Lördag 11 okt: Skarpnäcks kulturhus

Politikerna vet att vi är i ett klimatnödläge. Sverige, EU och FN har fattat bindande beslut om att en snabb omställning måste genomföras. Vilket naturligtvis kräver handlingskraft från valda politiker.

Den 12 december är det 10 år sedan världens länder slöt Parisavtalet. I avtalet åtog sig länderna att bidra till att den globala uppvärmningen år 2100 ska hålla sig långt under 2 grader Celsius. Samt att göra ansträngningar för att den globala uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader Celsius. Mycket tyder dock på att jordens medeltemperatur redan under 2025 passerade 1,5 graders gränsen. Vår regering och riksdag förhalar och till och med försvårar den överenskomna omställningen. I denna paneldiskussion kommer vi få höra åsikter och om varför den svenska klimatpolitiken inte lyckas med omställningen.

Datum och tid

2025-10-11 kl 12:00 till
2025-10-11 kl 13:30

Plats

A-salen, Skarpnäcks Kulturhus

Panelsamtalet leds av författaren och journalisten Lisa Röstlund och följande personer kommer att medverka i panelsamtalet:

• Anders Wijkman 
• Beatrice Rindevall
• Birger Schlaug

• Jens Holm 
• Gudrun Schyman  

• Naghmeh Nasiritousi

Krympa...

Har ingenting med texten att göra annat än att jag återkommer nästa år med en ny bok...

Knåpar på sista kapitlen i mina "memoarer". Det mesta handlar förstås om åren i politiken, men också om lite mer privata ting. Frågor som uppkommer är lite lustiga - ska jag kalla min pappa för pappa, far eller farsa... Och varför blev jag så korkad att jag gång på gång simmade rakt ut i havet så långt att jag knappt orkade tillbaka? Och varför sa jag.... det där mindre bra i teve... Och hur hade jag klarat mig utan vedhög, huggkubbe och yxa? Och varför borde DIF alltid vinna med 7-1?

Ska nu skära tjugo procent av textmassan - så gör jag nästan alltid.

Även detta pladder är, hur otroligt den än låter, krympt...

Skvaller...?

Det kom förfrågan om jag inte hade lite gammalt skvaller att förmedla från de tidiga åren som politiker. Det skulle nyttjas i någon kommande bok om politikens vardag. Var väl inte så tillmötesgående precis, men kan skvallra lite strunt här istället... Det har faktiskt efterfrågats. 11 skvallerbitar blir det:

    Miljöpartikongresser på 80-talet. Slipsar är sällsynta. Nästan obefintliga. Men en man hade slips. Han gick under ett årtionde under beteckningen ”han med slipsen”. 

    Under åttiotalets MP-kongresser var det mycket som skulle vara. Alla var plötsligt vegetarianer. Bönor och groddar härskade på kongresserna. Ovana magar... Sista kvällen innan hemresa var det kö till närmaste korvkiosk. Till slut stod jag också där. Tragiskt med sant. 

    Riksdagens talman Ingemund Bengtsson var orolig inför MP:s inträde i parlamentet 1988. Hur skulle miljöpartisterna klä sig? Koftor och jeans? Hur skulle det gå? Talman Bengtsson levererade regler för klädstil: män skall ha kostym eller kavaj med slag, för kvinnor räckte det att ha rent under. Sa han.  

    Carl Bildt satt snett framför mig i plenisalen. En varm försommardag tog han av sig kavajen innan han satte sig. Skjortan var snyggt struken på framsidan, men baksidan hade inte sett skymten av något strykjärn. Rationellt.Och förmodligen visade det att han var så pass jämlik så han strök sin skjorta själv. På det manliga sättet.

    Göran Persson hade förmåga att fylla hela plenisalen när han kom in. Han intog salen. Och ledamöterna satt som välartade elever när han talade. Vid ett tillfälle gav han Mats Odell beröm från talarstolen. Jag såg ut Mats rätade på ryggen och hur handen for upp till slipsknuten för att kolla att slipsen satt perfekt. 

