Malmö ikväll

Birger Schlaug.

Camilla Kvartoft (SVT) 

Frida Stranne (docent i freds- och utvecklingsforskning), 

Jonas Kanje (chefredaktör för Sydsvenskan) 

.... under ledning av Lars Mogensen (programledare i SR:s Filosofiska rummet och hedersdoktor vid Lunds universitet.)

Här har du problemet...

 

Konsumera, shoppa loss, annars går det ekonomiska systemet sönder. Gäller Kina, gäller USA, gäller Sverige... 
Vi får välja mellan att rädda systemet eller planetens möjligheter att bära människors samhällen. Hittills har vi valt systemet. Tankarna blir allt kortare i den sentida globaliserade kapitalismens tankebubbla.
Hur vore det att tänka nytt, inse att det ekonomiska systemet går på övertid, att det gör oss till verktyg för sin egen överlevnad.

Om konsten att köpa röster...

Så ser valåret 2026 ut:

Utgifterna för staten föreslås uppgå till 1 542 miljarder kronor under 2026. Inkomsterna för staten beräknas uppgå till 1 375 miljarder kronor under 2026. Statens ekonomi beräknas därmed få ett underskott om cirka 167 miljarder kronor under 2026.

Blowing in the wind

Jag var där. Igår. Bob Dylan. På Globen. Han såg oss. Publiken Tror jag. En gång sa han thank you efter applåder. Det är stort. Så han var nog på gott humör. 

84 år. Han satt vid piano, bortsett från när han vände publiken ryggen och spelade lite grand på gitarren. Ingen storbild, så det var svårt att se honom. För de som inte kunde låtarna var det omöjligt att höra vad han sjöng. Och varför ska han massakrera de låtar som alla förknippar honom med? Han hade fått stående ovationer om han tagit tillfället i akt - med tanke på hur världen ser ser  - att stillsamt sätta sig med gitarren och pratsjunga (han gör det nuförtiden) Blowin´ in The Wind eller varför inte Times They are a-changin...

 

Men Dylan är ju Dylan. Så det är inget att göra åt. Men han såg oss. Sa thank you. Det var stort. Och vi var glada när han spelade på munspel. Dessvärre lämnade en del konserten i förtid. Inte bara äldre män vars prostata kallade, utan också andra. Men vi - Lena, jag, barn och svärdotter och svärson - vi körde ända in i kaklet, glada över att varit där.

Fotoförbud, gammal bild.

Vi var där. 

Dylan

84 år. Bob Dylan. På Globen - så ska den heta vad den än för tillfället heter. Ikväll. Här hälften så gammal:

https://youtu.be/0VdRBGRDXxw?si=fggLDbnLKOUp0Hu6

Så ser hyckleri ut

 

Så frågan kvarstår: Menar vi allvar med att hjälpa Ukraina när vi delfinansierar Rysslands anfallskrig?

Gnesta på lördag: Ett jävla tjat om fred.

 

Anna Karin Hatt avgår - gammal fråga: vilka politiker får vi kvar om bara de hårdhudade blir kvar??

 

Så har då Anna Karin Hatt meddelat att hon, efter hot och hat, hoppar av som partiledare för Centern. Kan man göra så efter bara ett halvår som partiledare? Tja, klarar man inte av uppdraget så gör man inte. Problemet är att vi får sämre och sämre politiker om bara de hårdhudade blir kvar.

 

1996 läckte det att jag ville hoppa av som språkrör, för att förklara varför skrev jag en debattartikel till DN.

 

DN:S EGEN INGRESS BLEV SÅ HÄR:

Om man vill överleva som hel människa måste man fundera noga på om man vill fortsätta med politik. Vem vill bli allmän spottkopp och driftkucku? Vem vill utsätta sig själv och sin familj för att oförskyllt hängas ut i press och TV?

Det skriver miljöpartiets språkrör Birger Schlaug om bakgrunden till att han tvekar att fortsätta som politiker. Han menar att politikerföraktet i Sverige göds av eliter som anser sig för fina att själva delta i den representativa demokratin.

OCH HÄR KOMMER DELAR AV HELA ARTIKELN:

Vem vill bli politiker? Vem vill bli allmän spottkopp? Vem vill bli allmän driftkucku? Vem vill bli bedömd som en av "de där politikerna" - oavsett vad man står för, oavsett vilken ideologi man företräder och oavsett vad man tyckt i de aktuella sakfrågorna. 

 

Vilken snickare, författare eller journalist skulle acceptera att som individ bli bedömd utifrån en allmänuppfattning om yrkeskollektivet?

