Alex Schulman har aldrig varit en favorit. Är aningen långsint när det gäller synen på sådana som skaffat sig en plattform genom att vara mobbare. När detta pimpas med att komma från känd familj så känns den surfvåg de far fram på mycket billig, rent av vulgär.
Men, det ska erkännas, jag läser stundom hans korta krönikor i DN för att försöka förstå mig på varför han var en mobbare. Jag tror mig ha funnit svaret: han är en rädd och - om jag ska vara lite retorisk - ganska ämlig figur.
Rädda fegisar blir lätt mobbare för att kravla sig upp över vattenytan för att kunna andas. Om ni förstår vad jag menar. Har träffat på flera av den sorten, även inom politiken.
Det är märkligt att läsa allt som Alex Schulman tycks vara rädd för. Trots mogen ålder. Nu senaste meddelar han i DN att det är "spöklikt att öppna sitt sommarhus efter vintern". Och att han inte vill veta varför "ett djur grävt ett stort hål i gräsmattan".
Han meddelar att han är rädd för att råttor gömmer sig bakom ett plank. Han ser musspillning och oroar sig för att bli galen.
Han har redovisat i hur han rycker i en lång växt och roten svarar... när det sprattlar till i gräset fem meter bort.så släpper han taget och "skriker rakt ut, i äckel och fasa."
Men, lelle pojk, vad är det med dig? Du låter till och med tårarna rinna över din egen godhet när du köpt fotbollstbiljetter (Sverige - Polen) till dina barn. Käre Alex, är du på riktigt, eller vårdar du ett nytt varumärke eftersom det tidigare (som mobbare) inte är så aptitligt längre...
Och sedan var det då den bisarra krönikan då Alex meddelar världen att en dam som sitter på bredvid honom på tåget äter en äggmacka. Detta är för mycket för Alex. Han sneglar på den ätande kvinnan och vill gråta av äckel. "Det något nästan makalöst äckligt med just ägg", meddelar den gamle mobbaren. Han meddelar att resan är som ett dårhus och, innan tanken passerat de mer analytiska delarna av hjärnan, tänker jag att där hör han ju hemma. Dumt tänkt. Men lite roligt.
Varför just ägg? Kanske, visar det sig vid genomläsning av flera krönikor, för att hans pappa (den kände) gick ut och kokade ägg när han såg Vasaloppet på teve. Vasaloppet kan förstås reta Alex, ty en del har inte förberett sig tillräckligt, de är ena "jävla losers".
Frun är, som det verkar, tidvis ett hatobjekt ty hon kan inte fylla en diskmaskin på det sätt som Alex anser vara det rimliga. Alex skriver: "Jag smyger fram, betraktar allt hon lämnat efter sig, kastrullerna och
skålarna som ligger kvar i vasken. De smutsiga bordsytorna, klägget
runt spisplattan. Varför gick hon bara? Och så tar jag en titt jag ner i diskmaskinen, ser all förödelse hon lämnat efter sig där."
Varför meddela världen detta? DN pröjsar väl bra. Eller?
Ibland verkar frun lika obegriplig som curling, för Alex. Han meddelar att han inte fattar någonting men blivit besatt av stenarna.
Delvis förlåter jag honom ty han tycks inte heller begripa sig på Mello. Vilket hedrar honom. Även en rädd liten pojk i vuxna kläder kan uppvisa en god sida... Ja, jäklar, han klagar på Guldbagge-galan och Trump också. Och Liberalernas nya ledare.
Förövrigt är podden Alex och Sigge en av de mest avlyssnade, tydligen. Jag lyssnade några gånger och stod inte ut för pladdret om allt det fina med de produkter som sponsrade podden - blev bara för mycket, det lät så falskt så det saknade motstycke. Rent patetiskt var det när han berättade hur fantastiskt det var med Lendo. Hans bastu hade brunnit ner, och minsann fixade inte Lendo så han fick ett bra lån. Att killen lånade pengar för att bygga upp en bastu som kostar vad han tjänar på några veckors poddande och skrivande är ganska osannolikt. Omsättningen i Alex Schulman AB var häromåret 19 miljoner.
Alex Schulman har förresten i en krönika påstått att han minns ”snurrbollen Birger Schlaug som mest släpade sig runt och var glad och trött - varje gång man såg honom oroade man sig över om han fått nog sömn”.
Frågan är när han såg mig. Jag har i alla fall aldrig sett
honom.
Det där med ”snurrboll” är ju lite kul, kanske är det en liten söt hämnd för
att jag i en krönika för drygt 15 år sedan var ironisk över livet på Stureplan
där Alex Schulman höll till.
Jag skrev i den krönikan: ”Här, i champagnegettot,
finns de mest osannolika figurer som kan beskådas i detta land. Snorvalpar och
nyrika glin som med föraktfull min uttalar sig om bönder, hemvårdare,
kassörskor, småföretagare och andra som utgör grund för att samhället skall
fungera.”
Men, visst, det är ju snällt att Alex Schulman oroade sig över min hälsa när
han såg mig, om han nu gjorde det eller om det bara är minnesbilder sett ur ett
dimmigt förflutet på Spy Bar. Vad vet
jag…