    En  sen kväll var det lätt uppsluppen debatt om huruvida nationaldagen skulle bli en röd dag.  I talarstolen går bland annat Kenneth Kvist från Vänstern upp och pläderar överraskande nog för att nationaldagen bör bli helgdag. Vilket får Peter Eriksson (MP) att utbrista: "Är det så att Vänstern är på väg att bli ett nationalistiskt parti liksom kommunisterna i Östeuropa." Kvist såg inte glad ut och gick ilsket upp i talarstolen och frågade varför Peter och MP ville fira tungomålstalandet eftersom vi ville ha kvar annandag pingst som röd dag.

    Det var någon gång kring 1987 och MP:s politiska ledning var samlad. Vi hade nästan inga anställda, de flesta jobbade ideellt. Så erbjöd sig Åsa Domeij att jobba heltid för en låg lön motsvarande kvartstid fram till valet. Kanon tyckte jag. Men några kvinnliga ledamöter pläderade emot detta med motivet att Åsa då skulle bli mer insatt än dem själva i sakfrågorna. Åsa valde att då ta tillbaka sitt erbjudande. 

     Tysk teve skulle intervjua mig och hade frågat en vaktmästare var jag satt i plenisalen för att kunna möta mig med kamera och mikrofon så fort omröstningen var slut. Jag hade varit mycket kritisk till den tyske utrikesministern Joschka Fischer, från de gröna. Vaktmästaren hade pekat ut mig. Bredvid mig satt Lars Stjernkvist (S), med sitt vildvuxna hår och lika vildvuxna mustasch. När talmannen slagit klubban i bordet för sista gången blev det som vanligt rusning mot dörrarna. Och teveteamet kastar sig över Lars Stjernkvist. Han såg ju ut som en riktig miljöpartist. 

    Per Gahrton, som var språkrör inför valet 1985 avgick dagarna efter valet som hade gått dåligt. Han förordade mig som sin efterträdare. Många år senare berättade han att han föreslagit mig därför att han inte ville att någon som var bättre än han själv skulle ta över. Tror inte att han skämtade. Han är förlåten. 

    MP hette bara Miljöpartiet de första åren. Utan tillägget De gröna. På en kongress var vi några stycken som motionerat om namntillägget. Per Gahrton gick upp i talarstolen och pläderade emot. Det var bara förlorarpartier som bytte namn, dundrade han. Sedermera erkände den kloke Per att han, som partigrundare, ville ha "De gröna" fritt att använda om MP skulle flumma ut helt och han skulle behöva bilda ett nytt parti.  

    Jag kom bra mycket försent till Finspång för ett kvällsmöte. Hade fått för mig att jag skulle till Örebro. För övrigt har jag gjort en kunglig tavla. Stod på torg i Sandviken och sa att det var intressant att besöka Sundsvall. Dessvärre gjorde jag samma tavla nästkommande valrörelse. Fast tvärtom.Värre än kungen, så vitt jag förstår.

Slut.

Putta

Jag tillhör de som inte spelar golf,  som inte förstår vitsen med det, som inte tittar när det ska slås bollar som rullar ner i ett hål. 

Igår var det Ryder cup. En figur blev jätteglad för att puttat ner en liten boll i hålet. Många var sura, han var glad och hoppar och skuttar. Och jag fattar inte någonting. Diskus däremot... det är banne mig inga puttar.

Klicka för att se putt och skutt.

Jag ber om ursäkt för detta inlägg. Och hoppas att du får putta om du tycker det är kul. Själv ska jag ta upp sista potatisen och förbereda vintern i potatislandet. Låter bli att skutta när det är klart. Godmorgon!

Vilovecka - men kolla in vad som händer i Malmö minsann...

Det har varit en lång period när jag farit som en skottspole till föreläsningar och debatter. En del har varit offentliga  andra i icke-offentliga sammanhang. Ett återupplivande av gamla tider... Och samma känsla, när jag väl kommit in i flödet så flyter det på. Gammal man gör så gott han kan, även om han dansar fan så illa (citat Hans Alfredsson ur monologen Gamle man).

En ledig vecka väntar. Den avslutas med beskådande av premiären av Länge leve radion - hundra år av humor, musik och sång. I Vingåkers Folkets Park.