 

Vem väljer att ta de representativa uppgifterna i den parlamentariska demokratin om det medför att man i samma stund blir lovligt byte för allsköns förnedrande kommentarer från alla dem - allt från intellektuella och kulturelit via kåserande kommentatorer till ledarskribenter - som seglar fritt men som inte redovisar någon bättre form för demokratin än just den representativa parlamentarismen?

 

Förvisso måste politiker kritiseras och politiken diskuteras. Det är en del av den demokrati som på alla sätt måste värnas. Det är det öppna samtalet som kan föra samhället framåt på ett civiliserat och genomtänkt sätt. Men varför måste då formerna i stället vara sådana att allt färre människor, som borde ägna några år av sitt liv åt politik, hellre väljer att göra något annat.

 

Politiskt intresserade, kunniga och engagerade människor ställs inför ett antal vägvalsfrågor. Varför välja politiken och den representativa demokratins hantverk? Varför inte ägna sig åt att skriva böcker? Varför inte fungera som fri debattör utan något som helst ansvar för vad man tycker? Varför inte ägna sin fritid åt friidrottsförbundet eller programledarskap i TV istället?

 

Varför inte kravla sig upp på den kulturella gräddhyllan och därifrån se ner på dem som besudlar sina händer med att ta den del av samhällsansvaret som politiken utgör?

 

Varför inte satsa på näringslivet? Varför inte sätta sig framför TV-n, låta sig underhållas och ha full frihet att förlöjliga och kritisera utifrån den totalt ansvarsbefriade ställningen?

 

Det är ju bra mycket enklare och bedöms som betydligt mer hedervärt.

 

Så länge politikerföraktet växer och göds av allehanda figurer i olika eliter, som själva möjligen anser sig för fina för att ta i den demokratiska representativa demokratins hantverk, kommer vi att få se en nedåtgående spiralrörelse där vi får sämre politiker som blir värda alltmer politikerförakt, vilket i sig leder till att vi får ännu sämre politiker.

 

Denna självgående rörelse skrämmer mig. Den borde skrämma varje medborgare som tror på demokratin och inte kan finna en bättre demokratisk ordning än den representativa parlamentarismen.

Vi måste få en självgående rörelse åt det andra hållet så att vi får fler bra, dugliga politiker med integriteten i behåll och med en brinnande vision om ett bättre samhälle!

 

När herrar som Bo Holmström i det nyss sända TV-programmet "Reportrarna" gör det till en lustig grej att medvetet kollektivt förlöjliga och ge en kollektivt fördummande bild av unga politiker, så undergräver han i själva verket demokratins förutsättningar. 

 

Särskilt när de individuella offren för förlöjligandet blir de som med en brinnande vision tagit på sig ansvar och efter ett hårt och tidskrävande arbete dessutom lyckats med mer än de flesta.

Vi riskerar att få se hur allt fler människor som saknar integritet kommer att fylla upp den representativa demokratins förtroendeuppdrag, delvis som en följd av det ibland totalt antiintellektuella och pösande politikerföraktet. 

 

Vi riskerar att få se fler marknadsgycklare, fler som saknar kompetens och förmåga att göra karriär i den icke-politiska sfären, fler som inte berörs illa av att vara spottkoppar därför att de saknar känsloliv eller förmåga att begripa när de förnedras - vare sig det gäller i medierna eller genom mordhot mot dem själva och deras familjer.

 

Vi riskerar att få hårdhudade karriärister. Eller ännu fler politiker som inte kan motstå frestelsen att sko sig på systemet. Och därmed kommer politikerföraktet att ytterligare öka och den nedåtgående spiralrörelsen att fortsätta. 

 

Ett av den representativa demokratins största problem är redan nu att över huvud taget hitta kandidater som är villiga att åta sig ansvar som politiskt förtroendevalda.

 

Många undviker politiken, trots att de kanske är de mest lämpade. Få vill utsätta sig själva, sina familjer och sina vänner för att oförskyllt hängas ut i press, TV, på arbetsplatser eller som del i en kollektiv spottkopp. Men hur ska då det vi lärt känna som demokrati överleva?

 

Och om det vi lärt känna som demokrati och politik försvagas ytterligare - vad händer då?

Vilka har glädje av politikens och den folkvalda representativa demokratins förfall?

 

Var och en vet svaret. Det är de som kan styra samhället utan att vara representanter för människor.

(-)

Om man vill överleva som hel människa, måste man fundera mycket noga över om man vill fortsätta med politik.

