Sverige
fick kvinnlig rösträtt - eller rättare sagt: rösträtt för kvinnor som
inte hade socialbidrag och inte var romer - sist av alla nordiska
länder. Ensamstående mödrar med socialbidrag fick inte rösta förrän
1945. Och romer, även med fast adress, fick inte rösta förrän 1959.
Så när Sverige firade hundraårsdagen för "allmän och lika rösträtt" häromåret så var det en grov frisering av sanningen.
ELIN VÄVDE
I boken Väckarklocka, som kom
ut 1941, har Elin Wägner vävt ihop kvinnors rättigheter med freds- och
miljöfrågan. Hon skapade en ideologisk väv som fångat upp många, bland
annat mig. Utan Väckarklocka hade jag aldrig blivit politiker, kanske
struttat omkring på Stureplan eller något annat förnedrande.
Elin Wägner skrev Väckarklocka
mitt under brinnande krig. Hon kände djup ångest över kriget och djup
besvikelse över att kvinnor inte var ett dugg bättre än män på att
förhindra vare sig militarismens vanvett eller den våldtäkt på miljön
som hon redan då insåg skulle komma.
Berodde detta möjligen på dåligt
självförtroende hos kvinnor, att de helt enkelt blivit fråntagna
kvinnors historia? Att de, som hon skriver, redan som barn tvingades "lära
sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före
oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av
varandra" och att det från predikstolarna ständigt predikades att
kvinnas ställning till mannen var densamma som mannens till Gud.
ILLA OMTYCKT
Väckarklocka blev illa omtyckt av etablissemanget när den kom ut, och är radikal än idag. I fråga efter fråga bar Elin Wägner fram idéer och slutsatser som var långt före sin tid.
Hon inleder med fyra ganska tunga kapitel, en genomgång över vad
myter, religioner, sagor och tro har att säga om en forntida moderålder,
hon berättar hur kvinnors roll i samhället kunde varit innan
patriarkat tog över. Hennes engagemang hade lett henne ner till bland
annat Kreta och Delfi. Hon ville ge kvinnor kraften att se att de stod
på en egen plattform, att de inte behövde tycka som sina män, att de,
precis som män, hade en historia, även om den både gömts och glömts.
Hur har historieskrivningen kunnat negligera kvinnors roll genom
historien? Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som
objektiv? Elin Wägner skriver:
"Flertalet människor nu för tiden
dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom
rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska
lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant
vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till
historiens källor.
Naturligtvis måste vetenskapen ge en
sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den
urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om
förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut
om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är
förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och
kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv.
Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget."
(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är
den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med).
RÄTTVIS FÖRDELNING RÄCKER INTE
Elin Wägner hade modet att också rannsaka sig själv, och sina bästa
vänner, för att de inte redan efter första världskriget förstått de
ekologiska sammanhangen. Hon hade själv varit med på den internationella
fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess
slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland
annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" -
men nu har hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört
att det betyder att "om alla bara får vara med om den hänsynslösa och
planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl".
Men det var alls inte väl för Elin Wägner längre - hon hade under de
senare åren allt tydligare vävt samman feminism, fredsfrågan och
ekologi till ett. Och det var mycket mer än samtiden kunde acceptera.
Ja, mer än nutiden också kan acceptera...
Hon förklarade hur svårt det
är att bryta gamla tankemönster, invanda normer, ifrågasätta det som de
många uppfattar som självklart och naturligt:
"En
fågel värjer sig i sin bur. Det är det enda de kan göra om den tillhör
en gammal burfågelsläkt och inte vet någon annan uppehållsort. Det
öppna dörren är då inte en utgång till friheten utan ingång för
katten."
Elin Wägner anade att hon öppnade sig för kritik. Diplomatisk var hon
inte. Karriär brydde hon sig inte om. Det som måste sägas, måste sägas.
Hon lät sig inte stillas av de olika råd hon fick från både vänner och
förläggare att tona ner, vara mjukare, inte dra på... Men vi som
kunnat följa hennes utveckling, så här med facit i handen, kan förstå
att denna bok var omöjlig att skriva på något annat sätt.