Sedan drar det igång igen. Inte minst genom ett samtal på Malmö stadsbibliotek tillsammans med Camilla Kvartoft (SVT) Frida Stranne (docent i freds- och utvecklingsforskning), Jonas Kanje (chefredaktör för Sydsvenskan) under ledning av Lars Mogensen (programledare i SR:s Filosofiska rummet och hedersdoktor vid Lunds universitet.) 

Kristdemokratisk syn på dödande i Gaza

 Undrar hur Alf Svensson mår. 

Vad är problemet? Att utmålas som annorlunda eller att inte vara annorlunda?

 

 

Skärpning Ulf Kristersson! Så ser rubriken ut på ett sociala-medier-inlägg av Amanda Lind den 24 september 2025.

Ulf Kristersson hävdade i debatt med Magdalena Andersson (Aktuellt, SVT) att Miljöpartiet står för “rakt motsatt politik” än riksdagsmajoriteten, bland annat när det gäller säkerhetspolitiken. Amanda Lind skriver att detta är "ett sätt att svartmåla Miljöpartiet".

Jag ansåg det snarare vara en hyllning... 

Ser man till partiprogram och ideologiska rötter har Kristersson helt rätt. Att det skulle vara svartmålning att påpeka det förstår jag inte. Att sedan Miljöpartiet i förhandlingar av olika skäl övergett delar av sitt partiprogram är dock sant. Skälen kan vara strategiska - det vill säga inte hamna i konflikt med den regeringsbildare man avser bilda regering med. Skälen kan förstås också vara att man helt enkelt inte vare sig gillar sina rötter och anser dem vara "omoderna".

Att Kristersson "svartmålade" anser jag inte. Däremot ville han förstås ge bilden av att de rödgröna är "splittrade" i en del frågor, vilket, enligt Kristersson, inte Tidöpartierna minsann är (sic!).

Att Amanda så hårt vill betona att Miljöpartiet är enigt med alla andra partier i säkerhetspolitiska frågor väcker en del funderingar hos en grön dinosaurie. Förmodligen är jag dock "omodern". Men det får jag ta.

ENIGHET ÄR INGET SJÄLVÄNDAMÅL I EN DEMOKRATI

Om Miljöpartiet är enigt med de övriga så innebär det i så fall att partiet anser det helt ok att USA getts rätten att upprätta 17 militärbaser i Sverige. Det vill säga står bakom DCA-avtalet som av socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson Peter Hultqvist beskrivits som oerhört centralt, viktigt och fredsfrämjande. Själv anser jag det vore hedervärt, ur grönt perspektiv, att vilja avveckla detta avtal. Tanken att Trump ska utnyttja det är förfärlig.

Tidöpartierna och socialdemokraterna anser att kärnvapen inte uttryckligen ska förbjudas i Sverige och anser dessutom att Sverige skall vara ett av de länder som inte skriver på FN-resolutionen om förbud av kärnvapen. Jag hoppas att Miljöpartiet inte är enig med vare sig Kristersson eller Magdalena Andersson i denna djupt säkerhetspolitiska fråga.

En av de mest häpnadsväckande beslut som tagits av socialdemokraterna och Tidöpartierna är inbäddat i det som kallas säkerhetspolitik: den så kallade "utrikesspionerilagen".  Denna innebär att den journalist/ansvarig utgivare som avslöjar ett brott, som någon i ett land eller organisation vi samarbetar med begått, kan dömas till fyra års fängelse om det anses störa våra militära eller diplomatiska förbindelser. Detta leder till självcensur.

Amanda skriver i sitt inlägg i sociala medier: "Ulf, är det verkligen så du vill inleda den här valrörelsen - med lögner och vilseledning? Du vet lika väl som jag att vi har en bred samsyn i försvars- och säkerhetspolitiken". Amanda påpekar att Miljöpartiet "står bakom de senaste årens historiska satsningar på såväl det militära som det civila försvaret" samt inte driver att Sverige ska lämna Nato. 

Det är säkert så att Miljöpartiet varit positiva till mer resurser till civilförsvaret, enligt den modell och procentandel som Nato stipulerat. I detta ingår en hel del infrastruktur för att understödja den militära delen. Amanda beskriver ett "robust totalförsvar" och ställer frågan: "Men knappast är det detta Kristersson avser när han talar om vår försvarspolitik som den rakt motsatta".

