Att döda människor på internationellt vatten - utan domstolsbeslut - har blivit en ganska populär sysselsättning för USA.
Eftersom USA uppfattas som Västvärldens frontfigur, med allt vad det innebär av att bära västvärldens stolta deklarationer om demokrati och mänskliga rättigheter, skadas därmed just idén om demokrati och mänskliga rättigheter.
I sak har det förstås skett tidigare också, men att numera spränga båtar på internationellt vatten, och stolt berätta det, är av ny kaliber. Brukar kallas terrorism.
Det pimpas med det märkliga faktum att de brott som besättningen anklagas för - narkotikasmuggling - i USA inte är kopplat till dödsstraff. Därmed anser Trumpadministrationen numera att det är bättre att ta kål på misstänkta innan de når USA. Bli av med problemet så att säga.
USA ägnar sig således åt något som mest kan liknas vid maffiametoder. Åt något som bryter totalt mot rättsstatens mest grundläggande principer. Ulf Kristersson väljer att vara tyst. Och Nato-chefen Rutte kallar mafifiledaren som beordrar sprängningarna för "pappa".
Det är onekligen som en scen ur Gudfadern.
Det är djupt olyckligt. Även för Sverige. För inför Natobeslutet så var ett argument att medlemskap var detsamma som att "tillhöra Väst". Likställt med demokrati och rättsstat....
De som var kritiska till medlemskapet ansågs därmed vara mot Väst. Ett fult retoriskt knep. Inte minst i antologin Är Sverige säkert nu? påpekas detta av en av författarna, Linus Hagström, professor vid Försvarshögskolan.
De enögdas rike
Med rätta brukar Sveriges ledarskribenter etc påpeka det vedervärdig i att Ryssland, som det onekligen verkar, angripit misshagliga i andra länder genom att helt enkelt döda, eller försöka döda, dem. Märkligt nog är samma skrå inte lika angelägna om att kritisera USA för dödandet. ("Märkligt nog" var ironiskt menat).
Det mäts med olika måttstockar. Och det har man ju rätt att göra. På samma sätt som man har rätt att påpeka att det mäts efter tycke och smak.
Detta föranleder mig att citera från min bok Ett jävla tjat om fred:
Jag tar mig friheten att hävda att vi som haft för
vana att peka på krigets vanvett oavsett vem som begår brotten har större
trovärdighet när vi med avsky kritiserar Rysslands brutala, vedervärdiga och
primitiva krigföring i Ukraina än de som blundar för krigets vanvett när det
passar deras syften.
Vi
som i fredsrörelsen med hetta kritiserade USA som fällde en bomb i minuten de
första dagarna i Gulfkriget 1990, vi som avskydde när Irak bombades sönder och
samman – dessutom på falska premisser – har förmåga att se med båda
ögonen.
Vår
kritik av Putinregimens krig är banne mig trovärdig. Hur trovärdiga är de som nu hoppar upp och
pratar om krigets helvete, krigsbrott och militärens mördande men blundat när
det passat?
Slut citat. Allt för många som deltar i den offentliga, och icke-offentliga, debatten är anskrämligt enögda. Enögdheten är ett av flera skäl till att det "det demokratiska samtalet" är illa åtgånget.
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png){kind=link}
.png){kind=link}