Elin Wägner var villig att ta skott, till och med bli skadeskjuten av
sina kritiker. Även hennes gamla vänner från Fogelstadstiden mötte
hennes bok med tystnad. Även de mer liberala bland Fogelstadskvinnorna
hade en viss undfallenhet för Stalin, vilket upprört Elin Wägner, som
avskydde både Stalin och Hitler genom att avfärda dem som primitiva,
tredje klassens diktatorer.
Elin Wägner är bitter.
Besviken. Ledsen. Kvinnor har gått in i de system som män byggt upp,
blivit systemets fångar utan att påverka. Militarism, skövling och en
mekanisk syn på världen var det system man byggde upp. De politiska
huvudlinjerna var som "poler på samma utvecklingsväg" där
militarisering, skövling av naturen och härskarideologi förenade dem:
mannen skulle härska över kvinnan, den vita mannen härska över den
svarte, människan härska över naturen. Allt detta måste avvecklas. På
samma sätt som mannens härskande över kvinnan gått hand i hand med
människans härskande över naturen måste nu avvecklingen av av detta
också gå hand i hand, skrev hon.
Elin Wägner var besviken över att ingenting av detta hade hänt sedan
första världskriget. Då hade kvinnor samlats till världsomfattande
protester, men nu satt man med sin rösträtt och teg, begravda i
partiernas kvinnoförbund där de fått leka utan inflytande. De skulle
förändra världen, men nu stoppade de strumpor åt armén, tillverkade
ammunition, klippte gardiner för mörkläggning. Understödjande de
patriarkaliska principer som styr världen, skrev hon upprört.
Men hon är noga med att skilja på dessa principer och de enskilda
människorna - något som för övrigt genomsyrar alla hennes böcker. Det
är samhällets och normernas ensidighet hon angriper. Hon
skrev i en arbetsbok: "Samhällsliv och kultur har blivit enkönade,
sterila och perversa. Och perversitetens kulmen är det moderna
totalkriget." Med totalkrig menade hon både det militära och det kemiska
som hotar biologisk mångfald och ekologiska sammanhang. Hon skrev i
Väckarklocka:
"Människans frihet och lycka har kommit
att betyda herravälde över jorden. Detta erövringsmål, som allt mer
kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några
gränser bestod för människan. Därför har civilisationen även under
fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter
som den väcker upp och inte helt behärskar. Den älskar att bryta lagar
och motstånd. Den är krigisk och nedbrytande, även där den skenbart
arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste äldre kulturer raseras,
naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande,
producerande har ett hetsigt, nervöst drag.
Men det är inte bara kvinnor som underställs den vita mannens härskarmentalitet, det är också "framtidens män". Hon skriver:
"Bland
dem är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla
folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var
förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra
tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en
framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin
hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."
Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på
systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de
många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin
Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, för också den kommer att
domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i
självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar utan
skrank emellan, på lika villkor och på samma plan.
Hon gick emot stora
namn i kvinnorörelsen som Ellen Key, som ansåg att kvinnor hade sådana
biologiska förutsättningar att de bara skulle arbeta i samhället med
vård och omsorg. Elin Wägner fnös åt detta och menade att då kunde
aldrig rättvisa uppstå. Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och
barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle
hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska
möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.
KONFLIKT MED ALVA MYRDAL
Elin Wägner kom i viss konflikt med Alva Myrdal och marxisterna. Hon såg
nämligen redan 1941 faran i att bygga stora system, om än i det godas
tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan övertas av
krafter med onda eller snöda syften. Det gällde allt från storskaliga
institutioner för barn och äldre till politiska system.
Hon hänvisar
till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp,
och hade dessutom redan trettio år tidigare påpekat risken för att
även arbetarna skulle utöva "den kolonialistiska imperialismens" idé -
enda sättet att motverka detta var att decentralisera, utveckla
självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer
lokalt för lokala behov.
Väckarklocka avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandrad. Kanske var det just detta
som upprörde samtiden allra mest. Högst upp på listan står gott och
rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande
tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen
skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna alla
värden i kronor. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.