SJÄLVCENSUR OCH TYSTNADSKULTUR STRYPER DEN LIBERALA SAMHÄLLSORDNINGENS GRUNDER. 

En del bra där, tycker även en omodern typ som jag. Men att inte värna rågången till de andra är, enligt den omoderna synen, helt förkastligt. Att lalla med är att legitimera en krigsretorisk upprustningsspiral och - vilket nog är det värsta ur den liberala samhällsmodellens perspektiv - medverka till att samtalet om krig och fred förs i en allt snävare tunnel i vars ände ljuset kan bestå av en stor jävla kärnvapenexplosion. På vägen dit får vi självcensur och tystnadskultur. 

Exempel på det sistnämnda är att den bok som ett tjugotal forskare - de flesta från Försvarshögskolan - skrivit om Sverige väg till Nato inte recenserats i någon enda stor tidning eller ens public service. Skälet för det? Jo, boken (Är Sverige säkert nu?) utgör i snart sagt varje avsnitt en djup kritik av hur Natodebatten såg ut, hur undermåligt beslutsunderlaget varit, hur ytligt säkerhetspolitiken analyserats och hur fulretorik använts. Samt hur uselt medierna hanterat allt detta. 

Boken är något av en bomb (ursäkta uttrycket). I den borde det vara självklart, tycker jag, för gröna språkrör att finna massor med goda argument för att värna rågången till de andra i den säkerhetspolitiska debatten. Och samtidigt ta ansvar för det offentliga samtalet. 

Dessvärre vet jag att recensioner skrivits, som redogjort för innehållet, men inte blivit publicerade. När jag träffade redaktören för boken (professor Linus Hagström) på ett demokratiseminarium för en tid sedan kunde han med en suck meddelade att den enda som fått in recension av boken var jag, i två små tidningar... 

Så ser tystnadskultur och självcensur ut. Kanske allt bottnar i det som hände under Folk och Försvar i Sälen år 2017. Då inleddes strategin "tysta kritiker" genom att den rödgröna regeringens försvarsminister Peter Hultqvist meddelade att de som inte delade hans uppfattning är sådana som uppskattade split och splittring i försvars- och säkerhetsdebatten – antagonister som i så fall har sin bas någon annanstans än i Sverige. Mellan raderna anklagade han kritiker för att vara putinister. Därmed blev det mer än pyspunka på det offentliga samtalet. För vem vill utmålas som putinist?

 

Apropå Hultqvist: denne rödgröna regerings försvarsminister undanhöll att det var en boj, sjösatt av SMHI, som utgjorde den ”bekräftade ubåten” som sades befinna sig på svenskt vatten i oktober 2014. Efter fem år (!) avslöjas detta av Svenska Dagbladet. Såväl Försvarsmakten som regeringen – läs försvarsminister Peter Hultqvist – underlät att meddela vad de visste när det begav sig. Sanningen hade ju krånglat till den krigsretorik som sjösatts några år tidigare. En krigsretorik som syftar till ökat stöd för närmande till Nato.

Således: Är det bra, eller inte alls bra, för ett grönt parti att vävas in i de andra partiernas syn på säkerhetspolitik, att inte värna att rågångar? Är det omodernt att tänka som vi gjorde när vi bildade partiet? Kanske det. Eller inte alls. 

 

 

 

På vift...

 

Bokmässan

Lördag kl 14: Småprat och signering. Verbal förlag. Monter B03:40.

Lördag kl 13: Samtal om tillväxt och nedväxt:

Stackars nästa regering

Tidöpartierna har lagt sin budget. Man började med ett sedvanligt  hittepå: "budgetutrymme". Som låter som att pengarna finns, men som innebär att de lånar så mycket att de kan köpa röster i valet. Enligt regeringens egna prognoser kommer staten att behöva låna nästan 170 miljarder kronor nästa år.

Lägg till det att svenska hushåll är groteskt skuldsatta. Tillväxten har länge varit skulddriven. Men det ska vi inte prata om för då blir det besvärligt....

Visst kan det lånas till goda investeringar, men här lånas direkt och indirekt till gigantiska skattesänkningar som till största del gynnar oss som redan klarar oss bra. 

Fördelningspolitik, sådan avskyr den här regeringen. För övrigt var det Göran Persson som avskaffade arvsskatten. Vilket inte ens USA gjort. Trumps land har även förmögenhetsskatt, vilket Sverige inte har längre.

