycks inte ens skämmas för det.
Fredsrörelsen, inte minst i form av Svenska Freds, krävde redan för många år sedan stopp för detta men just den anklagas av en skara tyckare för att vara putinister... när snarast de som finansierar Putins krig borde anklagas för att vara putinister. Om vi nu ska ägna oss åt sådant.
Godkända "experter" och kommentatorer, också i svenska public service, tycks anse att vi inte ska tala om hyckleriet i vare sig "vårt" eget beteende eller i det som kallas "regelbaserad världsordning".
IN PÅ DET FEMTE ÅRET
Det var nog inte många som trodde att det stora ryska anfallskriget skulle pågå i fyra år. Kreml hade man annekterat utan krig, de flesta på Krim hade varit ointresserade av att vara del av Ukraina så den folkrättsvidriga annekteringen gick fort.
Och västvärlden reagerade förvånansvärt måttligt, även om Sverige - av någon bisarr anledning - skickade några stridsvagnar till Visby ty svenska toppolitiker meddelade att Gotland minsann var hotat eftersom Krim annekterats. Motiveringen var minst sagt krystad och befriad från varje uns av analys men desto mer upphöjd till retorik.
MÅTTLIGT INTRESSE
I sak visade västvärlden måttligt intresse för att försvara Ukraina. Vars regering på den tiden inte var rumsren. Det nazistiska partiet Svoboda hade flera ministerposter och till råga på allt posten som riksåklagare. Vilket förstås utnyttjades av Putin som i sin retorik kunde hävda att Ukraina borde "avnazifieras". Vilket medborgarna i Ukraina själva gjorde i nästkommande val.
Västra och östra Ukraina var, om vi nu ska vara ärliga och inte skriva om historien, mycket olika. Kort sagt: man röstade olika i presidentval, i östra Ukraina var man mer förtrogen med Ryssland, i västra Ukraina mer förtrogna med västvärlden och EU. Konflikter uppstod. Om språk inte minst. Man kan lägga allt möjligt till denna bild, men - och det är centralt - det gav inte Ryssland rätt att skicka in sin förbannat långa orm av stridsvagnar och driva ett allt mer brutalt krig.
.png)
Det är inte att försvara Putins agerade att peka på att USA knappast hade accepterat, under vilken president som helst, att Mexiko ingått i en militärallians med Kina. Det är bara ett realistiskt konstaterande.
Jag anser att det var djupt olyckligt att ge löften om Natomedlemskap åt Ukraina. Med tiden kanske det blivit naturligt med medlemskap, nu var löften bara provocerande. Något som den ryska regimen snarast kunnat använda som argument om Väst som det stora hotet.
Kanske hade Martin Kragh - Rysslandskännare på Utrikespolitiska Institutet - rätt när han i Fokus (2022-03-31) skrev: ”Man kan säga att
Irakkriget 2003 var en slags bekräftelse för Putin. Om du är riktigt ekonomiskt
och militärt mäktig så kan du skapa dina egna regler. Då är du inte bunden av
de folkrättsliga reglerna och kan invadera ett annat land. Men bara om du är en
riktig stormakt.”
MORAL OCH IDEALISM
Det finns idealistisk moral och det finns realism. Geopolitisk säkerhetsanalys bör innefatta också realism. Idealet vore - i vart fall på vissa sätt - att varje land inte bara har rätt utan också skulle kunna agera som om omvärlden inte fanns. Som om maktambitioner, stormakten och kapitalintressen inte existerade. Men så ser världen inte ut. Har nog aldrig gjort. USA har intressesfärer, Kina har det, Ryssland har det. Trist, men så är det.
Det är, för att uttrycka det diplomatiskt, inte helt fel att ta hänsyn till hur världen ser ut, särskilt inte i en tid när drönare kan vara autonoma, kärnvapen står på dagordningen och större nationer styrs av äldre män som med fog beskrivs som despoter respektive clownaktiga psykopater.
Världen är inte vacker. Den är för jävlig. Vilket inte minst de dryga sjuttio procent av Ukrainas befolkning som kan tänka sig avbryta kriget vid nuvarande frontlinjer anser.
Den som agerar som om världen vore vacker identifierar sig kanske som idealist med god moral. Fint. Men dumt. Att kräva "rättvis fred" - det vill säga att Ryssland ska ge sig av från såväl Krim som östra delarna - är fint. Men så orealistiskt så att det blir kontraproduktivt till glädje för vapenindustrin, begravningsbyråer och de som eventuellt avskyr levande skogar, rent vatten och jordbruksmark utan minor.