Vad reglerar levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv:
Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin
Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för
naturen. Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard,
kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser.
"Mjölet
skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att
den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av
liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot
inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och
förvaringsmöjligheter."
Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha
leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter.
Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket
på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av
DDT... Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som ju skulle ge
alla billigt kött, var snarast reaktionärt.
HANDLA LOKALT, TÄNK GLOBALT
Elin Wägners kosmopolitiska världsbild leder henne naturligtvis bort
från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna täppan. Hon
betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra
varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden
varit goda. Hon skriver:
"Vi
hade alla serverat den härliga, billiga kaliforniska frukten till våra
söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig.
Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik
förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat
med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man
inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång. Så länge det klibbar nöd och
tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger
vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt
som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom
livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockaren. Vi vill
inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med
dem."
Men Elin Wägner blundade inte för att också materiella behov måste
stillas. Men de saker man äger skall vara "få, förstklassiga och hålla
länge". Tävlan om att konsumera mest kan bara leda till mental
förnedring och ekologisk förödelse. Boendet var däremot viktigt för
människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och
fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till
djup och höjd...". Men än viktigare är "något att leva för" och att
"kunna tala om vad man vill".
Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade,
vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög
levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.
ÄR VI ETT SKADEDJUR... JO, MEN VISST.
Boken har mer än 80
år på nacken. Och de första kapitlen kan tyckas tunga, och krävande.
Men så småningom blir hon åter wägnersk, med beska kommentarer, lysande
analyser och flytande språk. Gammal är boken. Men formuleringar,
analyser, diagnoser, spådomar, straffpredikningar och visioner har
snarare blivit mer aktuella än förr. Eller vad sägs om detta:
"Soldaterna besprutar de största av
sina fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska
lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett
fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga
familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna.
Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den,
utan vilken vinstocken inte kan leva.
Det finns inga skadedjur. Men genom
jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som
skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns.
I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett
skadedjur.
Vi behöver en vision av en värld med
mening i... Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses
av övertygelsen att det nuvarande sakerna stillestånd är en förvillelse
som inte ingår i världsordningen som en nödvändighet. (-) En dag får
människorna åter höra världen andas."
Hur möttes då boken när den kom? Ja, Elin Wägner hade med åren blivit
en välkänd och ärad författare. Välkänd som journalist hade hon varit.
Provocerande, javisst, men inte på det sätt hon var i Väckarklocka där
hon utan diplomatiska formuleringar sammanfattar vad hon kommit fram
till. Boken blev bemött med hård kritik av de som iddes säga något
offentligt, men framför allt bemött med tystnad.
De som delade hennes uppfattning vågade inte meddela världen detta. Det
skulle utesluta dem från karriär, fina uppdrag och glans under
kristallkronor var helst de fanns: hos politikerna, hos
arbetarrörelsen, hos näringslivet och hos kulturens eget etablissemang.
Mest besviken var hon över tystnaden från de gamla vännerna i
Fogelstadgruppen.
SELMA LAGERLÖF
Det dröjde flera år innan hon upprättades, då genom en lysande biografi
över Selma Lagerlöf. Hon fick plats i Svenska Akademin. När hon 1949
avled ersattes hon där av Harry Martinsson, som med ett magsurt
inträdestal över Elin Wägner avslöjade sitt främlingskap och manliga
rädsla för Elins tänkande. Det dröjde nästan tio år innan han skrev
Aniara.
Elin Wägner har i Väckarklocka
gjort upp med såväl sig själv som sin samtid och historien. Känslosamt,
men ändå med intellektuell stingens. Personligt färgad, men ändå
allmängiltigt. Praktiskt men ändå visionärt.
Väckarklocka är en klassiker, en bok som än idag bränner. Jag hoppas den
kan komma ut igen, i nutida språkdräkt och med lätt redigering. Den
borde stoppas i varje politiker hand.
PS! Karin Boye skrev sin dikt Visst gör det ont när knoppar brister till Elin Wägner på hennes 50-årsdag. Några år senare kom den ut i bokform.
Här hittar du min blogg om Elin Wägner, med bokrecensioner och annat.
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)