Finansminister Santesson talar om att hårt ansatta får mer i plånboken, men alla som redan har mycket i plånboken kommer att få mer - betydligt mer än de som har lite.

Dessutom gäller den helgonförklarade "arbetslinjen" inte alls de som låter "kapitalet arbeta" för sig,

Klimatpolitiken då? Hon är bra fräck, den där klimatminstern vi har. Regeringen är långt, långt ifrån att nå både svenska och EU-mål. Nu påstår Romina Pourmokhtari att Naturvårdsverket lurat henne, att det är "tufft att ta till sig de nya siffrorna".  

Det är inga nya siffror.

Naturvårdsverket presenterade flera scenarier, och regeringen valde att låtsas att scenariet med de lägsta utsläppen var huvudscenario. Vilket det inte alls var. Hon ljuger. 

Utsläppen ökade med 7 procent 2024. 

Nästa regering får ett helvete att nå klimatmålen, betala räntor på de lån denna regering tar samt få med sig medborgarna på att allt måste betalas och att det görs med skatter. 

En finanskris med höga räntor som följd skulle bli förödande för staten som åter kan ramla ner i det slukhål som sög pengar på 90-talet. 

Så här är det enligt den förda politiken: jobba mer så du kan konsumera mer så vi kan producera mer så vi kan.... hålla igång hjulen. Kära medborgare: du är lurad! 

Hälleforsnäs på tisdag

 

Det nya normala: spräng utan att fråga vem som dör

Det nya normala: Drönare som spränger, lemlästar, dödar. Snart styrda av artificiell "intelligens". Liggande på lur, lite varstans. Putin anfaller sovande ukrainare, Netanyahu spränger en hel stad, Trump spränger båtar på internationellt vatten utan rättegång, snart i händerna på varje kriminellt gäng. 

Idag är det internationella  fredsdagen.  Vi naiva ger oss inte. Även om det är cynikernas och de vanvettigas tid.

Gomorron!

Kyrkoval, skogen och ett hisnande perspektiv

Medlem i Svenska Kyrkan? Då har du rätt att rösta. Hade jag varit det hade jag röstat för skogen, den biologiska mångfalden och det många kallar skapelsen. 

Kyrkan är storägare av skog. En utredning är gjord som tar skogen på allvar, som begriper att timmerplantage och skog inte är samma sak.. En del kyrkopolitiker vill avslå den. Jag hade tagit mig till röstlokal om jag varit medlem, röstat på de gröna.

Jag har, så icke-troende jag är, gått en Alphakurs för att försöka förstå kristendomen och därmed mer av den kultur vi lever i. Risken att de värderingar som ligger till grund för Sverigedemokraterna skulle få ökat inflytande i kyrkan är hisnande.

44 år

För 44 år sedan träffades Lena och jag. Det var en bra dag. Nästa dag skulle vi vara med att bilda ett nytt parti. Jag blev språkrör så småningom, Lena blev i tur och ordning sjuksköterska, vårdlärare och biträdande rektor för att nu läsa konstvetenskap. Om en vecka har hon utställning i Norrköping tillsammans med konstföreningen SOS. Och jag drar till Stockholm imorgon för att prata om grön ideologi på Cogitoakademien och på söndag (som är Internationella Fredsdagen) klockan 17 prata om min nya bok på Solidaritetshuset. Livet går vidare. Fint med en bra livskamrat!

Välkommen på söndag, ett jävla tjat...

 

Kirk, hämnd och dumhet som växer exponentiellt

 

Mördandet fortsätter. Debatten i USA är bisarr. Hur lång tid tar det tills idén att bära vapen lanseras av någon svensk kristdemokrat av den nya sorten? Vi lever i en trasig tid.

 

Charlie Kirk blev ett av de offer han själv menade var rimliga för att följa guds givna rätt att bära vapen. Och människan kallar sig själv för homo sapiens, den visa människan. Oerhört överdrivet. 

Nu rustar konservativa för strid, hämnd. Plötsligt är inte risken för inbördeskrig helt befängd. Världen är galen. Korkad. I landet med flest Nobelpristagare tycks dumheten växa exponentiellt. Men gödningen är ju kraftfull. Från Trump. Men dessvärre är inte demokraterna fria från skuld de heller.