.png)
INSIKTEN FINNS TROTS ALLT
Nu inser ju de flesta att det inte kommer att bli en rättvis fred. I den svenska debatten hörs dock fortfarande röster från partiledarhåll och liknande att allt utom rättvis fred är otänkbart. Har hört det från röda, blåa och gröna ledande politiker.
En del - låt mig slippa spekulera över vilka exakt - anser till råga på allt en fred inom några år leder till att Ryssland flyttar sina överlevande soldater norrut för att angripa Sverige.
Dels är den åsikten cynisk - hundratusen öda och lemlästade ukrainare får betala. Dels är den föga realistisk. Den bygger nämligen på att Ryssland, som efter fyra år med hundratusentals döda och skadade soldater inte kunnat lägga Ukraina under sig, skulle gå till angrepp på ett Natoland och därmed riskera att mer eller mindre utplånas som land.
VARFÖR INGA FÖLJDFRÅGOR
Lite tragikomiskt är att samma personer som nu hotar med att Ryssland ska angripa Sverige som motiv för medlemskapet i Nato meddelade att ett sådant var en sorts försäkring mot att bli anfallet av Ryssland. Här svänger argumentationen hej vilt utan att en enda journalist från de större medierna vågat ställa följdfrågor... Allra minst den säkerhetspolitiska reportern på SVT som ägnar sig åt samma sak som lata lokalredaktörer som omvandlar särintressens pressmeddelande till nyhetsartiklar.
Vad anser då jag?
En titt tillbaka på det jag skrivit under åren visar att jag - klokt eller naivt? - ansett att medborgarna i östra Ukraina och på Krim borde fått folkomrösta, givetvis under internationell bevakning, om hur man ville ha sin framtid. Ideologiskt har jag för övrigt samma uppfattning även om Skånes befolkning skulle vilja tillhöra Danmark eller bilda eget land. Det är min uppfattning om delaktig demokrati. På gott eller ont.
Jag tillhör de som ansett att förhandlingar borde skett för flera år sedan. Då fick vi som ansåg det höra från att vi gick Putins ärenden, ty förhandlingar var att ge efter. Nu kritiserar en del av de som kritiserade oss istället Putin för att inte vilja förhandla. Det svänger. Inga följdfrågor på det, förstås.
Och så finns det då de som anser varje förhandling är av ondo ty de kräver, gärna sittande bakom skärmar bortom stanken från ruttnande lik, "rättvis fred". Som de rimligen vet innebär hundratusentals döda i krig som pågår år efter år. Eller också vill dom att Nato ska samla sig och gå till angrepp på Ryssland med målet att slå sönder landet i sina beståndsdelar. Givetvis utan konsekvenstänk. Så där som blivit vana när krig sjösätts, invasioner påbörjas och idén om att folket borde känna tacksamhet när bomberna faller.
UTAN FÖRHANDLINGAR KAN RYSSLAND FORTSÄTTA
Utan
förhandlingar kan Ryssland fortsätta att plåga och döda tills USA
tröttnat och EU splittrats och Ukraina upphört att existera. Den risken är ju uppenbar.
En hårdför
regim som den ryska kan få fram soldater till det krig man redan sjösatt. Svårare för såväl Ukraina, där många i vapenför ålder flytt till EU-länder, som för EU-länder som inte vill skicka egna medborgare till kriget av flera, inte
minst inrikespolitiska, skäl. Att tvångsutvisa ukrainare till kriget blir förhoppningsvis inte aktuellt.
Så hellre vapenvila och fred, än krav på den ouppnåeliga "rättvisa freden". Jag menar på fullt allvar att de som fortfarande kräver "rättvis fred" i själva verket, mot sin egen vilja förstås, fungerar som Putins "duktiga idioter" trots att de i vanliga fall inte alls är idioter.
Må vi inte sitta på våra bakar om ännu ett år och diskutera frågan. Må det alltmer bisarra dödandet och den förödande miljöförstöringen ta slut. Må i vart fall det gröna partiet fundera över krigets påverkan på klimat, skogar, vatten, djur och människors möjlighet att få leva istället för att låta som de andra i sitt prat på "rättvis fred" som i realiteten är fortsatt krig, fortsatt förödelse. Där allt mer vapen lotsas in, där Ukrainas svar på det ryska angreppen är anfall inne i Ryssland som svarar med allt mer vulgära bombningar av bland annat Kiev som bemöts med ukrainska drönare än längre in i Ryssland som bemöts med... Så där håller det på. När blir en ukrainsk vapentillverkning i ett EU-land anfallet av ryska drönare? Hur svarar "vi" på det? Och hur blir det ryska svaret i sin tur? Allt under reell ledning av en despot och en psykopat?