 

Att min tveksamhet kommit ut innan partiets valberedning fått ett slutgiltigt besked kan förhoppningsvis starta en debatt om politikerrollen, politikerföraktet och förutsättningarna för det politiska hantverk som parlamentarismen utgör.

 

Vi ser alla att det är svårt att få fram politiker i ledande ställning. Kraven att förenkla, att tala i TV på ett sätt så att kvällspressens boxningsreferat av debatten ger vinst på knockout eller åtminstone på poäng, att synas i allehanda mediala sammanhang, att ställa upp på de mest absurda bildidéer (till exempel iklädd kostym stående i havet med vatten upp till knäna) för att få utrymme i pressen är säkert taktiskt riktigt men måste väl ändå kännas förnedrande. 

 

Den som säger nej till bildidéerna får räkna med mindre utrymme - ja till och med att artiklarna placeras på sämre nyhetsplats.

 

När partiledningar känner behovet att marknadsföra sina partiledare på premiärer, smårättsätande bland kändisar och lekande i underhållningsprogram på TV så är det naturligtvis kanske riktigt - men är det ändå inte en bit in i förnedringens utkanter?

(-)

Det finns intressegrupper som intet hellre vill än att göda politikerföraktet. När en marknadsgycklare och en excentrisk miljonär med roliga slipsar och allmän brännvinsadvokatyr bildar nytt parti och kommer in i riksdagen så är det väl ändå tecken på vad politikerföraktet kan leda till.

Vilka politiker vill vi ha?

Skådespelande marknadsgycklare?

 

Figurer som saknar förmåga till empati på grund av att de själva är känslodöda?

Politiker som saknar förstånd nog att uppleva förnedring?

 

Ja, då kan vi fortsätta med det kollektiva politikerföraktet och steg för steg se hur demokratin tas ifrån oss.

Vegoburgare

Sojakorv och vegoburgare ska inte få kallas för vad de är, om EU-parlamentet får bestämma. ”Köttiga” namn på vegetariska produkter borde förbjudas enligt omröstningen i förra veckan. Det kan bli verklighet om inte medlemsländerna protesterar. 

Alltihop är bisarrt. Köttindustrin har lobbat hårt. Kan ingen förbjuda människan att kalla sig homo sapiens?

Hur korkade är vi?

Några av de sista dropparna av tilltro till mänskligheten håller på att rinna ut. De stavas Labubu. En liten ful monsterdocka som inte bara barn utan även normalbegåvade vuxna står i kö för, betalar svindlande summor för och som är förpackade så man inte ser vilken variant av dem som ligger i paketet. 

Vår art har namngett sig själv med homo sapiens, den visa människan. Något mer överdrivet har aldrig någonsin konstruerats, möjligen med undantag av Ranelids beskrivning av sin egen verbala förträfflighet.

Märkligt fredspris...

Så har då allt fler  - dock ej DN -  fattat hur märkligt det är att Nobels  fredspris ges till María Corina Machado. 

Jag blev djupt förvånad när Svenska Freds uttalade sitt oreflekterade  gillande direkt efter tillkännagivandet. Nu har man ändrat sitt uttalande. Bra.

Rent bisarrt när Dagens Nyheter utmålar henne som fredsaktivist...

Priset har tilldelats en person som snarast stött den israeliska regimens folkmord i Gaza, mer eller mindre uppmanat Trump att invadera sitt land militärt. Fredspris på det? 

(Jag väljer att skriva "mer eller mindre" av diplomatiska skäl). 

Venezuela är ett utsatt land,  regimen (Maduro) allt annat än trevlig (understatement) så visst är det bra och nödvändigt  med en stark opposition. 

Visst är pristagaren María Corina Machado modig och riktar berättigad kritik mot regimen men fredspriset reduceras än mer till något som inte har ett dyft med Nobels testamente att göra.

Den som är emot det onda är inte med automatik en fredsängel...

Att DN skulle nyktra till är förstås för mycket begärt... 

László Krasznahorkais

Nobelpris i litteratur utdelat. Namnet är hopplöst att skriva. Krasznahorkais. Och karln har skrivit en roman i en enda lång mening. 

I böckerna på bilden får man många meningar för pengarna. Finns på bibliotek också. Passa på att låna innan Tidöpartierna tagit kål på biblioteken också i deras kamp för att radera ut folkbildningen.

Har inte läst något av pristagare László Krasznahorkais. Det sägs att han ska vara dyster. Men han kan ju inte vara lika dyster som Svenska Akademiens ständige sekreterare lät då han dystert meddelade budskapet.