 

 

Rusalka

Rusalka är en opera i fyra akter. Texten bygger på Pusjkins icke färdiga drama med samma namn. Den spelas i höst på Operan i Stockholm. Fantastisk musik av Antonin Dvorák. Libretto Jaroslav Kvapil. Båda från tjecker. 

Kan man skilja på konst/musik/litteratur och från vilket land de som skapat landet kommit? I det här fallet kommer berättelsen ursprungligen från Ryssland, som begår ett blodigt anfallskrig i Ukraina. Pusjkin är Rysslands nationalskald.

Jag gillar Rusalka och många av de slagdängor som finns i den. En av mina första förälskelser av en låt från en opera var Song to the moon. 

Pusjkin förvisades från S:t Peterburg eftersom tsarfamiljen ogillade hans stöd för sociala reformer och annat som överklass i allmänhet ogillar. I början av 1820-talet förflyttades han till Odessa och efter att retat upp tsaren lite till var det bara att tvångsförvisas till Sibirien.
(I Odessa tas statyer av Pusjkin bort). 

Sedan hände det som nog bidragit till att Pusjkin överlevt som en sorts hjälte: Tsaren tilldelade honom 1834 den lägsta rangens hovtitel, vilket han ansåg vara enbart för att hans fru - en "välkänd skönhet" -skulle kunna bjudas till hovbalerna på ett officiellt sätt.... Natalja Gontjarova, som frun hette, "tyckte om att låta sig beundras, något galanta herrar tolkade som uppmuntran och ledde till ryktesspridning". En av dem som uppvaktade Natalja var en fransos som spred dåliga rykten om Pusjkin vilket till slut ledde till att Pusjkin utmanade honom på duell. Pusjkin avled av skadorna ha fick.  

Pusjkin är alltså Rysslands nationalskald. Stig Fredriksson, den gamle SVT-journalisten med Ryssland som specialområde, skrev i Borås Tidning: "Den som av den anledningen förespråkar bojkott av Pusjkin bör komma ihåg att statyn av Pusjkin på Pusjkintorget i Moskva sedan många år är den mest kända samlingsplatsen för regimkritiska demonstrationer i Ryssland. Bara säkerhetstjänsten KGB och dess nutida efterföljare FSB vet hur många personer som har gripits på Pusjkintorget för att de har ordnat ett protestmöte, hållit upp ett plakat med regimfientlig text eller ropat slagord om frihet och demokrati. Pusjkin har därmed blivit en symbol för allt motstånd mot förtrycket i Ryssland." 

Här problematiseras hela frågan av Mustafa Can i en fin artikel.

Här är låten jag skrev om:

Massaker, Kristersson

Det är inte krig i Gaza. Det är massaker. Massmördande. Inte utfört av en terrorgrupp utan av en terrorregim. 

Som i svenska medier ofta beskrivs som Mellanösterns enda demokrati...  

Vi har en svensk regering med en statsminister som i Agenda sitter och säger att allt började med den 7 oktober. 

Hur historielös får en statsminister i Sverige vara?

Det började året före jag föddes. Minns Kristersson  ens massakern "operation Gjutet Bly" för några år sedan?  

Det som pågår i Gaza är masstortyr. Varje dag. Här gäller: stäng in, svält ut, bomba. Och skjuta barn som vill ha mat. 

Samtidigt uppmuntrar i realiteten Israels regering bosättare på Västbanken att mobba, hetsa och tvinga bort palestinier, ta över mark och bete sig som rånare, skymfare med stöd av regimens militär. 

Det är vedervärdigt. 

Men Sverige gör vapenaffärer med regimen som ägnar sig åt detta. En regim som inte gasar ihjäl människor men stänger in, svälter ut och skjuter ihjäl. 

I Ett Jävla Tjat Om Fred skriver jag: 

"Om jag växt upp i Gaza, vem hade jag varit då? Hade jag blivit något som jag uppfattat som frihetskrigare, en som andra uppfattat som terrorist? Hade jag riskerat bli en som hatar så mycket att jag kunnat mörda av den enda anledning att den mördade tillhör ett annat folk, ett annat kollektiv, råkat födas i ett annat sammanhang?"