.png)
Efter denna långa harang citerar jag ur en artikel jag skrev i ETC för snart tre år sedan:
"I svensk tv står en uniformsklädd man – expert på krig – och talar som om doften av ruttnande kött inte fanns utan bara siffror.
I sjukhusen ligger de. Kirurger sorterar. Prioriteringar sker. Journalister träffar de som säger sig vilja åka tillbaka till skyttegravarna. De där som gråter, är förtvivlade, tappats ur på livet ska inte visas upp. Det kan skapa tvivel på det som anses vara det rimliga, det anständiga, det nödvändiga i det som sker. Det sker i Ryssland, det sker i Ukraina, det sker i Sverige. För nu lever vi i krigskultur med dess retorik och dess urval av sanningar och skapande av lögner.
I världen talas om förhandlingar för att få slut på detta vansinne. I Sverige medför sådant tal våldsamma angrepp. Den som vågar nämna ordet förhandlingar angrips för att gå Putins ärende. Ett effektivt sätt att tysta samtalet. Ett effektivt sätt att skrämma. Som hämtat från auktoritära stater, som hämtat från Putinregimens Ryssland.
Jag berättar för vänner i andra länder om den svenska offentliga debatten och de förvånas. Vi vet ju alla att det till slut blir förhandlingar. De flesta anar också att ingen kommer att gå vinnande ur detta krig.
Allt fler vapen, att mer avancerade vapen pumpas in i kriget, så trappas det upp, steg för steg medan liv släcks och gravarna blir fler. Men ändå anses det som något skamligt att i vårt land tala om förhandlingar.
Ursäkta, men det är bisarrt. Allt medan döda, fysiskt lemlästande, psykiskt skadade, barn som förlorat sina föräldrar snart sorteras in under den poetiska rubriken ”våroffensiv”. En offensiv som kommer att fortsätta i sommar, i höst, i vinter i det här förbannade kriget utan vinnare förutom vapenindustrin.
Men ändå: Prata inte om förhandlingar, prata inte om att rädda liv, prata inte om att få slut på massakrerna.
Då anses du vara naiv. Av de cyniska."
Slut citat.
ETT JÄVLA TJAT OM FRED
Imorgon påbörjas det femte året av detta vanvettiga, bisarra krig som fått pensionsfonderna att satsa på aktier i vapenindustrin. Undrar om alla hinner få ut sin pension innan det totala helvetet bryter ut och gör frågan om pension eller inte till en icke-fråga.
I min bok Ett jävla tjat om fred har jag steg för steg beskrivit hur också Sverige hamnat i en krigskultur och utan demokratisk debatt sitter på det sluttande planet där nu också kärnvapen diskuteras. Här ett kort utdrag:
"För tjugo år sedan tror jag inte det varit möjligt för Försvarsmakten att lägga ut filmer där en ung kvinnlig soldat skjuter pansarskott till tonerna av Ave Maria. Inte heller att på nätet lägga ut en filmserie på temat När kriget kommer. Inte om det kommer. Jag tror inte heller att det varit möjligt för någon, som i vart fall anses vara expert, att uttala att vi riskerar att ”få kriget snabbare än vi vill”. Vill!
Den som uttrycker sig så är Patrick Oksanen, säkerhetspolitisk expert vid tankesmedjan Frivärld och dessutom knuten till Försvarshögskolan. Det är onekligen en normförskjutning.Lägg till det att det som i vanliga fall är något självklart i vår liberala samhällsmodell – nämligen hygglig debatt – inte längre är det. En försvarsminister som meddelar att den som kritiserar närmandet till Nato skulle vara någon sorts fiende som går andras ärende är inte heller något som gått an för tjugo år sedan.
Det som triggat igång allt detta är Rysslands militära – lika våldsamma som fiaskobetonade – angrepp på Ukraina. Det är som om en hel kader legat och lurat på att få chansen att träda fram och bli del av den norm som ätit sig in. Med Ave Maria och tesen ”är du inte med oss så är du mot inte bara oss utan Sverige och Europa”.
Jag upplever att vi rusar iväg som i en tunnel, som ett lämmeltåg, ropande utan att låta ropen gå vägen genom hjärnan. Det är min upplevelse av mycket som sägs, skrivs och tycks. Min bok har titeln Ett jävla tjat om fred. Jag fick idén till namnet på en tågresa där två mycket engagerade män, men vitt skilda uppfattning om krig och fred, talade allt högre. Till slut sa den ene: Det var ett jävla tjat om fred.
TACK FÖR ATT DU LÄST ÄNDA HIT!