Emellanåt har jag läst något, eller rent av en hel del, av de som får priset. Väldigt roligt är det när stora delar av de som verkar som litteraturkritiker inte känner till pristagaren och famlar i mörker. Så var det med Mo Yan. Som länge varit en av mina favoritförfattare. Dessvärre spred de som först uttalade sig om Mo Yan ren dynga på temat att han skulle vara en sorts lakej åt regimen i Kina. De hade hittat nåt snabbt på nätet och sedan var det igång. 

Den jag tjatat om i tio år som given pristagare -  Ngũgĩ wa Thiong'o - dog i år. Men hans böcker finns oavsett Nobelpris. Liksom Mo Yans.

 

Fredspriset utgår inte från Nobels testamente - det vore alltför svårtsmält...

Många av de som tilldelats Nobels fredspris är värda pris, men egentligen inte alls Nobels fredspris.

Enligt Alfred Nobels testamente, undertecknat i Paris den 27 november 1895, ska Nobels fredspris delas ut till ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Det är naturligtvis känsligt för det norska Stortinget - landet är medlem i Nato som knappast står för avrustning eller nedrustning - att dela ut priset enligt Nobels intentioner. Genom att strunta i Alfred Nobels vilja, som det framgår av testamentet, så slipper man sätta fingret på en av vår tids allvarligaste frågor: återupprustning.

I en tid när vi talar mer om hur vi skall rusta för krig än för fred, när vi talar mer om upptrappning än om nedtrappning, när vi talar mer om att skapa nya konfliktytor än att skapa avspänning vore det välbehövligt om Nobelkommittén hade den goda smaken att inte omformulera Alfred Nobels vilja.

Donald Trump toppar spelbolaget Unibets lista på vem som är mest sannolik att få Nobels fredspris 2025. Något är galet, antingen Unibet eller priskommittén eller förmodligen hela världen...

Skarpnäck på lördag: VARFÖR BLIR DET SÅ LITE AV ALLT KLIMATSNACK?

 

 Skarpnäcks Kulturhus
Lördag 11 oktober kl 12.00 -13.30
Skarpnäcks allé 25, Skarpnäck

 Den 12 december är det 10 år sedan världens länder slöt Parisavtalet. I avtalet åtog sig länderna att bidra till att den globala uppvärmningen år 2100 ska hålla sig långt under 2 grader Celsius. Samt att göra ansträngningar för att den globala uppvärmningen ska begränsas till 1,5 grader Celsius. Mycket tyder dock på att jordens medeltemperatur redan under 2025 passerade 1,5 graders gränsen. Vår regering och riksdag förhalar och till och med försvårar den överenskomna omställningen. I denna paneldiskussion kommer vi få höra åsikter och om varför den svenska klimatpolitiken inte lyckas med omställningen.

Panelsamtalet leds av författaren och journalisten Lisa Röstlund och följande personer kommer att medverka i panelsamtalet:

Panelsamtalet leds av författaren och journalisten Lisa Röstlund och följande personer kommer att medverka i panelsamtalet:

• Jens Holm – 
Ledamot i Stockholms kommunfullmäktige för Vänsterpartiet och författare. Fd ledamot i Europaparlamentet och Sveriges riksdag.
• Gudrun Schyman – 
Talesperson i Klimatalliansen. Fd partiledare för Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ.
• Birger Schlaug
 – Debattör, författare, bloggare och politiker. Fd språkrör för Miljöpartiet.
• Naghmeh Nasiritousi – Forskare inom klimat- och energipolitik, lektor vid Tema miljöförändring Linköpings universitet.
• Anders Wijkman – 
Författare och samhällsdebattör. Ordförande för Viable Cities. Fd politiker för Moderaterna och Kristdemokraterna. Fd ledamot i Europaparlamentet och Sveriges riksdag. Har även varit generalsekreterare i Naturskyddsföreningen och biträdande generalsekreterare i FN.
• Beatrice Rindevall – 
Journalist, miljödebattör, redaktör och ordförande i Naturskyddsföreningen.

Malmö om två veckor, ser ut stt bli fullsatt...

 

Tio år sen Parisavtalet... Och?

Det närmar sig tio år sedan Parisavtalet skrevs på. Under stort jubel och stora förhoppningar. Trots att det inte krävdes speciellt stora kunskaper i matematik för att begripa att målsättningen om högst 1,5 graders upphettning aldrig skulle kunna nås, inte 2 grader heller. 

 

Målsättningarna ryms helt enkelt inte inom en tillväxtekonomi. 