Jag vet inte. Bättre än så är jag inte. 

Men en sak är jag dock säker på: jag hade föraktat den figur som sagt allt började den 7 oktober.

PS!

Frågan engagerar. Ovanstående inlägg har på Facebook spridits ganska bra, många kommentarer och delningen. Gaza engagerar, vilket mitt i mörkret ändå känns lite bra.

Skvaller från anno dazumal

 

Det kom förfrågan om jag inte hade lite gammalt skvaller att förmedla från de tidiga åren som politiker. Det skulle nyttjas i någon kommande bok om politikens vardag. Var väl inte så tillmötesgående precis, men kan skvallra lite strunt på bloggen istället... Det har faktiskt efterfrågats. Visst är världen konstig...

• Miljöpartikongresser på 80-talet. Slipsar är sällsynta. Nästan obefintliga. Men en man hade slips. Han gick under ett årtionde under beteckningen ”han med slipsen”.

• Under åttiotalets MP-kongresser var det mycket som skulle vara. Alla var plötsligt vegetarianer. Bönor och groddar härskade på kongresserna. Ovana magar kunde få taket att lyfta. Sista kvällen innan hemresa var det kö till närmaste korvkiosk. Till slut stod jag också där. Tragiskt med sant.

• Riksdagens talman Ingemund Bengtsson var orolig inför MP:s inträde i parlamentet 1988. Hur skulle miljöpartisterna klä sig? Koftor och jeans? Hur skulle det gå? Talman Bengtsson levererade regler för klädstil: män skall ha kostym eller kavaj med slag, för kvinnor räckte det att ha rent under. Sa han. 

• Carl Bildt satt snett framför mig i plenisalen. En varm försommardag tog han av sig kavajen innan han satte sig. Skjortan var snyggt struken på framsidan, men baksidan hade inte sett skymten av något strykjärn. Rationellt.Och förmodligen visade det att han var så pass jämlik så han strök sin skjorta själv. På det manliga sättet.

• Göran Persson hade förmåga att fylla hela plenisalen när han kom in. Han intog salen. Och ledamöterna satt som välartade elever när han talade. Vid ett tillfälle gav han Mats Odell beröm från talarstolen. Jag såg ut Mats rätade på ryggen och hur handen for upp till slipsknuten för att kolla att slipsen satt perfekt. 

• En  sen kväll var det lätt uppsluppen debatt om huruvida nationaldagen skulle bli en röd dag.  I talarstolen går bland annat Kenneth Kvist från Vänstern upp och pläderar överraskande nog för att nationaldagen bör bli helgdag. Vilket får Peter Eriksson (MP) att utbrista: "Är det så att Vänstern är på väg att bli ett nationalistiskt parti liksom kommunisterna i Östeuropa." Kvist såg inte glad ut och gick ilsket upp i talarstolen och frågade varför Peter och MP ville fira tungomålstalandet eftersom vi ville ha kvar annandag pingst som röd dag.

• Det var någon gång kring 1987 och MP:s politiska ledning var samlad. Vi hade nästan inga anställda, de flesta jobbade ideellt. Så erbjöd sig Åsa Domeij att jobba heltid för en låg lön motsvarande kvartstid fram till valet. Kanon tyckte jag. Men några kvinnliga ledamöter pläderade emot detta med motivet att Åsa då skulle bli mer insatt än dem själva i sakfrågorna. Åsa valde att då ta tillbaka sitt erbjudande.

•  Tysk teve skulle intervjua mig och hade frågat en vaktmästare var jag satt i plenisalen för att kunna möta mig med kamera och mikrofon så fort omröstningen var slut. Jag hade varit mycket kritisk till den tyske utrikesministern Joschka Fischer, från de gröna. Vaktmästaren hade pekat ut mig. Bredvid mig satt Lars Stjernkvist (S), med sitt vildvuxna hår och lika vildvuxna mustasch. När talmannen slagit klubban i bordet för sista gången blev det som vanligt rusning mot dörrarna. Och teveteamet kastar sig över Lars Stjernkvist. Han såg ju ut som en riktig miljöpartist.

