 |
| Skriver i ETC kultur. |
SVT har sjösatt ett nytt program med den svenskspråkiga titeln Fördomsshowen. Så mycket show är det väl inte. Men någon sorts underhållning. Journalisten och poddestradören Emil Persson, sittande bakom tungt skrivbord i upphöjd position, tittar ner på partiledare medan han citerar ur ett papper vilka fördomar han har om den som sitter där nere.
Den som först tvingades titta upp på Emil Persson var Simona Mohamsson (L). Sedan har det dessvärre fortsatt. Med idogt, om än ansträngt, skrattande partiledare som inser att de måste vara trevliga oavsett frågornas art. Oavsett om de egentligen skulle vilja be Emil dra åt helvete. För nog var det väl så Magdalena Andersson innerst inne tänkte… Eller?
En gång i tiden lanserade TV3 den där typen av program. Silikon hette det. Året var 2000. En av de som lät sig intervjuas var Folkpartiets partiledare Lars Leijonborg. Han skulle svara på om han brukade raka pungen och mäta snoppen. Som jag minns det svarade han generat artigt med det nödvändigt påtvingade skattet på köpet. TV 3 ansåg det vara folkligt och glatt. Som komplement till SM i lavemang.
Partiledare och språkrör har ett tryck på sig att ställa upp på sådant där de syns. Trycket kommer från partistrateger. På temat: är du varumärke så ska du fan synas. Vi lever i en tid där synlighet är viktigare än substans.
Själva programidén vad gäller Fördomsshowen gör det naturligtvis högst relevant att fundera på vilka fördomar man har om programledaren. Och om självaste SVT.
Mina fördomar om programledare som sitter upphöjt över de tilltalade består i att programledaren egentligen är räddhågsen. Ganska ämlig. Feg. Inte modig, trygg eller ens särskilt schysst.
Min fördom består också i att den som i upphöjd position levererar ett lätt ironiskt, om än proffsigt avspänt och rent av småcharmigt, leende när den tilltalades tillkortakommanden avslöjas innerst inne är en mobbare. Så min fördom i detta avseende är att Emil Persson är hämtad ur samma mentala bunke som den unge mobbaren Alex Schulman var. Den där bunken är visserligen inte samma som den där Trump befinner sig, men den finns i samma härad.
Som med alla fördomar kan man ha rätt. Vilket oroar mig.
Till skillnad från Emil Perssons fördomar om en partiledare har jag dock inga specifika fördomar om huruvida han besökt Auschwitz bakfull eller inte.
Nu kan man förstås se hela programidén som en misslyckad muntration, med lite grabbig härskarteknik och inslag av vanlig småmobbing för att sedan vända blad och gå vidare. Om det inte vore för att den här typen av program ligger i tiden. Det finns en tendens att reducera värdet av ideologi och partiernas tankegods till förmån för den trevlighetsfaktor som partiledaren kan mana fram. En sorts fördumning.
Efter att sett SVT:s programutbud inför valet viskar mina fördomar att SVT:s programstrateger, om än tassande, följer med i släptåget kring trumpismen. På temat förytliga politiken. Ingen blir gladare än Tidöstrategerna över det. Kan man dölja ett auktoritärt samhällsbygge med krackelerande rättssäkerhet bakom ett charmigt leende och prat om barnens veckopeng är det ju en tillgång. Man kan sitta i en låtsastaxi och prata om ditten och datten som i SVT:s andra programserie på temat: reducera politik till krystad underhållning light.
Konkurrensen om tittare i en tid av ytlighet kräver att man går i trumpismens fotspår, lär sig älska fasader, fokuserar mer på ledare än på ideologi. Små steg som gör oss lite dummare än vi skulle behöva vara.
Kanske är det SVT som sett till att Emil Perssons nedblick inte bara är nyfiken utan lite ironiskt, ibland småmobbande, dömande, viskar mina fördomar. Och medan de folkvalda politikerna tittar uppåt mot tronen i hopp om nåd, tittar vi väljare på ett skådespel där substansen har försvunnit i tomma intet.