 

När klimatlagen, som inte är en lag, togs av riksdagen, meddelade regeringskansliet att ”nu måste alla kommande regeringar driva en bra klimatpolitik”. Förutom att det var ren lögn så skulle det ju innebära att en regering ledd av Moderaterna och beroende av Sverigedemokraterna skulle tvingas driva en sådan … Har ni sett till den?

 

Det är mycket snack, mycket falsk matematik. 

 

Krönika här: 

Ukrainsk media vågar...

Stora svenska medier, inkl SVT,  har nästan aldrig mött någon ukrainare som vill se förhandlingar för att få slut på kriget. Det gör mig orolig. Så här ser nämligen opinionsmätningar ut i Ukraina.

Det är Gallup som mäter. Redovisas i ukrainsk press, men inte i svensk. Varför? Beror det på att krigskulturen inte "tillåter" det?

Parvel växer upp och sjunger....

 

Den här parveln växte upp och spelade in den här på morgonen, 06.54, den 4 april 1960. Under natten hade han spelat in 11 låtar redan, flera blev guldplattor. 
 

Kriget i Ukraina - vill vi ha slut på det eller inte?

 

Kriget pågår i Ukraina, varje dag dör människor i skyttegravar eller i sprängda stridsvagnar, helikoptrar eller bostadshus. Anfall långt in i Ukraina, motanfall långt in i Ryssland. Kriget sprids. 

Vi som i debatten redan tidigt argumenterade för förhandlingar hävdade att Ukrainas förhandlingssituation riskerade att bli sämre ju längre kriget skulle pågå. Dels därför att Trump skulle kunna bli president, dels därför att opinionen inom EU-länder skulle tröttna.

Senaste opinionsmätningen (Gallup) visade att över 50 procent av ukrainarna ville se förhandlingar, kompromisser. De är inte putinister men så förbannat trötta på kriget och tvångsmobiliseringar.

Den som just nu motsätter sig förhandlingar är Putin. Han får tragikomiskt nog stöd av ett antal opinionsbildare i Sverige som motsätter sig förhandlingar av helt andra skäl.

Det bästa vore en rättvis fred. En sådan innebär att de ryska trupperna drog sig tillbaka. Men också att personminor försvinner, att förstörd natur återuppstår, att alla de som dött återuppstår, att alla de som blivit av med armar eller ben får tillbaka dem (redan efter ett år hade 15 000 ukrainska soldater fått amputera ben eller/och arm enligt det ukrainska hälsodepartementet). Men en rättvis fred blir det inte. 

Förhandlingar leda fram till vapenvila, slut på dödandet och den totala miljöförstörelse som pågår. Alternativet är krig i många år till, med stegvis upptrappning och risk för att alla parter tappar kontrollen.

Säkerhetsgarantier måste till.  Rysslands kommer inte att acceptera soldater från Natoländer inom säkerhetszonerna. FN-styrkor med soldater från länder som inte varit direkt inblandade kan vara  en lösning. Brasilien, Pakistan och kanske Irland som enbart gett Ukraina icke-militärt stöd. 

Driver väst krav på att Nato-länder ska bemanna säkerhetszonen är det samma sak som att inte vilja nå vapenvila. 

Dessvärre delfinansierar EU det ryska kriget genom att köpa fossila bränslen (förra året för 245 miljarder kronor) och konstgödsel från Ryssland. Samtidigt som vi stöder Ukraina genom att skicka vapen som de kan försvara sig med. Hyckleriet saknar nästan motstycke! 

 

Pourmokhtari, den osannolika retorikern som saknar alla spärrar och utgör en Trump-light

 

Har nu skådat in i en av kretsarna till helvetet... där ordflöde och förmågan att dribbla bort journalister i direktsändning tillhör hyllade egenskaper med ett enda mål: förvirra lyssnaren och tittaren och gör det med ett påklistrat leende.

Liberalernas Romina Pourmokhtari.

Att som politiker sprida en massa ord, siffror och halvsanningar är lite som när dynga ska spridas från en dyngspridare. Hon är bra på det, miljö- och klimatministern.

Är det någon politiker jag aldrig skulle köpa en begagnat bil från så är det Romina Pourmokhtari. Jag skulle inte lita på att bilen var besiktigad, inte på vägmätarinställningen, inte på att det ens fanns en motor i bilen. Skulle inte ens köpa en klocka av henne.

Jag minns en, tydligen sann, historia om en klockförsäljare som sålde armbandsur med digitala siffror när sådant var alldeles nytt och modernt. Såldes mot postförskott. När paketet öppnades bestod urtavlan av ditmålade digitala siffror. Ungefär som när Pourmokhtari hänvisar till siffror.