• Per Gahrton, som var språkrör inför valet 1985 avgick dagarna efter valet som hade gått dåligt. Han förordade mig som sin efterträdare. Många år senare berättade han att han föreslagit mig därför att han inte ville att någon som var bättre än han själv skulle ta över. Tror inte att han skämtade. Han är förlåten.

• MP hette bara Miljöpartiet de första åren. Utan tillägget De gröna. På en kongress var vi några stycken som motionerat om namntillägget. Per Gahrton gick upp i talarstolen och pläderade emot. Det var bara förlorarpartier som bytte namn, dundrade han. Sedermera erkände den kloke Per att han, som partigrundare, ville ha "De gröna" fritt att använda om MP skulle flumma ut helt och han skulle behöva bilda ett nytt parti. 

• Jag kom bra mycket försent till Finspång för ett kvällsmöte. Hade fått för mig att jag skulle till Örebro. För övrigt har jag gjort en kunglig tavla. Stod på torg i Sandviken och sa att det var intressant att besöka Sundsvall. Dessvärre gjorde jag samma tavla nästkommande valrörelse. Fast tvärtom.Värre än kungen, så vitt jag förstår.

Om att skratta länge, rått och elakt... och om häradsbetäckare och program som skaver

Vi kikade på teve förra torsdagen för att bese Skavlan som skulle ha ett sorts samtalsprogram snarare än debattprogram. Det lät lovande. Vi stängde av efter tio minuter på grund av totalt ointresse för vad de där i panelen hade att framföra om klippet som avslöjade en direktör och en anställd som kramades på en konsert. 

Men sedan kom det sig att delvis samma panel beblandades med två skådisar, varav den ene (hanne) legat med en massa kvinnor medan han var gift med den andra (hona). Detta har hanen och honan skrivit om i en nyss utkommen bok. På kultursidor har högprofilerade frilansare känt sig nödgade att skriva om detta och fick därmed en inkomst. 

Vi satte på SVT Play, tittade en stund och fann att vårt ointresse fanns kvar. Vad är det för fel på oss. Men frukostarna har pyntats med viss högläsning av de högprofilerades texter som varit antingen mycket roliga eller också förnumstiga. 

Roligast var Croneman i Dagens Nyheter, han är 70 fyllda så han behöver inte ta hänsyn till någonting ty pension väntar vilket brukar pigga upp krönikörer som slipper tänka på att vara förbindlig mot ägarna för att få fortsätta. Således skrev karln: 

"På plats för att hänga ut sig själva och sitt sexliv till nationell vädring på bästa sändningstid fanns skådespelarparet Julia Dufvenius och Christopher Wollter. De har skrivit en bok som handlar om hur han bedrar henne uppemot hundra gånger. Hon märker inget. Han är ”konstig”. Han är ”frånvarande”. Det pågår i decennier.

Beteendet går numera som bekant under diagnosen ”sexmissbruk” och i alla fall de långtidsbedragna har fått epitetet ”medberoende”. Det skaver rätt rejält i mig, dessa moderna diagnoser och allt jäkla tjat om kemisk obalans (allt går att medicinera!) – och visst hade jag önskat att det också hade skavt lite mer i både Fredrik Skavlan och hans panel. Här fanns mängder av perfekta ingångar i samtalet att på riktigt ifrågasätta och pressa huvudpersonerna – men satan vad de kom billigt undan..

Förr var vi mer rakt på sak mot häradsbetäckare som Christopher Wollter. Vi lade i alla fall aldrig huvudet på sned och sade medlidsamt: ”Du är sjuk, vännen”. Notoriska bedragare kallades praktsvin och uppmanades att hålla kuken i styr i fortsättningen.

Paret Dufvenius/Wollter skulle, om inte ha manglats, så i alla fall starkt ifrågasatts – inte minst idén om att göra bekännelselitteratur och ekonomisera en familjetragedi.

”Vi har skrivit boken för att vi vill hjälpa andra”. Åt detta skrattade jag länge, rått och elakt."

Erkännes, det gjorde jag också. Som pensionär har man rätt till det. Om det beror på livserfarenhet, viss cynism eller på begynnande demens eller liknande kan man ju fundera på. Skulle tippa på en blandning av de två förstnämnda, men det tippningen kan ju bero på det sistnämnda. 

God morgon, bästa bloggläsare.